De tyska studentduellerna och strafflagen. Bland de tyska kårstudenterna förekomma som bekant alltjämt envig med huggvapen; för kårmedlemmar är det en skyldighet att i viss utsträckning utkämpa "Bestimmungsmensuren"; vid dessa äro tämligen effektiva skyddsåtgärder vidtagna emot allvarligare kroppsligt men såsom följd av striden. Bruket, som tvivelsutan är en kvarleva av en äldre tids mera allvarliga duellseder i officers- och andra jämställda kretsar, bedömes i nutidens Tyskland mycket olika. Å ena sidan räknar man mensurväsendet till förtjänst, att det tillnärmelsevis utrotat det tidigare mera blodiga duellerandet genom att utrensa allt annat än ett rent sportsligt element, som är ett vackert uttryck för manlig ungdoms "Wehrhaftigkeitsfreude" och närmast att jämställa med boxning eller annan icke helt ofarlig sport. Å andra sidan menar man, i allt mera vidsträckta kretsar, att mensurerna äro ägnade att tjäna som en träning för verkliga dueller och att genom mensurseden den gamla förvända duellantmoralen stödjes och vidmakthålles. Dessa meningsbrytningar hava icke kunnat undgå att giva återljud i rättskipning och strafflagstiftning.
Tämligen snart efter sin tillkomst nödgades Reichsgericht taga ställning till mensurerna i ett plenimål (1883, Entscheidungen des RG in Strafsachen, Bd 8 sid. 87); domstolen hänförde under envig, på grund av vapnets abstrakta
livsfarlighet, även den lindrigaste mensurformen med sedvanliga försiktighetsmått, vilken alltså blev att bestraffa enligt den gällande strafflagen § 201 ff. (och följaktligen undantagen från de allmänna misshandelsbestämmelserna). Denna ståndpunkt har emellertid icke vunnit mera allmän anslutning inom teorien eller hos de underordnade domstolarna, och framför allt icke hos de allmänna åklagarne; mensurerna ha alltjämt fortgått, och i regel utan att medföra några rättsliga påföljder. Att Reichsgericht, som i ett nytt plenimål (1926, RG Str. 60: 257) nödgades upptaga frågan, därvid vidhöll sin ståndpunkt, lär icke hava härutinnan verkat avsevärd ändring.
Det var oundgängligt, att spörsmålet skulle komma upp under det pågående arbetet på en allmän strafflagsreform (jfr ovan s. 209). Det år 1927 avgivna regeringsförslaget till ny strafflag var jämförelsevis "mensurvänligt": man krävde för duellbestämmelsens (§ 270) tillämpning, antingen att kampen haft till syfte att avgöra en "Ehrenhandel" eller att den ägt rum med vapen, som regelmässigt medför fara för döden eller svår kroppsskada. Då dessa fordringar ej uppfyllas av de vanliga mensurerna, skulle dessa i och för sig komma under de generella misshandelsbestämmelserna, därvid emellertid ett stadgande om straffrihet på grund av samtycke förutsattes kunna komma till användning.
I riksdagens strafflagsutskott hava framträtt ytterst skiljaktiga meningar, men de demokratiska och klerikala partierna, som skarpt ogilla mensurväsendet, ha f.n. övertaget. Utskottets majoritet har föreslagit bestraffning enligt den särskilda duellbestämmelsen av all tvekamp med vapen (utan uttryckligt krav på att dessa skola vara ens in abstracto lifsfarliga); härigenom skulle bestämmelsen komma att omfatta jämväl studentmensurerna. Följaktligen skall straff drabba även medlemmar av s. k. hedersdomstol, sekundanter och vittnen (§ 274). Och för alla duellförbrytare, även de sistnämnda, skall inträda obligatoriskt bistraff av obehörighet att bekläda allmänt ämbete eller tjänst för en tid av lägst ett och högst fem år. Icke minst denna påföljd är ju för akademisk ungdom en mycket allvarlig sak. Utskottets beslut har också mottagits med stor bestörtning bland kårstudenterna och dem närstående kretsar (DJZ 1930 sp. 114 ff.).
R. B.