I steriliseringsfrågan höll advokaten frih. GEORG STJERNSTEDT vid ett sammanträde i Fredrika Bremerförbundet i Stockholm d. 5 febr. 1930 ett föredrag, vari han till en början upptog frågan, huruvida sterilisering, företagen med den steriliserades samtycke, vore straffbar enligt gällande svensk rätt. Tal. gjorde härvid gällande, att den juridiska teoriens uppfattning, att samtycke icke utesluter straffbarhet vid svår misshandel, icke kunde äga tillämpning när det vore fråga om ett sådant ingrepp som sterilisering. Åtminstone måste ett samtycke till sterilisering, som motiverades av starka rashygieniska eller sociala skäl — där det m. a. o. vore uppenbart oförnuftigt, att personen i fråga avlade barn — göra steriliseringen straffri. Utgår man från att detta är gällande rätt, vore det betänkligt att, på sätt i 1929 års sakkunnigförslag skett, fastlåsa att de i lagförslaget icke uppräknade fallen av sterilisering skulle innebära grov misshandel, och sålunda hindra en naturlig utveckling av området för tillåten sterilisering. Det vore bättre att låta detta område utvidgas, allt efter som vetenskapen konstaterar önskvärdheten ur rashygieniska synpunkter av att personer av ena eller andra beskaffenheten icke avla barn, eller ock helt enkelt i mån som sunda förnuftet och social insikt kräver att individer i vissa fall icke vidare bli i stånd att skaffa sig avkomma.
    Skulle emellertid av olika skäl en lagstiftning på området visa sig önskvärd, borde enligt talarens mening först och främst fastslås i lagen, att samtycke av den, som skall steriliseras, i varje fall friar från straff, förutsatt att han upplysts om åtgärdens innebörd och följder och har förmåga att begripa varom fråga är. Det bör alltså överlåtas åt den enskilde och hans läkare att, utan offentlig myndighets tillstånd, fritt bestämma huruvida steriliseringsoperation skall företagas eller ej. Skulle denna frihet sedermera komma att missbrukas och detta anses medföra en avsevärd samhällsskada, finge man ingripa reglerande. Ett reglementerande utan trängande skäl är däremot nästan alltid av ondo.
    Vidare syntes det enligt tal. önskvärt, att sterilisering i vissa fall kunde företagas även utan den steriliserades samtycke. Enligt förslaget skulle en idiot, som icke är i stånd att hysa insikt om åtgärdens innebörd och följder, ej kunna steriliseras. Att öppna möjlighet härtill vore välbetänkt, särskilt som man i åtskilliga fall ej skulle behöva hålla honom kvar på anstalt, blott man hade trygghet för att han — eller hon — ej kunde gå och skaffa sig det ena barnet efter det andra. Till förebild för en lagstiftning härom kunde tagas 1929 års danska lag, som medger sterilisering utan den steriliserades samtycke beträffande i offentlig anstalt intagen person, som i följd av mentala brister är ur stånd att förstå ingreppets betydelse, såvida det måste anses särdeles angeläget för samhället och gagneligt för personen själv, att han sättes ur stånd att få avkomma.

 

    Association internationale de droit pénale, den efter världskriget nybildade internationella kriminalistsammanslutningen, avhöll i oktober 1929 sin 2:a kongress, vilken var förlagd till Bukarest. Liksom fallet var ifråga

NOTISER. 213om dess 1:a kongress i Bryssel i juli 1926, voro så gott som uteslutande de romanska och slaviska länderna företrädda, men flera av dem särdeles representativt. Förutom den italienska straffrättsvetenskapens »grand old man», Garofalo, samt ett flertal representanter för de skilda ländernas juristfakulteter närvoro ock flera av den franska och italienska kassationsdomstolens presidenter. Givetvis kommo under nämnda förhållanden debatterna att få sin prägel av det inom hela medelhavsvärlden starka inflytandet från det franska rättslivets sätt att se och bedöma de rättsliga problemen.
    Bland frågor, som vid kongressen behandlades, må nämnas de från rättsfakulteten i Paris utgående strävandena att i vidgad utsträckning bereda ett lands medborgare straffrättsligt skydd för sina intressen vid främmande länders straffdomstolar enligt de i deras nationalitetsland gällande rättsgrundsatser genom att ålägga straffdomstolarna att i viss utsträckning tillämpa nationalitetslandets straffrättsliga regler, vilka strävanden dock å kongressen mötte en ganska stark opposition. Vidare spörsmålet om enmansdomstolars eller kollegiala domstolars företräde vid de egentliga brottmålens handläggning, i vilken fråga, såsom var att vänta i fråga om romanska länder, sympatierna alldeles avgjort voro för kollegialitetsprincipens bibehållande. Dock medgavs att för vissa fall, såsom t. ex. i fråga om barndomstolar, en väl kvalificerad enmansdomare kunde vara att föredraga. Ett annat spörsmål rörde frågan om juridiska personers straffrättsliga ansvarighet. Gentemot det framförda kravet att gärningar, som förövats av dessas medlemmar i den ifrågavarande organisationens intresse, jämväl borde beivras medelst verkliga straff (bötesstraff, upplösning) riktade mot dessa organisationer själva, antog kongressen en mera neutral resolution, krävande att effektiva »skyddsåtgärder» riktas mot de juridiska personerna för dylika fall. Formuleringen synes innebära att ett effektivt anordnande av mot dessa riktade konfiskationsåtgärder kunde anses tillräckligt. Nyssnämnda yrkande på kriminellt ansvar för juridiska personer ägde påtagligen ett visst samband med den av Associationen å Bryssel-kongressen antagna resolutionen om etablerande av kriminellt ansvar även gentemot staterna såsom sådana för enligt internationella regler orättmätiga krigsåtgärder. Denna fråga om »la criminalisation de la guerre» har legat nämnda association mycket om hjärtat; och i Bukarest antogs därom ytterligare en resolution, genom vilken uttalades såsom önskemål att de organ, som ha till uppgift att bringa förbundspakten för nationernas förbund i närmare överensstämmelse med Kellog-pakten, måtte beakta Bryssel-kongressens resolutioner i ämnet. Slutligen avhandlades även det särskilt inom länder, som icke erkänna en principal eller subsidiär åtalsrätt för målsägaren, aktuella kravet på åtgärder för uppnående av en effektivare tillämpning av vissa staffbud, särskilt inom sedlighetsbrottens område. Kongressen uttalade sig i sådant hänseende för önskemålet att en åtalsbefogenhet borde tillerkännas »associations à caractère morale», särskilt sådana som gjort till sitt ändamål att förebygga eller bekämpa brottslighet. Sistnämnda resolution fattades emellertid vid ett tillfälle, då flertalet kongressledamöter av särskilda omständigheter voro förhindrade att närvara, och torde i verkligheten knappast kunna anses representera kongressens uppfattning i frågan.
 

N. S—g.