TILL GIFTERMÅLSBALKENS TIOÅRSDAG.
AV
PROFESSOR C. G. BJÖRLING.
För två år sedan framförde ÖSTEN UNDÉN i denna tidskrift (1928 s. 28) det önskemål, att nya giftermålsbalken måtte utan allt för långt dröjsmål erhålla full tillämplighet för alla svenska äktenskap. Önskemålet förklingade ej ohört; tvärt om lästes i samma tidskriftsårgång flera uttalanden därom, bland annat av fyra praktiska jurister. Det måste betecknas som överraskande, att av dessa blott en enda instämmer i UNDÉNS önskemål, medan de tre andra ställa sig likgiltiga eller avvisande. Ingen lagstiftningsåtgärd för förverkligande av det framställda önskemålet har sedermera hörts av. Frågan är dock för viktig för att den skulle få tigas ihjäl. Den 11 juni 1930 blir som bekant giftermålsbalken tio år gammal, och jubileet manar närmast till eftertanke, om icke balken nu kunde anses tillräckligt beprövad för att få mera omfattande tillämplighet än vad hittills förunnats den.
Utan tvivel har den starka begränsning i nya GB:s fulla tilllämplighet, som föreskrevs i dess promulgationslag, väsentligt medverkat till att svenska folket, både jurister och andra medborgare, med påfallande långsamhet tillägnar sig grundsatserna i balkens förmögenhetsordning. I själva verket torde ännu i dag många svenska män och kvinnor, även bland dem som ha att göra med balkens tillämpning, stå ganska främmande för densamma och fortfarande, mer eller mindre omedvetet, räkna med äldre GB:s egendoms- och skuldregler. »Vår allmoge och våra arbetare», yttrar GEORG BISSMARK (SvJT 1928 s. 517), »leva sitt liv i en lycklig okunnighet om den nya lagstiftning, varmed de begåvats, och detsamma kan sägas om det stora flertalet av de äkta makar, som inom andra samhällsklasser framleva sitt liv gemensamt.» Att okunnigheten är
allmän, framgår av den mängd äktenskapsförord, som alltjämt upprättas med blott det innehåll, "att viss hustrun tillhörig egendom skall vara enskild egendom" — så som innehållet återgives i Samling av uppgifter till äktenskapsregistret; säkert heter det i själva verket ofta i äktenskapsförorden, att egendomen jämväl skall vara undantagen från mannens förvaltning. Omkring två tredjedelar av alla de äktenskapsförord, som nu ingivas för inregistrering, ha nyssnämnda innehåll. Överensstämmelsen med de statistiska uppgifterna från åren 1912, 1913 och 1914 (hos Lagberedningen, GB IV, 1918, s. 560 ff.) är påtaglig; men det måste å andra sidan anses uteslutet, att de verkningar, som nu faktiskt följa av förord med angivna innehåll, skulle för parterna te sig särskilt eftersträvansvärda i ett så stort antal fall. Den verkliga drivfjädern, som framkallat alla dessa hundratals till största delen onödiga äktenskapsförord, är — så kan ju saken milt uttryckas — en viss tröghetens lag, som ännu, tio år efter det den äldre GB:s förmögenhetsordning upphävts, söker rädda hustrun från att enligt densammas gäldsregler nödgas tåla, att mannens borgenärer göra sig betalta ur hustruns arv och arbetsförtjänst.
Påpekas må ock, att 1928 års skattelagstiftning innehåller stadganden, som väl passa någorlunda ihop med äldre GB:s system, men däremot ej vittna om något mera genomfört beaktande av nya GB. Kommunalskattelagen 52 § 1 mom. och KF om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt 19 § 1 mom. ålägga sålunda, äkta man skattskyldighet för "boets gemensamma inkomst "resp. "gemensamma inkomst och förmögenhet", något som ganska givet förutsätter, att mannen råder över dessa gemensamma tillgångar; ty hur menar lagstiftaren eljest, att mannen skall komma åt medel att betala skatten? I ett äktenskap under äldre GB har mannen, åtminstone principiellt, förvaltningsrätt över de gemensamma tillgångarna; men om det i ett äktenskap under nya GB finns gemensam inkomst eller gemensam förmögenhet, så råder mannen ingalunda ensam däröver, utan förfogandet tillkommer jämlikt samäganderättslagen bägge makarna i förening.1 Taxeringsförordningen 29 § 1 mom., andra stycket, som eljest tager rimlig hänsyn till makarnas förvalt-
ningsrätt, bortser också från nyss nämnda förhållande i de nya äktenskapen.
Ett och annat drag i vårt rättsliv tyder sålunda på en viss efterblivenhet i fråga om de äktenskapliga förmögenhetsreglernas införlivning i den allmänna rättsuppfattningen. Än mer anmärkningsvärt synes dock, att även den personliga sidan av nya GB:s ordning för äktenskapets rättsverkningar — avskaffandet av mannens målsmanskap och husbondevälde — skall behöva så lång tid att tränga igenom. Fastän civillagen nu i tio års tid påbjudit personlig likställighet för makarna, kallar sålunda speciallagstiftningen flerstädes1 mannen för hustruns husbonde och ålägger honom kriminell ansvarighet för vissa hustruns förseelser. Och skollagstiftningen, även den nyaste,2 talar om lärjungens "målsman", icke föräldrar, såsom den där har omsorgen om hans uppfostran. Ja, till och med i GP 7 § upptäcker man en liten inkonsekvens, i det här icke upphävts — också för de äldre äktenskapens del — näringsfrihetsförordningens krav på mannens tillåtelse för att den med honom sammanlevande hustrun skall få idka handel eller annat näringsyrke eller vara biträde i gårdfarihandel.3
Även om det obestridligen inom vida kretsar av vårt folk råder en viss motvilja mot nya GB:s system, i vad såväl de personliga som de ekonomiska reglerna angår,4 lär det väl ej numera på allvar sättas i fråga att gå tillbaka till den äldre rättsordningen. Det nya systemet är nu, sedan även Finland med utfärdandet av äktenskapslagen den 13 juni 1929 följt de tre skandinaviska landens föredöme, härskande i hela Norden, med jämförelsevis små avvikelser mellan de särskilda lagstiftningarna. På denna överensstämmelse bygger också den nya privat-internationella lagstiftning, som antagits av årets riksdag
och är avsedd att knyta de nordiska landen än fastare samman i rättsgemenskap. Men framför allt måste väl obetingat erkännas, att giftermålsbalken i sin tillämpning visat sig motsvara de förväntningar, som kunnat ställas på densamma, och ingalunda givit anledning till något oroande antal slitningar och tvister. Utan tvivel lämpar den sig i själva verket vida bättre än den äldre GB för vår tids anspråk och föreställningar.
Men om vi då ej kunna gå tillbaka till vår äldre GB, kanske vi utan större olägenheter kunna stanna vid den ordning, som är, med de två GB:rna, var på sitt område? Ja, ännu går det; men måtte det ej bli för länge! Det är för det första en tung och besvärlig anordning, att vid sidan av den nya GB alltjämt hålla vid liv den äldre, upphävda GB. Studenterna ha, förklarligt nog, rätt svårt att fatta, att denna för tio år sedan uttryckligen upphävda GB, vars text i lagböckerna städse återgives med små borgistyper inom klammer, liksom de icke längre giltiga lagbuden, trots allt skall räknas som gällande lag, till och med som lag med vidsträcktare tillämplighet än motsvarande kapitel i nya GB. Och vilken möda för lagstiftningen att ideligen iakttaga de modifikationer i det ena eller det andra institutet, som hänsyn till de två parallella äktenskapliga förmögenhetssystemen kräver! Övergångsbestämmelserna till åtskilliga lagar från det senaste årtiondet — konkurslagen 1921, postsparbanksförordningen 1922, sparbankslagen 1923, förmynderskapslagen 1924, arvslagen 19281 — vittna om hur stor omsorg, som måst användas för att få de nya reglerna passande också för de gamla äktenskapen.
Men icke nog härmed. De tio åren ha visat att det kan låta sig göra att bibehålla den gamla balken för de gamla äktenskapen. Det går, så länge den gamla balken inte blir för gammal. Men den blir äldre och äldre. Avståndet mellan den och det levande rättslivet blir allt större. Nya juristgenerationer växa upp, för vilka äldre GB aldrig varit annat än en upphävd lag, ett minne från gången tid, vars anda är främmande och vars anknytning till rättssystemet i det hela är lossad. Årtionden ännu skola äkta makar, sammanvigda före 1921, leva i äktenskap under äldre GB:s regim, såvida ej lagstiftaren ingriper. Åtminstone fram på 1960-talet komma sådana äkten-
skap att finnas kvar i avsevärd mängd. Och sedan följer änklingarnas och änkornas tid, då — tack vare 2 kap. arvslagen — fortfarande äldre GB kommer i tillämpning vid delning av dödsbon. Ännu omkring år 1980 kan detta beräknas bli fallet: personer, födda vid sekelskittet och gifta kort före 1921 års ingång, kunna naturligtvis om femtio år ännu vara i livet. Man tänke sig nu juristerna i denna framtid, forskande i WINROTHS böcker efter rätta tolkningen av äldre GB:s giftorätts- och vederlagsregler!
Det saknas icke tecken till att redan nu den äldre GB börjars junka ner till ett lägre plan i juristernas uppskattning. Se sålunda 104 och 116 §§ försäkringslagen (1927), som icke ägna någon uppmärksamhet åt efterlevande makes rätt att jämlikt äldre GB 17: 1 och ÄB 12: 3, äldre lydelsen, tillgodoräkna sig fördel av bo oskifto, eller att, jämlikt § 9 urarvaförordningen, gent emot den avlidnes borgenärer undanskifta sin giftorättshälft av det samfällda boet.1 Se vidare 1928 års lag om ändring i 13 kap. GB, övergångsbestämmelserna, som, utan att säga ett ord om att 5 § 1 mom. GP ändras, reglera tillämpligheten av stadganden i 13 kap. 11 a § och 12 § på äldre äktenskap, för vilka 13 kap. över huvud ej skolat gälla och för vilka särskilt 12 §, andra stycket, kan erbjuda en och annan stötesten.2
Det är alls ingen överraskande företeelse, som jag konstaterar. Men den förebådar en förvittring av äldre GB, omöjlig att hindra, om denna länge skall fortsätta att leva på den undanskymda plats i rättssystemet, till vilken den hänvisats.
Icke ens om denna plats är äldre GB säker. Beklagligtvis har avgränsningen av densamma visat sig en smula oklar. Det är särskilt stadgandet i GP 5 § 7 mom., andra stycket ("Hava makarna vunnit boskillnad . . . skall ock, efter det skifte dem emellan ägt rum, nya lagen å dem tillämpas" . . .), som givit anledning till tvekan, med hänsyn till de — ingalunda ovanliga — fall, då boskillnaden vunnits i sammanhang med konkurs.
Ty då finnes, har man sagt,1 ingenting att skifta, och det måste därför vara GP:s mening, att nya GB skall bli tillämplig för makarna även utan att skifte dem emellan ägt rum. Obetingat riktigt är detta säkerligen ej; makarna kunna ju genom konkursborgenärernas välvilja ha fått behålla en avsevärd del av sina tillgångar, och om dessa hittills varit samfälld egendom, vilken natur skola de då räknas ha under nya GB:s regim? Men å andra sidan är det högst sannolikt, att boskilda maka rnästan aldrig skrida till skifte, om boskillnaden tillkommit under konkurs, och det är då mången gång synnerligen opraktiskt att allt framgent tillämpa äldre GB på deras äktenskap.
Det torde icke vara för mycket sagt, att goda skäl tala för att försök göres att befria vårt rättsliv från bördan och olägenheterna av fortfarande dubbellagstiftning på äktenskapsrättens område. Skall en ändring härutinnan kunna ske, så måste emellertid äldre GB upphöra att gälla för de äldre äktenskapen, och detta har hittills ansetts möta allt för stora svårigheter. UNDÉN har erinrat om Lagberedningens uttalanden i ämnet och upptagit till granskning och kritik Beredningens skäl för den avvisande hållning, densamma intog år 1918. Utan att bestämt förorda någon viss väg till frågans lösning anger UNDÉN som åtminstone tänkbart, att en lösning skulle kunna vinnas genom uppdelning av den samfällda egendomen efter dennas proveniens samt anvisning till borgenärerna att under en till vissa år fastställd övergångstid ordna sina mellanhavanden med makarna, varefter nya GB skulle kunna bli obetingat gällande för dessa (se SvJT 1928 s. 31—32).
Så livligt jag än instämmer i UNDÉNS önskemål, ser jag dock större svårigheter än han i den nu antydda lösningen. Delningen av egendomen mellan makarna tror jag hellre borde göras — så som enligt dansk och norsk lagstiftning — efter förvaltningsrätten. Och vad borgenärernas anspråk vidkommer, torde man få söka i görligaste mån bibehålla desamma, till den del de redan uppkommit, i den omfattning, äldre GB erkänner dem; detta betyder emellertid en något olika behandling av särskilda fordringsanspråk, allt efter den betalningsrätt, de åtnjuta enligt 11 kap. äldre GB.
Jag skisserar här ett förslag enligt dessa riktlinjer.
A. Makarnas egendom.
1:o. Samfällda boet blir giftorättsgods, mannens resp. hustruns, till den del han eller hon rått över egendomen. Vad Lagberedningen invänt häremot (GB IV, 1918, s. 413), är egentligen mera känsloskäl än ett för logisk granskning hållbart resonemang: "ur principiell synpunkt icke tillfredsställande att genom en lagändring förklaras, att det som enligt gällande lag tillhör bägge makarna gemensamt hädanefter skall vara den enes egendom". Låt oss se, vad en sådan lagändring skulle innebära i sak: vardera makens förfoganderätt bleve precis den samma som förut; varderas utsikter till vederlag för missbruk av den andres förfoganderätt bleve något förmånligare (på grund av den större effektiviteten hos vederlagsreglerna i nya GB); mannens möjlighet att använda egendomen som kreditbas bleve något förminskad. såsom jag skall särskilt utreda här nedan, men det synes knappast vara anledning att häri se något avskräckande; för hustrun åter skulle kreditförhållandena bli oförändrade (jfr äldre GB 11: 5); vardera makens skattskyldighet bleve i själva verket den samma som förut, då vardera redan har att självdeklarera för den egendom, varöver han eller hon råder, och uttaxeringen efteråt liksom förut bleve gemensam, blott på särskild begäran fördelad mellan makarna.1
Med nyss nämnda ändring i mannens möjlighet att använda makarnas egendom som kreditbas syftar jag på regeln i 11: 3: äldre GB för mannens vanliga skuldsättning häftar hela det samfällda boet, icke blott vad mannen har under sin förvaltning. Regeln vilar på den gamla grundsatsen om mannens förvaltningsrätt över all egendom i boet, men står i skriande motsättning till den redan 1874 påbörjade, 1920 vidare genomförda uppdelningen av det samfällda boet i mannens förvaltningsgods och hustruns förvaltningsgods. Det innebär en uppenbar inkonsekvens, att mannen, som ej råder över hustruns förvaltningsgods, ändå kan genom sin blotta underskrift på en skuldförbindelse bereda borgenär rätt till betalning ur godset. Denna inkonsekvens synes böra undanröjas så snart som möjligt. Dansk och norsk rätt ha varit fria från densamma; häri ligger ett huvudskäl till att de haft så ringa bryderi med
sina övergångsbestämmelser vid den nya äktenskapslagstiftningen.1
2:o. Den enskilda egendomen förblir enskild. Förvaltningsrätten, även den som tillkommer mannen över viss hustruns enskilda egendom, lämnas orörd.
3:o. Bodelning måste, när sådan på grund av giftorättsgemenskapens upphörande en gång skall ske, verkställas enligt nya GB:s regler. Detta betyder, att efterlevande make å ena sidan går miste om sin fördel av bo oskifto, fem procent av behållen samfälld lös egendom, men å andra sidan får tillgodonjuta den förmånligare verkan av 3,000-kronors-regeln i nya GB 13:12, som består i att denna regel, så långt den gäller, utesluter den avlidne makens borgenärer från den efterlevandes giftorättsgods, medan den däremot ej skulle hindrat borgenärerna att taga ut betalning ur samfälld egendom, åtminstone intill dennas halva (brutto)värde. För övrigt verka naturligtvis de olika delningsmetoderna enligt 12 kap. ÄB och enligt 13 kap. nya GB, att den ena maken eller den andre kan genom ändringen — så till följd av nya GB:s regler om tilldelning för täckning av gäld — få något förmånligare villkor än som eljest skulle kommit honom till del. I ett hänseende torde denna omständighet förtjäna beaktande och kanske motivera en särskild övergångsbestämmelse: mannen, som till följd av sin mer omfattande förvaltningsrätt fått den större delen av samfällda boet till sitt giftorättsgods, bör icke ha valrätt (enligt nya GB 13: 13) gent emot hustrun eller hennes arvingar för vad gäller gods, som hustrun infört i boet. Men för övrigt lär berörda omständighet ej böra hindra ändringen, på den grund att den skulle anses rubba redan förvärvade rättigheter.
B. Makarnas skulder.
Den betalningsrätt i viss egendom, som tillkommer särskilda borgenärer enligt 11 kap. äldre GB, måste såvitt möjligt bibehållas. Framför allt är detta av betydelse för mannens borgenärer med betalningsrätt, jämlikt huvudregeln i 11: 3, i hela det samfällda boet. Det är denna regel, som jag förmenar böra
ju förr dess hellre upphävas, så att för gäld, som av mannen hädanefter göres, svarar blott den samfällda egendom, varöver han råder, samt hans enskilda egendom.
Emellertid kan en sådan ändring ej beröra betalningsansvaret för den gäld, som redan är gjord. För denna måste ordnas med större varsamhet. Det betalningsansvar, som åvilar enskild egendom, bör bli orubbat; vad åter angår den samfällda, egendomens ansvar, märkes för de särskilda arterna av gäld följande:
1:o. Makarnas gemensamma gäld (äldre GB 11: 2) förblir betalbar i all makarnas egendom, enligt nya GB 7: 2. Det synes knappast vara tillräcklig anledning att frånkänna hustrun de lättnader i betalningsansvaret, som nya GB 7: 3 och 4 stadga; däremot bör hustrun äga genom ett inom viss tid anmält förbehåll bevara för sin enskilda egendom de förmåner av subsidiaritet i och delning av ansvaret, som äldre GB 11: 2 förunnar henne.
2:o. Mannens förvaltningsgäld och den därmed likställda delen av hans inbragta gäld (äldre GB 11: 3 och 1, andra och tredje styckena):
Betalningsrätten i hustruns förvaltningsgods av samfälld natur kvarstår. Denna betalningsrätt synes dock ej böra omfatta egendom till högre värde än som bevisligen stått under hustruns förvaltning vid den tidpunkt, då övergången till den nya ordningen sker.
För övrigt blir naturligtvis mannen betalningsskyldig.
3:o. Mannens enskilda gäld och den del av hans inbragta gäld, som ej upptagits under mom. 2:o (11: 3, sista delen, och 1, första stycket):
Betalningsrätt måste medgivas såsom för annan fordran mot mannen, ehuru häri ligger, åtminstone teoretiskt, en förbättring av borgenärernas rätt på hustruns bekostnad. (Hon skulle kunnat undanskifta sin giftorätt; hon får nu visserligen sitt förvaltningsgods fredat, men detta är vanligen mindre än giftorätten.)
4:o. Hustruns inbragta gäld, till den del även mannens giftorätt svarar därför (11: 1, andra och tredje styckena):
Hustrun blir betalningsskyldig, och mot mannen måste även ledes betalningsrätt gälla, dock blott i den omfattning, som
motsvarar värdet av den samfällda egendom, varöver han ägt råda vid tidpunkten för övergången.
5:o. Hustruns enskilda gäld och återstående delen av hennes inbragta gäld (11: 4 och 1, första stycket):
Hustrun blir betalningsskyldig. Följdriktigt borde även mannen bli det i den utsträckning, som hustruns giftorätt övergått till att bli mannens giftorättsgods, d. v. s. till så stort belopp, som mannens giftorättsgods överskjuter hälften av det förra samfällda boet. Ett stadgande härom skulle dock säkerligen bli praktiskt allt för otympligt för att kunna lända till verkligt gagn. Antagligen finnes icke heller något sakligt behov av ett dylikt stadgande.
6:o. Hustruns förvaltningsgäld (11: 5) påkallar inga särskilda regler. Ty att — i analogi med sista punkten av 19 § boskillnadslagen och andra stycket av § 17 urarvaförordningen (äldre lydelsen) — begränsa betalningsansvaret till den egendom, varöver hustrun ägde råda vid tidpunkten för övergången, lär ej kunna sättas i fråga.
C. Hustruns husfrudöme.
Äldre GB 11: 2 antyder en något vidsträcktare, men också mindre tryggad, behörighet för hustrun att förplikta mannen till betalningsskyldighet, än vad nya GB 5: 12 och 13 tillerkänna henne. Utan olägenhet böra hustrurna kunna finna sig i ett utbyte av den äldre behörigheten mot den nya.
Likaså bör ingen betänklighet möta mot att låta mannens behörighet att företräda hustrun (enligt samma lagrum) få tilllämplighet i de äldre äktenskapen. —
Att en och annan svårighet skulle möta vid genomförandet av ett sådant förslag, som det jag här i grova drag angivit, vill jag ingalunda förneka. Men månne icke vinsten, i form av större likformighet och klarhet i rättssystemet, skulle befinnas värdefull nog att kunna uppväga svårigheterna?