II.
Syftet med efterföljande rader är i första hand att fästa intresserade juristers uppmärksamhet på några av de värdefulla uppsatser, som ingå i den ståtliga minnesskriften, ej att underkasta dem en ingående vetenskaplig kritik. Därtill erforderlig tid och sakkunnighet ha ej stått undertecknad till buds. När kritiska anmärkningar i det följande här och var knytas till redogörelsen för uppsatsernas innehåll, är det i de flesta fall endast reflexioner, som osökt inställt sig vid genomläsningen.
Den första avhandlingen i festskriften är docenten ALMQUISTS lärda, på ett rikt historiskt material grundade utredning om innebörden av 36 och 49 §§ i gällande gruvstadga. Inom den speciella privaträtten — den egentliga civilrätten har anmärkningsvärt nog blivit lottlös — faller också landshövding HAMMARSKJÖLDS bidrag. Detta, en storlinjig teckning av det andliga arbetets rätt (rätten till det andliga arbetets produkter), är en bearbetning av förf:s uppsats i Nordisk Tidskrift 1892. Att förf. valt detta ämne, fastän andra rättsliga problem numera måhända ligga hans hjärta närmare, beror på att hans bidrag ansetts lämpligen böra hämtas från området för hans förutvarande professur.
Nationalekonomien har också riktats med två uppsatser. Docenten LINDAHL behandlar ett av den ekonomiska teoriens stora problem: förhållandet mellan penningmängd och prisnivå. Professor BROCK tar upp ett ämne av vital betydelse för hela vår världsdel: det tyska skadeståndsproblemet. Utgående från att rättsgrunden för segrarmakternas skadeståndskrav fixerats genom den Lansingska noten den 5 november 1918 formar förf. sin framställning till en bitter kritik av de allierades tillvägagångssätt under den långa och pinsamma skadeståndskonflikten. Förf. påvisar, hur de allierade följt andra grunder än Lansingnotens och inte ens tillämpat dessa andra grunder rättvist samt hur de vägrat att till rimliga värden gottskriva Tyskland för redan verkställda betalningar. Den reduktion av skadeståndsbeloppet, som Youngplanen innebär, är därför ingalunda, framhåller förf., något eftergivande av segrarmakternas rätt; tvärtom ger ej heller denna plan rättvisa åt Tyskland.
Förf. vill göra sistnämnda förhållande klart för den svenska allmänheten. Han ställer också de skedda orättvisorna i så skarp och klar belysning, att han torde kunna påräkna gehör för sin uppfattning. Denna har väl f. ö. inte heller förut varit alldeles främmande för den svenska allmänheten; även i segrarstaterna erkännas och beklagas de begångna orättvisorna av en åtminstone kvalitativt be-
tydande opinion. Däremot kan förf. inte göra anspråk på godtagande av vissa uttalanden, som förestavade av en än så rättmätig harm dock gå utom området för det objektivt bevisade och sannolika. Ett sådant uttalande återfinns på s. 5, där förf. kategoriskt förklarar, att de allierades politik — sedan de på grund av amerikanskt motstånd hindrats att helt enkelt frångå ordalagen i Lansingnoten — gick ut på att finna en "interpretation", som "i varje fall kunde tillfredsställa de franska önskningarna om ett skadestånd, tillräckligt kraftigt att för långa tider framåt förlama det tyska näringslivet".
Då Youngplanen nu synes stå inför sitt definitiva antagande, intresserar förf:s undersökning av Tysklands möjligheter att följa betalningsplanen. Förf. ser relativt optimistiskt på dessa möjligheter.
En ljusare bild av de internationella mellanhavandena målar professor HOLMBÄCK. Han meddelar ett antal intressanta fakta från den fasta internationella domstolens verksamhet från dess första sammanträde den 30 januari 1922 t. o. m. september 1929. Förutom upplysningar om domstolens organisation och arbetssätt lämnar förf. en kortfattad redogörelse för de slutliga utslag, som avkunnats av domstolen in pleno, och för två s. k. orders (förordnanden om provisoriska åtgärder m. m.).
Vad förf. upplyser om domstolens verksamhet visar klart värdet för det internationella rättslivet av domstolens existens. Förf. ger också uttryck för en synnerligen hög uppskattning av domstolen — "den främsta domstol, som finnes". "Att domstolen verkligen varit opartisk vid handläggningen av de mål, den haft att behandla, och på grund därav förtjänat den auktoritet, domstolen erhållit, är höjt över varje tvivel. Ett studium av domstolens domar ger på det tydligaste sätt tillkänna den omsorg, som nedlagts vid deras utarbetande, och logiken i de slutsatser, som dragits ur materialet."
Inför en punkt i den ljusa tavlan stannar man kanske dock något betänksam. Förf. berör frågan om lämpligheten av att representanter för tvistande stater såsom nu enligt särskilda bestämmelser är fallet ha säte och stämma i domstolen. Förf. betonar betydelsen av att dessa domare kunna lämna domstolen upplysningar, till vilka den eljest icke under själva överläggningen till dom skulle ha tillgång. Sådana upplysningskällor skulle väl dock kunna ställas till domstolens disposition i annan form än av röstberättigade ledamöter i domstolen. Förf:s bagatelliserande av systemets faror kan knappast heller söva kritiken. Blott i två fall av nio har det hänt, säger förf., att en domare stått såsom ensam reservant för sin regerings sak. Två fall av nio är ingen quantité négligeable. Naturligtvis är det, som förf. framhåller, inte utan vidare klart, att reservanterna (polacker) i de två fallen varit partiska, men på mindre goda grunder än så kan den allmänna opinionen misstänka partiskhet. Och Cæsars hustru — — —! En såvitt möjligt reservationslös tilltro till domstolens opartiskhet är utan tvivel av största vikt för den spirande internationella rättsordningen. — Starkast framträ-
der väl faran med systemet i sådana fall, då parten utser sin domare ad hoc. Vårt skiljemannainstituts faktiska tillämpning ger, med allt beaktande av de stora olikheterna, anledning till skrämmande jämförelser.
Professor ENGSTRÖMER gör en omsorgsfull och instruktiv utredning av ett antal frågor rörande 1929 års lagstiftning om utländska skiljeavtal och skiljedomar. Beträffande den rättsliga karaktären av skiljedom i allmänhet betonar förf. — i strid mot en av professor Hassler nyligen framställd åsikt — att en skiljedom numera icke kan betraktas såsom ett blott materiellt rättsfaktum, vars egenskap att förplikta tappande part fastställes i rättegångsväg, judiciell eller exekutiv. Han finner utvecklingen uppenbart ha gått i den riktningen, att de privaträttsliga momenten mer och mer undanträngts av de processrättsliga. Genom 1929 års lagstiftning inordnas också den utländska skiljedomen i betydande grad under processuell synvinkel, vilket förf. närmare söker påvisa vid behandlingen av nämnda lagstiftnings innehåll.
Utan att därmed vilja bestrida riktigheten av förf:s grunduppfattning torde man kunna sätta ifråga, om ett av förf:s argument för densamma har något värde. Medan övergångsbestämmelserna i 1887 och 1929 års "inhemska" skiljemannalagar befinnas otvetydigt givna i enlighet med privaträttsliga grundsatser, skulle bestämmelsen att den "utländska" lagen träder i kraft den 1 juli 1929 vara "fullkomligt klar" därutinnan, att den icke bygger på en privaträttslig princip. Att de båda lagarna av 1929 skulle bygga sina regler om ikraftträdandet på olika uppfattning om skiljedomens rättsliga karaktär är dock i och för sig otroligt. Förhållandet är väl det, att det knappast på grund av privaträttsliga hänsyn kan resas någon befogad invändning mot retroaktiv verkan av en lag, som ger internationell giltighet åt en enligt sitt hemlands regler giltig skiljedom.
Den "Hägerströmska skolan" är representerad av tre författare. Mästaren själv går i spetsen med minnesskriftens största avhandling. Ehuru formellt, såsom tillhörande en annan fakultet, en outsider, försvarar professor HÄGERSTRÖM sin plats i juridiska fakultetens minnesskrift så väl som någon annan. Han har — för att använda ett uttryck, varmed fakultetens dekanus hälsade honom vid jubileumsmiddagen den 30 november 1929 — utvecklat sig till den mest fullfjädrade bland jurister.
Professor Hägerströms undersökning är ett nytt led i den kampanj han för mot de enligt hans mening grundfalska begrepp, på vilka den nutida rättsvetenskapen bygger. I sitt 1927 utgivna storslagna arbete Der römische Obligationsbegriff im Lichte der allgemeinen römischen Rechtsanschauung, I, sökte han visa, att den romerska civilrättens rättighetsbegrepp vilade på föreställningen om rättigheten såsom en mystisk makt över personer och saker. Här gäller det den offentliga romerska rättens karaktär. Den fängslande undersökningen resulterar i att romarnas tankevärld även i det av-
seendet befinnes ha varit en helt annan än den nutida. De romerska statsämbetsmännens makt, deras vis, särskilt den högsta formen vis imperii, betraktades såsom grundad på deras genom en magisk överlåtelseakt från det väljande folket uppkomna kraft att påverka gudarna. Alla moraliska moment voro helt främmande för denna romerska uppfattning. Ja själva gudarna saknade alla moraliska kvalifikationer; deras vilja var ofri och utlöstes rent magiskt-mekaniskt genom auspicieakterna. Senare tiders föreställning om en statens rätt över sina undersåtar, om en över den rent faktiska makten stående "gällande" rätt och framför allt det däremot svarande, moraliskt färgade pliktbegreppet saknade därför varje motsvarighet i den romerska rättsåskådningen. Genom att eftervärlden upptagit de romerska rättsbegreppen utan att beakta den från vår uppfattning vitt skilda tankevärld, varur de vuxit, ha begreppen enligt förf. förlorat varje mening och hela rättsvetenskapen råkat på irrvägar.
Förf:s framställning, liksom hela hans rättsfilosofiska forskargärning, bygger på en häpnadsväckande lärdom och genomströmmas av en rik och originell andes genialitet. Den maning till självprövning, hans verk utgöra för rättsvetenskapen, får inte, kan inte förklinga ohörd. Å andra sidan ha t. o. m. juristerna ett befogat anspråk på att bli fullt rättvist bedömda. Många måste dock känna förf:s generalisationer sårande orättvisa, såsom t. ex. när han (s. 3) säger, att varje vetenskaplig civilrättslig avhandling fullföljer syftet att upptäcka hittills obekanta detaljer av vad som alltid förutsättes vara den verkliga "gällande" rätten för att därigenom ge domaren ett bindande rättesnöre. Det finns dock många jurister med klarare blick och fullt realistisk uppfattning — låt vara, att de kanske ej uttryckligen annonserat sitt rättsmetodiska program och att de, f. ö. av fullgoda praktiska skäl, äro bundna vid den hävdvunna juridiska terminologien.
Professor Hägerströms generalisationer kan man dock lätt förstå.Filosofen, som satt sig uppgiften före att underkasta den juridiska begreppsbildningen en kritisk granskning, har helt naturligt under sin upptäcktsfärd i rättsvetenskapens vida värld ställt in sin uppmärksamhet just på vad som kunnat ge honom material till kritik. Utav hans lärjungeskaras rättsvetenskapsmän ex professo, vilka stå mitt i rättsvetenskapens arbete, skulle man däremot vänta en större erfarenhet av hur nyanserad denna rättsvetenskap i själva verket är, hur farligt det måste vara att skära den över en kam. Men förhållandet är snarare det motsatta. För professor LUNDSTEDT är det en synd mot den helige ande att ens tala om några förnuftiga utgångspunkter i den nutida rättsvetenskapen. Han är gripen av korsriddarens hänförelse och hänsynslöshet. På hans korsfana flammar devisen "all rättsvetenskap är naturrättslig". I de otrognas land finns ingen rättfärdig.
Professor Lundstedts bidrag till minnesskriften är ett brottstycke ur hans under utgivning varande Senare delen till den förra våren publicerade "Obligationsbegreppet. Förra delen". Brottstycket be-
rör "den historiska rättspositivismen med särskild hänsyn till Bergbohms lära". Med spänning avvaktar man det fullständiga arbetet, särskilt den utlovade uppgörelsen med den nordiska rättsvetenskapen.
Även docenten OLIVECRONA är på jakt efter naturrättsliga tankegångar i rättsvetenskapen. I det härskande föreställningssättet om bevisbördeproblemet — för vilket föreställningssätt han tar Tybjergs avhandling "Om Bevisbyrden" (1904) såsom representativ — anser han sig också ha funnit vad han söker. Utgående från en naturrättslig inställning har, menar han, den härskande rättsåskådningen fått en skev uppfattning om bevisbördereglernas faktiska betydelse och därigenom föranletts att uppställa bevisbörderegler, som inte kunna försvaras ur rationell synpunkt.
Det naturrättsliga i den härskande uppfattningen ligger enligt förf. däri, att "man utgår ifrån att det finnes en i och för sig bestående rätt, en naturlig rättvisa, vars förverkligande människor emellan är rättsordningens högsta uppgift, och tillika identifierar den 'materiella rätten' med denna naturliga rättvisa". Processens uppgift ser man sålunda i den naturliga rättvisans förverkligande, och från denna naturrättsliga utgångspunkt söker man lösa bevisbördeproblemet.
Att det på detta sätt ligger en naturrättslig åskådning till grund för den vanliga uppfattningen om bevisbördeproblemet är ett obevisat påstående. Lagstiftaren uppställer vissa "materiella rättsregler", som just ge uttryck för vad man önskar genomföra såsom handlingsregler i samhället — att avtal skola hållas, att fader skall bidra till underhåll av sitt barn u. ä. etc. Att realisera detta syfte, d. v. s. att i möjligaste mån ge dessa regler faktisk tillämpning i samhället, betraktas som domstolarnas uppgift. Denna tankegång behöver icke ha det ringaste med naturrätt att göra. Diskussionen blir betydligt fruktbarare, om man försöker finna sina motståndares mening i stället för att till varje pris tolka in naturrätt i deras uttryckssätt.
Förf. påstår, att det under inga omständigheter ligger något förnuft i att såsom bevisbördereglernas ändamål sätta, att de såvitt möjligt realisera de materiella reglerna. "Tillämpningen av en viss sorts rättsregler är icke i och för sig något nyttigt. Nyttan beror helt och hållet på reglernas sociala verkningar. — — — Men om tillämpningen av de 'materiella' reglerna sålunda icke är självändamål, kan icke bevisbördereglernas ändamål eller nyttighet bestämmas i relation till dem. — — — Bevisbördereglerna och de materiella reglerna måste sålunda bedömas under ett. De samverka till ett och samma ändamål." Bevisbördereglerna äro en absolut nödvändig beståndsdel i rättsmaskineriet. Det är därför enligt förf. ur nyttighetssynpunkt orimligt att — såsom den härskande läran från sina utgångspunkter gör — beteckna användningen av bevisbördereglerna som en rättskipningens bankruttförklaring.
Ingen bestrider väl att materiella regler och bevisregler böra kombineras för uppnåendet av ett önskvärt resultat. Frågan är blott hur denna kombination skall ske. Det är naturligtvis inte omöjligt,
att lagstiftaren skriver den materiella regeln och bevisbörderegeln så, att den senare realiter kommer att medföra en större eller mindre modifiering av den förra, men detta är icke det normala och naturliga. Utan det normala och naturliga är att lagstiftaren, som jag nyss framhållit, i den materiella regeln uttrycker just vad han funnit önskvärt såsom en faktiskt tillämpad handlingsregel i samhället, alltså just de "sociala verkningar", som rättsmaskineriet enligt hans mening bör arbeta för. Bevisbörderegeln blir ju i sådant fall en nödfallsutväg, avsedd att komma till användning, när domstolen på grund av bristande utredning om de faktiska förhållandena inte kan med säkerhet döma i enlighet med den materiella regelns syfte. Varje domare, som i dylikt fall på grund av en bevisbörderegel måste döma utan kunskap om relevanta fakta (muntliga överenskommelser etc.) eller rent av i strid mot sin, exempelvis på personlig kännedom om parterna grundade, uppfattning angående sådana fakta, måste väl äga en livlig känsla av att ha om inte precis avgivit en bankruttförklaring å rättskipningens vägnar så dock tillgripit ett nödfallsmedel. Att påstå något annat är att i sin skräck för en naturrättslig åskådning hamna i en onaturlig.
Grundtanken i förf:s förkunnelse är emellertid ännu inte prövad. Det är, menar han, vilken förutsättning man än utgår ifrån, orimligt att betrakta bevisbördereglerna såsom en nödfallsutväg, därför att dessa regler överhuvud inte ens kunna tänkas bort utan att i och med detsamma varje möjlighet till en ordnad rättskipning försvinner. Något förverkligande av den materiella rätten kunde då givetvis aldrig komma i fråga. Det skulle överhuvud icke ha "någon juridisk betydelse, vilka fakta som fastställdes i processen. Skall det icke vara till nackdel för parten, att ett faktum icke blir fastställt, så kan det icke heller lända parten till någon fördel, om samma faktum blir fastställt. Tager man bort bevisbördereglerna, så blir alltså domaren i själva verket förhindrad att taga någon hänsyn till fakta, när han skall döma. Så snart han överhuvud taget toge hänsyn till ett visst faktum, som blivit fastställt i processen, i motsats till icke fastställda fakta, så vore bevisbördereglerna där".
Är det paradoxens tjusning som bländat förf:s eljest så kritiska omdöme? Hur kan man påstå, att bevisbördereglerna "äro där" så snart domaren tar hänsyn till i processen fastställda fakta? Den självklara satsen att domaren skall ta hänsyn till fastställda (relevanta) fakta har inte det ringaste med bevisbördeproblemet att göra. Den säger intet om hur domaren skulle ställa sig, därest ifrågavarande faktum icke blivit fastställt i processen; han skulle eventuellt kunna ta hänsyn till det ändå — på grund av en bevisbörderegel. Först när ej alla relevanta fakta äro fastställda blir ju domaren, som inte får stanna vid ett non liquet, nödsakad tillgripa en bevisbörderegel. Hjärtpunkten i förf:s resonemang är satsen "skall det icke vara till nackdel för parten, att ett faktum icke blir fastställt, så kan det icke heller lända parten till någon fördel, om samma faktum blir fastställt". Men denna skenbart logiska sats är en qua
ternio terminorum, grundad på en dubbelbetydelse av begreppet fördel (resp. nackdel). I ena fallet är det fråga om den rent processrättsliga fördelen av att ett utav parten åberopat men ej styrkt faktum i processen betraktas som om det vore fastställt. I andra fallet gäller det den fördel för parten, som kan följa av att domaren grundar sin dom just på de fakta, vilka i processen blivit fastställda (eller i enlighet med bevisbörderegler behandlas såsom fastställda). Att domaren tar hänsyn till fastställda fakta är m. a. o. överhuvud icke någon processrättslig förmån för någon av parterna. Det är först bevisbördereglerna, som åstadkomma processrättsliga favörer och nackdelar. Med den logik, varpå förf:s nyss citerade sats bygger, skulle man kunna åstadkomma exempelvis följande slutledning: eftersom ingendera parten har bevisskyldighet för vad som står i lagen, så är domaren förhindrad att ta någon hänsyn till lagen.
Slutligen ett par ord om förf:s kritik mot vad han finner vara det viktigaste momentet i Tybjergs teori om normerna för bevisbördans fördelning, nämligen tanken, att bevisbördan bör läggas på den part, som haft mest "Opfordring till Bevissikring". Detta är enligt doc. Olivecrona en cirkel, eftersom det just är bevisbördereglerna, som skapa denna "Opfordring".
Förf. har naturligtvis obetingat rätt i att vad som framför allt påverkar parternas handlingssätt ifråga om bevissäkring just är bevisbördereglerna. Måhända har Tybjerg inte tillräckligt betonat detta, och såtillvida är kritiken fullt befogad. Men går man ändå inte något för långt, när man som doc. Olivecrona anser det "omöjligt att resonera om parternas sannolika handlingssätt, om man abstraherar från sådana för deras handlingssätt väsentligen bestämmande fakta som bevisbördereglerna och deras uppfattning om dessa"? Situationer torde kunna tänkas, i vilka efter all sannolikhet en part skulle ha förskaffat sig bevis om ett visst faktum, fastän någon klar regel om att han har bevisbördan för detta faktum inte finns. — Utrymmet medger icke ett närmare ingående på denna fråga.
Även om man finner förf:s kritik i väsentliga delar missriktad, skall det villigt erkännas, att uppsatsen är intresse- och tankeväckande. Doc. Olivecrona fäktar ärligt och utan fruktan för sina idéer; hans värjföring är för det mesta både skarp och elegant.
I en år 1915 utgiven skrift "Kyrkolag eller borgerlig lag särskilt med avseende å äktenskapsrätten" drog professor REUTERSKIÖLD i härnad mot det då föreliggande förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning. Antagandet av förslaget, som också innebar ett upphävande av kap. 15 och 16 i 1686 års kyrkolag, skulle betyda, "att det legala erkännandet av det kyrkliga äktenskapet, ej blott av kyrkans vigsel som giftermålsform, skall försvinna" (s. 30).
Trots professor Reuterskiölds varning blev som bekant förslaget lag med kyrkomötets godkännande.
Nu har emellertid professor Reuterskiöld gjort den upptäckten, att detta i själva verket icke hade de ödesdigra konsekvenser, för
vilka han varnat. 1915 års lagstiftning innebar endast, att i stället för de upphävda kapitlen i kyrkolagen motsvarande stadganden i 1571 års kyrkoordning blevo gällande, vilket tydligen enligt professor Reuterskiölds uppfattning icke kan vara annat än ett framsteg.
Professor Reuterskiölds resonemang, som han utvecklar i sitt bidrag till minnesskriften under rubriken "Den svenska kyrkorätten och äktenskapet", är i korthet följande. 1686 års kyrkolag är icke någon självständig kodifikation, blott en auktoritativ förklaring av 1571 års kyrkoordning, vilken alltså ej upphävdes av kyrkolagen utan i princip lämnades i full kraft. Kyrkolagen uppställde i kap. 15 och 16 endast vissa praktiska regler angående äktenskapet men återverkade ej på kyrkoordningens principstadganden därom. Dessa senare måste därför än i dag erkännas äga sin fulla kraft såsom rent kyrkorättsliga föreskrifter, till vilka man efter upphävandet av kyrkolagens 15 och 16 kap. måste återgå. Det kyrkorättsliga äktenskapet kvarstår därför — oberoende av 1915 års lagstiftning — såsom ett "självständigt kyrkorättsligt institut vid sidan av det blott borgerligt rättsliga". Den uppseendeväckande konsekvensen därav är, att kyrkoordningens äktenskapshinder fortfarande "kyrkorättsligt" gälla. Av praktisk betydelse bli särskilt hinder på grund av tidigare äktenskap, som genom borgerlig myndighet upplösts på andra grunder än dem kyrkoordningen — vilken i princip bygger på äktenskapets oupplöslighet — erkänner. Svensk statskyrkopräst, som anmodas förrätta vigsel, skulle alltså ha att ta hänsyn icke blott till GB:s äktenskapshinder utan även till kyrkoordningens och vägra vigsel, även om blott hinder enligt kyrkoordningen föreligga.
Förf:s teori om förhållandet mellan kyrkoordningen och kyrkolagen är en ren efterhandskonstruktion. Förf. har icke förebragt något som helst bevis för att man 1686 avsåg att endast åstadkomma en förklaring av kyrkoordningen. Meningen var ju bl. a. att utrota en del påviska villfarelser, som ännu präglade kyrkoordningen. All sannolikhet talar för att man ville upphäva, inte förklara kyrkoordningen.
Oavsett vad syftet var med 1686 års lag är det förvisso en frånvanligt juridiskt tänkesätt avvikande rättsmetod att förklara en 360 år gammal lag gällande, ehuru den allmänna uppfattningen i långa tider hållit den för upphävd. Man får väl anta, att professor Reuterskiöld själv delade denna uppfattning 1915 och ej då dolde sin högre vetskap i bakfickan som en piéce de résistance. Detta bestyrks också av hans uttalande i "Föreläsningar i svensk stats- och förvaltningsrätt." III. 3. Första häftet (1919) s. 59, att "1571 års kyrkoordning formellt ersatts av 1686 års ännu gällande kyrkolag".
Vad särskilt angår äktenskapshindren är förf:s försök att skruva utvecklingen tillbaka så mycket egendomligare, som kyrkans män själva för länge sedan torde ha erkänt den borgerliga rättens obetingade supremati på den punkten. I motiven till 1873 års förslag till kyrkolag sägs t. ex., att kyrkan enligt gällande lagstiftning är förpliktad att gå till handa med sin vigsel vid varje äktenskap mellan hennes till nattvarden admitterade medlemmar, mot vars tillåtlighet
ingen invändning kan göras på grund av borgerlig lag. Vid tillkomsten av 1915 års lagstiftning förutsattes också allmänt icke blott från borgerligt utan även från kyrkligt håll, att några andra äktenskapshinder än den borgerliga lagens icke skulle komma ifråga vid vigsel inom statskyrkan. Just från denna förutsättning utgick även det motstånd, som en minoritet vid 1915 års kyrkomöte reste mot lagförslaget. I en motion (nr 48) till kyrkomötet klagades över att enligt lagförslaget prästerskapet skulle "fortfarande åläggas skyldighet att viga varje församlingsmedlem, som därom framställer begäran, även om det tilltänkta äktenskapet enligt Kristi bud måste betraktas som äktenskapsbrott — något som kan hos prästen förorsaka svåra samvetsbetänkligheter". Motionärerna yrkade, att kyrkomötet måtte förklara sig icke kunna i oförändrat skick godkänna lagförslaget. Kyrkolagsutskottet (bet. nr 19) yttrade, att det i vissa fall vore en hårdhet att utesluta frånskild make från kyrklig vigsel. "Då vidare enligt nu gällande lagbestämmelser finns för prästen skyldighet att viga frånskilda i en nästan lika stor utsträckning som enligt det föreliggande förslaget, kan utskottet icke — — — tillstyrka ändring i lagförslaget." Den i motionen upptagna frågan diskuterades sedan ytterst ingående vid kyrkomötet. I omröstningen segrade utskottets mening med stor majoritet. Sedan man sålunda böjt sig för den borgerliga lagens reglering av äktenskapshindren antogs, med 27 röster mot 26, ett under mötet väckt förslag att ingå till K. M:t med en anhållan om åtgärders vidtagande för att icke kyrkans medverkan till äktenskaps avslutande måtte påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och kyrkans värdighet skulle lida därpå.1 Denna framställning har inte föranlett någon K. M:ts åtgärd.2
Om kyrkan efter vad som sålunda förevarit ville försöka lancera de reuterskiöldska äktenskapshindren med den reuterskiöldska motiveringen, skulle den allmänna opinionen icke utan fog stämpla försöket som illojalt. Hur verklighetsfrämmande är icke förf:s uttalande s. 24: "I den mån kyrkan verkligen gör allvar av sitt kyrkorättsliga äktenskapsbegrepp, kommer detta att i hög grad konkurrera med den
borgerliga rättens och kan väsentligen modifiera dettas både tillämpning och räckvidd".
Med hänsyn till GB:s klara förutsättningar och knappast mindre klara ordalag torde förf:s försök att med sin åsikt förena lagens hithörande stadganden icke tarva ett bemötande. Kommentarer äro också överflödiga till den motivering, förf. ansett erforderlig för sitt medgivande, att kyrkan dock så till vida är skyldig ta hänsyn till borgerlig rätt, att den inte får viga, när äktenskapshinder enligt borgerlig lag föreligger. Detta hänsynstagande "är ingalunda oförenligt med kyrkans rätt, i det att kyrkoordningen av 1571 beträffande hinder åberopar och hänvisar till seden utöver de hinder, den själv uppställer, och seden kan nu som då regleras närmare genom borgerlig lag"!
Docenten SUNDBERGS bidrag "Rätten till väg och gata", innehåller en sakrik och översiktlig historik över rättsutvecklingen på ifrågavarande område. Med stöd av denna historik uppställer förf. satsen, att städerna i allmänhet äga gatumarken, medan däremot på landet väghållningsdistrikten i regel icke ha äganderätt till vägmarken. Slutligen diskuterar förf. den juridiskt intressanta frågan om konflikten mellan enskilda markägares och den allmänna samfärdselns intressen. Denna fråga har ju nu vunnit sin lösning genom den när detta skrives just av riksdagen antagna lagen om vågrätt. Det av förf. energiskt och med goda skäl hävdade kravet på skydd för den allmänna samfärdseln har denna lag tillmötesgått på ett sätt, som torde vara fullt tillfredsställande. Aven om frågan sålunda nu är bragt ur världen, kan jag inte underlåta att i detta sammanhang göra en erinran av mer principiell innebörd. Såsom stundom även andra av den offentliga rättens målsmän ordar förf. med tydlig aversion om ett "civilistiskt betraktelsesätt" såsom hinder för allmännare och högre intressens tillgodoseende gentemot privategoistiska. Häremot måste framhållas, att civilrättens uppgift ingalunda är mindre social än den offentliga rättens. Det beror på en felsyn från förf:s sida, när han betecknar de civila intressen (närmast tidigare inteckningshavares och andra sakrättsägares), som det gäller att avväga mot kommunikationsintressena, såsom blott "enskilda".1 Vad det i själva verket gäller är fastmer ett allmänt intresse av första ordningen i ett rättssamhälle: rättssäkerheten. Överhuvud bör man vara mycket försiktig, när man laborerar med allmänna och enskilda intressen såsom motsättningar. De stå ju till varandra i samma oupplösliga förhållande, som råder mellan det hela och dess delar.
Professor WESTMANS avhandling om Kungsådran inför konung och ständer under nyare tiden intill 1734 års lag är ett bidrag till fortsättningen av hans arbete Kungsådran i den svenska rätten under medeltiden (1927). Den nu föreliggande undersökningen visar, att kungsådreinstitutets utbildning genom tidevarvets lagstiftning i många avseenden var ofullständig. Institutets utveckling måste under sådana förhållanden i hög grad ha varit beroende av domstolarnas praxis. Om en förestående redogörelse för denna, skriven av förf:s säkra hand, ge slutorden i avhandlingen förhoppning.
Minnesskriftens kaleidoskopiskt brokiga innehåll kompletteras slutligen med professor WETTERS mycket instruktiva utredning av den gamla men ständigt aktuella frågan om straffansvar vid rus. Förf. finner, att de praktiska tendenserna i rättstillämpning och lagstiftning — vilka befinnas divergera långt mindre än de teoretiska synpunkterna — utpekat den mest rationella lösningen: "ett i subjektivt avseende utvidgat straffansvar vid huvudgärningen med reell innebörd att medelbart prevenera emot berusningshandlingen".
Förf. lyckas nog göra mycket antagligt, att den angivna lösningen är den bästa, som under nuvarande förhållanden står till buds. Idealisk kan man dock näppeligen kalla den. Frånsett underlåtenhetsbrott kan väl den medelbara preventionens praktiska värde i allmänhet inte skattas högt. En starkare psykologisk verkan av det medelbara straffhotet torde man knappast kunna påräkna hos andra personer än sådana, som på grund av tidigare olycklig erfarenhet äga kännedom om sin oförmåga att i berusat tillstånd hålla sig inom lagens råmärken. Men bland sådana personer är säkerligen en stor del på grund av djupare psykiska defekter tämligen oåtkomliga för den mot berusningshandlingen medelbart riktade preventionen.
Håkan Nial.