Den internationella rättens kodifikation. Den av Nationernas förbund utlysta första konferensen för kodifikation av den internationella rätten sammanträdde i Haag under tiden 13 mars — 12 april 1930 under presidium av holländaren, förre ministerpresidenten Heemskerk. De tre på konferensens program stående ämnena: konflikter mellan medborgarskapslagar, territorialvattnet samt staternas ansvarighet för skador, som å deras territorium drabba utlänningar till person eller egendom, behandlades jämsides i tre särskilda kommissioner, presiderade av herrar Politis (Grekland), Göppert (Tyskland) och Basdevant (Frankrike). Sveriges representanter voro envoyén Adlercreutz (staternas ansvarighet), envoyén Sjöborg (territorialvattnet) samt utrikesrådet Malmar (medborgarrätten).
Beträffande frågan om konflikter mellan olika medborgarskapslagar (se SvJT 1930 s. 160) antog konferensen ett förslag till konvention innehållande regler till undvikande i viss omfattning av dubbelt medborgarskap och medborgarskapslöshet till följd av naturalisation, frikallelse från medborgerliga förpliktelser, giftermål, legitimation och adoption. l anslutning till detta konventionsförslag antogos vissa särskilda protokoll avseende att reglera skyldigheten för personer med dubbelt medborgarskap att fullgöra värnplikt och angående undvikande i visst fall av medborgarskapslöshet. Därjämte enade sig konferensen om vissa uttalanden rörande önskvärdheten, att staterna sökte i sin lagstiftning upptaga sådana bestämmelser, som uteslöte uppkomsten av dubbelt medborgarskap och medborgar-
skapslöshet, samt att regeringarna undersökte möjligheten att i sin lagstiftning införa grundsatsen om jämlikhet mellan könen i avseende å medborgarskap, varvid barnens intresse särskilt borde tagas i övervägande. I synnerhet borde vidare undersökas, huruvida det kunde genomföras, att i princip kvinnans medborgarskap icke utan hennes eget medgivande komme att ändras endast som följd av giftermål eller som följd av ändring i mannens medborgarskap.
För en internationell reglering av territorialvattenfrågan (se SvJT 1930 s. 164) är det otvivelaktigt av grundläggande vikt, att frågan om territorialvattnets utsträckning erhåller en lösning. Under konferensen kunde emellertid ingen enighet uppnås i denna centrala punkt. Den kommitté, som förberett konferensen, hade i detta hänseende såsom diskussionsbas föreslagit en regel, enligt vilken utsträckningen i princip fastställdes till tre nautiska mil. Dock skulle konferensen för vissa staters vidkommande kunna medgiva en vidare utsträckning av territorialvattnet. Det visade sig vid konferensen, att vissa av de stater, som äro anhängare av tremilsregeln, framför allt Storbritannien, under förmenande att denna redan vore allmänt gällande folkrätt icke voro benägna att medgiva några som helst undantag för någon stats vidkommande från denna regel. Under sådana förhållanden hade de stater, som å ena sidan hålla före, att någon allmängiltig folkrättslig regel angående territorialvattnets utsträckning icke kan anses vara förhanden, och å den andra av historiska eller andra skäl för egen del påfordra en större utsträckning av territorialvattnet än tre mil, ingen anledning att ingå på den kompromissformel mellan olika ståndpunkter, som den av den förberedande kommittén uppgjorda diskussionsbasen innebar. Från åtskilliga håll påpekades, att regeln om territorialvattnets utsträckning icke avsåges vara gällande annat än under fredstid, vadan de av försvarspolitiska hänsyn betingade skäl, som från vissa staters sida framfördes för en större utsträckning av territorialvattnet än tre mil, icke kunde tillerkännas bärkraft. Häremot framfördes bl. a. av Sveriges ombud med styrka den synpunkten, att även om regleringen av territorialvattnets utsträckning formellt endast komme att avse fredstid, det säkerligen skulle vara omöjligt för en stat att under krig såsom neutralitetsgräns hävda en längre från kusten belägen territorialvattensgräns än den i fred gällande.
På grund av ovan angivna omständigheter kom det slutliga ståndpunktstagandet från de olika staternas sida i frågan om territorialvattnets utsträckning att taga formen av deklarationer de lege ferenda till förmån för viss utsträckning av territorialvattnet att gälla såsom allmän regel. Av dessa deklarationer, som bifogades kommissionens rapport, framgår, att 18 stater förklarade sig för tremilsgräns, däribland Tyskland, Amerikas Förenta Stater, England, Japan, Danmark, Frankrike, Nederländerna och Polen, 12 stater för sexmilsgräns, däribland Spanien, Italien, Portugal, Jugoslavien, Turkiet och Brasilien, samt 4 stater för fyramilsgräns, nämligen Sverige, Norge, Finland och Island. Åtskilliga av de stater, som uttalade sig för tre
mil, krävde emellertid därjämte en "zone contiguë", d. v. s. ett ytterligare område utanför territorialvattnet, där vissa befogenheter, såsom tullbevaknings- och polisåtgärder, finge utövas. Det säger sig självt, att de önskningar, som särskilt från visst stormaktshåll framkommit om ett allmänt accepterande av tremilsgränsen, under sådana förhållanden icke kunde förverkligas, liksom det dessutom ådagalades, att tremilsgränsen icke, såsom från flera håll pretenderats, är en allmänt bindande folkrättslig regel. Härigenom har måhända ett förbättrat utgångsläge för frågans vidare behandling skapats.
Då den grundläggande frågan om territorialvattnets utsträckning icke kunde lösas, ville man icke heller göra något slutgiltigt uttalande om vissa av en underkommission utarbetade regler angående de punkter å kusten, från vilka territorialvattnet i allmänhet borde räknas, samt angående dettas beräkning vid bukter, hamnar, redder, öar, skärgårdar, sund och flodmynningar. Underkommissionens utkast vidfogades emellertid rapporten såsom material för ett vidare studium av dessa viktiga frågor. Under diskussionen härom gjordes från svensk sida med understöd från flera håll gällande, att s. k. inre territorialvatten, d. v. s. skärgårdsvattnen, enligt gällande folkrätt icke utgjorde del av det egentliga territorialvattnet, som toge sin utgångspunkt först vid skärgårdarnas ytterlinje, samt att strandstaten för skärgårdsvattnens betecknande såsom inre, nationellt vatten icke behövde åberopa historisk hävd, en ståndpunkt, som icke motsades i kommissionens rapport.
Däremot godkände konferensen preliminärt ett antal regler angående de befogenheter strandstaten må utöva inom sitt territorialvatten. Med utgångspunkt från den allmänt erkända principen om sjöfartens frihet och därav följande rätt till oskadlig genomfart (passage inoffensif) genom territorialvattnen giva dessa regler närmare bestämmelser angående vad som avses med oskadlig genomfart, angående strandstatens befogenheter gentemot passerande fartyg och ombordvarande personer i hänseende till tull- och polisbevakning, beskattning, fiske, sanitetsskydd, kriminal- och civiljurisdiktion etc., samt angående krigsfartygs genomfart. Då emellertid antagandet av sådana regler ansågs i viss grad vara beroende av en lösning av frågan om territorialvattnets utsträckning, ville man icke föreslå en till dessa regler begränsad konvention.
Konferensen inskränkte sig därför till att föreslå Nationernas förbunds råd att, så snart det funne lämpligt, sammankalla en ny konferens med uppgift att utarbeta en konvention antingen beträffande territorialvattenfrågan i dess helhet eller, om så ansåges önskvärt, endast beträffande strandstatens befogenheter inom territorialvattnet. Svårigheterna att uppnå ett omedelbart resultat borde nämligen icke medföra, att man övergav tanken på en kodifikation av detta för den internationella sjöfartens utveckling så betydelsefulla ämne. Konferensen underställde därför Nationernas förbunds råds prövning även frågan om lämpligheten av att från de särskilda staterna infordra uppgifter angående de baslinjer, från vilka de beräkna sitt
territorialvatten, allt i syfte att underlätta ett fortsatt arbete för vinnande av enighet.
Som grundval för konferensens behandling av frågan om staternas ansvarighet (se SvJT 1930 s. 167) hade den förberedande kommittén utarbetat detaljerade diskussionsbaser, innehållande utförliga förslag till regler angående de förutsättningar, under vilka ansvarighet inträder för staten, då en utlänning lider skada genom folkrättsstridiga handlingar. I programmet ingick däremot icke att fastställa vilka handlingar, som äro folkrättsstridiga, eller, med andra ord, vilka rättigheter utlänningar enligt folkrättens krav böra tillerkännas. Inom den kommission, som behandlade ämnet, konstaterades så gott som fullständig enighet om några mycket allmänna principer, såsom att staten är folkrättsligt ansvarig för sina olika organs handlingar, att ansvarigheten innebär skadeståndsskyldighet etc. Under den mera detaljerade utformningen visade det sig emellertid, att besluten kunde fattas endast med svag majoritet, och att två grupper av stater bildades. Mellan dessa kommo motsättningarna särskilt starkt till uttryck, då minoritetsgruppen, huvudsakligen bestående av sydamerikanska och vissa sydöst- och östeuropeiska stater, icke ville medgiva statlig ansvarighet för sådan behandling av utlänningar, som icke vore sämre än den, som komme inlänningarna till del. Då en utjämning av dessa motsättningar icke kunde åvägabringas före konferensens avslutande, intogs i konferensens slutakt endast ett meddelande, att kommissionen icke kunnat slutföra studiet av frågan och därför icke heller kunde avgiva någon rapport.
Då det blev tydligt, att det omedelbara resultatet av konferensen åtminstone vad beträffade två av de tre på programmet stående ämnena skulle bliva huvudsakligen negativt, riktades intresset på frågan, huru kodifikationsarbetet i fortsättningen lämpligen skulle kunna bedrivas och underlättas. I sådant hänseende uttryckte konferensen ett antal önskemål, som gingo ut på att de särskilda staterna vid avslutande av partikulära överenskommelser borde i möjligaste mån låta sig ledas av konferensens uttalanden, att internationella och nationella vetenskapliga sammanslutningar ville underkasta den internationella rättens grundläggande principer ett förnyat studium särskilt på områden, som komme att behandlas av följande kodifikationskonferenser, samt att det kodifikationsarbete, som bedreves å ena sidan av Nationernas förbund och å andra sidan av de panamerikanska konferenserna, måtte fullföljas i samförstånd. I sistnämnda avseende torde konferensens önskemål varit föranlett av farhågor för att två skilda system av internationell rätt skola utbildas, farhågor, som i viss mån aktualiserats av konferensarbetet.
Slutligen beslöt konferensen fästa Nationernas förbunds uppmärksamhet å nödvändigheten att verkställa förarbetet till nästa kodifikationskonferens i så god tid, att konferensen kunde arbeta med erforderlig auktoritet och snabbhet, samt föreslog ett annat tillvägagångssätt än det förut tillämpade för ämnenas utväljande och
förberedande, utmynnande i att Nationernas förbunds råd skulle till konferensen hänskjuta endast sådana ämnen, som vunnit uttryckligt godkännande av en mycket stor majoritet bland de i konferensen deltagande staterna.
Claes Westring.