Polisdomstolarnas prövning av skadeståndsanspråk. På grundval av det material, som sammanbragts i och för en inom Skånska hovrätten verkställd utredning angående polisdomstolarna, skall här nedan i korthet redogöras för den praxis, som dessa domstolar följa vid prövandet av skadeståndsanspråk. Man kan i detta avseende indela polisdomstolarna — bland vilka i det följande även inbegripas poliskammare med domsrätt — i tre grupper: de som över huvud icke upptaga anspråk på skadestånd till prövning, de som i viss begränsad omfattning pröva skadeståndsanspråk, samt slutligen de som anse sig oförhindrade att vid bifall till den kriminella talan även utdöma ersättning för skada.
    Till den första gruppen höra poliskamrarna i Norrköping och Eskilstuna. Den ståndpunkt, som dessa domstolar intagit, medför helt naturligt, att mål, däri skadeståndstalan föres, endast undantagsvis anhängiggöres vid dem. För sådan händelse dömer poliskammaren i Norrköping beträffande ansvarsfrågan, men upptager ej skadeståndsanspråket till prövning. I Eskilstuna synes motsvarande fall icke hava kommit under domstolens prövning, då åklagaren instämt mål av ifrågavarande slag direkt till rådhusrätten.
    Den andra gruppen av polisdomstolar — de som under vissa förutsättningar pröva skadeståndstalan — representeras av domstolarna i Stockholm, Göteborg och Karlskrona. De båda förstnämnda uppställa såsom förutsättning för prövning av skadeståndstalan, att anspråket skall avse skada av sådan art, att ersättningens utkrävande i tvistemål ej på grund av särskilt stadgande måste ske vid allmän domstol. Ett dylikt stadgande, som enligt dessa domstolars sätt att se saken föranleder vittgående undantag i deras rätt att pröva skadeståndsanspråk, är bestämmelsen i lagen angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (§ 10), att rätt domstol för upptagande av tvist, varom i lagen förmäles, är allmän underrätt i den ort, där olycksfallet inträffat eller där den, som sökes, har sitt bo och hemvist. Då det anses, att ansvarigheten för skada står i sådant beroende av den kriminella ansvarigheten, att båda anspråken lämpligen böra bedömas av en och samma domstol, hänvisar i regel polisdomaren i Stockholm bilmål, där skadeståndstalan föres, till rådhusrätten. Från domstolen i Göteborg upplyses däremot, att dylik hänvisning icke förekommit på flera tiotal år, varav man torde kunna draga den slutsatsen, att det kriminella anspråket prövas, oavsett om man anser sig behörig att avgöra skadeståndsfrågan.
    I instruktionen för polisdomaren i Stockholm finnes ett stadgande (§ 5), som giver stöd för avvisande av skadeståndstalan även i andra fall än de nu nämnda. Det föreskrives nämligen, att vidlyftiga mål, i vilka flera personer äro inblandade och vittnen åberopas, kunna hänskjutas till handläggning vid allmän domstol. Detta stadgande har tillämpats såväl när ersättningsyrkandet är stort och ersättningen ej medgiven som när målet är av mera invecklad beskaffenhet.
    Till den nu omhandlade gruppen hör som nämnt även poliskammaren i Karlskrona, ehuru denna intager en helt annan ståndpunkt

än domstolarna i Stockholm och Göteborg. Dock saknas icke beröringspunkter med Stockholmsdomstolens praxis. Poliskammaren i Karlskrona uppställer nämligen som en allmän förutsättning för prövning av skadeståndsanspråk, att parterna skola vara överens om skadeståndets belopp. Kan sådan enighet icke uppnås, prövas målet i avseende å ansvarsfrågan och käranden får väcka särskild talan angående skadeståndet vid rådhusrätten. Någon hänvisning från polisdomstolen till rådhusrätten har under senare år icke förekommit.
    Den kategori av polisdomstolar, som utan inskränkning utdömer skadestånd på kriminell grund, utgöres slutligen av domstolarna i Malmö och Hälsingborg. Därest ansvarstalan ogillas och ett subsidiärt yrkande föreligger om utdömande av skadestånd på civil grund, t. ex. enligt lagen den 30 juni 1916 angående skada i följd av automobiltrafik, upptages detta yrkande icke till prövning av dessa domstolar. Frågan om riktigheten av denna praxis har åtminstone i ett fall dragits under hovrättens över Skåne och Blekinge prövning (utslag nr 333/1928). Polisdomstolen i Malmö hade lämnat åklagarens talan om ansvar för ovarsam framfart med automobil utan bifall och vid sådant förhållande funnit, att målsägandens skadeståndsanspråk icke kunde "i denna ordning" komma under bedömande. Hovrätten, där målsäganden under åberopande av 1916 års ansvarighetslag fullföljde talan, fann ej skäl göra ändring i polisdomstolens utslag.
    Frågan om polisdomstols behörighet att över huvud pröva skadeståndsanspråk torde näppeligen av part hava dragits under överdomstols prövning. Däremot har det ofta förekommit, att överdomstolarna prövat mål från polisdomstolar, i vilka talan om skadestånd bifallits (se t. ex. N. J. A. not. B. 1902: 502, 1905: 289, 1906: 205, 1907: 211, 309, 315, 1911: 406, 1912: 40, 1914: 596, 1916: 523). I intet av dessa fall har överdomstolen undanröjt polisdomstolens utslag, helt eller delvis, av det skäl, att sistnämnda domstol icke skulle varit behörig att pröva skadeståndsfrågan. Denna omständighet kan emellertid endast åberopas som stöd för riktigheten av de ifrågavarande polisdomstolarnas praxis under den förutsättningen, att överdomstolen är pliktig att ex officio pröva frågan om underdomstolens behörighet. I rättegångsbalken 10 kap. 29 § 7 punkten stadgas, att därest mål anhängiggöres vid icke behörig underrätt, denna skall visa målet ifrån sig, evad invändning göres eller ej, då fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott. Har målet det oaktat blivit prövat av underrätten, må enligt 30 § i samma kap. frågan om dennas behörighet icke upptagas i högre rätt, där ej frågan av part i laga ordning dragits under den högre rättens prövning, eller ock underrätten på grund av annat stadgande i 29 § bort visa målet ifrån sig. Det torde vara tämligen uppenbart att den inskränkning, som här beträffande brottmål föreskrivits i den högre instansens skyldighet att pröva underrättens behörighet, har avseende å den lokala kompetensen och icke kan tagas till intäkt för en inskränkning utöver vad 29 § eljest utstakar i pröv-

ningen av den sakliga kompetensen. Något uttryckligt stadgande i 29 § att specialdomstol ex officio skall avvisa mål, som hör under allmän domstol, finnes visserligen icke, men av grunderna för stadgandet i §:s första punkt torde man kunna utläsa, att denna regel det oaktat gäller. Där föreskrives nämligen, att underrätten skall visa målet ifrån sig för den händelse detta är av beskaffenhet att böra av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt upptagas. Om sålunda den allmänna domstolen icke får ingripa på specialdomstolarnas område, så måste det med så mycket större styrka gälla, att de särskilda domstolarna icke få tillvälla sig en befogenhet, som lagligen tillkommer allmän domstol. Det lär näppeligen kunna ifrågasättas annat, än att överdomstolen har skyldighet övervaka att reglerna för den sakliga kompetensen även i detta avseende iakttagas. Man torde således vara berättigad anse, att de nämnda överdomstolarna godkänt den polisdomstolarnas praxis, varom här är fråga.
    Denna praxis torde få anses som ett riktigt uttryck för den svenska rättens ståndpunkt. Vår rätt hyllar nämligen ifråga om förhållandet mellan civila och kriminella anspråk den s. k. adhaesionsprincipen, vilken innebär, att anspråk på ersättning för skada av brott får framställas i sammanhang därmed, att yrkande göres om straff för brottet. Den svenska rätten ej endast tillåter en sammanknytning av straff- och skadeståndsanspråk, utan anser otvivelaktigt anspråkens förening i en rättegång vara det normala ¹. Ett tydligt belägg för att polisdomstol äger pröva skadeståndsanspråk kan hämtas från K. F. den 15 juni 1923 om motorfordon. Åtal för förseelse mot nämnda förordning anhängiggöres vid polisdomstol (resp. poliskammare) där sådan är inrättad (§ 51). I samma §, vari denna undantagslösa bestämmelse gives, heter det, att förseelse skall, där ej allenast enskild målsägandes rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett. Det torde ligga i dessa förseelsers natur, att "målsägande" måste avse den, som lidit skada, och icke blott en målsägande i rent straffprocessuell bemärkelse. Även för det fall, att målsägande åtalar, måste enligt §:s ordalydelse gälla, att åtalet skall anställas vid polisdomstol (resp. poliskammare). Härav måste med nödvändighet följa behörighet för domstolen att upptaga och genom dom avgöra ett dylikt käromål. Den omständigheten, att med stöd av 1916 års ansvarighetslag framställda anspråk (vilka äro av civil natur) skola prövas av allmän domstol, kan ej förringa polisdomstolens behörighet att i samband med ansvarsfrågan upptaga den kriminellt grundade ansvarigheten för skada till bedömande. De förut omnämnda stadgandena i de äldre polisdomstolsreglementena, att polisdomstolarna äga döma i vissa rent civila tvister, utgöra också ett stöd för den åsikten, att det icke varit avsikten att helt frånkänna polisdomstolarna kompetens beträffande civila anspråk. Det hade f. ö. varit föga praktiskt, om dessa domstolar skolat döma till straff vid mindre slagsmål, överdådig framfart o. a. dyl. förseelser,

 

¹ Se KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt I. s. 29.

men ej fått utdöma det relativt obetydliga skadestånd, som kunde komma ifråga i polismål, innan bilismen vunnit insteg.
    Å andra sidan torde det vara klart, att man icke vid polisdomstolarnas inrättande avsett att dessa skulle bli fora för mål av synnerligen invecklad beskaffenhet och om betydande skadeståndskrav, som nu genom motorfordonsförordningens och vägtrafikstadgans forumbestämmelser blivit fallet.
    I vilken omfattning skadeståndsfrågor prövats vid polisdomstolarna i Malmö och Hälsingborg belyses av följande sammanställning för år 1928:

Antal mål, i vilka skadestånd yrkats och svarande sakfällts enligt:
	Malmö	Hälsingborg
vägtrafikstadgan, motorfordonsförordningen eller  lokal trafikstadga	119	52
strafflagen 14: 13 och 11: 15	13	10
,, 14 : 1 7	—	1
,, 11:12	—	1
Summa	132	64

    Som synes, är det trafikmålen som dominera. Det kan i detta sammanhang nämnas, att föreskriften om polisdomstol såsom forum i dessa mål leder sitt ursprung från den första motorfordonsförordningen av 1906. Bestämmelsen har sedan oförändrad gått igen i senare utfärdade författningar i ämnet. Nu har emellertid utvecklingen tagit en riktning, som man för ett kvarts sekel sedan näppeligen kunde förutse, och tiden torde vara mogen för ett övervägande, om icke en inskränkning bör. ske i polisdomstolarnas befogenhet att pröva skadeståndstalan.
    Lund i februari 1930.¹
 

Th. Munck af Rosenschöld.