K. W. HERDIN. Uppsala på 1600-talet. Borgerskapet. Handel och hantverk. Skatter och besvär. Kyrka. Skola. Sjuk- och fattigvård. Borgartyper m. m. Uppsala 1929. Almqvist & Wiksell. VIII + 224 s. Kr. 7.00.
    I en litteraturnotis i föregående årgång av denna tidskrift (s. 369) angav jag att en tredje och sista del av rådman Herdins arbete Uppsala på 1600-talet var under tryckning. Delen i fråga har nu utkommit och bär den titel, som läses här ovan. De goda egenskaper, som präglat de föregående partierna av Herdins verk, träda även här till mötes. Den rikt dokumenterade framställningen, som vilar väsentligen på stadens domböcker förtiden 1630—1699, stadens riksdags besvär för samma tid och Uppsala rörande arkivalier i kammararkivet, är en guldgruva för den kulturhistoriskt intresserade. Särskilt är i detta hänseende att märka skildringarna av olika arter handel och av hantverket. Stort allmänt intresse ha även de statistiska data, som Herdin meddelar rörande folkmängden i staden. Den mantalsskrivna befolkningen i Uppsala var 1629 1,195, 1636 954, 1641 1,362, 1667 1,466, 1671 1,505, 1682 1,297, 1698 1,372 och 1700 1,399 personer; mantalspenningar skulle utgöras av varje person över 12 års ålder (Herdin s. 4 jfr s. 154). Då antalet studenter, av vilka naturligen de ojämförligt flesta icke voro mantalsskrivna i Uppsala, enligt uppgifter av Annerstedt för tiden 1636—1696 rör sig mellan 700 och 1,066, är det utan vidare tydligt, vilken roll — t. o. m. vida större än nu — universitetet spelade för staden.
    Även förevarande del framträder i samma goda typografiska utstyrsel som de två föregående delarna och prydes av ett flertal planscher och andra illustrationer.

Å. H—ck.

 

GEORG STJERNSTEDT. Brottmålsadvokaten. Några ord om försvaret i brottmål. Sthm 1928. Tidens förlag. 68 s. Kr. 1.50.
    När Advokatsamfundets Stockholmsavdelning år 1898 diskuterade frågan "Huru böra advokaterna förhålla sig till brottmålen?" påpekade inledaren, advokaten Tjerneld, att begreppet försvarsadvokat var något för den svenska allmänheten så främmande, att man däri endast såg "en person, som vill förhjälpa en brottsling att undgå välförtjänt straff, eller i vissa fall en person med så dålig moral, att han icke finner den gärning, som lägges den anklagade till last, straffvärd." Han kunde därför konstatera, att "helt visst havade advokater, som haft celebra brottmål om hand, fått känna hela tyngden av en föråldrad, av fördomar inpyrd opinion, och i vissa advokatkretsar har frågan ofta framkastats, huruvida advokaterna över huvud böra åtaga sig brottmål." Inledarens yttrande underströks från så auktoritativt håll som från samfundets ordförande, Erik Martin, som yttrade, att "betydliga vore de obehag, som på grund av opinionen tillfogades den advokat, som åtoge sig att vara försvarare för en tilltalad". Ingen av de många advokater, som deltogo i diskus-

sionen, yrkade dock på att advokaterna skulle undvika att åtaga sig försvaret i brottmål, tvärtom påpekades vikten av att advokaterna mer än förut åtoge sig även dessa uppdrag, och att de, såsom Erik Martin yttrade, "ej få anse brottmålen såsom något dem ovärdigt och underlägset." "Brottmålen äro", fortsatte han, "kanske det högsta i advokatens verksamhet; det är ju också viktigare att rädda liv, ära och anseende än att rädda penningpungen. Det kan ur principiell synpunkt ej sättas i fråga annat än att vi måste hava denna uppfattning."
    De svenska advokaterna ha följt den vid diskussionen framförda meningen. Under de 30 år, som därefter förflutit, har också säkerligen huvudsakligen på grund av det arbete, som nedlagts på det ofta otacksamma, men alltid ansvarsfulla värvet såsom försvarare i brottmål, allmänna opinionens dom förändrats.
    I sin ovannämnda skrift kan där före advokaten Stjernstedt konstatera följande: "Att varje för brott tilltalad person, brottet må vara aldrig så otäckt och personen en aldrig så ful fisk, bör ha en försvarsadvokat, den uppfattningen har numera även hos oss trängt tämligen igenom och ifrågasättes inte längre av dem, som något tänkt sig in i saken." Förf. förklarar, att "vad det kommer an på för en advokat är icke att han åtar sig att vara försvarsadvokat i ett brottmål, utan hur han utför sitt uppdrag." Och han behandlar i överensstämmelse härmed i sin skrift huvudsakligen den social-etiska sidan av saken.
    Att en brottmålsadvokat med så stor erfarenhet och så erkänd skicklighet som förf. har mycket att lära bort, säger sig självt. Därför är hans skrift av största värde såsom en handledning för varje jurist, som åtager sig försvaret i brottmål. Men den är också ett värdefullt bidrag till vår juridiska litteratur, som i dessa frågor är mer än torftig. Den upp tar till debatt en hel del omstridda punkter, och lämnar svar på många spörsmål, som framställa sig för försvararen i fråga om hans uppträdande i olika situationer.
    Naturligtvis äro meningarna någon gång delade i dessa ofta mycket svåra frågor. Förf. påpekar sålunda, att han visserligen själv lutar åt, att advokaten icke på eget initiativ bör låta den tilltalade läsa polisrapporten i vad den innehåller andras berättelser, men att andra advokater hysa motsatt mening. Anmälaren hör till dessa andra och hyser den åsikten, att den tilltalade bör få del av allt vad advokaten själv fått kännedom om i saken. Förf. åberopar som stöd för sin ståndpunkt, att om en tilltalad, som nekar till det som lägges honom till last, får läsa vad andra sagt, hinner han att till första rannsakningen fundera ut vad han skall säga för att bortförklara, vad dessa personer yttrat, under det att han däremot, om han vid rannsakningen blir överraskad av deras berättelser, kanske faller till föga och bekänner alltsammans. Men en tilltalad i ett brottmål har ett legitimt intresse av att på förhand utarbeta och förbereda sitt svaromål. Varför skulle en i brottmål tilltalad ha sämre processuellt utgångsläge än åklagaren eller part i civilmål? Enligt anmälarens uppfattning får det anses vara försvarsadvokatens skyldighet att ge den tilltalade en fullständig och riktig framställning av situationen. Synpunkten att den tilltalade skulle kunna begagna materialet för att lägga sitt svaromål därefter, skulle kunna tillerkännas betydelse endast i det fall att man finge utgå ifrån att den tilltalade vore skyldig, och den utgångspunkten får försvarsadvokaten lika litet som domaren intaga. Det är för övrigt icke för-

svarsadvokatens sak att bidraga till att en bekännelse kommer fram, och överraskningsmetoden må tillämpas vid polisförhör, men hör icke hemma vid domstolsförhandling.
    Bortsett från den nu kritiserade uppfattningen synes emellertid arbetet vila på en riktig uppfattning om försvararens plikter och rättigheter, och otvivelaktigt ger det uttryck åt en nobel och hög uppfattning av försvarsadvokatens gärning och av det ansvar, som är förenat därmed.
 

A. H.-S.