O. AUGDAHL. Om bevisbyrden i tvistemål. Oslo 1929. Gyldendal norsk forlag. 159 s. Kr. 6.00.

 

    Förf. utgår från att processens ändamål är den materiella rättens förverkligande. Detta mål kan emellertid icke alltid uppnås, bland annat av det skäl att icke alltid hela saksammanhanget blir uppklarat. I dylika fall måste domen grundas på reglerna om bevisbördan. Men dessa regler böra inrättas på det sätt, att man i de flesta fall kommer till ett materiellt riktigt resultat. Den bärande principen för reglerna om bevisbördan måste med andra ord vara en sannolikhetsberäkning (s. 60).
    Sannolikheten är att bedöma med ledning av två synpunkter. Å ena sidan har man att taga hänsyn till vad som erfarenhetsmässigt är det vanliga i situationer av den beskaffenhet varom fråga är. Såsom exempel anföres, att den part, som påstår att ett kontrakt innehållit en bestämmelse, vilken står i strid med en dispositiv rättsregel, har sannolikheten emot sig och därför bör ha bevisbördan (s. 66). Å andra sidan har man att taga hänsyn till parternas olika möjlighet att föra bevisning. Den som ingår ett kontrakt eller betalar en skuld har i allmänhet all anledning att säkra sig bevisning därom, varför han också i en process bör kunna bevisa saken.
    Det kan emellertid inträffa, att sannolikhetssynpunkten ej ger någon vägledning. Då måste självständig betydelse tillerkännas bevismöjligheterna och den "opfordring" parterna haft att säkra bevisning. Om en föreliggande oklarhet kan föras tillbaka på en försummelse från ena partens sida, i det att han underlåtit att säkra bevisning om ett faktum, när han bort göra detta, så bör följden av oklarheten drabba honom själv (s. 68). Grunden till denna regel är intresset av att motverka dylik försumlighet (s. 106).

    Ger ej heller denna princip någon ledning, får man i sista hand falla tillbaka på regeln: actori incumbit probatio. Man måste vid fördelningen av bevisbördan ställa angriparen i en något ogynnsammare ställning än den angripne, emedan det annars icke funnes någon säkerhet för att var och en finge behålla sitt (s. 70).
    Augdahls teori har åtskilliga beröringspunkter med Tybjergs. Huvudprincipen är sålunda densamma. Tybjerg formulerar visserligen icke sannolikhetssynpunkten så skarpt som Augdahl, men utan tvivel ligger den till grund för hans framställning. Även utförande tär, trots avsevärda skiljaktigheter, i sina huvuddrag rätt likartat. Den dominerande synpunkten vid behandlingen av praktiska frågor synes mig för båda författarna bliva, att man skall taga hänsyn till vilkendera parten som haft mest möjlighet och anledning (opfordring) att försäkra sig om bevisning angående ett omtvistat faktum (se Augdahl 85 f., 89 f., 106, 115, 118 f.). Augdahl betonar emellertid gentemot Tybjerg, att det skall spela stor roll vad som är det sedvanliga i föreliggande förhållanden (s. 75 f.).
    Sannolikhetssynpunkten skall, såsom Augdahl klart framhåller, vara en legislativ princip. Den skall ligga till grund för utformandet av reglerna om bevisbördan, vare sig detta sker genom de lagstiftande myndigheterna eller genom praxis. Det är alltså icke fråga om att domaren skulle låta sannolikheten i det konkreta fallet vara avgörande.
    Gentemot Augdahls teori kan man framställa i huvudsak samma invändningar som gentemot Tybjergs. Då jag nyligen i en särskild skrift (En teori om bevisbördan, 1929) utvecklat dessa, skall jag här icke upptaga någon diskussion därom.¹
    Avhandlingen är ledigt och klart skriven. Författaren behandlar ett stort antal speciella frågor. Mest ingående diskuteras spörsmålen om bevisbördan rörande prestations kontraktsenlighet och ombevisbördan vid vindikation.

Karl Olivecrona.