SUNF. HOLM. Nationernas Förbund i dess ställning till folkrättssystemet. Uddevalla tryckeri. Uddevalla 1929. 142 s. Kr. 6.00.
    I detta arbete behandlar förf. ett speciellt folkrättsligt problem med utgångspunkt från den allmänna rättsteoretiska uppfattning, som han tidigare framlagt i skrifterna Folkrättens teori (1926) och Om statsmakten (1927), (se SvJT 1927 s. 78 och 1928 s. 390). Till dessa hänvisar han också genomgående i sitt nya arbete, och särskilt de båda första kapitlen, "Universalrättsordningens konstruktion" och "Den folkrättsliga staten" utgöra nästan helt och hållet en upprepning av vad där redan sagts. Man kan ifrågasätta, om denna utförliga upprepning varit alldeles nödvändig. I varje fall hade det varit riktigare, om förf. hänvisat till urkällan för den utvecklade uppfattningen, HANS KELSENS skrifter, vilkas tankegång och t. o. m. uttryck förf:ns framställning ganska troget återger. För många läsare, som icke redan stiftat bekantskap med Kelsens arbeten, skulle förf:ns teoretiska exposé därigenom erhållit ett intresse, som hänvisningen till den sekundära ljuskällan, förf:ns föregående skrifter, måhända ej i samma grad är ägnad att skänka densamma.
    Förf:ns framställning av sitt speciella ämne, Nationernas Förbunds ställning i folkrättssystemet, förefaller däremot vara präglad av mycken originalitet.

464 LITTERATURNOTISER.Huvudtesen, som utvecklas å sid. 14 ff., är att förbundsmedlemmarna icke längre äro "folkrättsomedelbara ordningar" (eller för att använda en mera banal terminologi, självständiga stater), utan förbundet helt underställda ordningar av lägre kategori, vilka hämta sin giltighet ur förbundsakten, den nya staten "Nationernas Förbunds" författning; (en konsekvens härav är bl. a., att om en förbundsmedlem angriper eller begår ett folkrättsbrott mot en utomstående stat, så är detta angrepp eller brott förövat av förbundet självt). Ett huvudskäl för denna uppfattning angives vara, att förbundsakten förklarar, att folkrättens regler böra noggrant iakttagas, och att den lämnar de fördrag, som icke strida mot förbundsakten, orubbade, vadan förbundsakten "kan uppvisa ett innehåll, som kan tolkas såsom en uttömmande reglering av förhållandet mellan förbundsmedlemmarna". Då man känner, med vilken ängslig iver förbundsstaternas regeringar sökt undvika allt, varigenom förbundet skulle komma att framstå som en "super-stat", kan man tänka sig, med vilken bestörtning dessa regeringar komma att erfara, att de genom att förklara det vara av vikt, att folkrätten upprätthålles, i själva verket utträtt ur folkrättssamfundet och försvunnit såsom självständiga stater för att fullständigt uppgå i den nya staten Nationernas Förbund, inom vilken regler, materiellt lika folkrättens, gälla såsom intern rätt. Man får antaga, att förbundsmedlemmarna, om de efter detta äro i stånd att ingå några internationella fördrag, skola noga akta sig för att pryda fördragsurkunden med — till synes än så oskyldiga — pleonasmer.
    I fortsättningen uppehåller sig förf. huvudsakligen vid förbundsaktens regler om förfarandet vid mellanfolkliga konflikter (art. 11—17). Hans tolkning avd essa bestämmelser avviker genomgående starkt från den i allmänhet vedertagna. För att blott anföra ett exempel, så bygger hans åsikt, att ett enhälligt rådsbeslut enligt art. 15 innehåller ett för parterna bindande avgörande av tvistefrågan (och att i enlighet härmed rådets "förslag" enligt art. 16 om företagande av militära sanktioner innebär för förbundsmedlemmarna bindande beslut om vidtagande av militära åtgärder), väsentligen på argumentet, att alla enligt förbundsakten "tillåtna" krig skulle vara sanktionskrig. Detta är åter en konsekvens av förf:ns från KELSEN övertagna uppfattning, att även den allmänna folkrättens krig äro sanktionskrig, vari båda de krigförande i denna sin egenskap fungera som folkrättsordningens organ.
    Såsom ett försök att vid behandlingen av ett centralt folkrättsligt problem konsekvent genomföra en "monistisk" rättsuppfattning är Holms arbete utan tvivel av intresse. Man kan dock fråga sig om en dylik rättsuppfattning med nödvändighet måste medföra en så verklighetsfrämmande tolkning av gällande rättsreglers innehåll, som den man esomoftast möter i föreliggande skrift.
 

T. G—l.