Säkerligen har det varit en mycket ytlig läsning av min uppsats »Till giftermålsbalkens tioårsdag», som kunnat inge den ärade insändaren en sådan uppfattning, som den han framställer i första stycket av artikeln här ovan. Något så orimligt som att »det närmast vore ett bevis på okunnighet, om man sökte genom äktenskapsförord skydda hustruns arv och arbetsförtjänst», har jag väl aldrig skrivit eller sagt. Vad jag i min uppsats (s. 322) påpekat, är att det stora flertalet äktenskapsförord synes fortfarande, »tio år efter det den äldre GB:s förmögenhetsordning upphävts», upprättas i det syfte, att icke hustrun skall »enligt den sammas gäldsregler nödgas tåla, att mannens borgenärer göra sig betalta ur hustruns arv och arbetsförtjänst». Det är äktenskapsförordens vanliga innehåll, sådant det återgives i publikationen från äktenskapsregistret, som föranlett denna min åsikt. Det förefaller nämligen, som om förorden alltjämt skreves så, som passade för den äldre GB:s förmögenhetssystem, utan beaktande av den rika möjlighet till variation efter individuella behov och önskningar, som nya GB:s system erbjuder.
    Med utgångspunkt i samma exempel, som insändaren anfört, vill jag söka förklara vad jag menar. För tio år sedan hade en fästmö, som ville ha skälig

OM ÄKTENSKAPSFÖRORD. 483andel av de blivande makarnas egendom »orubbad», d. v. s. undandragen mannens borgenärer, knappast annat att göra än att medelst äktenskapsförord förbehålla sig som enskilt vad hon kunde komma att införa i boet. Det dög inte att skjuta upp saken; förordet måste vara upprättat före vigseln. Och intet avtal mellan makarna kunde sedermera överföra några mannens tillgångar till hustrun eller tvärtom.
    Nya GB tillåter däremot flera olika sätt att ordna saken, allt efter som makarna önska undanhålla borgenärerna mer eller mindre av egendomen. Det behöver ju inte förutsättas, att varje äkta par skall sträva efter att få så mycket som möjligt av sina tillgångar »utom räckhåll för mannens fordringsägare»; det kan väl fastmera antagas, att ett eller annat par finner det motbjudande att träffa en sådan anordning som att den egendom, som bildar den ekonomiska grundvalen för makarnas hushållning, blir i största möjliga utsträckning oåtkomlig för mannens borgenärer, vilka dock genom att bevilja honom kredit möjliggjort hushållningens förande å den standard makarna önskat. Nya GB erbjuder möjlighet till vissa anordningar, som ge hustrun vid en eventuell konkurrens med utomstående borgenärer jämnt så mycket, som kan anses ekonomiskt försvarligt: hyra för villan kan vara betingad i ett mellan makarna ingånget hyreskontrakt; prioriterad fordran på återfående av hustruns, i mannens affär insatta kapital kan ha skapats genom inteckning till säkerhet för hustrun; vidare kan tillämpning av GB 8:3 och 6 ha givit hustrun avsevärda tillgodohavanden. Det är sant, att om ej äktenskapsförord upprättats, hustrun ej kan vara säker om att mer än hälften av vad sålunda tillföres henne kommer på hennes lott vid en blivande bodelning; men för den hustru, som vill vid bodelning få så mycket som möjligt på sin lott, står ju till buds att både använda nyssnämnda medel för att få egendom överförd från mannen till henne och göra sin egendom till enskild förmedelst äktenskapsförord. Ja, hon kan ytterligare låta mannen skänka henne egendom och få även denna gjord till enskild, om hon vill hänsynslöst begagna de möjligheter lagen uppställer. Men allt detta förutsätter ett obegränsat förtroende makarna emellan; under andra förhållanden är det varken tillrådligt eller lätt att bringa de angivna uppgörelserna till stånd. Brister det i ömsesidigt förtroende, så kan t. o. m. ett äktenskapsförord av den art insändaren föreslår vara av tvivelaktigt värde: mannen lär då ej underlåta att pressa fram jämväl ett äktenskapsförord om att hans egendom skall vara enskild, och detta kan bli dyrt för hustrun, om mannens affär går framåt och det sålunda blir större förmögenhet på hans sida än på hennes. För att icke tala om den påföljd av äktenskapsförord till hustruns förmån, som är allt annat än ovanlig: mannens borgenärer fordra, för att bevilja honom fortsatt kredit, att hustrun skall gå i borgen för sin man. Då blir den sista villan värre än den första. Nya GB känner ju icke den lindring i borgensförpliktad hustrus ansvar, som hon tillgodonjuter jämlikt äldre GB 11:6, att slippa undan med halva skuldsumman; efter nya GB står hon i obegränsat ansvar, och äktenskapsförordet blir sålunda henne mera till skada än till gagn.
    Såsom synes, kan det visst vara klokt att upprätta äktenskapsförord, även under nya GB:s regim; men det är ej obetingat det klokaste att helt enkelt förbehålla hustrun hennes införda egendom som enskild.

C. G. Björling.