NOTISER. 503 Det juridiske fakultet ved universitetet i Oslo. Fakultetets juridiske avdeling har for tiden fölgende medlemmer: Dr. juris Fredrik Stang, f. 27. des. 1867, som foreleser over formuerett; dr. juris Nikolaus Gjelsvik, f. 11. april 1866, hvis fagg er tingsrett, personrett, internasjonal privatrett og folkerett; dr. juris Jon Skeie, f. 22. juli 1871, strafferett og process; Ragnar Knoph, f. 24. okt. 1894, som foredrar privatrettens almindelige del, rettskildenes teori, arverett, sjörett og forfatterrett; dr. juris Adolf Lindvik, f. 10. juni 1886, fakultetets dekanus, som leser over romersk rett og over den norske selskapsrett; dr. juris Frede Castberg, f. 4. juli 1893, hvis fagg er statsrett og folkerett; Theodor Grundt, f. 21. des. 1887, professor i forsikringsrett.
Til fakultetet er videre knyttet: Knut Robberstad, f. 22. april 1899, universitetsstipendiat i rettsvidenskap, hvis fagg er rettshistorie; Herman Lie, f. 24. mai 1869, höiesterettsdommer, praktisk lærer i civilrett; Jörg. Chr. Gröner, f. 14. april 1882, sorenskriver, praktisk lærer i strafferett og process.
Et professorat i rettsvidenskap (rettshistorie) og et dosentur står for tiden ubesatt.
R. K.
Justitierådet Edvard Petréns jordfästning ägde rum i Oscarskyrkan i Stockholm d. 4 juli 1930. Vid graven yttrade justitieministern, förutv. justitierådet N. Gärde, följande ord:
Edvard Petrén! Gode, redlige domare, vördade, käre, faderlige vän!
Då under den nu snart tilländalupna veckan mina tankar kretsat kring Dig och Ditt livsverk, har för mitt inre stigit upp en bild, bilden av Dig då Du som ung notarie träder fram till domarebordet och, med handen på den Heliga skrift, framsäger de gyllene orden: "Jag, Johan Edvard Petrén, lovar och svär, vid Gud och hans heliga evangelium, att jag vill och skall, efter mitt bästa förstånd och samvete, i alla domar rätt göra, ej mindre den fattiga än den rika."
Med fast beslutsamhet gick Du förvisso Din domareed, den eden som utstakat vägen, pliktens och ansvarets mödosamma stig, för så mången svensk domare.
Jag vill och skall. Det är pliktens hårda och kärva maning. Där är något av klippan, urberget, som inga stormfloder kunna rubba. Där är den omutliga, okuvliga viljan till det rätta, på vilken samhällsbyggnaden dock ytterst vilar. Men Du ägde ej blott den bergfasta viljan. Din var också den klara, stålblanka tanken. Verklighetsfrämmande spekulationers bländverk betydde för Dig mindre än intet.
Rätten är ej något som förvaras i fack och hyllor och som vid behov kan tagas fram som dammiga folianter. För Dig var den livet självt, det underfulla, outgrundliga, ständigt skiftande. Hur gärna talade Du ej om Din första domaretid, då Du satt i kretsen av Din kära nämnd och lyssnade till slagen, till rytmen från den svenska rättens eget hjärta.
Mellan den dag då Du avlade Din domareed, och den då Du gick ut på Din sista stora semester, ligger en mer än fyrtioårig domaregärning. Redligare, trofastare har väl aldrig en domare fyllt sin kallelses höga uppgift. I den långa raden av hädangångna svenska domare skall Ditt rum alltid vara bland de yppersta.
Jag bringar Dig nu en sista hälsning från Dina kamrater och vänner, som