DANMARKS STRAFFLAGSREFORM.
AV
PROFESSOR RAGNAR BERGENDAL.
I.
Det nästan världsomfattande straffrättsliga reformarbetet i nutiden kan i år uppvisa ett resultat, som i Sverige påkallar det största intresse. Vid sidan av de nya strafflagar, som under de senaste åren antagits i åtskilliga mera avlägsna stater (ovan s. 188), är nu att hälsa även Danmarks nya strafflag: »Borgerlig Straffelov af 15. April 1930.»1 Enligt särskild promulgationslag s. d. skall tiden för ikraftträdandet bestämmas genom senare kungörelse, men får ej fördröjas utöver den 1 januari 1933.
Det är ett långt och mödosamt reformarbete, som nu förts till ett lyckligt slut. Starka meningsbrytningar ha icke saknats, i de slutligt avgörande instanserna ofta nog återspeglande den vanliga partipolitiska grupperingen, men ibland splittrande partiernas hållning (t. ex. bondepartiet »Venstre», i fråga om dödsstraffet). I sitt slutliga skick har lagen följaktligen i någon mån karaktären av en kompromiss; om denna uppnåddes en formell enhällighet i riksdagen. Jämte dem, som direkt varit engagerade i lagstiftningsarbetet, hava intresserade lämnat sin medverkan genom kritiska bidrag i tal och skrift, i synnerhet inom Dansk Kriminalistforening, i en utsträckning, som måste mana till efterföljd hos oss. Bland dem, som gjort de mest avgörande insatserna, må här endast nämnas CARL TORP, som icke
fick uppleva stadfästandet av denna lag, vilken i väsentliga stycken kan betecknas såsom hans verk.
Den gällande strafflagen är i det närmaste jämnårig med den svenska, antagen år 1866, ett för sin tid ganska betydande lagarbete, som emellertid endast i ringa mån blivit föremål för partiella reformer (de viktigaste åren 1905 och 1911) och för länge sedan uppfattats såsom föråldrat. Bl. a. uppgives, att den alltför stora strängheten hos åtskilliga straffbestämmelser efter den nya rättegångsordningens införande lett till ett antal frikännande jurydomar i tämligen tydlig opposition mot lagen. Det officiella reformarbetet har tagit hela 25 år. Ǻr 1905 tillsattes en kommission för »Gennemsyn» av strafflagstiftningen, med Goos såsom mest framträdande medlem; dess förslag, som framlades 1912 med fullständig lagtext, är tämligen konservativt. 1914 uppdrogs åt TORP att däröver avgiva yttrande med ändringsförslag, vilket uppdrag av honom redan 1917 fullgjordes med avlämnande av ett nytt fullständigt förslag, vilket emellertid av honom själv betecknades såsom preliminärt. Samma år överlämnades detta förslag för överarbetning åt en kommission (ordförande Overretssagfører OSKAR JOHANSEN, bland ledamöterna TORP), vilken 1923 avlämnade ett tredje förslag, till mycket väsentliga delar överensstämmande med det föregående. Därefter ansågs arbetet moget att underställas riksdagens prövning, i det att den 2 december 1924 ett något omarbetat förslag förelades Folketinget av justitieministern (STEINCKE). De sedermera inträffade regeringsskiftena ha föranlett nya, något ändrade förslag från regeringshåll, och talrika ändringar ha ytterligare vidtagits under riksdagsbehandlingen. Om än de flesta av dessa ändringar kunna betecknas såsom mindre ingripande, voro vissa principiellt betydande frågor oavgjorda in i det sista (dödsstraff, dagsbotsystem etc.).
Från den allmänna straffrättsutvecklingens synpunkt betraktad innebär den nya lagen ett långt steg framåt. Den är modern icke blott till sitt datum, utan även till sitt innehåll, utan att kunna sägas höja något »dernier cri» eller ens att på alla punkter realisera sådana nyare uppslag, som må anses höra till det praktiskt uppnåeliga enligt nutida västeuropeisk uppfattning. I åtskilligt är lagen väl förenlig med allmänpreventionens krav och även med en vedergällningsteori: man kräver i stort sett ett visst förhållande mellan en straffbar gärnings
»svårhetsgrad» och den reaktion, som på grund därav skall riktas mot dess förövare; och man skiljer principiellt mellan straff och andra reaktioner (»skyddsåtgärder» eller motsvarande teknisk term användes icke). Men vid bestraffningen eftersträvar man individualiserande behandling, och även de övriga reaktionerna äro någonting fullt ordinärt, såsom bl. a. kommer till uttryck genom deras reglering i själva strafflagen. Häri framträder sålunda en individualpreventiv orientering. Och därvid ser man ganska optimistiskt på den samhälleliga reaktionens möjligheter. I motsats till en biologiskt motiverad pessimism, för vilken den antagligen oförbätterlige förbrytarens oskadliggörande blir huvudsaken — en åskådning, som starkt framträder i 1921 års italienska utkast till allmän del —, är man konsekvent inriktad på att genom »förbättring» av brottslingen söka häva hans samhällsfarlighet. Härmed har, naturligtvis, icke ansetts oförenligt att visa en betydligt större mildhet än den gällande rätten.
II.
Beträffande omfånget av en fullständig strafflagsreform föranledas med nödvändighet vissa svårigheter av förhållandet mellan strafflagen och specialstraffrätten. Denna senare materia innehåller alltid, då den allmänna strafflagen nått en något högre ålder, ett antal straffbud, som riktigast bort få sin plats i strafflagen, men vid vilkas tillkomst man ej velat inlåta sig på den alltid ömtåliga uppgiften att göra rubbning i en strafflags lydelse. Även bortsett härifrån lär i de flesta länder befinnas, att specialstraffrättens bestämmelser om inbördes närbesläktade ämnen ofta förete onödiga och vilseledande avvikelser från varandra, och att de även var för sig lida av mycken oklarhet, i synnerhet angående allmänstraffrättsliga frågor. Vid en allmän reform framträder därför behovet av en nyordning eller åtminstone en uppstädning av specialstraffrätten.
Från en ny strafflags synpunkt betraktade giva dessa förutsättningar närmast upphov till tre spörsmål, vilkas lösning icke behöver taga stort utrymme i den nya lagen, men som alltid måste kräva ett vidlyftigt förberedande arbete:
1) i vilken utsträckning skall i strafflagen stadgas straff för gärningar, som enligt den gällande rätten skola bedömas enligts pecialstraffrättsliga bestämmelser?
2) huru skall lagtekniskt angivas, vilka bestämmelser som fortfarande gälla resp. upphävts genom den nya strafflagstiftningen? och
3) i vilken mån skall straffrättens allmänna del vara användbar även vid tillämpningen av specialstraffrättsliga bud?
Under det danska reformarbetets gång ha förekommit ganska starkt delade meningar i dessa stycken. Beträffande spörsmålet under 1) ville Torps och den senare kommissionens förslag i jämförelsevis stor omfattning inbegripa även specialstraffrättsliga delikt under reformen. Denna skulle sålunda komma att reglera ett mycket stort antal jämförelsevis lindriga förseelser, och därav hade föranletts dessas utbrytande ur den egentliga strafflagen till behandling i en särskild »Lov om Forseelser i borgerlige Forhold». Regeringsförslagen och med dem den slutliga lagen hava i denna del varit mera återhållsamma och icke haft behov av någon särskild lag om förseelser. Även den slutliga lagen innehåller emellertid åtskilliga paragrafer, som närmast ha till uppgift att täcka förutvarande specialstraffrättsliga bestämmelser (exempelvis anföras § 243 och delvis §§ 296, 300 och 301). Spörsmålet är väsentligen av lagteknisk natur. En mera materiell synpunkt kunde vara, att om bötesstraffet i strafflagen ordnas på ett sätt, som mera utpräglat tager sikte på icke särskilt lindriga fall, t. ex. genom dagsbotsystem, ett jämförelsevis större antal specialstraffrättsliga förseelser kunde böra hållas utanför tillämpningen av en dylik ordning. Åt denna synpunkt torde emellertid icke hava tillmätts större inflytande under lagarbetet.
2) De förberedande förslagen ville genom den nya lagstiftningen upphäva alla straffbestämmelser, som icke upptagits i en särskild förteckning över upprätthållna lagbud. Lagen har icke vågat beträda denna riskabla, men för den senare tillämpningen givetvis mycket bekväma väg. I stället förklaras i promulgationslagen för upphävda dels (§ 2) den äldre strafflagen jämte vissa senare lagar i omedelbar anslutning därtill, dels (§ 3 st. 1) ett stort antal straffbestämmelser i inemot 70 st. särskilt uppräknade författningar, varefter (i § 3 st. 2) genom en generalklausul upphäves »hvad der i øvrigt i de hidtil gældende Love og Anordninger maatte være stridende» mot den nya lagstiftningen. Det blir sålunda domstolarnas icke alltid lätta uppgift att avgöra dels om en bestämmelse f. n. är gällande och dels om den i sådant fall strider mot den nya rättens innehåll.
3) Frågan i vad mån specialstraffrättens bud kunna suppleras med strafflagens regler i allmänstraffrättsliga ämnen är i hittills gällande dansk rätt något oklar, i likhet med motsvarande spörsmål i svensk rätt. Enligt den nya strafflagens § 2 skola dess bestämmelser i kap. 1—11 äga tillämpning även inom — den icke militära — specialstraffrätten, där ej annat är bestämt. Ur själva strafflagen kunna avvikelser anföras dels beträffande det subjektiva rekvisitet och dels beträffande åtalspreskription. I den förstnämnda punkten gäller, vid lagens tystnad, att oaktsamhet icke är straffbar enligt strafflagen; men specialstraffrättens bud skola komma till användning även på culpost förhållande, »med mindre det modsatte har særlig Hjemmel» (§ 19). Frågan om preskriptionsreglernas användning inom specialstraffrätten är överlämnad åt domstolens diskretionära prövning, dock med det undantag att vissa finansrättsliga förseelser icke utan särskilt stöd i lag må anses preskriptibla (§ 92 st. 3). —
Beträffande avgränsningen av de straffbara gärningarnas område gäller enligt § 1 regeln nulla poena sine lege liksom enligt den äldre lagen endast med den modifikation, att ett förfarande, som helt är att likställa med ett i lagen straffbelagt förhållande, jämväl är straffbart.
III.
Det s. k. allmänna brottsrekvisitet behandlas i lagens tredje kapitel (§§ 13—20) under rubriken »Strafbarhedsbetingelser». (Härmed avses alltså icke sådana straffbarhetsbetingelser i specifik mening, utanför det egentliga brottsrekvisitet, som frånvaro av preskription, ömsesidighet i vissa internationellt betonade förhållanden o. dyl.) Denna avdelning är anmärkningsvärt kortfattad i jämförelse såväl med andra nyare lagverk som med de under lagens förarbeten ifrågasatta bestämmelserna. Torps förslag upptog sålunda stadganden om de personliga förutsättningarna för att avgiva straffriande samtycke (§ 12) samt om begreppen uppsåt (§ 20 st. 1, kommissionsförsl. § 19 st. 2) och oaktsamhet (§ 20 st. 2, kommissionsförsl. § 20 st. 2). Utan tvivel tala vissa teoretiska skäl för upptagande av dylika definitioner, men de kunna ej säga mera än vad som är allmänt erkänt utan att nödgas taga ställning till högeligen omtvistade spörsmål, t. ex. om dolus eventualis. Det har ej an
setts av praktiska skäl tillräckligt påkallat att lagstiftaren skulle taga befattning med dylika spörsmål. — Om samtyckets verkan finnas vissa bestämmelser i den speciella delen, t. ex. § 242 (fosterfördrivning), § 248 (misshandel), § 276 (begreppet tjuvnad); jfr även § 239 (dödande på begäran). — Beträffande det subjektiva rekvisitet gives i lagens § 20 den bestämmelse, att ett objektivt överskott såsom verkan av en uppsåtlig gärning icke skall föranleda straffskärpning, då dylik är stadgad (t. ex. § 244 st. 3 och § 245 st. 2, misshandel med dödlig utgång m. m.), försåvitt icke överskottet kan tillräknas gärningsmannen såsom oaktsamhet eller han har underlåtit att efter förmåga avvärja dess inträffande, sedan han blivit uppmärksam på faran. Enligt det första regeringsförslaget (§ 22) skulle error juris i vissa fall kunna verka straffriande, då den av särskilda skäl icke kunde läggas den handlande till last. Detta stadgande återfinnes icke i lagen, som i stället i § 84 st. 1 sub. 3) upptager ursäktlig rättsvillfarelse bland åtskilliga andra grunder till fakultativ straffnedsättning, med föreskrift att straffet under i övrigt förmildrande omständigheter må bortfalla (st. 2).
Av intressekollisioner regleras nödvärn (§ 13, som även upptager vissa näraliggande »positiva» kollisionsfall, jfr sv. SL 5:8) och nödfall (§ 14). Båda ha i jämförelse med den äldre rätten erhållit en mera allmän och likformig bestämning; nödfallet är icke längre begränsat till fara för liv eller hälsa (den äldre lagen § 41). Proportionalitet fordras, på olika sätt, vid båda arterna av intressekollision. Även i situationer som motsvara den svenska rättens större nödvärn (SL 5:7) fordras sålunda, att motangreppet »ikke aabenbart gaar ud over, hvad der under Hensyn til Angrebets Farlighed, Angriberens Person og det angrebne Retsgodes Betydning er forsvarligt».
Åldersgränsen för barns straffrihet har höjts från (senast) 14 till 15 år (§ 15); vid vissa sedlighetsbrott är minimiåldern för straffbarhet något högre. I fråga om lagöverträdelse av personer mellan 15 och 18 år kan åtalsmyndigheten bestämma, att åtal skall bortfalla, under villkor att den brottslige i stället underkastas »Værgeraadsforsorg» eller vissa andra åtgärder, och f. ö. endast villkorligt, i det återupptagande kan ske, om den brottslige begår nytt brott eller i betydlig mån åsidosätter honom meddelade föreskrifter (§ 30).
Den psykiska abnormitetens betydelse för straffbarheten har
hört till de under lagens tillblivelse mest omdebatterade frågorna. Såsom redan blivit antytt, är frihet från straff på en dylik grund icke liktydigt med bortfallande av varje samhällelig reaktion. Tvärtom, friheten från ett någorlunda fixt straff får i vissa fall sin betydelse närmast såsom förutsättning för en annan, mindre bestämt avgränsad och följaktligen måhända mera kännbar åtgärd. Detta gäller även om helabnormitet. Om dennas bestämning för straffrättsliga ändamål har stått skarp strid mellan s. k. biologiska och s. k. psykologiskt-biologiska (blandade) metoder.1 Den förra präglade i sin renhet Torps förslag: »Straffri er Handlinger, foretagne af sindssyge, udpræget aandssvage samt Personer, der i Gerningens Øjeblik har været i en Tilstand, som ganske maa ligestilles med Sindssygdom» (§ 15).2 Mot en dylik bestämmelse, som, f. ö. i en med hänsyn till den medicinska sakkunskapens dominerande roll tillspetsad form, återfanns i det första regeringsförslaget (§ 17), hade riktats skarp kritik av flertalet medlemmar av 1917 års kommission, som för straffrihet fordrade även ett psykologiskt kriterium, obetingat underkastat domstolarnas prövning. De flesta krävde i denna del, att lagöverträdaren »ikke kan anses egnet til Paavirkning gennem Straf», medan en medlem (Højesteretsdommer OLRIK) ville grunda avgörandet direkt på tillräknelighetsbegreppet, utan att dettas innebörd skulle i lagtexten närmare bestämmas; enligt motiveringen för denna ståndpunkt 3 skulle avgörandet bero av ett slags social värdering, om den handlande i psykiskt hänseende faller inom eller utom ett visst normalbegrepp i samfundet; detta skulle i första hand bero på etiskt-rättsliga hänsyn; och det skulle nära sammanhänga med den i samfundet nödvändiga friheten för den »normale». Denna ståndpunkt har nu blivit lagens (§ 16): »Straffri er handlinger foretagne af Personer, der er utilregnelige paa Grund af Sindssygdom eller Tilstande, der maa ligestilles dermed, eller Aandssvaghed i højere Grad.» Genom denna rehabilitation av den »s. k. tillräkneligheten» (KINBERG) har lagen avböjt att på detta område intaga en mera avancerad ståndpunkt. — Även beträffande halvabnormitet (§ 17) kräver
man givetvis för straffrihet ett psykologiskt kriterium; här har man funnit detta i lagöverträdarens egenskap att icke vara »egnet til Paavirkning gennem Straf» (jfr 1927 års sv. förvaringslag, § 2: »endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan»). F. ö. är att märka att bland hithörande psykiska rubbningar uttryckligen inbegripes sexuell abnormitet, såsom även var fallet enligt den s. k. interneringslagen av den 11 april 1925.
»Forsøg og Medvirken» behandlas i kap. 4. Angående det förra ämnet äro ej väsentliga nyheter att anmärka. Försök straffas fortfarande i mycket stor omfattning, och försöksbegreppet är alltjämt, med hänsyn till försökspunktens inträde, särdeles omfattande; det inbegriper förberedelse enligt svensk terminologi. Förslag om att införa någon begränsning, åtminstone ur bevisningssynpunkt, genom att fordra, att en försökshandling måste »bestemt og utvetydigt» (resp. »bestemt») »sigte til» företagandet av en förbrytelse ha icke tagits till efterföljd. Maximistraffet för försök är numera detsamma som för fullbordat brott. — I fråga om subjektspluralitet ansluter sig lagen helt till den moderna, av GETZ framförda uppfattningen; alla till en gärning fysiskt eller psykiskt medverkande personer omfattas principiellt av det därför givna straffbudet. Delaktigheten är således icke någon särskild grund för straff; den omnämnes i lagen endast därför att den i vissa fall skall erhålla nedsatt straff enligt diskretionär prövning; bl. a. gäller detta om en medverkan av extraneus vid en förbrytelse, som förutsätter ett specialsubjekt i ett särskilt pliktförhållande. Försök till delaktighet är straffbart.
IV.
Straffens behandling är givetvis det moment, som framför andra karakteriserar en strafflag. Jämförd med äldre dansk rätt betecknar den nya lagen en betydlig förenkling av straffsystemet genom minskning av antalet särskilda straff. Till gengäld äro å andra sidan de kvarstående straffen så anordnade att under deras verkställighet en noggrann individualisering skall kunna ske med hänsyn till den dömdes egenart och förhållanden; till möjliggörande härav äro lagens bestämmelser föga detaljerade.
Dödsstraffet — som från år 1866 icke verkställts mera än
fyra gånger, senast år 1892 — återfinnes icke. Om dess avskaffande stod in i det sista en skarp strid; bl. a. hade bildats en särskild förening, som skulle verka för dess bibehållande. Emellertid nåddes vid den avgörande omröstningen i Folketinget en betydlig majoritet av dödsstraffets motståndare. Diskussionen synes knappast ha bragt några nya argument till belysning av detta genomdebatterade spörsmål, som till väsentlig del alltid förblir en känslosak.
Frihetsstraffen framstå, genom dödsstraffets bortfallande och bibehållande av mycket lågt minimum för varaktigheten av frihetsstraff, i ännu högre grad än förr såsom den viktigastestraffarten. Deras grader äro, i motsats till den äldre lagens rika variation, i princip endast två: Fængsel och Hæfte, närmast motsvarande den nuv. svenska rättens straffarbete och fängelse. I det längsta påyrkades, bl. a. i den socialdemokratiska regeringspropositionen, bibehållande av tukthus såsom en särskild svåraste straffart, som, även om den huvudsakligen komme att skilja sig från Fængsel blott genom sin benämning och genom verkställighet i särskild anstalt, ansågs vara ett generalpreventivt värdefullt medel mot de grövsta förbrytarna. Dessa betraktelser ha emellertid icke slagit igenom.
Fængsel ådömes på livstid eller viss tid, icke under 30 dagar och icke över 16 år (dock 20 år i vissa fall av straffskärpning, § 90). Ordningen för dess verkställighet, även frågan om cellstraff eller gemensamhetsstraff, är i största utsträckning överlämnad åt administrativa föreskrifter. Arbetstvång gäller; friluftsarbete utanför straffanstaltens område är medgivet. Villkorlig frigivning, efter justitieministerns prövning, kan äga rum efter avtjänande av minst två tredjedelar av ett något längre straff; det är en normal men icke obligatorisk åtgärd. — Hæfte har en varaktighet av minst 7 dagar och, i normala fall, högst 2 år, och verkställes i allmänhet såsom cellstraff. Bl. a. då det användes såsom custodia honesta för statsförbrytelser (§§ 109, 117) kan tiden för dess varaktighet emellertid bliva densamma som för Fængsel och verkställigheten ske såsom gemensamhetsstraff; dylik användning föranledes icke automatiskt av förbrytelsens beskaffenhet utan kräver förefintligheten av särskilda omständigheter. — Under allt frihetsstraff skola fångarna hållas försäkrade mot olycksfall. Fånges sjukhusvistelse, även utanför straffanstalten, skall i regel medräknas i
strafftiden. För disciplinär bestraffning av fångar givas i själva strafflagen (§ 47) ganska noggranna bestämmelser; dessa utesluta användningen av prygelstraff. Åtskilliga förbrytelser, bl. a. sådana som lätt kunna tänkas i samband med rymning ur straffanstalt, äro, då de begås av fångar, enligt § 83 belagda med straffskärpning intill det dubbla. Avtal mellan fångar om gemensam rymning är en särskild förbrytelse med maximistraff av tre års Fængsel (§ 123).
För särskilda grupper av fångar äro givna specialföreskrifter. Beträffande en förminskat tillräknelig, som finnes straffemottaglig (§ 17 jfr ovan), kan sålunda föreskrivas, att frihetsstraff skall utstås i särskild för sådana personer inrättad anstalt eller anstaltsavdelning. Mera särpräglat framträder Ungdomsfængsel, för sådana ungdomliga förbrytare (15—21 år vid förövande av brott, som förskyller Fængsel) av icke akut karaktär, för vilka mera varaktig uppfostrande behandling finnes lämplig. Denna åtgärd är ett omedelbart ådömt straff; den träder sålunda icke i stället för ett i annan straffart utsatt straff, såsom den svenska rättens tvångsuppfostran. I likhet med denna är åtgärden relativt obestämd till sin varaktighet, som icke fixeras i domen. Den utgör minst 1 och i allmänhet högst 3 år, efter prövning av en för riket gemensam »Fængselsnævn» (som även har andra funktioner, jfr nedan).
Bötesstraffet förekommer antingen ensamt eller såsom tillläggsstraff till straff i annan straffart. Det senare kan äga rum vid förbrytelse, som föranletts av vinningslystnad, enligt domstolens prövning, utan stöd av särskilda bestämmelser beträffande vissa förbrytelser (jfr däremot sv. strafflagskommissionen, 1923, s. 280 f.). Bötesstraffets i allmänhet tillämpliga minimum är 4 kr.; maximibelopp finnes ej föreskrivet (§ 50 f.).
Utom å andra straffmätningsgrunder har domstolen att fästa synnerligt avseende å den brottsliges betalningsförmåga. Ett mera genomfört beaktande härav medelst ett dagsbotsystem efter mönster av THYRÉNS förslag och den numera gällande lagstiftningen i Finland har haft framskjutna anhängare, bl. a. TORP; det vann majoritet i Folketinget, men strandade på Landstingets motstånd 1. Helt naturligt voro dess anhängare att finna bland de speciellt demokratiska partierna. Det i den slutliga kompromissen segrande motståndet grundade sig bl. a. på
praktiska och tekniska betänkligheter, men även på en uppfattning om brottslingens ekonomiska intresse av förbrytelsen såsom en avgörande måttstock för fixering av bötesstraffet med hänsyn till minimum; väl även på allmänna farhågor beträffande bristande effektivitet av detta straff under ett dagsbotsystem. 1 — Anstånd intill tre månader med betalning av böter kan beviljas av rätten, och polismyndigheten kan medgiva avbetalning. Med denna ordning av bötesstraffet kvarstår ett ganska oförminskat behov av förvandlingsstraff. Detta har ej kunnat göras beroende av särskild tredska med betalningen e. dyl., utan det måste inträda, så snart böter icke behörigen inflyta, även vid oförskylld oförmåga att erlägga dem. Det utgör frihetsstraff, Hæfte eller i vissa fall Fængsel, av en varaktighet, som av domstolen bestämmes samtidigt med böternas ådömande, minst 2 dagar och högst 9 månader; domstolen är härvid givetvis icke bunden av någon fast förvandlingsskala. — Dessa regler om böter skola äga tillämpning även utanför strafflagen, då ej särskilda beräkningsgrunder äro föreskrivna; i specialstraffrätten utsatta bötesmaxima upphävas sålunda i allmänhet (promulgationslagen § 6 st. 2).
Redan den äldre strafflagen innehöll allmänna föreskrifter om konfiskation (§ 34). Dessa återfinnas i något ändrad, delvis vidgad form i den nya lagen (§ 77) och gälla bl. a. medel för uppsåtligt brotts begående, föremål som därigenom frambragts, samt överhuvud vad som genom brott vunnits (»Udbytte») eller däremot svarande penningbelopp. Bestämmelserna äro fakultativa, men förutsätta ej särskilda specialbestämmelser. Värdet av det konfiskerade skall i första hand användas till bestridande av ersättning för skada genom brottet, vartill förbrytaren ej äger tillgång.
V.
Den nyare tidens individualiseringssträvanden göra sig som bekant ej blott märkbara inom området för de egentliga straffen, utan föranleda jämväl användning av andra reaktioner i individualpreventivt syfte, som visserligen kunna men icke principiellt behöva innebära ett lidande och sålunda i likhet med straffet verka såsom vedergällning, resp. allmänpreventivt:
skyddsåtgärder. I den nya danska lagen återfinnas dylika reaktioner dels i 8 kap. (»Arbejdshus og Sikkerhedsforvaring») dels i 9 kap. (»Andre Retsfølger af den strafbare Handling»).
Den mest energiska åtgärden i rent oskadliggörande syfte är Sikkerhedsforvaring (§ 65 ff.). Den motsvarar internering av återfallsförbrytare enligt 1927 års svenska lagstiftning, men förutsättningarna för dess anordnande äro betydligt lindrigare än för denna. Man har varit angelägen att icke genom uppställandet av överdrivna garantier äventyra, att bestämmelserna skulle bliva värdelösa i samhällets kamp mot de allra farligaste förbrytarelementen eller i varje fall först komma till användning på ett så sent stadium av förbrytarens liv, att han redan hunnit tillfoga samhället kännbara skador (i synnerhet sedlighetsförbrytare). I fråga om förbestraffningar fordras såsom minimum, att förbrytaren skall hava på grund av en dom för sedlighetsförbrytelse eller två domar för vilka brott som helst undergått Fængsel (eller Arbejdshus, jfr nedan) i minst två år, då han på nytt (inom fem år, § 81 st. 3) begår brott som förskyller Fængsel, utan särskilt minimum; förbestraffningarna kunna avse jämväl brott, som begåtts före 18 års ålder (l. c. st. 1), och straffverkställighet av motsvarande art i utlandet kan likställas med Fængsel i Danmark. Om en sådan brottsling är att anses åsom en yrkes- eller vanemässig förbrytare, kan han, därest det kräves av hänsyn till samhällets säkerhet, dömas till Sikkerhedsforvaring. Beslutet härom fattas av brottsmålsdomstolen, utan särskilt föreskriven medverkan av någon central instans. Skyddsåtgärden träder liksom enligt svensk rätt i stället för straff; något dylikt skall icke ens utsättas. — Förvaringens minsta varaktighet är 4, eller vid iteration 8 år; den normala maximitiden är liksom enligt svensk rätt (dock även vid förnyad Sikkerhedsforvaring) 20 år. Inom dessa gränser träffas avgörandet av förut berörda Fængselsnævn, vars organisation regleras i promulgationslagen, § 12; dess beslut kunna icke överklagas. Om förvaringen anses böra fortfara utöver 20 år, skall spörsmålet underställas en Landsret; dess medgivande av förlängning gäller för högst fem år, men kan förnyas. Utskrivning före maximitidens utgång är villkorlig.
Även till den svenska rättens förvaring av förminskat tillräkneliga finnes en motsvarighet. Det är emellertid här, § 70, fråga om ett väsentligt mera omfattande och variabelt institut, i viss
anknytning till den äldre lagen (§ 38). Bestämmelsen föreskriver att då någon, som begått en straffbar gärning, vare sig på grund av otillräknelighet eller halvabnormitet går fri från straff, domstolen kan, om »det af Hensyn til Retssikkerheden skønnes fornødent», föreskriva »Foranstaltninger» av mer eller mindre ingripande art, från t. ex. kaution eller förbud mot uppehåll å viss ort till intagande å alkoholistanstalt, hospital för sinnessjuk, annan vårdanstalt eller särskild förvaringsanstalt o. s. v. Det närmare genomförandet ankommer på administrativa myndigheter, inom de av domstolen angivna gränser. Avvikelse härifrån och sålunda även provisoriskt eller definitivt hävande av »Foranstaltningen» kräver nytt beslut av den domstol, som anordnat densamma (resp. vederbörlig domstol i första instans). Till jämförelse med vissa motsvarande skyddsåtgärder enligt sv. strafflagskommissionens förslag (8 kap. 1 och 2 §§) må anmärkas å ena sidan, att varken intagande å vårdanstalt eller andra åtgärder någonsin äro obligatoriska utan städse förutsätta en konkret prövning av deras erforderlighet, och å andra sidan, att samhällsskyddet starkare accentuerats därigenom att åtgärdernas varaktighet även beträffande helt otillräkneliga är beroende av domstols beslut. Ytterligare är anmärkningsvärt, att friande från straff och eventuellt föreskrivande av skyddsåtgärd enligt 70 § kan ske icke blott på grund av heleller halvabnormitet, som förelegat vid den straffbara gärningens begående, utan jämväl då senare före domen uppkommit ett dylikt tillstånd av mera permanent karaktär (§ 71).
Sistberörda skyddsåtgärder avse ej blott mera höggradig samhällsfarlighet (»vådlighet» enligt svenskt lagspråk) utan skola förebygga även lättare störningar av rättssäkerheten. Även emot liknande tendenser, ända ned till »besvärlighet», av mera kronisk art hos psykiskt normala förbrytare, står en skyddsåtgärd till buds, nämligen »Arbejdshus» (§ 62 ff.). Detta är bl. a. ett medel för bekämpande av lösdriveri och bettleri. Dylikt förhållande är jämväl enligt gällande rätt (lagar av 1860 och 1911) belagt med straff, »kriminaliserat», och den nya lagen fasthåller härvid. Hithörande straffbestämmelser återfinnas, jämte diverse andra straffbud, t. ex. om obehörigt förledande till spekulationsaffärer (§ 202) och olovligt utövande av privat detektivverksamhet (§ 205), i lagens speciella del i ett kapitel om »Betleri og skadelig Erhvervsvirksomhed» (Kap. 22). Bet-
leri (§ 197) och Løsgængeri (§§ 198, 199) av närmare angiven innebörd, varför här ej kan redogöras, straffas, om det sker efter förut erhållen varning av polisen, eller efter föregående dom för vissa förbrytelser, såsom ett vanligt brott med Fængsel, högst i 6 månader resp. ett år. Lagen har emellertid icke gjort sig alltför stora förväntningar om effektiviteten av de kortvariga frihetsstraffen i dessa fall. Fördenskull föreskrives att i stället för nytt fängelsestraff kan av domstol föreskrivas insättande i Arbejdshus såsom påföljd av tredje resan lösdriveri eller fjärde resan bettleri, under förutsättning att brottsligheten å ena sidan får anses mera djupt rotad (enligt vissa närmare kriterier) resp. yrkes- eller vanemässig, men å andra sidan icke bör föranleda Sikkerhedsforvaring. Arbejdshus kan inträda jämväl i åtskilliga andra fall: vid viss iteration av lukrativa förmögenhetsbrott och av sedlighetsbrott, därvid inom båda grupperna avses lindrigare fall, eller av brott enligt § 256, som motsvarar sv. SL 14:21 första st., samt vid viss brottslighet, som beror på alkoholism. Även kvarhållande i Arbejdshus är, såsom skyddsåtgärd, relativt obestämt till sin varaktighet: minst ett och högst fem år, efter prövning av Fængselsnævnet.
Såsom skyddsåtgärd förekommer även intagande å alkoholistanstalt jämlikt domstols beslut (§ 73). Denna åtgärd skall i motsats till de föregående kumuleras med det förskyllda straffet och verkställas efter detsamma (där ej straffdomen varit villkorlig).
Av stort intresse är, att domen icke alltid innefattar ett slutligt avgörande av valet mellan straff och skyddsåtgärd. Om en halvabnorm förbrytare ansetts straffemottaglig och dömts till straff, kan på grund av de erfarenheter, som gjorts under straffverkställigheten, senare av domstolen bestämmas, att straffverkställigheten skall avbrytas (§ 17 st. 2 p. 3), och i så fall skall i mån av behov anordnas »Foranstaltning» enligt § 70. Beträffande dem, som avtjäna Fængsel, gäller enligt § 37, att en fånge, som befinnes försvagad av alkoholism, kan överföras till Arbejdshus, och att den senare delen av ett långvarigt straff (å minst 8 år) kan utbytas mot Sikkerhedsforvaring. Beslut härom fattas av Fængselsnævnet; frihetsförlustens varaktighet beror i dessa fall alltjämt på vad som i straffdomen blivit bestämt därom (jfr § 63 st. 3, § 66 st. 3).
VI.
Till slut skola anföras några iakttagelser angående lagens speciella del.
Det har redan antytts, att den genomgående betecknar en lindring av straffsatserna i förhållande till 1866 års strafflag. En sådan lindring innebäres redan, åtminstone på papperet, i dödsstraffets avskaffande. Ej heller livstids frihetsstraff förekommer någonsin såsom absolut straff; t. ex. § 237 upptager sålunda för uppsåtligt dödande (mord + dråp, vilka i motsats till den gällande rätten, §§ 186, 190, utgöra ett institut) Fængsel från 5 år till på livstid, § 112 för angrepp mot konungens liv Fængsel, icke under 6 år (1866 års lag § 85 st. 1 stadgade dödsstraff såsom absolut straff). Och det är icke nog med att det sålunda alltid finnes en latitud; den är i regel synnerligen vidsträckt, framför allt på det sätt att minimum är mycket lågt. Det är ojämförligt vanligast att för straff i en viss straffart icke utsättes annat minimum än det som överhuvud gäller för ifrågavarande straffart, sålunda för Fængsel 30 dagar. Härigenom uppkomma synnerligen vida skalor, t. ex. för myntförfalskning fängelse i 30 dagar — 12 år (§ 166 st. 1). Även då ett särskilt högre minimum utsättes, är det ofta påfallande anspråkslöst, t. ex. för mened o. dyl. 3 månader (§ 158), för blodskam med (icke minderårig) descendent 6 månader (§ 210), för våldtäkt i allmänhet ett år (§ 216). Med hänsyn till den både i Sverige och åtskilliga andra länder, ej minst Tyskland efter revolutionen, hos många domstolar starkt framträdande tendensen att praktiskt taget icke använda sig av annat än straffskalornas lägsta parti, måste det starkt ifrågasättas om ej nedsättningen av minima drivits för långt. 1 Härvid kommer ytterligare i betraktande, att lagen för åtskilliga grupper av utpräglat lindriga fall generellt medgiver obegränsad straffnedsättning (§ 84 st. 1), ev. straffrihet (ib. st. 2).
Betraktar man straffskalornas maxima kan det visserligen icke i allmänhet påstås, att en domstol, som vill begagna sig av dessa eller närma sig intill dem, skulle sakna möjlighet till nog så eftertrycklig reaktion, även då Sikkerhedsforvaring icke kom-
mer till användning. Detta gäller sålunda åtskilliga sedlighetsförbrytelser; visserligen icke, från svensk utgångspunkt, om blodskam, där för vissa fall ett maximum av 6 års frihetsstraff är att jämföra med den svenska rättens barbariska minimum av 8 år (§ 210 st. 1, jfr SL 18:1). Men t. ex. 16 år för våldtäkt, även då omständigheterna icke äro synnerligen försvårande (§ 216), 12 år för otukt med barn, därvid åldersgränsen är satt så högt som femton år (§ 222). Vidare 1 år för svårare djurplågeri (§ 196), 4 år för oaktsamt vållande av annans död under försvårande omständigheter (§ 241, två år enligt den äldre lagen, § 198), 2 år för olovligt brukande av annans sak under försvårande omständigheter (»navnlig naar Tingen er af betydelig Værdi», § 293 st. 1).1
I fråga om avgränsningen av de straffbara gärningarnas område torde utvidgningarna vara övervägande i förhållande till inskränkningarna, något som i och för sig är mycket naturligt, eftersom den fortgående samhällsutvecklingen både ger upphov till nya skyddsvärda intressen och påkallar skydd emot nya former för angrepp på förut skyddade intressen. Inskränkningarna bero snarast på ett ändrat åskådningssätt, bl. a. om sexuella förhållanden; åtskilliga hithörande spörsmål spela en framträdande roll inom varje straffrättslig reformdiskussion i nutiden. Hor har utgått såsom förbrytelse (den äldre lagen § 159). Homosexuell osedlighet är i och för sig icke belagd med straff, däremot åtskilliga former därav i förening med tvång, förförelse, missbruk av ungdom etc. samt prostitution (§§ 225, 230). Onaturlig otukt med person av motsatt kön samt med djur upptages icke i den nya lagen (däremot den äldre § 177). Fosterfördrivning är icke någonsin tillåten, vare sig under en tidigare period av havandeskapet eller på grund av speciella indikationer, som ej kunna föras in under de allmänna reglerna om rättsenlighet på grund av intressekollision; men kvinnan själv kan erhålla straffrihet vid synnerligen förmildrande omständig-
heter, och för henne gäller en särskilt kort preskriptionstid av 2 år (§ 242). Om allt detta ha meningarna varit mycket delade.
Utvidgningar av det straffbara området gälla bl. a. åtskilliga handlingar i culpa: vållande av medelsvår kroppsskada (§ 249 st. 1), vissa fall av olovligt frihetsberövande (§ 262), åtskilliga fall av otukt och liknande handlingar, då gärningsmannen är oaktsamt okunnig om någons ålder eller annat dylikt för straffbarheten avgörande moment (§ 226); i sistnämnda fall är straffet »forholdsmæssig mindre». 1 — Åtskilliga nya straffbestämmelser äro byggda på fara. Så t. ex. straffas »den, der for Vindings Skyld, av grov Kaadhed eller paa lignende hensynsløs Maade volder nærliggende Fare for nogens Liv eller Førlighed» (§ 252, straffmaximum 4 års Fængsel), den, vilken såsom läkemedel saluhåller eller eljes utbjuder föremål, om vilka han vet, att de äro odugliga till uppgivet ändamål och att deras begagnande medför fara för människors liv eller hälsa (även genom underlåtenhet att begagna verksamt botemedel; § 189, med 6 års Fængsel som maximistraff, lägre straff för culpa); den, som underlåter att avvärja eldsvåda, explosion, spridning av farliga gaser, översvämning, sjöskada, järnvägsolycka eller liknande olycka, som medför fara för människoliv (§ 185). Äldre, för svensk gällande rätt i stort sett främmande bestämmelser om straff för underlåtenhet, att bispringa någon, som befinner sig i livsfara, eller att där så ske kan förebygga förbrytelser, äro i det väsentliga bibehållna (§§ 253, 141, jfr den äldre lagen §§ 199, 109). — Bland de nya straffbestämmelserna må ytterligare anföras (vid sidan om §§ 202, 205, jfr ovan sid. 531) följande. Ocker, som förut med mindre betydande undantag varit strafffritt, behandlas nu såsom brott med ett rekvisit, som till sin omfattning i det väsentliga motsvarar avtalslagens § 31 och alltså inbegriper jämväl s. k. sakocker (§ 282). Bedrägeribrottet (§ 279) suppleras bl. a. genom straffbestämmelser mot den, som utsprider lögnaktiga uppgifter varigenom priset på varor, värdepapper e. dyl. kan påverkas (§ 296 st. 1 nr 1) och den, som med oriktiga förebäranden om betalningsförmåga skaffar sig eller annan lån eller kredit med den verkan, att förmögenhets-
förlust åstadkommes (§ 298 nr 1, jfr den äldre lagens kautschukbestämmelse om oredlighet i § 257). Såsom statsförbrytelse angives särskilt överträdelse av föreskrift, som givits för genomförande av rikets förpliktelser jämlikt folkförbundspakten i anledning av mellanfolkliga tvister (§ 104 nr 3, jfr f. ö. sv SL 8:25 st. 2).
I systematiskt hänseende föreligger en mera ingripande nydaning endast beträffande förmögenhetsbrotten. Här är den desto mera grundlig och har betydande sakliga konsekvenser. Initiativet är TORPS. Grundtanken är en möjligast strängt genomförd skillnad mellan å ena sidan de i regel för samhället farligare lukrativa förmögenhetsbrotten och å andra sidan övriga, i allmänhet jämförelsevis mindre betänkliga rättskränkningar av ekonomisk innebörd; vidare en målmedveten strävan att icke tillmäta den i huvudsak blott yttre, subjektivt och med hänsyn till farlighetsgraden föga betydande skillnaden mellan de olika typerna för förmögenhetsbrott större verkan beträffande straffet, än den rimligen förtjänar i nutida förhållanden. Båda synpunkterna genomföras ganska radikalt och på ett sätt, som i det väsentliga torde förtjäna efterföljd. Förmögenhetsbrotten äro uppdelade på två kapitel (28 och 29), enligt rubrikerna behandlande resp. »Berigelsesforbrydelser» och »Andre strafbare Formuekrænkelser». Till de förra hänföras, enligt den senare kommissionens motiv (sp. 366), »Forbrydelser, ved hvilke uberettiget Vinding opnaas eller søges opnaaet direkte gennem retstridig Tilføjelse af tilsvarende Formuetab for den forurettede».
Bland de lukrativa brotten behandlas rån särskilt (§ 288); det innefattar kvalifikation ej blott av tjuvnad utan även av utpressning, det senare utan sådana inskränkningar som i sv. SL. 21:5. F. ö. är kapitlet så uppställt, att till en början (§§ 276—283) givas begreppsbestämningar av: tjuvnad, »ulovlig Omgang med Hittegods», förskingring (vars objekt kan vara även anförtrodda penningmedel, som man icke varit skyldig hålla avskilda), mandatsvek (trolöshet mot huvudman), utpressning, ocker och gäldenärssvek (bedrägeri mot borgenärer, varunder emellertid hänföres åtskilligt som enligt sv. SL vore hänförligt allenast under oredlighet eller vårdslöshet, jfr även sv. SL 22: 2 nr 3). Därefter (§§ 285—287) bestämmas straffen, i huvudsak gemensamt för de angivna brottsarterna, varav naturligtvis blir
en följd, att gränsdragningen dem emellan i huvudsak förlorar praktisk betydelse. »Hæleri» (§ 284, jfr tjuvgömmeri) och iteration ha kunnat ordnas i huvudsak enhetligt. Gemenligen har man att välja mellan tre straffskalor: en normal, en skärpt och en lindrigare. Den förstnämnda upptager Fængsel i högst 2 år (med minimum i lindrigare straffarter för hittegodsdelikt och ocker); vid iteration stiger maximum i allmänhet till tre år. Förutsättningarna för användning av såväl den lindrigare som den skärpta skalan äro angivna helt generellt (»særlig ringe Strafværdighed», »særlig grov Beskaffenhed») med ett mindre antal exempel; häribland förekommer objektets värde, men ej inbrott eller flertalet andra i sv. SL 20:4 angivna omständigheter: »hvorfor skal ethvert lille Kirketyveri være groft, men Tyveri af et verdensberømt Kunstværk i et Museum simpelt, eller Tilegnelse af en Postpakke groft, men Tilegnelse af en Pakke, der sendes med Jernbanemærke simpelt Tyveri?» (TORPS forsl., mot. sid. 234). Straffet för kvalificerade fall av tjuvnad, utpressning och ocker är högst 6 års Fængsel, för förskingring, bedrägeri, mandat- och gäldenärssvek högst 8 år; därvid finnes ej särskilt iterationsstraff, men erinras må om en i allmänna delen (§ 82) meddelad generell bestämmelse om straffskärpning på grund av yrkes- eller vanemässighet. Nyss berörda anordning av förhållandet mellan straffen för tjuvnad å ena samt förskingring och bedrägeri å andra sidan är den omvända, mot vad som i allmänhet förekommer. Den har inkommit först på ett sent stadium av förslagets behandling (tidigare föreslogs likställighet även beträffande grova fall) och lär vara föranledd av åtskilliga nyligen i Danmark inträffade stora förskingringar o. likn.; den innebär, att man gjort värdet till en dominerande synpunkt, ty detta blir ju mera sällan mycket stort, då det gäller tjuvnad. Vid en jämförelse framstår den svenska rättens högsta förskingringsstraff av två års straffarbete såsom synnerligen efterblivet.
På denna punkt vore det önskvärt, att den svenska rätten snarast måtte taga lärdom av den nya danska lagen, liksom denna överhuvud förtjänar största uppmärksamhet vid vår strafflagsreform.
Lund den 2 juli 1930.