EN FRÅGA RÖRANDE TALAN MOT LIKVIDATORER I AKTIEBOLAG.

 

AV

 

DOCENTEN HÅKAN NIAL.

 

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag skola de enligt aktiebolagslagen (AL) § 115 så snart ske kan å bolagsstämma framlägga redovisning för sin förvaltning; redovisningens framläggande medför enligt § 117 att bolaget anses upplöst. Angående talan mot redovisningen eller överhuvud angående civil talan mot likvidatorerna innehåller lagen endast stadgandet i § 116: "Åtnöjes aktieägare ej med likvidatorernas redovisning, skall han genom stämning anhängiggöra sin talan hos domstol inom ett år från den dag, då redovisningen framlades å bolagsstämma. Försummas det, have han förlorat sin talan."¹
    Förarbetena till § 116 klarlägga icke om lagstiftaren utgått från att talan mot likvidatorernas redovisning endast kan föras av enskild aktieägare. Än mindre ge förarbetena någon upplysning angående lagstiftarens uppfattning om karaktären av den enskilde aktieägarens i § 116 berörda talan. Ett uttalande i frågan påträffas däremot i ARSELLS 1919 avgivna utkast till lag ang. ideella föreningar. Detta utkast upptar i § 37 motsvarande bestämmelser som de ovan berörda stadgandena i AL §§ 115—117. I motiven till utkastet, s. 438 sägs: "Likvidatorerna — — — måste avgiva redovisning, men först vid slutet av sin verksamhet. Denna får ej granskas av revisorer eller bliva föremål för föreningsbeslut. Eftersom föreningen upplöses i och med redovisningens framläggande, finnes teoretiskt icke längre möjlighet för ett föreningsbeslut. Föreningen har upplösts i sina beståndsdelar och det är de forna föreningsmedlemmarna, som var för sig hava att taga

 

¹ Liknande bestämmelser återfinnas i annan associationslagstiftning: lagen om bankrörelse §§ 108—110, 225—227, lagen om försäkringsrörelse §§ 104—106, 199—201, lagen om ekonomiska föreningar §§ 61—62, lagen om understödsföreningar §§ 63—64, lagen om sjukkassor §§ 74—76.

ställning till frågan, huruvida den avgivna redovisningen bör godkännas."
    Detta uttalande är visserligen alltför knappt för att vara alldeles otvetydigt. Sannolikt avser det emellertid — då intet annat antydes — att uttrycka den meningen, att skadeståndsanspråk mot likvidatorerna exempelvis för vårdslös förvaltning, sedan föreningen genom redovisningens framläggande förintats, tillkommer endast "de forna föreningsmedlemmarna" såsom andra deras fordringar, d. v. s. att envar av dem äger av likvidatorerna utkräva vad på honom belöper av skadeståndet.
    En sådan tolkning av AL § 116 är emellertid knappast varken ändamålsenlig eller förenlig med de principer, varpå lagens regler om likvidatorernas skadeståndsskyldighet vila. AL skiljer nämligen mellan likvidatorernas skadeståndsskyldighet mot bolaget och deras skadeståndsskyldighet mot enskild aktieägare.¹ Emot bolaget svara likvidatorerna (såsom sysslomän) jämlikt § 110, jfrd med § 70, solidariskt för varje skada, som de uppsåtligt eller vårdslöst tillfoga bolaget.² I förhållande till enskild aktieägare åter gäller §§ 135 st. 2. Enligt detta lagrum svara likvidatorerna omedelbart i förhållande till tredje man endast för skada i följd av överträdelse utav AL eller bolagsordningen. Såsom tredje man enligt lagrummet räknas även enskild aktieägare, såvida det är fråga om "skada, som direkt tillskyndats honom, således icke om ekonomisk förlust, som åsamkas honom medelbart, d. v. s. därigenom att till följd av rättsstridig eller dålig förvaltning bolagets ekonomi skadats och därmed även aktieägarnas intresse lider men".³ Skada av sistnämnda slag ger blott upphov till ersättningsanspråk för bolaget, fastän anspråket kan å bolagets vägnar göras gällande av en minoritet aktieägare enligt §§ 86 ff.

 

¹ Motsvarande distinktion återfinnes i associationslagarna i allmänhet och även i det Arsellska utkastet (§ 34 jfrd med § 28).

² Att hänvisningen i § 110 är avsedd att gälla även § 70 står utom tvivel, se lagrådets yttrande i NJA II 1910 nr 14 s. 98 och Kallenbergs särskilda yttrande till 1908 års kommittéförslag, s. 149 ff. Jfr även SKARSTEDT, Allmänna aktiebolagslagen (5 uppl.), som under § 70 hänvisar till § 110 beträffande likvidatorer. — Den motsatta, av SÖDERSTRÖM, Styrelse och likvidatorer i aktiebolag (1930) s. 258, uttalade meningen saknar grund.

³ SKARSTEDT s. 287.

    När sålunda AL skiljer mellan skadeståndsskyldighet mot bolaget och skadeståndsskyldighet mot enskild aktieägare samt ställer upp strängare förutsättningar för den senare förefaller det onekligen egendomligt, att lagen skulle tillåta enskilda aktieägare (och endast dem) att för sin privata del föra talan mot likvidatorerna angående ersättning för en bolaget tillfogad skada. Det nödvändiga men av lagstiftaren icke beaktade eller i varje fall icke klargjorda¹ sammanhanget mellan skadeståndsbestämmelserna och § 116 torde endast kunna nås genom en annan tolkning av § 116. Efterföljande rader äro ett försök i den riktningen.
    Att bolaget även under likvidationsstadiet består såsom juridisk person, d. v. s. att bolagsförmögenheten fortfarande hålles avskild såsom en enhet och icke eo ipso ingår i de enskilda aktieägarnas privatförmögenheter, beror i första hand på hänsyn till bolagets borgenärer. På grund av aktieägarnas personliga ansvarsfrihet är ju bolagsförmögenheten borgenärernas enda säkerhet. I förevarande avseende måste samma som om bolagsförmögenheten i allmänhet gälla om ett anspråk mot likvidatorer, vilket ju skall ekvivalera den bolagsförmögenheten av likvidatorerna tillskyndade förlusten. Självklart är, att en enskild aktieägare icke kan få till sig av likvidatorerna utkräva ett skadeståndsbelopp, som helt eller delvis skulle erfordras för att täcka bolagets skulder. Även i övriga aktieägares intresse är ju bolagsförmögenheten undandragen den enskilde aktieägarens förfoganderätt och ställd under bolagsorganens disposition. Detta intresse synes i förevarande avseende böra beaktas åtminstone såtillvida, att aktieägarna kunna komma i åtnjutande av den förenkling i det processuella förfarandet, som juridiskpersonkonstruktionen medför, m. a. o. att hela skadeståndsanspråket kan processuellt

 

¹ I kommitténs förslag skildes ej, som i lagen, mellan skadeståndsskyldighet mot bolaget och skadeståndsskyldighet mot enskild aktieägare; förslaget stadgade blott att likvidatorer, som genom att överträda AL eller bolagsordningen eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet förorsakade skada, skulle solidariskt svara därför. Att hela frågan om ansvaret mot tredje man med detta stadgande i själva verket hölls svävande framhåller med rätta en av kommitténs ledamöter, se Kallenbergs yttrande s. 151. När man sedan under lagförslagets behandling uppställde olika regler angående bolagets och tredjemans skadeståndsrätt gjorde man likväl ingen ändring i det stadgande, som i lagen blev § 116.

genomdrivas utan att varje aktieägare behöver uppträda såsom kärande i processen, vilket ju skulle vara oformligt beträffande större bolag.
    Man måste nog därför antaga, att ett bolaget jämlikt §§ 70 och 110 tillkommande skadeståndsanspråk mot likvidatorerna inte förlorar sin karaktär av bolagstillgång i och med att likvidatorerna framlägga redovisning. Man har då att välja mellan två alternativ: 1) anspråket följer samma regler som andra bolagets fordringar, d. v. s. kan aldrig göras gällande av enskild aktieägare, endast av bolagets vanliga organ; 2) anspråket kan väl göras gällande av enskild aktieägare men blott på det sättet, att han kräver skadeståndets erläggande till bolaget.
    Det första alternativet kan ej avfärdas med det resonemanget, att bolaget i och med att redovisningen framlagts å bolagsstämma enligt § 117 är upplöst och sålunda icke längre kan ha någon egendom. Ett sådant resonemang utgår nämligen från vad som skulle bevisas: att skadeståndsanspråket mot likvidatorerna genom redovisningens framläggande eo ipso upphör att tillhöra bolagsförmögenheten.¹ Om så ej är fallet, så är ej heller bolaget upplöst. § 117 måste tolkas såsom förutsättande, att likvidationen verkligen fullbordats, så att icke någon bolagets egendom kvarstår oskiftad,² och

 

¹ HAGSTRÖMER, Om aktiebolag enligt svensk rätt s. 246, framhåller att enskild aktieägare ej under bolagets bestånd kan utkräva sin anpart av skadeersättningen utan att denna i sin helhet måste komma den gemensamma bolagskassan till godo. Därefter fortsätter H.: "Sedan bolaget är upplöst, möter intet hinder för de enskilde aktieägarna att var för sig göra gällande sina anspråk på ersättning av styrelsen, såvida icke en meddelad decharge ligger i vägen. "

Sammanställes detta med H:s uttalande s. 291, att bolagets upplösning är fullbordad först när dess sista tillgång är fördelad, så finner man, att H. rör sig i en circulus vitiosus. Efter bolagets upplösning skulle de enskilda aktieägarna kunna göra gällande sina anparter av bolagets skadeståndsrätt, men så länge bolaget har kvar sin skadeståndsrätt är det ej upplöst.

² I en uppsats i SvJT 1929 s. 352 hävdar också KARL OLIVECRONA den meningen, att en fortsatt likvidation bör kunna äga rum, om efter likvidationens avslutande några bolagets tillgångar skulle befinnas orealiserade. (Samma resultat brukar man också på ena eller andra sättet uppnå i utländsk rätt, jfr för tysk och engelsk Olivecrona a. a.) Denna av honom framställda åsikt anser Olivecrona stå i motsättning till lagens både lydelse och mening, och hans resonemang går ut på att visa, hurusom lagen bygger på ett "abstrakt och verklighetsfrämmande betraktelsesätt", "den märkvärdiga idéen" om en

detta måste även gälla, om den outskiftade egendomen utgöres av ett skadeståndsanspråk mot likvidatorerna.
    Icke heller är ifrågavarande alternativ omöjligt att förena med § 116. Lagrummet skulle ju mycket väl kunna avse endast talan om sådant skadestånd, som enligt lagen (§ 135: 2) tillkommer enskild aktieägare: exempelvis ersättning för att likvidatorerna oriktigt vägrat att erkänna en enligt AL legitimerad person såsom aktieägare eller för att de icke tilldelat aktieägaren den likvidationskvot, som rätteligen tillkommit honom o. s. v. Och det är icke nödvändigt att stödja den givetvis även för bolagets anspråk mot likvidatorerna avsedda korta preskriptionstiden på § 116: gentemot bolaget kunna nämligen likvidatorerna såsom sysslomän åberopa den i HB 18:9 stadgade ettårspreskriptionen.¹
    Däremot synes följande skäl böra tillerkännas avgörande betydelse. Om endast bolaget genom vanliga, under bolagsstämman lydande organ (d. v. s. här andra behöriga likvidatorer) skulle kunna göra anspråket gällande, så bleve minoritetens intressen blottställda på ett sätt, som icke vore rimligt och överensstämmande med lagens principer. Som under AL:s förarbeten flera gånger betonades behöver minoriteten rättsskydd icke minst under likvidationen. Men de särskilda bestämmelserna om rätt för viss minoritet att å bolagets vägnar föra talan mot styrelsen äro icke tillämpliga i fråga om talan gentemot likvidatorerna. Och minoriteten erhåller ingalunda likvärdigt skydd genom godemansinstitutionen, som huvudsakligen åsyftar att ersätta revisorerna. Endast inom

 

"juridisk person, något slags juridiskt väsen". Strängt tillämpad skulle, menar han, lagen innebära, att icke fördelade tillgångar skulle bli bona vacantia, bolagets fordringar förfalla. — Vad lagstiftarna menade för det fall, att icke all egendom medtagits i likvidationen, låter sig emellertid knappast på tillgängligt material fastställa. Troligast är väl att de antingen ej tänkte på frågan eller också att de ville överlämna den till avgörande åt doktrin och praxis. Lagens lydelse är också skäligen indifferent. Den ovan i texten angivna tolkningen — att § 117 förutsätter en fullständig realisering av bolagstillgångarna — har ett visst stöd i § 115, som stadgar att redovisningen skall framläggas, "sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag". Redovisning, framlagd innan likvidationsuppdraget verkligen slutförts, behöver därför ej ens med en sträng bokstavsinterpretation anses äga den i § 117 angivna verkan

¹ Anmärkas bör emellertid att lagen utgått ifrån att det kan vara tveksamt, huruvida reglerna ang. sysslomän gälla även beträffande styrelseledamöter etc. som ej utsetts av bolaget, se SKARSTEDT s. 165.

mycket snäva gränser (§ 108) har ju godemannen makt att förebygga övergrepp av likvidatorer och majoritet. För att bereda ett tillfredsställande skydd mot sådana övergrepp torde man därför vara nödsakad acceptera det andra alternativet och sålunda tillerkänna varje aktieägare rätt att kräva skadeståndets erläggande till bolaget.¹
    Även om en sådan rätt i och för sig knappast har något stöd i lagens ord kan den ej heller sägas strida däremot. Det förtjänar också anmärkas, att vår domstolspraxis i ett likartat fall utan direkt lagstöd hävdat en liknande rättsprincip. Den konkursborgenärer enligt 1862 års konkurslag tillkommande rätten att klandra sysslomännens förvaltning ansågs vara av sådan beskaffenhet, att genom klandret vunna rättelser skulle gälla till förmån för alla borgenärerna; se NJA 1888 s. 454 ²

 

¹ Jfr TJERNELD, Kort handledning vid tillämpningen av nya aktiebolagslagen (1912) s. 60: "Klander av en gäller till förmån för alla".

² En skiljaktig ledamot i HD, Just.R. WRETMAN, förfäktade en ståndpunkt, som sammanfaller med den, som till synes intagits av Arsell i hans ovan återgivna yttrande. W. framhåller, att den i målet klandrade räkningen, "vilken jämlikt föreskriften i 124 § konkurslagen blivit vid borgenärssammanträde jämte utdelningsförslag avgiven, innefattar slutlig redovisning för konkursboets samtliga dåvarande tillgångar, varefter den i samma paragraf medgivna rätt för borgenär eller gäldenär att klandra sysslomännens förvaltning inträtt; ty och som, efter det sysslomännen sålunda för sig gjort redo samt avlämnat förslag till fördelning mellan de särskilda borgenärerna av boets tillgångar, någon sådan gemensamhet enligt min åsikt icke mellan de särskilda fordringsägarne förefinnes, som lagligen föranleder därtill, att en borgenär skulle äga att med laga verkan i fråga om klander av redovisningen eller utdelningsförslaget föra talan för andra borgenärer eller i vidsträcktare mån än hans egen rätt rörer; — därom ej heller konkurslagen innehåller bestämt stadgande — — —". — HD:s övriga ledamöter godtogo liksom hovrätten underrättens motivering, vari framhölls, att ehuru redovisningsräkningen blivit vid sammanträde med borgenärerna i konkursen såsom slutlig redovisning, därest den godkändes, av sysslomännen framlagd; likväl och som sysslomännen fortfarande omhänderhade konkursboet tillhöriga medel, vilka de dels oriktigt utbetalt och dels såsom arvoden för mycket tillgodofört sig; alltså och då efter den anställda klandertalan sysslomännen således ej kunde hava gjort borgenärerna slutlig reda för konkursboets förvaltning, samt den ytterligare tillgång, som genom den härutinnan förda talan vunnits, borde med stöd av grunderna i 35 och 125 §§ konkurslagen på samma sätt som konkursboets övriga tillgångar bland borgenärerna fördelas etc.

Av intresse är också rättsutvecklingen i Schweiz. Liksom vår rätt skiljer den nu gällande schweiziska lagen (OR art. 673 och 674) bolagsorganens skadeståndsskyldighet mot å ena sidan bolaget å andra sidan enskilda aktieägare och borgenärer. Skadestånd till aktieägare och borgenärer kan enligt

och därst. angivna andra prejudikat. På samma princip bygger nya konkurslagen § 192.¹
    Den ställning, som enskild aktieägare intar i en talan av nu angivet slag, kan ej tillfredsställande karakteriseras med användande av de sedvanliga parts- och ställföreträdarbegreppen. I viss mån är aktieägaren att betrakta såsom organ för bolaget, eftersom anspråket närmast tillkommer detta. Men då talerätten dock är honom given i hans eget intresse, är han också i viss mån själv part i målet. I fråga om rättegångskostnaderna torde den princip, som kommit till uttryck i AL § 88 och konkurslagen § 192, böra tillämpas även i förevarande fall, så att alltså aktieägaren själv har att svara för dem med rätt dock att av bolaget erhålla ersättning i den mån kostnaderna täckas av vad genom rättegången kommit bolaget tillgodo. Även frågan hur en aktieägares talan eller lagakraftvunnen dom i anledning av hans talan inverkar på annan aktieägares rättsställning har sin fulla motsvarighet i förhållandet mellan olika aktieägargrupper, vilka vilja föra talan mot styrelsen enligt AL § 88. Lagstiftaren har i senare avseendet utgått från att flera grupper kunna var för sig utföra talan även i samma avseende. ²
    Om genom rättegången några medel inflyta till bolaget bör likvidationsförfarandet återupptagas. ³ I allmänhet när likvidation återupptages på grund av att tillgångar av någon anledning icke realiserats, få de förutvarande likvidatorerna anses behöriga och skyldiga att fullborda likvidationen. Skulle

 

senare praxis, för det fall att skadan är indirekt (i första hand drabbar bolaget), av borgenärer och enskilda aktieägare endast intalas till bolaget. Samma ståndpunkt har intagits av det efter långvariga förarbeten år 1928 avgivna förslaget till den schweiziska aktiebolagsrättens reformering (art. 750). Se närmare Curti, Aktiengesellschaft und Holdinggesellschaft in der Schweiz (1930) s. 148 ff. och s. 305.

¹ Se LAWSKIS kommentar till konkurslagen under § 192.

² Se lagrådets yttrande, NJA II 1910 nr 14 s. 120, se även Skarstedt a. a.s. 199.Att på detta sätt flera processer ang. ett och samma anspråk bli möjliga innebär naturligtvis vissa, av lagstiftarna icke förbisedda (se lagrådets yttrande) olägenheter. Ifrågasättas kan väl om det icke vore lämpligare att anse litispendens, resp. res judicata föreligga och till skydd mot avsiktligt eller oavsiktligt dålig processföring istället tillåta biintervention av sådana som ägt talerätt men blivit förekomna.

³ Se närmare OLIVECRONAS anförda uppsats.

de på grund av vad som föranlett rättegången eller eljest befinnas olämpliga, så kunna de jämlikt §§ 104 eller 113 entledigas och nya utses; eventuellt kan väl också § 103 tillämpas. ¹
    Det hittills sagda har avsett talan efter redovisningens framläggande. Hur ställer det sig innan redovisning framlagts? Lagens ord ge intet stöd för att enskild aktieägare redan då skulle kunna göra bolagets skadeståndsanspråk gällande. Men rätt därtill synes likväl böra tillerkännas honom, eftersom likvidatorerna eljest genom att helt enkelt underlåta redovisa skulle kunna sätta honom ur spelet.
    Att enskilda aktieägare sålunda tillerkänts rätt att intala bolagets skadeståndsanspråk innebär ju ej utan vidare, att bolaget självt frånhänts denna rätt. Observera att den åt viss minoritet inrymda rätten att å bolagets vägnar föra talan mot styrelsen ej utesluter rätt för bolaget att på vanligt sätt föra talan. Naturligtvis gör den enskilde aktieägarens talerätt i stor utsträckning bolagets överflödig. Förnuftiga skäl för en själva bolagets talan saknas dock icke och i brist på uttryckligt lagstadgande synes svårt att frånkänna bolaget talerätten. ²
    Om alltså bolaget kan, inom ett år från redovisningens framläggande på bolagsstämma, anhängiggöra talan mot likvidatorerna, bör också bolagsstämman ta ståndpunkt till frågan om talan skall anställas eller ej, vilken fråga blir att avgöra med enkel majoritet. I praktiken förekommer icke sällan, att stämman förklarar redovisningen godkänd.³ Ett sådant godkännande kan självfallet icke beröva frånvarande eller för beslutet icke röstande aktieägare deras rätt att göra bolagets anspråk gällande. Än mindre berör det naturligtvis privata anspråk, som tillkomma endast dem och ej bolaget. Huruvida aktieägare, som röstat för redovisningens godkännande, genom sitt uppträdande även kan anses ha avsagt sig dylika privata anspråk blir en vanlig tolkningsfråga; i och för sig berör ju bolagsstämmans godkännande endast bolagets anspråk

 

¹ Jfr OLIVECRONAS uppsats.

² I såväl gällande schweizisk rätt som i revisionsförslaget tillerkännes också bolaget rätt att i konkurrens med de enskilda aktieägarna föra talan, se Curti :a. st.

³ Skulle stämman besluta anställa talan mot likvidatorerna bör den naturligtvis också vidtaga erforderliga åtgärder för tillsättande av nya likvidatorer att företräda bolaget i processen och att ombesörja fortsatt likvidationsförfarande beträffande genom processen ev. inflytande medel. 

35 — Svensk Juristtidning 1930.