ÅKE HOLMBÄCK. Frågan om äganderätten till häradsallmänningarna från 1800-talets början till nutiden. Sthm 1930. Centraltryckeriet. Särtryck ur Sv. Skogsvårdsföreningens tidskrift 1930 h. 1 s. 43—194. Kr. 6.00.

 

    Den fråga som i förevarande arbete upptagits till behandling erbjuder onekligen åtskilligt av intresse, omstridd som den är och ännu i nyaste tid olika besvarad av de yppersta auktoriteter.

ANM. AV ÅKE HOLMBÄCK: HÄRADSALLMÄNNINGARNA. 557    KM:t i regeringsrätten har år 1927 meddelat ett utslag (årsboken s. 113), grundat på åsikten att en häradsallmänning (Tierps) tillhör kronan. Sedan därefter kammarkollegium i ett utlåtande (Stalens1 off. utr. 1928: 28) helt djärvt sökt reducera striden om äganderätten till en strid om påvens skägg, förmenande att någon äganderätt tillhäradsallmänningar ej alls existerar utan att de äro res nullius, har KM:t i HD beträffande Kungsörs allmänning givit en dom (NJA 1928: 463) som bygger på att hur det i övrigt må förhålla sig med äganderätten åtminstone så mycket är klart som att allmänningen icke tillhör kronan Slutligen har KM:t i statsrådet, och även riksdagen, i ett ärende om ändring av ensittarlagen funnit äganderättsfrågan så ömtålig att den borde lämnas helt åsido.
    Det åsyftade lagärendet (k. prop. 1929: 36, lag d. 5 april 1929) ger ett litet exempel på hur det svenska lagstiftningsverket, med allt sitt dyrbara och invecklade maskineri, ej alltid åstadkommer precisionsarbete. Ilade man velat fastslå ensittarlagens tillämplighet å häradsallmänningsjord oavsett huruvida sådan tillämplighet strede eller icke strede mot bestämmelsen i 19 § om lagens otillämplighet "beträffande mark som tillhör kronan", skulle utan tvivel det lagtekniska problemet fått sin rätta lösning, om till 19 § fogats en ny punkt eller ett nytt stycke med detta innehåll: Å mark, som ingår i häradsallmänning, vare lagen tillämplig. 2 Nu skedde ej så, antagligen därför att man — i likhet med lagrådets pluralitet — ansåg det kunna förutsättas att lagen efter 1928 års kungadom skulle bli tillämpad å häradsallmänningar utan något uttryckligt stadgande därom. På ett ställe i lagen infördes emellertid en bestämmelse om häradsallmänning, nämligen i 14 § 4 st. där det enligt lagen d. 5 april 1929 heter att "ingår den [= den inlösta marken] i häradsallmänning" skall med ersättningen förfaras på visst sätt. Förf. menar nu att lagstiftaren härigenom, i strid mot sin avsikt, uttalat sig om äganderätten: resultatet måste, säger förf., "om man tillämpar en objektiv lagtolkningsteori, bliva, att ensittarlagen utgår från att häradsallmänning icke äges av kronan." Gärna medges att lagstiftaren mot sin vilja kommit in på äganderättsfrågan. Men månne en objektiv lagtolkningsteori tvingar eller ens berättigar till annat resultat än att ensittarlagen räknar med att det kan finnas någon, om också blott en enda häradsallmänning som icke tillhör kronan?
    Förf:s egen åsikt, av gammalt känd för SvJT:s läsare (se årg. 1917 s. 214), är att häradsallmänningarna ägas av häradena. Han påstår äganderättsfrågan vara "fullständigt löst" genom 1866 års skogsförordning, som "upphävt den kronans äganderätt till häradsallmänningarna, vilken den tidigare rätten eventuellt kan hava skapat,"

 

1 Att förf. s. 46 nederst citerar Sveriges off. utr. anmärkes här endast till erinran om hur omöjligt det är att åstadkomma någonting felfritt.

2 En dylik lösning förordades i lagrådet av en ledamot. Anmärkas må att det av regeringen påtänkta tillägget till 5 § i 1894 års skogsförordning (se, utom justitieministerns yttrande i k. prop. nr 36 även k. prop. nr 122) icke skulle ha tillfredsställande löst problemet.

558 BIRGER WEDBERG.och vars regler tydligen innebära "även ett genomförande i praktiken av satsen om häradenas äganderätt till häradsallmänningarna" (s. 156, 164). "Grunden till mitt påstående i detta hänseende", säger förf. vidare, "är den konstitutionella natur, 1866 års förordning äger" (s. 161—2). Han anser nämligen att förordningen, ehuru given i administrativ väg, "i fråga om häradsallmänningarna bör hava samma styrka som en lag enligt 87 § 1 mom. regeringsformen" (s. 164); en invändning "att en äganderätt enligt vårt gällande statsskick kan på lagstiftningens väg överflyttas från ett rättssubjekt till ett annat blott genom lag, som beslutats enligt 87 § regeringsformen," saknar därför berättigande (s. 162).
    Även om man godtar att 1866 års förordning löst frågan i den riktning förf. anger, kan man finna den grund han åberopar något osäker. Då förf. vill åt förordningens bestämmelser ang. häradsallmänningar vindicera civillags valör, stöder han sig väsentligen på vissa uttalanden under skogsfrågoinas tidigare behandling (blyertsanteckning i en akt, yttrande av Gripenstedt å Riddarhuset m. m.) och på dåtidens mera fria lagstiftningsformer. För min del kan jag ej anse dessa stöd nog bärkraftiga, helst i betraktande av att HD ej synes ha vederbörligen medverkat i ärendet. Det är sant att HD år 1856 utlät sig över skogskommitténs förslag, men sedermera hade ju, såsom Gripenstedt yttrade i statsrådet, lagstiftningsfrågan inträtt i ett nytt skede efter skogsstyrelsens inrättande d. 21 jan. 1859; och RSt:s skrivelser d. 16 febr. 1858 och d. 30 nov. 1863, däri de grunder angivits som KM:t år 1866 följde, gingo beträffande häradsallmänningarna i helt annan riktning än kommittéförslaget. HD:s granskning visar för övrigt att HD ansåg de konstitutiva stadgandena i nämnda förslag icke äga allmän lags karaktär. Remissen till HD (av 26 aug. 1856) var given på civil-, ej justitieministerns föredragning och utan åberopande av § 87 RF. Beträffande vissa kriminella och processuella stadganden i förslagets 8 kap. (Om ansvar o. s. v.) anmärkte HD att frågan om deras antagande borde behandlas i § 87:s ordning — något som klarligen visar att enligt HD:s tanke förslagets övriga delar föllo inom Konungens ekonomiska lagstiftningssfär eller dock ej grundlagsenligt behövde underställas HD. Fyra justitieråd (Schmidt, Alexanderson, Quiding, Quensel) funno sig trots den anmärkta oformligheten ej förhindrade att till följd av remissen ingå i granskning av samtliga stadganden, men minoriteten (Engelhart, Snoilsky, Iggeström) ansåg sig beträffande de stadganden, som hade karaktär av lag enligt § 87, "icke äga att, i anledning av ifrågavarande endast på civildepartementets föredragning av ärendet avlåtna remiss, meddela annat utlåtande än att, i händelse KM:t skulle finna en lagförändring i den syftning, nyssnämnda stadganden innehålla, vara av behovet påkallad, frågan därom måtte i den uti åberopade § av RF föreskrivna ordning behandlas" (se k. prop. 1856—58:107).
    Mig förefaller det som ett resonemang om äganderättens överflyttning från kronan till häradena skulle med större framgång byggas på § 77 RF än på § 87. Att de i § 77 angivna villkoren för avhän-

ANM. AV ÅKE HOLMBÄCK: HÄRADSALLMÄNNINGARNA. 559delse "genom försäljning, förpantning eller gåva, eller på något annat sätt" voro uppfyllda borde ej kunna förnekas. Gripenstedts yttrande till statsrådsprotokollet d. 29 juni 1866 antyder ej med ett ord att han haft § 87 i tankarna1 men väl däremot att han beaktat § 77:

 

    Av de skogar, som sålunda utgöra föremål för ifrågavarande förslag, är största delen av den beskaffenhet att det jämlikt 77 § RF tillkommer riksdagen att föreskriva grunderna för deras förvaltning; och RSt hava jämväl angående dessa grunder så bestämt uttalat sin mening att någon ovisshet i detta hänseende icke kan uppstå. Det författningsförslag, som nu underställes EKM:ts nåd. prövning, utgör också endast en tillämpning av vad representationen tid efter annan för denna gren av förvaltningen föreskrivit, med sådana tillägg och mera utförda bestämmelser, som i praktiskt hänseende funnits vara nödiga.

 

    De betänkligheter som inställa sig evad man vill konstruera enligt § 77 eller enligt § 87 skola här icke behandlas, ej heller de konsekvenser som uppstå — t. ex. i fråga om giltigheten av16:1 och 2 BB — om man väljer § 77. Över huvud innebär mitt inkast om denna paragraf, framkommet utan närmare studier, naturligen intet ståndpunkttagande (för att nu använda ett par av förf. omtyckta glosor); det vill blott vara ett försynt diskussionsinlägg till förf:s och andras upplysta omprövning.
    Av arbetets sex kapitel innehåller I en kritik av kammarkollegiiherrelöshetsteori, II—IV avhandla 1824 års cirkulär, dess genomförande m. m., V skildrar rättsutvecklingen i övrigt fram till 1866 års förordning och VI redogör för samma förordning och för nu gällande rätt. I en exkurs uppvisar förf. att man vid avfattandet av 1864 års jaktstadga — enligt vilken jakträtten å häradsallmänningar tillkommer KM:t och kronan — ingalunda hyllade satsen om kronans äganderätt till dessa utan tvärtom ansåg att de ägdes av häradena. Bland bilagorna förtjäna särskilt nämnas förteckningar över kungabrev och -domar, som citerats i arbetet, och över tryckta reglementen för häradsallmänningar. De båda sista sidorna innehålla en resumé på tyska språket.
 

Birger Wedberg.