RAGNAR KNOPH. Norsk arverett. 1. halvbind. Oslo 1929. Aschehoug. 278 s. Kr. 12.60.

 

    Den norska arveloven av 1854 bygger såsom känt är på den danska, av ØRSTED författade Arveforordning av 1845, för vilken sistnämnda åter den österrikiska civillagen av 1811 fått tjäna såsom förebild. De norska och danska arvslagarna hava ansetts alltjämt besitta en sådan livskraft, att tanken på det gemensamma nordiska reformarbetets utvidgande även till detta område icke vunnit genklang i Norge och allenast i ganska begränsad omfattning slagit igenom i Danmark.
    Den norska lagen erhöll sin första systematiska behandling 1862 av HALLAGER, själv en av lagens fäder. Den andra, av HAGERUP

 

1 Om denna paragraf och skogslagstiftning se HERLITZ, Om lagstiftning s. 453, och om formerna för riksdagens samtycke enligt § 77 samma arb. s. 537,

560 BIRGER EKEBERG.ombesörjda upplagan av dennes verk avlöstes 1899 av PLATOUS år 1910 i ny upplaga utkomna arbete, som nu är på väg att ersättas av KNOPHS Arverett. Det nu föreliggande första bandet av detta verk avser de ämnen, som hos oss upptagits till reglering i de nya lagarna om arv och testamente. Behandlingen av successionsrätten i övrigt har fått anstå i avbidan på ny norsk skiftelov, men meningen är att Arveretten skall före utgången av 1930 föreligga i fullbordat skick.
    Professor Knophs bok framstår både till form och innehåll såsom ett i förhållande till föregångarnas självständigt arbete och fyller, såvitt en utlänning kan bedöma, på ett förträffligt sätt sin uppgift. Bland de punkter, där förf. kommit till andra resultat än Platou, må här särskilt nämnas testamentsformen (s. 134—151). Platou uppfattade reglerna om testamentes upprättande såsom solennitetsföreskrifter, vilkas åsidosättande medförde testamentets ogiltighet, och han kritiserade med skärpa domstolarna, som i nämnda regler blott ville se föreskrifter angående bevisningen. Knoph erinrar nu å ena sidan, hurusom en bestämmelse i arvelovsförslaget, enligt vilken åsidosättandet av vissa hithörande föreskrifter skulle medföra testamentets ogiltighet, under stortingsbehandlingen uteslöts i syfte att bereda domstolarna möjlighet att upprätthålla testamenten, vilka i formellt hänseende ej hålla måttet. Å andra sidan påvisar förf., att trots detta vissa av lagens bestämmelser med nödvändighet måste uppfattas såsom verkliga formföreskrifter. Då den norska lagen erkänner muntligt testamente allenast såsom nödtestamente, blir därav en följd, att underlåtenhet att anlita den skriftliga formen i normala fall medför testamentets ogiltighet. Enligt förf:s åsikt har även arvelovens föreskrift om anlitande av två testamentsvittnen (testes rogati) absolut karaktär, varemot vissa andra bestämmelser, såsom om testamentes uppläsande och förseende med fullständig vittnesmening, äro av annan natur. Vittnena skola enligt lagen "ei alene i almindelighed, men ogsaa med hensyn til handlingen eller deres forhold til sagen og parterne, have fuldkommen troværdighed." Knoph anser, att jävigheten bör prövas med hänsyn till omständigheterna vid testamentets upprättande, men att endast förhandenvaron av vissa jäv av mera allvarlig art medför testamentets ogiltighet på grund av formfel. En intressant överblick av höiesteretts praxis visar, att domstolen, som tidigare knappast velat tillerkänna några av lagens bestämmelser naturen av formföreskrifter, efter sekelskiftet slagit in på en lagtillämpning, som i allt väsentligt går i samma riktning som förf:s egna uttalanden.
    Knophs Arverett har den hos juridiska avhandlingar icke alltför vanliga egenskapen att vara lättläst och underhållande. Med sin livfulla, personliga stil lyckas han fånga läsarens intresse icke blott då han utreder sådana problem som arvsrättens grund och ställning i nutidens samfundsliv eller förhållandet mellan legal och testamentarisk succession, utan även då han behandlar mindre tacksamma uppgifter. Då förf. skall belysa sin tvivelsutan riktiga tes att i fråga

ANM. AV RAGNAR KNOPH: NORSK ARVERETT. 561om testamenten en subjektiv tolkningsteori bör tillämpas, anför han följande studentikosa exempel: "Hvis avdøde f. eks. overfor en venn hadde for vane å omtale sin rikholdige vinkjeller som sitt 'bibliotek', og så vennen legatarisk blir betenkt med biblioteket, må legatet tolkes slik at vennen kan kreve vinkjelleren, og ikke behøver å la sig avspise med bøker" (s. 174). En och annan gång får läsaren det intrycket, att förf:s livfulla penna fört honom en smula för långt. Såsom exempel må nämnas hans mycket avvisande uttalande emot allt vad speciella testamentstolkningsregler heter; det kan enligt Knoph "lett arte sig som å slippe en hund inn i et spill kjegler, når man — vid sidan av en huvudregel om största möjliga hänsynstagande till testators önskningar — gir dommeren anvisning på supplerende rettsregler, som efter sin natur er stive, abstrakte og klossete" (s. 184). Det lärer dock icke kunna förnekas, att sådana regler, om de utformas med tillbörlig omsorg, kunna vara till ganska stor nytta och detta väl att märka icke blott vid ett testamentes tolkning utan också vid dess upprättande. De tjäna nämligen även syftet att fästa testators eller hans rådgivares uppmärksamhet på vissa lätt inträffande situationer, vilka kräva reglering i testamentet, för den händelse testator ej finner tolkningsregeln lända till önskat resultat. Stundom kan även en tolkningsregel vara betingad av en önskan att reagera emot tendenser, som gjort sig gällande i rättstillämpningen, exempelvis tendenser att vid tolkning av testamenten tillbakasätta testamentstagares intressen för arvingars.
    Bland förut icke nämnda partier i förf:s arbete, som med intresse komma att studeras även av svenska läsare, nämner jag kapitlen om laglott, "dødsgave", "arvepakt" och inbördes testamente.
 

Birger Ekeberg.