Den nya skiljemannalagstiftningen. 1918 års riksdagsskrivelse rörande en fullständig revision av skiljemannalagen föranledde redan vid 1919 års riksdag vissa ändringar i 1887 års lag om skiljemän, som syntes särskilt trängande, nämligen till förhindrande av obstruktion. (Härom se denna tidskrift 1919 s. 298.) Arbetet på lagens fullständiga revision vilade därefter ända till år 1925, då 1918 års riksdagsskrivelse utsändes på remiss till åtskilliga myndigheter, domstolar, handelskamrarna och vissa andra sammanslutningar, vilkas yttranden lämnat ett ganska rikt material för ärendets behandling. Sedan på grundval därav ett nytt lagförslag utarbetats, blev propositionen i ämnet i huvudsak godkänd av riksdagen och d. 14 juni 1929 utfärdades dels lag om skiljemän (S. F. S.nr 145), dels lag om ändrad lydelse av § 46 utsökningslagen (S. F. S.nr 146).
    Den nya lagstiftningen är i formellt hänseende helt ny, men rubbar icke grunderna för 1887 års skiljemannalag.
    Visserligen hade i vissa yttranden före lagstiftningens tillkomst med stor skärpa framhållits önskvärdheten av att skiljemännen för framtiden finge utses icke av parterna utan av någon myndighet eller lämplig sammanslutning, detta i syfte att undanröja de ofta hörda klagomålen över skiljemännens partiskhet. Prövningen av denna principiella fråga blev därför, ehuru den icke kom att föranleda något positivt resultat, ett av de viktigaste föremålen för utredningen. De skäl, på vilka den nya lagen fasthållit vid den gamla regeln, att skiljemän som regel skola utses av parterna, äro väsentligen följande.
    Själva grunderna för skiljedomsinstitutet nödvändiggöra ett strängt principiellt åtskiljande mellan domstolar och skiljenämnder. Staten fullgör sin uppgift för rättsskipningen genom domstolarna. Genom dessa beredes varje medborgare tillfälle att få sina tvister prövade med all den auktoritet, varmed staten förmår att utrusta sina domare. Snabbheten är den, som följer av de anordningar, staten finner nödiga och lämpliga. Kravet på snabbare rättsskipning genom domstolarna är en fråga om domstolsorganisationen, vid vars bedömande staten icke kan bortse ifrån, att rättssäkerheten likväl är den förnämsta synpunkten. Den som icke önskar anlita domstolarna för lösningen av sina tvister har intet anspråk mot staten att få en särskild domstolsorganisation anordnad för sina särskilda syften. Staten har heller icke anledning att övertaga något ansvar för sådana utom domstolsförfarandet träffade avgöranden, som enskilda parter för att undvika detta förfarande kunna finna lämpliga.

DEN NYA SKILJEMANNALAGSTIFTNINGEN. 57    När de av staten anordnade domstolarna för sin prövning av tvist nödgas taga förhållandevis lång tid i anspråk, beror detta sålunda därpå, att staten med hänsyn till rättssäkerheten och i viss mån även av ekonomiska skäl icke funnit lämpligt att anordna snabbare rättsskipning. Kravet på en dylik kan väl åberopas till förmån för förslag till reformer på rättegångsordningens område men kan icke med fog läggas till grund för ett yrkande att staten skall auktorisera skiljemannaförfarandet. För de enskilda parter åter, som önska undandraga sig domstolarnas prövning av uppkommande tvister, ligger det närmast till hands, att en skiljenämnd skall vara grundad icke på statens auktoritet utan på parternas förtroende. Eftersom staten icke funnit sig kunna ordna domstolsförfarandet snabbare än som skett, följer därav att domstolssystemet icke kan fullständigas med någon institution, som skulle vid sidan av domstolarna med större snabbhet utöva statens dömande myndighet.
    Det har därför synts följdriktigt både från statens och den enskildes synpunkt, att ansvaret för skiljedomares sakkunskap och oväld principiellt måste bäras av de enskilda parter, som önska anlita skiljemän i domstols ställe.
    Om skiljenämnden i sin helhet eller den tredje skiljemannen skulle utses av domstol eller överexekutor, skulle å ena sidan statens ansvar för sålunda tillsatta skiljenämnder bliva så stort att därav borde följa ett utbyggande av skiljenämnderna till statliga domstolar, och å andra sidan skulle de önskemål, som, i fall av valrätt för parterna, föranleda dem att ingå skiljeavtal, icke längre kunna förverkligas.
    Fasta skiljemannakårers inrättande har, även om samma principiella invändning där icke möter, av praktiska skäl ansetts vara föga ägnat att motsvara behovet, vid det förhållande, att vid privata skiljeavtal frågor av de mest skilda slag uppkomma. Den lista över kompetenta personer, som skulle upprättas, måste därför göras så omfattande, att den skulle sakna praktiskt värde.
    Den förtjänstfulla verksamhet, som utövas av vissa fasta skiljenämnder eller skiljemannakårer, har synts värd allt understöd. Men det har följdriktigt ansetts, att ett sådant understöd icke bör lämnas i form av någon lagbestämmelse, så snart det är klart att ett anlitande av dylika skiljenämnder bör grundas på ett frivilligt avtal. Det måste i varje fall ytterst ankomma på de fasta skiljenämnderna själva att genom sin egen verksamhet vinna ökat förtroende.
    När sålunda parternas valrätt i stort sett bibehållits lika som förut, blev det desto angelägnare att uppställa sådana regler för parternas val av skiljemän, som kunde i möjligaste mån skapa ökade garantier för skiljemännens opartiskhet. Man har sökt vinna detta framför allt genom en utvidgning av jäven mot skiljeman. Särskilt framträder här den allmänna jävsgrunden, att någon särskild omständighet föreligger, som är ägnad att minska förtroendet till skiljemannens opartiskhet. Man har här med velat förhindra, att till skiljemän utsåges personer, vilka — utan att vara nära släkt med någondera parten eller på annan grund underkastade speciella jävsbestämmelser — icke synts lojaliter böra utses till skiljemän. Om exem-

58 MARTIN FEHR.pelvis en advokat utför ena partens talan, är det icke passande att han låter utse sin kompanjon till skiljeman. Likaså har införts den nya jävsgrunden, att någon varit part behjälplig att förbereda eller utföra hans talan i saken. Det har icke ansetts passande att en advokat, som verkställt utredningen och tillstyrkt skiljemannaförfarande, låter välja sig själv till skiljeman, vilket ju förut ansetts kunna ske, blott han icke i förhållande till motparten framträtt såsom ombud.
    En fråga, som, enligt vad förarbetena till den nya lagen utvisa, bereder stora teoretiska och praktiska svårigheter, gäller konkurrensen mellan ett skiljemannaförfarande och ett domstolsförfarande. Det måste förhindras, att en domstol föranledes att träffa avgörande rörande frågor, som parterna i verkligheten önska avgjorda genom skiljedom. Lagen har här av praktiska hänsyn något modifierat den äldre lagens regel därom, att skiljeavtal icke är gällande med mindre saken vid domstolen nedlägges. Den nya lagen stadgar, att rättegång icke hindrar skiljemannaförfarande, där anmälan om målets nedläggande skett hos rättens ordförande. Härav följer, att parterna äro oförhindrade att även under pågående rättegång sluta ett bindande skiljeavtal. Men skiljemannaförfarande får icke äga rum och skiljedomen blir ogill, försåvitt icke dessförinnan till rättens ordförande gjorts anmälan om målets nedläggande.
    Nyheterna i den nya lagen avse i övrigt väsentligen en reglering av förfarandet inför skiljenämnden och av kostnaderna för skiljemannaförfarandet. 1919 års bestämmelser mot obstruktion ha i allt väsentligt bibehållits, enär erfarenheten icke givit anledning tilländring. På den mångfald av detaljändringar, som lagen har att uppvisa, skall här icke ingås.
    Angående förfarandet har lagstiftningen sökt att införa sådana regler, som äro ägnade att hjälpa en lojal part och lojala skiljemän att få skiljedom till stånd utan onödig tidsutdräkt, varemot man allt jämt sökt undvika sådana bestämmelser, som kunde i onödan binda skiljemännen vid deras strävanden att få tvistefrågorna utredda. Lagutskottet uttalade också om de nu givna bestämmelserna, att de å ena sidan torde vara ägnade att skänka nödig stadga och effektivitet, och å andra sidan icke göra obehörigt intrång på den för skiljemannaförfarandet viktiga grundsatsen, att förfarandet skall vara fritt från tyngande former.
    Till en början stadfästes den redan förut i praxis godtagna regeln, att skiljemännen må upptaga fråga, om vars hänskjutande till skiljemän parterna inför dem enats. Vidare stadgas, att en av skiljemännen skall vara ordförande. I brist på annat åsämjande skall såsom ordförande fungera den s. k. tredje skiljemannen, och det fastslås icke blott den genom 1919 års lagändring införda bestämmelsen, att ordföranden har att bestämma lämplig tid och ort försammanträdena, utan också att han har att ombesörja kallelser och andra expeditionsgöromål samt leda förhandlingen.
    Beträffande skiljemännens skyldigheter under förhandlingarna fastställes, att parternas överenskommelser därom skola gälla och saken

DEN NYA SKILJ EM ANNALAGSTIFTNINGEN. 59i övrigt handläggas opartiskt, ändamålsenligt och skyndsamt. Det heter vidare, att skiljemännen skola bereda parterna erforderlig tillgång att muntligen eller skriftligen utföra sin talan. Parterna ha sålunda icke någon obegränsad befogenhet att utföra sin talan vare sig skriftligen eller muntligen; de skola endast hava tillfälle att göra det i sådan grad, som skiljemännen finna erforderlig. Skulle sedan i händelse av klander av skiljedom domstolarna finna, att skiljemännen icke rätt bedömt frågan om den behörighet parterna i detta hänseende skäligen haft anspråk på, så kan detta visserligen bliva en grund för skiljedomens upphävande. Men i syfte att beröva parterna möjlighet att i onödan förhala avgörandet stadgas, att skiljemännen skola äga avgöra tvisten på föreliggande utredning, därest part skulle utan giltigt förhinder underlåta att begagna sig av den tillgång, skiljemännen kunna ha berett honom att utföra sin talan.
    En nyhet är regleringen av vittnes- och sakkunnigförhör. För närvarande har det, som bekant, mött vissa svårigheter härvidlag. Vissa domstolar ha medgivit vittnesförhör för dödsfalls skull. Men praxis har icke varit stadig och framför allt möter givetvis mot ett dylikt vittnesförhör såsom ledning för skiljemännen den allvarliga invändningen, att motparten icke haft tillgång att vid förhöret framställa de frågor till vittnena, som han kunde finna erforderliga. Dessutom har domstolens kännedom om tvistefrågan ofta varit ofullständig, då den grundats allenast på den ena partens framställning i saken. Lagen stadgar nu, att om någon part vill höra vittne eller sakkunnig inför domstol, måste skiljemännen hava prövat åtgärden nödig och erforderlig utredning tillhandahållas domstolen till ledning för förhöret, varefter domstolen skall i tillämpliga delar behandla vittnesförhöret på samma sätt som när fråga är om vittnesförhör, som i rättegång hålles vid annan domstol än den, där rättegången är anhängig. Härigenom skapas bl. a. garanti för att motparten beredes tillfälle att närvara vid förhöret. Beträffande förhör införskiljenämnden — som givetvis ej kan förbindas med ed — tillkommer skiljemännen befogenhet att anmoda part eller sakkunnig eller annan person att inställa sig inför nämnden, varvid dock vite eller annat tvångsmedel ej kan förekomma.
    Det stadgas, att skiljemännen böra så snart ske kan och senast omedelbart efter skiljedomens meddelande underrätta parterna när och var skiljedomen hålles tillhanda, och såsom en ordningsföreskrift stadgas, att i skiljedomen bör angivas ort och dag för domensmeddelande. Slutligen stadgas behörighet för skiljemännen att meddela deldom. Skiljemännen skola med andra ord icke vara nödsakade att avvakta en kanske omfattande och tidskrävande utredning angående en tvistefråga för att avgöra en annan därav materiellt sett oberoende fråga, som måhända genast ligger klar till dom.
    En av de under förarbetena mest framträdande anmärkningarna mot skiljemannaförfarandet avsåg frågan om bestämmande av kostnaderna, för skiljedomen, vilka ofta ansetts oskäliga. Det gäller å andra sidan givetvis att gardera skiljemännens rätt att få skälig ersättning för sitt arbete. Skiljemännen ha därför tillerkänts rättighet

60 MARTIN FEHR.att i slutlig skiljedom fastställa ersättning till sig själva, men vardera parten har tillerkänts en materiell klanderrätt av skiljedomen i denna del. Nöjes han icke med skiljemännens beslut angående dem tillkommande ersättning, kan han instämma klandertalan inom 60 dagar— klandertiden för skiljedom har för övrigt i den nya lagen genomgående begränsats från förutvarande 90 dagar till 60 dagar. Även skiljeman har rätt att klandra domen beträffande honom tillerkänt arvode.
    Med denna reglering av skiljenämndskostnaderna sammanhänger, att parterna skola solidariskt förpliktas att utgiva den i skiljedomen fastställda ersättningens belopp samt att skiljemännen, om annat ej överenskommits, äga att på yrkande av endera parten pröva, huruvida och i vad mån motparten skall gottgöra parten honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader för förfarandet.
    Samtidigt med den nya lagen om skiljemän promulgerades lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar (S. F. S. nr 147). En redogörelseför propositionen i ämnet, vilken blev av riksdagen bifallen, har lämnats i denna tidskrift 1929 s. 218—220.
    Om den svenska lagen allenast utgör ett fortskridande på en gammal väg, så utgör den utländska lagen en vägbrytning. Utländsk skiljedoms rättskraft i Sverige, svensk skiljedoms rättskraft i utlandet — huru många bekymmerfulla stunder har det icke berett affärsmän och praktiserande jurister att söka finna sig till rätta på dessa förut av lagstiftaren orörda marker.
    Idealet vore väl att man icke behövde skilja mellan svenska och utländska skiljedomar utan att en skiljedom bleve lika god oavsett var den meddelats och oavsett skiljemännens nationalitet och hemvist, blott skiljedomen uppfyllde de förutsättningar, som den svenska lagen uppställt. Praxis har ju närmat sig denna ståndpunkt. Parterna böra ha frihet att bestämma rörande sättet för sina tvistigheters uppgörande. Denna frihet bör vara utan nationella gränser. Staten har ingen anledning att undandraga sina tvångsmedel från de skiljedomar, som utgöra ett resultat av parternas vilja.
    Den skärpa, med vilken den nya lagen skiljer mellan svenska och utländska skiljeavtal och skiljedomar, kan därför i viss mån synas vara formellt sett ett steg tillbaka, enär praxis visat en tendens att med svenska skiljedomar likställa vissa skiljedomar, som efter den nya lagen komma att bli behandlade såsom utländska. Lagen förklarar nämligen för utländsk den skiljedom, som är meddelad å utländsk ort. Den omständigheten att en skiljedom avkunnats å utländsk ort lärer tidigare icke ha innefattat avgörande hinder mot skiljedomens behandling lika med en svensk skiljedom. Dylika förändringar torde emellertid endast skenbart vara steg tillbaka. De äro i verkligheten endast ett utslag av den teknik, som valts för att möjliggöra internationell rättsgemenskap och kunna icke undanskymma, att lagens principiella ståndpunkt innefattar ett erkännande av att utländsk skiljedom skall vara giltig även i Sverige. Nekas kan emellertid icke att denna teknik medför ett stundom opåkallat inflytande åt lagen i den stat där skiljedomen meddelats.

DEN NYA SKILJEMANNALAGSTIFTNINGEN. 61    De mindre tilltalande drag, som sålunda i vissa stycken känneteckna lagen, ha godkänts med öppna ögon. Lagen har tillkommit för att möjliggöra för Sverige att biträda de internationella överenskommelser i ämnet, som träffades vid Nationernas Förbunds församlings möten i Genève åren 1923 och 1927. Man har haft att välja mellan en lag, som anpassade sig efter dessa överenskommelser med dess påtagliga brister,1 eller att åvägabringa en mera fulländad lag, med vilken vårt land tills vidare skulle ställt sig utanför arbetet på en internationell rättsgemenskap inom detta område. I denna situation har man icke funnit betänkligheterna mot konventionens villkor tillräckligt avskräckande för att motivera att hålla sig undan från ett tillträdande av konventionerna.
    Utan villkor av reciprocitet äger på ansökan Svea hovrätt förordna om verkställighet, sedan hovrätten funnit, att mot skiljedomens giltighet här i riket icke förefinnes sådant hinder, som i lagen angives. Detta innebär, att om något sådant hinder icke konstateras verkställighet skall medgivas. Bland hindren märkes, att skiljedomen är ogiltig i det land, där den meddelats, liksom den omständigheten, att part, mot vilken skiljedomen åberopas, icke haft erforderlig tillgång att utföra sin talan. Dessa hinder beaktas emellertid icke ex officio utan först i händelse av invändning från den tappande parten, försåvitt ej vad förstnämnda hinder beträffar ogiltigheten beror på att skiljeavtalet är ogillt enligt den främmande lag, som därå äger tillämpning, eller skiljedomen är undanröjd i den stat där den meddelats. Bland övriga hindergrupper märkas pågående rättegång om skiljedomens giltighet i hemlandet eller att klandertiden icke utlupit, vidare att skiljedomen innefattar prövning av fråga, som enligt svensk lag ej må skjutas under skiljemän, och att den fråga, skiljemännen prövat, blivit här i riket avgjord genom domstols eller överexekutors efter skiljeavtalets ingående meddelade beslut, eller att i avseende å förfarandet eller skiljedomen föreligger omständighet, som medför, att skiljedomens tillämpande skulle strida mot goda seder. Dessa hindergrunder äro icke avhängiga av parts invändning utan skola av domstolen prövas ex officio. Men det kan dock ej anses åligga hovrätten att skaffa sig fullständig visshet rörande frånvaron av varje dylikt hinder. Även här kan sålunda invändning och dokumentation från den tappande partens sida vara av nöden för att hindret skall beaktas.
    Den nya lagen innehåller förutom nu i korthet antydda regler om utländsk skiljedom jämväl särskilda regler angående utländskt skiljeavtal. I konsekvens med lagens ståndpunkt i övrigt förklaras för utländskt det skiljeavtal, som innebär att skiljemannaförfarandet skall äga rum utom riket. För det fall att bestämmelse härom icke finnes i avtalet skall skiljeavtal anses för utländskt, där båda parterna hade hemvist utom riket.
    Såväl den svenska som den utländska lagen — om dessa uttryck

 

1 Jfr härom presidenten MARKS VON WÜRTEMBERGS utlåtande, infört i propositionen (nr 227 till 1929 års riksdag); se ock HASSLER, denna tidskrift 1929 s. 220 ff.

62 MARTIN FEHR.tillåtas angående de båda i sig svenska lagarna — ha trätt i kraft d. 1 juli 1929. Men lagen om skiljemän har ej utan parternas medgivande tillämpning å skiljeavtal som slutits dessförinnan. Denna regel är en konsekvens av den för skiljedomens karaktär grundläggande synpunkten, att skiljedomen har sin grund i skiljeavtalet, sådant parterna vid avtalets ingående uppfattat detsamma. Lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar däremot kan givetvis vinna tillämpning icke blott å skiljedomar som tillkommit efter nämnda dag, utan även å skiljedomar, grundade på dessförinnan ingångna skiljeavtal.1 Det kunde måhända hava ifrågasatts att införa motsvarande regel beträffande tillämpligheten av en samtidigt promulgerad lag om ändring av 46 § utsökningslagen. Denna lag stadgar emellertid, att i fråga om verkställighet av skiljedom, grundad på skiljeavtal, varå äldre skiljemannalag äger tillämpning, skall gälla vad hittills varit stadgat.
 

Martin Fehr.