Berättelser om interneringsnämndens verksamhet åren 1928 och 1929. Sthm 1929 o. 1930. Beckmans boktryckeri. 15 o. 50 s.

 

    Under de två första åren av sin verksamhet har interneringsnämnden på grund av domstolars beslut jämlikt 5 § lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och 4 § lagen om internering av återfallsförbrytare avgivit yttranden angående tillhopa 39 personer, varav 27 enligt den förra lagen och 12 enligt den senare. Besluten om inhämtande av yttrande hava meddelats i ett fall av K. M:t (ex officio vid prövning av den straffdömdes egen besvärstalan: hinder har ansetts icke möta från regeln ang. reformatio in peius, NJA 1929: 483), i två fall av hovrätt och i övriga fall av underrätt. Samtliga dessa nämndens yttranden ha innefattat tillstyrkande av straffets utbytande mot skyddsåtgärd, samtliga de remitterande domstolarna ha biträtt nämndens mening (ett mål ännu ej avgjort), och i samtliga fall, i vilka fullföljd talan blivit prövad, har anordnandet av skyddsåtgärd upprätthållits. Denna fullkomliga enighet kunde möjligen giva anledning till tvivel, huruvida ej de formella garantierna vid anordning av förvaring resp. internering gjorts onödigt omständliga; men naturligtvis är det ännu för tidigt att draga någon sådan slutsats. Det ganska stora antalet, i synnerhet av dem som dömts till förvaring, tyder i varje fall på att domstolarna, somju ha det avgörande initiativet, tyckas omfatta det nya institutet med fullt förtroende. Samma antal visar också, att de medicinska instanserna efter den nya lagstiftningen äro betydligt mera villiga att förorda tillämpning av SL 5: 6, såsom ock varit allmänt förväntat (jfr t. ex. att enligt N. A. NILSSON, Om psykiskt abnorma brottslingar, medicinalstyrelsen under de 18 åren 1901—18 har förordat användning av 5: 6 endast i tillhopa 169 fall, därav många lindriga, momentana eller eljes icke "vådliga" fall).
    Berättelsernas kortfattade skildring av förbrytarnas antecedentia är trots sin knapphet nog så belysande. Den synes klart ådagalägga den skäligen hopplösa omöjligheten av social anpassning för dessa individer, vilkas liv från tidiga år utgjort en vandring mellan olika vård- och straffanstalter. Det saknas icke beröringspunkter mellan de båda grupperna. Visserligen är på grund av olikheten i legala förutsättningar för resp. skyddsåtgärder åldern givetvis olika, för de internerade lägst 36 och högst 68, genomsnittligen 50 år, för dem,

som dömts till förvaring, lägst 21 och högst 49, genomsnittligen 31 år (allt ungefärligen, vid tiden för nämndens yttranden). Men i övrigt är det så, att beträffande många internerade nu eller tidigare med något skäl har ifrågasatts en psykisk rubbning, och att de, vilka nu såsom förminskat tillräkneliga dömts till förvaring, i största utsträckning varit recidivister. Detta förhållande har ofta varit nödigt för att uppfylla lagens betingelser för förvaring. Ty av de 26, om vilka slutligt utslag av sådant innehåll meddelats, ha endast 10 nu dömts till straffarbete i två år eller därutöver; de övriga 16, som erhållit lägre straff, ha alltså endast såsom recidivister kunnat dömas till förvaring.
    Härvid uppställer förvaringslagen (2 § sista satsen) som bekant icke någon återfallspreskription. I regel skall naturligtvis kravet på "vådlighet" föranleda, att personer, som lång tid förhållit sig oförvitliga, icke hänföras under lagen. I ett fall (1929, A nr 11) har emellertid en person, som avslutade sin senaste förbestraffning redan år 1916 och nu gjort sig skyldig till tre månaders straffarbete, dömts till förvaring; det är härvid att märka, att han tillbragt nästan hela mellantiden å sjukhus, alkoholistanstalter eller arbetshem etc. — Beträffande interneringslagens krav på antecedentia har förekommit ett tolkningsspörsmål. Enligt 2 § fordras bl. a. att förbrytaren skall före förövande av det senaste brottet hava "undergått straffarbete i sammanlagt minst 10 år". Med hänsyn till tidigare gällande bestämmelser angående avdrag från strafftid, som avtjänats i enrum, förekommer ofta beträffande äldre förbrytare, att den tid som de faktiskt tillbragt i straffanstalt, är kortare än tiden för det ådömda straffarbete, som därmed ansetts verkställt. En person (1928, B nr 1) hade sålunda ådömts straffarbete i sammanlagt 11 år 2 månader och för avtjänande därav tillbragt tillhopa 9 år 11 månader 9 dagar i straffanstalt. Domstolarna (Flundre, Väne och Bjärke häradsrätt samt Göta hovrätt) ansågo förutsättningarna för internering vara uppfyllda. — Oftast äro de internerades förbestraffningar synnerligen omfattande; högst kommer en 48-årig man med ådömt straffarbete 23 år 11 månader, som avtjänats under 20 år 5 månader 8 dagar.
    Det är naturligtvis de — sorgligt resultatlösa — höga iterationsstraffen för tjuvnad, som främst bidraga till dylika meritlistor. Och även de brott, som nu föranlett internering, äro i alla fall utom ett stöld eller därmed likställd förbrytelse; i det återstående fallet förelåg djurplågeri och skadegörelse (idealkonkurrens), jämväl med ett utpräglat lukrativt motivläge. Mera anmärkningsvärd är måhända den dominerande roll, som tillkommer tjuvnaden även för tillämpning av förvaringslagen. Av de 27 personer, beträffande vilka nämnden tillstyrkt förvaring, voro ej mindre än två tredjedelar, 18 st., tilltalade för stöld, understundom därjämte även annat brott. F. ö. förekommo bedrägeri, förfalskning, mordbrand, misshandel o. dyl. samt slutligen, i tre fall, sedlighetsbrott inkl. våldtäktsförsök. De otuktsförbrytare (gärna av senil karaktär), som intagit en framskjuten plats i diskussionen vid tillkomsten av åtskillig lagstiftning

av denna beskaffenhet och även vid tillämpningen av t. ex. 1925 års danska lag, spela sålunda lyckligtvis t. v. en mycket blygsam roll hos oss.
    I vissa av de i berättelsen för 1929 omförmälda fallen hade resp. domstolars utslag icke vunnit laga kraft. En till förvaring intagen person har avlidit. Vid senaste årsskiftet funnos intagna: jämlikt interneringslagen 10 män å anstalten i Ystad; jämlikt förvaringslagen 20 män å vårdanstalten i Norrköping, 4 män (oroliga och mera svårskötta) å sinnessjukavdelningen vid kronohäktet i Västervik samt 1 kvinna å anstalt vid centralfängelset i Växjö; eller sammanlagt 35 personer.
 

Ragnar Bergendal.