CARL LINDHAGEN. Psykiatrin och rättsskipningen. Sthm 1930. Natur och Kultur. 71 s. Kr. 1.50.

 

    Borgmästare Lindhagen har i en broschyr benämnd "Psykiatrin och rättsskipningen" befordrat till trycket sin förklaring till J. O. över den anmälan Svenska läkaresällskapets sektion för neurologi och psykiatri gjort mot Stockholms Rådhusrätts första avdelning ang. handläggningen av det s. k. Feronska målet. Då professor O. KINBERGS föredrag om "sinnessjuks rättsskydd inför svensk domstol" tidigare spritts såsom broschyr, hava de intresserade lätt tillgång att taga del av de viktigaste handlingarna i denna strid mellan den psykiatriska vetenskapens målsmän och Stockholms Rådhusrätt, enkannerligen dess ordförande. För den som älskar striden med hugg, mothugg och — sidohugg utgöra handlingarna en nöjsam läsning, ty båda huvudkämparna äro som bekant goda stilister och stridbara män. Andra känna sig kanske mest tilltalade av följande bekännelse å s. 6: "Det historiska 'odium akademicum' understryker också, att vetenskapsmännen liksom vi andra hetsporrar i alla tider kunna taga varandra i handen".
    I broschyren behandlas, utan alltför sträng åtskillnad, frågorna om giltighet av testamenten och andra rättshandlingar, om omyndigförklaringar och om interneringar. Det första spörsmålet är icke ägnat att sätta känslorna i svallning i samma grad som de båda senare. Parter och domstolar hava i första fallet god tid att utreda saken och göra sitt bästa; den eventuellt sinnessjuke ligger i regel i graven eller är på annat sätt skyddad mot stridens stormar. Mera upprörande bliva gärna rättegångarna om omyndigförklaring samt omtvistade fall av internering vid sinnessjukdom. Beträffande förf:s allmänna inställning till där föreliggande problem har anmälaren särskilt fäst sig vid följande uttalanden: "Det är givetvis synnerligen ansvarsfullt att mot en persons önskan beröva honom hans medborgerliga frihet och i all synnerhet är det en grannlaga uppgift att förklara honom hava förverkat den på grund av sinnessjukdom. För brottmål gäller ju den domarregeln, att i tveksamma fall hellre fria än fälla, och i sådant fall som det nyssnämnda måste denna regel om möjligt i ännu högre grad vara vägledande" (s. 58). "För en domare gäller det nämligen att värna om individens frihet. Han får ej mot en själssjuks

enständiga självbevarande protest förklara honom icke vidare vara värd någonting såsom personlighet. Det kräves tillräcklig bevisning för att ett sådant resultat måste anses oundvikligt" (s. 7—8). "Förgripelsen på den sjukes psyke har ägt rum och hans auktoritet utåt är avrättad. Ett återtåg blir dessutom förenat med svårigheter och förhinder, som ej skulle inställt sig, om förfarandet alldeles uteblivit" (s. 10).
    Intagande å ett sinnessjukhus framstår sålunda för förf. nästan värre än fängelse, och en omyndigförklaring skulle innebära förklaring, att den omyndige icke vidare vore värd någonting som personlighet. Med sådana utgångspunkter blir det förklarligt, att förf. hänsynslöst vill skydda frihet och personlighet. Anmälaren tror emellertid, att jurister och allmänhet numera icke stå på denna ståndpunkt utan alltmera börja betrakta själssjukdomen såsom en verklig sjukdom, likställd med andra sjukdomar, och inse att den sjuke kan behöva lämplig vård. För sådant ändamål hava oerhörda kostnader nedlagts för att göra våra sinnessjukanstalter lämpliga och tillräckliga, och den stora kontingent sjuka, som efter behandling å dessa återvänt till sin syssla friska och återställda, har säkerligen gjort mycket för att undanrödja den gamla föreställningen om sinnessjukdom såsom något mystiskt, nästan skamligt, och om sinnessjukhusen såsom medeltida fängelsetorn. Den person, vars internering ifrågasättes, betraktas såsom misstänkt för sjukdom, och sinnessjukhuset är en plats, där han får bästa möjliga vård; då mister den personliga friheten den dominerande plats, som den intager i förf:s tankegång. Man kan göra lika stor eller större skada genom att låta patienten sköta sig själv som genom att taga hand om honom, och avgörandet blir ett lämplighetsbedömande. På samma sätt med en omyndigförklaring; den bör naturligen ske med stor försiktighet, men domaren måste också tänka på, att han kan åstadkomma obotlig skada genom att dröja för länge. I allmänhet behöver en omyndigförklaring icke medföra någon större skada för den omyndige, och vidlyftiga anordningar hava vidtagits för att hans ekonomiska intressen skola tillgodoses. Viktigt är, att omyndigförklaringen ger honom skydd mot falska vänner, som synnerligen ofta samlas kring en svag person, draga nytta av hans förmögenhet och hålla honom i lämplig skräck för internering. I regel får man väl antaga, att de släktingar, som göra ansökning om omyndigförklaring, hava renare avsikter. Vid behandling av frågan om hörande av den sjuke säger förf., att "i ett avsevärt antal fall skada åsamkas vederbörande myndlingar, i det att de till förmyndare erhållit anhöriga eller andra, vilka av olika skäl äro olämpliga för sitt uppdrag" (s. 20). Detta är ett allvarligt uttalande och en maning till domstolarna att ägna denna sak omsorgsfull prövning.
    De behandlade frågorna äro synnerligen ömtåliga, och patientens väl fordrar uppenbarligen, att domare och psykiatriker söka och finna varandras händer. Det är icke troligt, att juristerna i gemen intaga en så avvisande hållning som borgmästare Lindhagen i sin broschyr.

C. Lj.