Kriminaltekniska kursen 1930. Statens kurs i kriminalteknik m. m. (se SvJT 1930 s. 411) avslutades den 23 augusti i år efter att ha pågått oavbrutet i 6 veckor sedan den 14 juli.
Utbildningen av landsbygdens polis och särskilt landsfiskalerna har sedan gammalt betraktats som bristfällig. I realiteten har ingen ordnad utbildning över huvud taget förekommit. Den föreskrivna tjänstgöringen av ett halvt år vid poliskår i stad måste betraktas som i det närmaste värdelös från kriminalteknisk ståndpunkt. Utom att en viss allmän insikt i polisväsendets organisation erhölls kunde eleven endast räkna med att slumpen skulle hjälpa honom så att en utredning av svårare slag inträffade under hans tjänstgöring — och inträffade en sådan är det omvittnat att praktikanterna helst höllos utanför för att ej försvåra utredningen! En landsfiskalsaspirants polistjänstgöring består sålunda, åtminstone i mindre och
medelstora städer, av enkla skrivgöromål och möjligen deltagande i utredningen vid mindre tjuvnadsbrott, kollisionsolyckor och fattigvårdsmål, alltså saker som han sysslat med lika ingående och mera självständigt under sin praktik å landsfiskalskontor under en erfaren landsliskals ledning. Samma är förhållandet med landsfogdarna, som emellertid äro om möjligt mera ogynnsamt placerade än landsfiskalerna. Om vi bortse från de äldre landsfogdarna, nästan undantagslöst f. d. kronofogdar och kameralämbetsmän, sakna även de yngre vid sin karriärs början varje tillstymmelse till kriminalteknisk erfarenhet utom den ovan nämnda, praktisk taget värdelösa polistjänsten (om den över huvud taget gjorts); landsfiskalerna ha dock under sin tid som aspiranter och sedan under sin dagliga tjänstgöring tillfälle att komma i kontakt med hithörande problem. Den unge länsnotarie eller landskontorist som förordnas att vara landsfogde eller länets högste polischef, att själv utföra de svårare utredningar, som den i flera fall mera kompetente landsfiskalen ej anses kunna utföra, denne har över huvud taget intet annat kriminaltekniskt bagage i sitt kunskapsförråd än vad förutnämnda halvårstjänstgöring givit honom. En annan sak är att han givetvis så småningom tillägnar sig de för tjänstens uppehållande nödvändiga kunskaperna, men på vilkens kostnad har ej detta i många fall skett?
I klart medvetande om ovan påtalade brister i landsbygdspolisens utbildning och troligen sporrad av vissa uppmärksammade, svåra brottsfall, där den skyldige icke blivit ertappad, tillkallade regeringen i november 1928 hovrättspresidenten K. Schlyter att med biträde av landsfiskalen E. W. Ohlin utarbeta förslag om förbättring av berörda polisutbildning. I november 1929 avgav Schlyter sitt förslag om en kurs i kriminalteknik, som sedan utan väsentliga ändringar av socialministern framlades i statsverkspropositionen till 1930 års riksdag och av denna godkändes.
Enligt det Schlyterska förslaget förlades kursen till Stockholms högskola och ställdes under överinseende av den stats- och rättsvetenskapliga avdelningen genom en av denne utsedd inspektor. Kursdeltagarna voro 60 till antalet, varav 30 statsstipendiater och 30 icke-stipendiater. De förra utgjorde 19 landsfiskaler och 5 landsfogdar, tillsammans representerande rikets tjugofyra län, samt 6 kriminalkonstaplar med huvudsaklig tjänstgöring på landsbygden (enl. 6 § i lag om polisväsendet i riket) från sex större län. De icke-stipendierade utgjordes av landsfiskalsaspiranter, kriminalpolismän av olika grader samt 8 juris studerande från Stockholm och Lund. Beträffande icke-stipendiater förtjänar att noteras, att ingen stadsfiskal förekom och att endast en stad (Skövde) stipendierat en kriminalpolisman med kommunala medel.
Till kursens inspektor utsågs av K. M:t professor Åke Hassler i Stockholm, till dess huvudledare undertecknad och till lärare professor Gunnar Hedrén (rättsmedicin), länsnotarien, auditören Ernst Fontell (förhörsteknik och kriminalteknik) samt kriminalkommissarien Olof Nordén (fingeravtryck och signalementslära).
Kursen har omfattat nästan hela kriminaltekniken, allt så praktiskt tillrättalagt som möjligt. Undervisningen i skrivning och fotografering av brottsplatser, spårläran i dess olika aspekt och förhörstekniken med vittnespsykologi har ägnats särskilt stort utrymme.
Stockholms högskola ställde utmärkta lokaler till förfogande i sin fysiska institution. Varje man hade sitt mikroskop och två rymliga mörkrum funnos. Trots det stora elevantalet och den knappt tillmätta tiden hunno också ett stort antal praktiska uppgifter utföras individuellt av eleverna. Så t. ex. utfördes av var och en en skiss över parkpartier vid Högskolan, Bertillonfotograli av förbrytare, brottsplatsfotografier under skilda förhållanden, avgjutningar av fotspår och skårspår, framkallning av fingeravtryck, undersökningar av blodfläckar, etc.
Ett önskemål för kommande kurser är emellertid färre elever och längre tid, så att en mera individuell undervisning kan ges.
En svårighet från pedagogisk synpunkt har givetvis det föga homogena elevmaterialet varit. Till följd av elevernas påtagliga intresse för saken har emellertid denna svårighet avsevärt minskats. Särskilt ha lärarna anledning att vara tacksamma över den villighet, varmed eleverna frivilligt påtagit sig ett stort antal extratimmar, för att den omfattande kursplanen skulle kunna genomgås så grundligt som möjligt. Det måste emellertid alltid vara svårt att lägga en undervisning så, att den i lika mån passar unga juris studerande, som aldrig satt sin fot på en brottsplats, och grånade landsfiskaler med 20 à 30 års erfarenhet. Att finna denna gyllene medelväg är svårt och endast erfarenheten kan utstaka den.
Harry Söderman.