Tionde internationella straffrätts- och fångvårdskongressen (X:e Congrès pénal et pénitentiaire international) ägde rum i Prag d. 25—30 aug. i år. I kongressen deltogo omkring 600 personer från 42 olika länder. De

NOTISER. 603svenska deltagarna voro 11. Kongressen hade uppdelats i 4 olika sektioner (resp. för lagstiftning, fångvård, prevention och ungdomsbrottslighet) som med ledning av tryckta utredningar eller s. k. rapporter behandlade var sina särskilda frågor, varefter sektionernas resolutionsförslag framlades för den samlade kongressen. Sammanträdena ägde rum i parlamentsbyggnaden. Debatterna, såväl i sektionerna som i plenum, voro synnerligen livliga, och meningarna bröto sig stundom skarpt mot varandra, så att rätt stor skicklighet från ledningens sida visade sig erforderlig för att man skulle komma till resultat, en skicklighet, som ej heller saknades.
    Av innehållet i de resolutioner, som kongressen fattade, må nämnas följande.
    I en resolution uttalades nödvändigheten att komplettera straffsystemet med skyddsåtgärder för de fall, där detsamma ej lämnar samhället erforderligt skydd. Bland skyddsåtgärder, som innebära frihetsförlust, nämndes bl. a. internering av vaneförbrytare, och bland övriga åtgärder förordades exempelvis övervakning, förbud att utöva yrke, som föranlett brottet, förbud att besöka utskänkningsställen, konfiskation av farliga föremål m. m. Vidare uttalades i en resolution önskvärdheten av att unifiera straffrättens grundläggande principer för att underlätta de skilda staternas gemensamma kamp mot brottet och åstadkomma en enhetlig grundval för straffrättsvetenskapen i hela världen. Likaledes uttalade man sig för internationellt samarbete för organiserandet av ett vetenskapligt studium, som med likformiga metoder skall söka utröna orsakerna till brottslighetens växlingar.
    Såsom önskvärda reformer inom fångvården nämndes i en resolution samarbete med enskilda (s. k. prison visitors o. dyl.), val av arbete för fången med hänsyn till hans anlag, andel av arbetsförtjänsten åt honom, mera intellektuella och fysiska förströelser åt fångarna m. m. Kongressen uttalade sig även för en bättre utbildning av fångvårdspersonalen och för en mer omsorgsfull rekrytering av densamma, varvid särskild vikt borde läggas vid, att aspiranten visat prov på lämpliga personliga egenskaper, såsom intresse för yrket, rättrådig karaktär, människokärlek, förmåga att förstå andra och på riktigt sätt behandla människor med abnorm läggning. Det största intresset beträffande fångvården tilldrog sig nog frågan om cellstraffets användning. En ganska utpräglad kritisk tendens mot cellsystemet kännetecknade diskussionen, och i en resolution förordades dess användning blott i tämligen allmänt hållna ordalag. Man var emellertid i princip ense om att fångar ej böra hållas i gemensamhet nattetid eller då de icke äro sysselsatta eller under tillsyn.
    I den svåra frågan, huru man å ena sidan skulle kunna göra det lättare för den frigivne att erhålla arbete och å andra sidan tillgodose arbetsgivarens berättigade krav på att veta vem han anställer i sin tjänst (den frigivnes antecedentia), uttalade sig kongressen för, att man borde söka väcka ett allmännare intresse för de frigivnas återbördande till samhället, så att motvilligheten att lämna dem arbete minskas. Jämväl uttalades, att, för vinnande av samma syfte, de föreningar eller andra organisationer, som förmedla arbete åt frigivna, noga böra skilja de förbätterliga från de oförbätterliga och endast rekommendera de förra.
    Beträffande villkorlig dom och villkorlig frigivning uttalade man bl. a., att dessa institut böra användas med behörig urskiljning och efter noggrann för

604 NOTISER.undersökning eller utredning om lämpligheten i varje särskilt fall samt att övervakning eller tillsyn städse bör förekomma vid villkorlig frigivning och i regel även vid villkorlig dom.
    Slutligen uttalade sig kongressen för särskilda barn- eller ungdomsdomstolar, sammansatta av personer med speciella kvalifikationer för att förstå barn eller ungdom och deras rätta behandling. Även uttalade man önskvärdheten att giva de ordinära domstolarna möjlighet att låta förbrytare, som ej längre äro minderåriga, t. ex. i åldern mellan 18 och 25 år, undergå särskild behandling (tvångsuppfostran) i stället för straff eller åtminstone undergå straffet i särskild avdelning av straffanstalten, där behandlingen har ett i huvudsak uppfostrande syfte.
    Förutom debatter och fattande av resolutioner förekom vid kongressen tal eller föredrag av tcheckoslovakiske justitieministern Meissner och utrikesministern Benesj, presidenten i Tcheckoslovakiens högsta domstol Popelka, presidenten i tyska Reichsgericht Bumke m. fl. En av kongressdagarna ägnades åt utfärd till staden Pilsen med besök i därvarande fängelse m. m. Besök gjordes även sista kongressdagen i fängelser i Prag.
    Bland fester och förströelser för kongressdeltagarna märktes tcheckoslovakiska regeringens mottagningsfest i den ståtliga "Spanska salen" i slottet Hradchin i Prag, en festföreställning på operan och en avslutningsfest på inbjudan av staden Prag.
    Kongressen beslöt, att nästa internationella straffrätts- och fångvårdskongress skall hållas i Berlin år 1935.

G. S.
    

Adolf Dahl †. D. 13 sept. 1930 avled rådmannen Adolf Dahl i Kristianstad efter endast några timmars sjukdom.
    Adolf Dahl föddes 1868 i Sölvesborg. Efter år 1889 i Lund avlagd hovrättsexamen och sedvanlig tingstjänstgöring ägnade han sig många år åt advokatyrket för att dock 1904 inträda som rådman i rådhusrätten i Kristianstad. Han begärde avsked från denna befattning 1918. Redan 1911 hade Dahl valts till ledamot av riksdagens första kammare, vilken han med några års avbrott tillhörde intill sin död. Han var under sin riksdagsbana ordinarie ledamot av lagutskottet, konstitutionsutskottet och statsutskottet i nu nämnd ordning. Under någon tid var han ordförande i andra lagutskottet. Våren 1929 inträdde i Dahl den Lindmanska regeringen såsom chef för finansdepartementet.
    Adolf Dahl förenade med karaktärens självständighet och redbarhet ett klart och skarpt huvud samt en säker formkänsla. Kom så härtill att han åt nästan alla frågor, som han ägnade sin uppmärksamhet, gav en personlig och originell belysning, förstår man lätt den starka ställning han kom att intaga i riksdagen. Hans anföranden framfördes vanligen ganska lågmält, men uppburna som de voro av stor vederhäftighet samt kryddade med smålustiga vändningar och uddiga sarkasmer, åhördes de alltid av kammarledamöterna, som skockade sig kring talaren, med den största uppmärksamhet. I flera viktiga lagstiftningsfrågor gjorde Dahl, som alltid hade öppen blick för vad utvecklingen krävde, betydande insatser. Särskilt kan i detta sammanhang nämnas ensittarelagstiftningen, till vars genomförande han väsentligt bidrog.
    Adolf Dahl efterlämnar minnet av en rikt begåvad jurist, en starkt utpräglad personlighet och en redbar man, vars trofasta vänskap skattades högt av alla, som därav fingo del.

Georg Bissmark.