RÄTTEGÅNGSREFORMEN.

 

NÅGRA SYNPUNKTER.1

 

AV

 

STATSRÅDET N. GÄRDE.

 

I den diskussion, som förts angående vårt rättegångsväsens reformering, har ofta framkommit en inställning av frågorna, som nära sammanhänger med ett annat och mera omfattande spörsmål nämligen det om lagstiftningens universella eller nationella läggning överhuvudtaget. Å ena sidan har framhållits, att vår nuvarande rättegång är omodern, att den icke står i överensstämmelse med de grunder, varå rättegångsväsendet i de större kulturstaterna för närvarande är uppbyggt, samt att den redan av denna anledning tarvar en djupgående revision. Däremot har å andra sidan hävdats, att vår rättegångs nationella prägel vore en värdefull ideell tillgång, som icke finge förspillas, samt att man med hänsyn härtill borde ålägga sig den allra största varsamhet vid en reform och i varje fall noga vakta sig för alla ingrepp, som innebure ett avklippande av ännu livskraftiga traditioner.
    Uppenbarligen erbjuder själva denna problemställning mycket av intresse. Det kan förvisso ej bestridas, att universaliteten är en tendens, som i vår tid gör sig starkt gällande å alla områden, ej minst å lagstiftningens. Den mänskliga sammanlevnaden är icke längre innestängd inom gränserna för en nation, den har i allt större utsträckning blivit universell. Då rättens uppgift är att ordna och reglera denna människornas sammanlevnad i handel och vandel, framträder häri ett praktiskt behov av unifiering. På vissa områden, såsom de kommersiella förbindelsernas, gör detta behov sig starkare gällande än å andra. Men det ligger dock i öppen dag, att denna rättens universalitet äger sin begränsning och

 

1 Uppsatsen återger, med någon förkortning, ett av förf. den 13 dec. 1930 i Malmö—Lunds juristförening hållet föredrag.1 — Svensk Juristtidning 1931.

2 N. GÄRDE.icke utan vidare kan godtagas som en allmängiltig princip för lagstiftningen.
    Redan i fråga om den materiella kulturen är det påfallande, hurusom ett folks insatser äro i hög grad beroende av folketskynne, landets belägenhet, naturtillgångar och en mängd andra omständigheter, som ge åt dessa insatser en viss särprägel. Så ock inom den andliga odlingen. Även här bestämmas ett folks insatser i första hand av folkets naturliga anlag, de andliga värden, det under tidernas lopp skapat, och de traditioner, som så småningom utbildat folkets nu framträdande egenart. Det kan ej förnekas, att dessa synpunkter måste tilläggas särskild vikt i fråga om ett lands rättegångsväsen. På få områden är rätten mera intimt förbunden med folkets vanor och föreställningsliv. Detta omdöme gäller ej minst vårt lands rättegångsväsen, som särskilt i sin folkliga anknytning äger traditioner av det högsta värde. Alla borde också kunna vara ense därom att när vi skrida till en reform å detta område, vi göra detta icke av någon åtrå efter modernitet, i detta ords ytliga bemärkelse, icke av någon lust att ödelägga en gammal och i gott stånd varande byggnad för nöjet att flytta in i en ny, måhända mindre solid, utan för vår egen rättsskipnings bästa och för att tillgodose våra egna behov. En rättegångsreform måste alltid ske på lång sikt. Ett sådant verk får icke ha över sig något av tillfällighet, något som kan antagas vara en övergående strömning vare sig i rättsteori eller politik. Byggnaden bör äga bestånd även då politikens eller teoriens vindar kastat och blåsa från annat håll. Grunden bör därför läggas både bred och djup.
    Det har någon gång sagts, att den, som vill se långt in i framtiden, han måste också blicka långt tillbaka. Helt visst ligger häri en sanning. Genom att följa utvecklingens trådar sådana de spunnits sedan äldsta tider, bortelimineras det tillfälliga, varemot det väsentliga och livsdugliga klarlägges. På detta sätt vinnes också inblick i de djupare verkande krafter, som bestämt utvecklingen och med vilka man uppenbarligen har att räkna jämväl för framtiden.
    Då jag nu övergår till en undersökning av antydd art, vill jag redan från början anmärka, att den med hänsyn till uppgiftens omfattning måste begränsas till de stora dragen. Trots denna begränsning hoppas jag att den i varje fall skall

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 3kunna bidraga till att skapa en riktigare uppfattning än den nu i allmänhet gängse om vad som verkligen är inhemskt och främmande i vår nuvarande rättegång.
    Den som något sysslat med de germanska samhällsinstitutionernas historia har icke kunnat undgå att lägga märke till det starka folkliga inslaget. Ansvaret för rättsordningens upprätthållande åvilade folket som sådant. Varje fri man hade såväl rätt som skyldighet att härvid lämna sitt biträde. Redan i de äldsta skildringar, till vilka vi äga tillgång, framhålles detta för det germanska samhället utmärkande förhållande. Sålunda omtalar Tacitus i sitt arbete om germanerna, hur häradshövdingarna valdes å tingen, dit den vapenföra allmogen kom tillstädes, och hurusom förhandlingarna där försiggingo under omedelbar medverkan av menigheten. Till biträde säges häradshövdingen ha hundra (eller rättare 120) av allmogen, som utgjorde på en gång råd (consilium) och myndighet (auctoritas). Efter detta hundratal fick också själva domkretsen sitt namn »hundare», vilken benämning å tingslaget möter än i dag i Svealandskapen. I stort sett gå samma drag igen i våra äldsta svenska rättsuppteckningar. I nära anslutning till den grundtanke, varpå den äldre domstolsförfattningen vilade, överflyttades som bekant under den följande utvecklingen allmogens inflytande å nämnden. Det är ej svårt att följa denna folkliga tradition, som har sitt fäste i tider, ett par tusen år avlägsna från våra, fram till den dag som är. Än i dag samlas menigheten vid tingen för att övervara förhandlingarna, än i dag deltager där allmogen i rättsskipningen och än i dag står det en var öppet att som part själv framträda inför rätten och utföra sin talan.
    Av våra äldre rättskällor kunna vi inhämta, att denna folkliga anknytning var ett utmärkande drag ej allenast för häradsrätterna utan jämväl var förhärskande i fråga om de högre domstolar, som stodo parterna öppna för ett återupptagande av deras sak, såsom lagmanstingen och räfstetingen. Jämväl vid dessa medverkade nämnd, liksom allmänheten ägde tillträde till förhandlingarna.
    Vad själva förfarandet inför domstolen i övrigt angår kännetecknades detta i den äldre svenska processen, liksom i dess föregångare, den germanska, i huvudsak därav att parternas rättsstrid utkämpades inför den å tinget församlade

4 N. GÄRDE.menigheten, att denna strid fullföljdes och slutfördes vid ett enda rättegångstillfälle samt att parterna hade att, såsom ordet talan än i dag anger, muntligen framföra sina yrkanden och invändningar. Denna förhandlingsordning kom till användning icke blott vid häradsrätterna utan överhuvudtaget vid alla domstolar. Av våra domböcker från 1500- och 1600-talen framgår, att den ännu vid denna tid var allmänt i bruk.
    Emellertid förmärktes snart nya strömningar. Å Europas fastland, särskilt Tyskland, hade en skriftlig procedur blivit förhärskande. Med de nära förbindelser, som under reformationstiden knötos mellan vårt land och Tyskland, följde en stark påverkan av tysk kultur och tysk åskådning å skilda områden, ej minst å administrationens och rättsväsendets. Det var denna påverkan, som ledde till våra hovrätters inrättande. De principer, som då hemburo segern, voro: domstolens organisation som ämbetsmannadomstol, menighetens utestängande från domstolsförhandlingarna, den muntliga partsframställningens ersättande med skriftliga inlagor och, såsom konsekvens härav, uppgivande av förhandlingens omedelbarhet och koncentration.
    Jag skall här icke gå närmare in på växlingarna i den strid, som nu följde mellan den gamla inhemska åskådningen och de främmande grundsatserna. Resultatet blev alltnog, att den gamla förhandlingsordningen i betydande omfattning kom ur bruk jämväl i underrätterna. Skrift blev en ej ovanlig form för parternas inlägg också i underrätten. Protokollen erhöllo betydelse såsom enda grundval för domen. Kravet å rättegångens koncentration uppgavs såsom obehövligt. Uppskovsväsendet vann allt starkare fotfäste. Härav följde i sin ordning, att menighetens intresse för förhandlingarna alltmera försvann samtidigt som nämndens inflytande försvagades. Ett bevis på segheten hos den äldre åskådningen är emellertid, att muntligheten än i dag icke kunnat helt utträngas från våra underrätter.
    Det är en erfarenhet, som bekräftas av historien, att rättegångens muntlighet och offentlighet i hög grad höra samman med en på folklig grund uppbyggd samhällsordning. Så har England varit ett land, där de gamla germanska traditionerna å detta område alltid vårdats med den största omsorg. Den våldsamma reaktion mot feodalism och envälde,

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 5som den franska revolutionen innebar, riktade också sin udd mot rättegångens skriftlighet och hemlighet. Revolutionens vågor sköljde snart bort denna processform ur det stora flertalet av de europeiska staternas rättegångsordningar. Dessa brytningar ha visserligen i det stora hela gått vårt land förbi. Anledningen härtill är uppenbarligen att söka i den starka folkliga anknytning, som vårt domstolsväsen sedan urminnes tid ägt. Det ligger emellertid i sakens natur, att hos ett folk som det svenska, där allmogen sedan gammalt ägt sin röst i offentliga rådslag, offentligheten och muntligheten jämväl å rättegångsväsendets område skola stå i bättre samklang med folkets kynne.
    Med det nu anförda har jag sökt visa, att vi i principerna om rättegångens offentlighet oeh muntlighet äga inhemskt virke samt att påståendena att dessa principer vore en utländsk importvara helt sakna grund. Frågan blir nu, om vi äro i behov av detta byggnadsmaterial för vårt reformarbete.
    Rättsskipningens ändamål är att främja riktiga, med den materiella rätten överensstämmande domslut. Detta är den allt annat övervägande synpunkten. Hur fyller vår nu rådande rättegångsordning denna uppgift?
    Jag vill då först upptaga till skärskådande rättegångens så att säga inre gestaltning, själva förhandlingen, och jag skall härvid särskilt fästa mig vid den del av domarens verksamhet, som hänför sig till sanningsprövningen. Jag utgår vidare ifrån, att domaren vid denna allenast bör vara bunden av sin egen, på objektiva grunder förvärvade övertygelse och att alltså intet bevismedel redan på förhand uteslutes som odugligt, att fullgiltigt bevis kan åvägabringas genom vilka medel och på vad sätt som helst samt att det ankommer på domaren ensam att avgöra vilket värde ett bevis må äga. Redan häri ligger en genomgripande ombyggnad av den nu bestående ordningen. Jag förutsätter emellertid att — åtminstone inom denna krets — några mera väsentliga skiljaktigheter i uppfattning icke föreligga på denna punkt. Min fråga blir nu: Ger den skriftliga förhandlingsprincipen nödiga garantier och nödigt utrymme för fri bevisprövning? Enligt min mening ligger häri själva kärnan av den större frågan, huruvida vi överhuvudtaget ha behov av en mera ingripande rättegångsreform.

6 N. GÄRDE.    Till förmån för ett skriftligt förfarande plägar i främsta rummet anföras, hurusom det talade ordet ej har det skrivnas fasthet oeh varaktighet samt hur det förflyktigas och blir utan verkan, om det ej genast upptages i medvetandet. Domaren i den skriftliga processen kan, framhålles det, i lugn och ro genom läsning av protokollen inhämta eller uppliva minnet av vad som förekommit och bilda sig ett omdöme därom utan att behöva bevara det i minnet till dess han skall träffa sitt avgörande.
    Man kan icke undgå att lägga märke till den inre samhörighet, som föreligger mellan den skriftliga förhandlingsprincipen, å ena, och den legala bevisteorien, å andra sidan. Detta förhållande bestyrkes rättshistoriskt, i det att dessa principer i allmänhet framträtt i förening. Hos oss härleda sig båda från ett i stort sett samtidigt upptagande av utländska, kontinentala rättsåskådningar. Det ligger i öppen dag, att i ett bevissystem, där det icke tillkommer domaren att bilda sig en självständig uppfattning om parters eller vittnens trovärdighet utan där bevisuppskattningen måste ske efter en allmängiltig, en gång för alla fastställd norm och utan hänsyn till det särskilda fallet, något behov av ett muntligt förfarande knappast kan anses föreligga. För en sådan prövning erbjuder den skriftliga uppteckningen t. o. m. vissa fördelar, förutsatt, att denna verkligen upptager alla de faktiska uppgifter, som framkommit. På grundval av denna uppteckning är det ingen svårighet att riktigt utmäta det bevisvärde, som tillkommer varje särskild utsaga, och med ledning härav fastställa resultatet. Det är här närmast fråga om en räkneoperation, för vars noggrannhet det endast kan vara till gagn att materialet föreligger i skrift.
    Helt annorlunda gestalta sig förhållandena vid fri bevisprövning. Det ligger i sakens natur, att den skriftliga uppteckningen endast ofullständigt kan förmedla det omedelbara intrycket av vad som tilldragit sig. Är domaren i saknad av detta omedelbara intryck, stannar han med den skriftliga uppteckningen i tvekan inför bevisvärderingens svåra uppgift. Protokollet blir för honom allenast döda bokstäver. En fri bevisprövning, som är underkastad ett skriftligt förfarande, tenderar därför av omständigheternas egen makt att nedsjunka till en visserligen ej av lag, men av vissa schematiska regler

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 7bunden prövning. Den fria bevisprövningen förlorar härigenom sitt egentliga innehåll.
    Man har sökt jäva riktigheten av detta omdöme genom en hänvisning till att vi å rättstillämpningens väg i vår nuvarande rättegång i stor utsträckning redan genomfört fri bevisprövning samt att resultatet härav icke kan anses som annat än tillfredsställande. För min del kan jag icke instämma häri. Jag håller i stället för högst sannolikt, att den nuvarande förhandlingsordningen, med sin skriftlighet och sitt uppskovsväsen, bereder ett allt för snävt utrymme åt den fria bevisprövningen och att resultatet ingalunda motsvarar de förväntningar, som man har rätt att ställa å ett fritt bevissystem. På denna punkt har man otvivelaktigt att söka den nuvarande rättegångens största svaghet. Denna svaghet skulle bli än mera framträdande, om, såsom följdriktigheten kräver, den fria bevisprövningen utsträckes till utsagor av part och de nu jäviga vittnena.
    I detta sammanhang påkallar partsutsagan särskild uppmärksamhet. Alla torde vara ense därom, att kravet å partens sanningsplikt icke kan undanskjutas samt att jämväl partsutsagan bör inordnas bland bevismedlen. Ej minst för bedömande av en sådan utsagas bevisvärde är det av den största betydelse för domaren att själv ha iakttagit de omständigheter, varunder densamma tillkommit, det sätt, på vilket den avges eller bemötes av motparten.
    De fördelar i avseende å den fria bevisprövningen, som den muntliga koncentrerade förhandlingen erbjuder, sammanhänga i främsta rummet med den intensitet och livaktighet samt det rikare utbyte, som måste antagas komma att känneteckna en förhandling, där alla, som ha något att meddela i saken, parter som vittnen, äro samtidigt tillstädes och, var i sin ordning, deltaga i. förhandlingarna. Spörsmålen träda här i skarpare belysning. Parters och vittnens utsagor komma i omedelbar följd. Det sålunda vunna materialet kan sammanställas och jämföras. Skiljaktigheter i uppgifter kunna granskas och göras till föremål för närmare utveckling. Under förhandlingens hela förlopp äro domstolens ledamöter i tillfälle att göra sina iakttagelser angående parters och vittnens uppträdande, deras sätt att bemöta framställda anmärkningar eller besvara till dem riktade frågor. Det är på grundval av

8 N. GÄRDE.dessa på en gång samlade intryck från hela förhandlingen, som bevisprövningen skall äga rum.
    På denna punkt föreligger enligt min mening det avgörande argumentet till förmån för ett koncentrerat muntligt förfarande. Det skriftliga förfarandet kan icke anses vara i stånd att fylla de krav, som ur rättssäkerhetens synpunkt måste ställas på en fri bevisprövning. Redan med den begränsade fria bevisprövning, som nu allmänt tillämpas av våra domstolar, är detta omdöme enligt min mening berättigat och det blir det uppenbarligen i än högre grad vid den utvidgning av den fria bevisprövningen, som av sakens egen natur måste anses påkallad.
    Jag skall icke i detta sammanhang ingå närmare på frågan om utbyggnaden av ett på muntlighet, koncentration och omedelbarhet grundat förfarande. Vad angår förfarandet i underrätt torde för övrigt bland dem, som vilja en rättegångsreform, meningsskiljaktigheterna på denna punkt icke vara allt för stora. Jag skall här allenast antyda några synpunkter.
    Av vad jag nyss yttrat ligger nära till hands att draga den slutsatsen, att åt de nu angivna principerna borde tillmätas ett absolut herravälde samt att varje om än så ringa avvikelse från dem vore en styggelse. Härtill må då erinras, att de förhållanden, varunder rättsskipningen har att verka, äro alltför skiftande för att kunna helt inordnas under några abstrakta principer. Verkligheten ställer sina krav utan hänsyn till principerna. Principrytteriet är då ett lika stort fel som principfastheten en förtjänst. Principen är lika litet här som på andra områden sitt självändamål utan ett hjälpmedel, i förevarande fall ett medel för en god rättegång. Är det på goda grunder klart, att principen i ett särskilt fall icke är ägnad att fylla denna uppgift, måste principen vika för att ge rum för en annan, lämpligare anordning. Å andra sidan kan det förhållandet, att principen ej täcker alla förekommande fall, ej tagas till intäkt för att den är oriktig och sålunda bör överges. En rättegångsordning måste alltid uppbyggas på vissa principiella grunder, men det bör tillkomma de praktiska behoven att bestämma den närmare utformningen.
    Denna principernas inneboende ofullkomlighet är av vikt att hålla i minnet ej minst då det gäller spörsmålet om de

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 9särskilda instansernas olika betydelse i en muntlig rättegång och fördelningen av de olika rättegångsuppgifterna dem emellan. Den som står på helt principiell grund vägrar måhända att erkänna, att någon skillnad i detta hänseende föreligger. Förfarandet bör enligt denna åsikt vara kongruent detsamma i alla instanser. Vill man däremot lägga huvudvikten på realiteterna, framstår det ganska påtagligt att en dylik ståndpunkt leder till föga tillfredsställande resultat.
    Det ligger i sakens natur, att underrätten i allmänhet är långt mera lämpad för bevisupptagningen och sanningsprövningen än överrätterna. Det material, som förebringas redan i underrätten, har i högre grad omedelbarhetens prägel. Parters och vittnens utsagor framträda där i större ursprunglighet. De stå den iakttagelse, som utsagan avser, närmare. Sedan detta material en gång blottats, har det en stor benägenhet att förvittra. Den fria bevisprövningen är för att rätt kunna lyckas beroende av så många skiftningar, att ett troget återgivande av dessa en andra eller en tredje gång alltid är i hög grad osäkert. Mot ett sådant återgivande möter för övrigt ej sällan hinder av faktisk natur. Den anmärkning, som riktats mot den nuvarande på grundval av underrättens protokoll försiggående bevisprövningen i överrätterna, eller att överrätten dömer på ett sämre material, kan därför ej undgå att i viss mån drabba jämväl en muntlig upprepning av bevisningen i överrätten.
    Härtill komma jämväl praktiska hänsyn. En obligatorisk upprepning av bevisningen i överrätten skulle i många fall oskäligt betunga parterna. För den part, som vill söka ändring i underrättens dom, skulle fullföljdsrätten lätt bliva utan värde och jämväl den i underrätten vinnande parten skulle, vid ett bifall till motpartens talan i överrätten, utsättas för en avsevärd ekonomisk risk. Motivet för en parts ändringssökande är i allmänhet icke att söka i tredska i fullgörandet av en avkunnad dom utan i hans fullt rättmätiga önskan att få sin sak ånyo skärskådad. Skall fullföljdsrätten erhålla ett reellt innehåll, bör den därför icke förknippas med kostnader, som innebära ett sådant ekonomiskt hot att parten hellre avstår från sin rätt. Den misstanken ligger då nära, att tillträdet till överrätterna är allenast ett rikemansprivilegium. En sådan utveckling, varpå exempel ingalunda saknas

10 N. GÄRDE.i utlandet, skulle komma i bestämd strid med svensk rättsuppfattning, Det måste i varje fall fasthållas som en oeftergivlig fordran, att en part må i varje mål, oavsett dess större eller mindre vikt, kunna utan oskäliga kostnader påkalla prövning i två instanser.
    Äro dessa synpunkter riktiga, följer därav, att tyngdpunkten i bevisupptagning och bevisprövning förlägges till förfarandet i underrätten. Det är denna uppgift, som bör ge underrättsförfarandet dess egentliga karaktär. För att underrätten må på ett betryggande sätt kunna skilja sig ifrån den erfordras också särskilda anordningar. I främsta rummet gör sig här kravet på rättegångens koncentration och omedelbarhet gällande med hela sin styrka. Men vidare måste uppställas det villkoret att domaren är i besittning av den livserfarenhet och den mognad i omdömet, som äro så nödvändiga betingelser för en god bevisprövning.
    Med den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, framstår det måhända som mest överensstämmande, om fullföljden från underrätten begränsades till rättsfrågan. Denna utväg måste dock avvisas. Vid bevisupptagningen och bevisprövningen kunna misstag och förbiseenden äga rum, och det är ur rättsäkerhetens synpunkt nödvändigt att möjlighet till rättelse icke är avskuren. Överrätten bör äga i sin hand att härutinnan utöva kontroll. Denna kontroll måste uppenbarligen ske på grundval av den av parterna i överrätten förebragta bevisningen. Men den skiljer sig från bevisningen i första instans därutinnan, att den icke, med bortseende från underrättens bevisningsresultat, ensam utgör grundval för domen, utan att detta kvarstår, om och i den mån ej tilltron till detsamma rubbats.
    Därest överrättens uppgift i fråga om bevisningen på detta sätt begränsas, göra icke samma betänkligheter sig gällande mot att såsom bevis i överrätten åberopa protokollen över bevisupptagningen vid underrätten. Den bevisprövning, som sker på grundval av protokollen, träder icke i stället för underrättens bevisprövning, och protokollen tilläggas icke samma primära betydelse för bevisprövningen som det i underrätten omedelbart förebragta materialet. På denna punkt kommer alltjämt att föreligga en olikhet med den nu rådande skrift-

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 11ligheten, i det att vid denna protokollen utgöra en självständig grundval för domen jämväl i överrätten.
    En följd av den förändrade ställning till bevisprövningen, som överrätten enligt den nu framförda åsikten komme att intaga, är att det vid underrätten förebragta bevismaterialet alltid skall protokolleras. Däremot bör protokollet under inga förhållanden belastas med parternas anföranden, i vad de avse närmare utveckling av parternas talan eller värdesättning av bevisningen eller rättsliga spörsmål.
    Uppenbarligen bör det i varje fall stå en part öppet att, åtminstone i hovrätten, förebringa sin bevisning ånyo, alltså på nytt låta avhöra sina vittnen vid underrätten ävensom fullständiga sin bevisning. Skulle omständigheter förekomma, som rubba tilltron till underrättens bevisprövning, måste ock befogenhet tillkomma domstolen att av eget initiativ förordna om bevisningens förnyande i erforderliga delar. Domstolen bör i intet fall kunna försättas i det läge, att den ser sig nödsakad att döma på ett material, om vars tillförlitlighet domstolen hyser en grundad misstanke. Denna synpunkt gör sig enligt sakens natur starkare gällande i brottmålen än i tvistemålen. Den torde också böra leda till, att i de grövre brottmålen all bevisning, som är av betydelse för målet, ånyo förebringas.
    Den av mig nu intagna ståndpunkten innebär, att hinder icke bör möta mot fullföljd till högsta domstolen jämväl av bevisfrågan. Med denna ståndpunkt föreligger uppenbarligen behov av andra inskränkningar i fullföljdsrätten för att hindra en allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen.
    Till förebyggande av missförstånd bör i detta sammanhang kanske framhållas, att spörsmålet om bevisningens upptagande i överrätterna icke berör frågan angående muntlig partsförhandling i dessa. Att muntlig partsförhandling jämväl i överinstansen bör vara regel är ur olika synpunkter i hög grad önskvärt. Detta omdöme torde äga sitt berättigande jämväl för högsta domstolens del. Endast härigenom kan brytas den isolering, av vilken våra överrätter nu lida. Behovet av muntlig partsförhandling gör sig för såväl hovrätten som högsta domstolen särskilt gällande vid överprövningen av bevisningen. De spörsmål, som därvid kunna tänkas framkomma, äro av den art att de böra göras till föremål för

12 N. GÄRDE.omedelbar förhandling mellan parterna. En ändring i underrättens bevisningsresultat torde i allmänhet icke böra ske utan att sådan förhandling ägt rum.
    Jag skall nu till sist framföra några synpunkter i fråga om domstolsorganisationen och vad därmed sammanhänger.
    Underrätten på landet, häradsrätten, har sedan gammalt hos oss utgjorts av en ämbetsdomare med en vid hans sida ställd folkvald nämnd. Inom domstolen äro nämndemännen folkets och den folkliga rättsåskådningens målsmän. Den bärande grunden i denna organisation är otvivelaktigt den gamla germanska uppfattningen, att folket har att deltaga ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande och upprätthållande. Det är å folket som ansvaret för rättsordningens bestånd vilar. Nämndens deltagande i rättsskipningen har ur denna synpunkt sin särskilda betydelse däri, att det inskärper och gör levande detta ansvar. Men även för rättens dömande verksamhet är nämndens deltagande däri oskattbart. I främsta rummet kommer därvid i åtanke den del av densamma, som hänför sig till sanningsprövningen. I äldre tid har ock denna, åtminstone i vissa fall, uteslutande tillkommit nämnden. Hur delade meningarna om nämndens betydelse än må vara, torde det dock av ingen vilja bestridas, att nämnden med den stora människokännedom och livserfarenhet, som i allmänhet rymmes därinom, å detta område alltjämt har en viktig uppgift att fylla. Nämndens betydelse kan emellertid icke begränsas till bevisprövningen. Jämväl vid tillämpning och tolkning av gällande lag är dess medverkan önskvärd. Med sin friare, av erfarenheten mer omedelbart påverkade uppfattning, har nämnden otvivelaktigt starkt medverkat till att åt vår rättstillämpning ge ett mera konkret och realistiskt drag, en anda av skälighet och billighet, som torde fördelaktigt känneteckna den svenska rättsskipningen framför många främmande länders.
    Från många håll göres gällande, att nämndens insats i rättsskipningen numera vore väsentligt mindre än tidigare. Detta påstående torde icke kunna helt gendrivas. Till detta förhållande har i hög grad bidragit den omläggning av rättegångsförfarandet, som ägt rum under 1700-talet och därefter. Det torde utan vidare vara tydligt att nämndens möjlighet att göra sig gällande är väsentligt beroende därav att för-

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 13handlingen inför domstolen sker i muntlig form och icke medelst skrifter, som måhända utan uppläsning bifogas protokollet, samt att målets behandling fullföljes och avslutas vid ett enda rättegångstillfälle, då vad som förekommit ännu är i friskt minne. Med nuvarande uppskovssystem inträffar understundom, att det är helt andra nämndemän, som deltaga i målets avgörande än de som övervarit förhandlingen. Och även om så ej är fallet, är det knappast att begära att nämnden skall hålla i minnet alla omständigheter från den ofta årslånga, vid ett flertal tillfällen avbrutna förhandlingen. Under sådana förhållanden ligger det nära till hands, att nämndens intresse för sin uppgift alltmer slappas.
    Ett förhållande, som beträffande häradsrätterna här bör omnämnas, är det där tillämpade extraordinarie-systemet. Detta har numera visserligen icke samma omfattning som tidigare, men än i dag kvarstår dock att en väsentlig del av rättsskipningen ombesörjes icke av häradshövdingen utan av hans rättsbildade biträden.
    Vad som i fråga om städernas domstolar, rådhusrätterna, i detta sammanhang är förtjänt av särskild uppmärksamhet är den anknytning till menigheten, som utmärker jämväl städernas rättsskipning. Denna anknytning kommer till uttryck dels i sättet för domstolsledamöternas tillsättande och dels däri att dessa i sin egenskap av stadens magistrat ha att handlägga åtskilliga ärenden av kommunal och allmän förvaltningsnatur. Deras verksamhet kommer alltså att sträcka sig jämväl till andra områden än rättsskipningen. Vissa jämförelsepunkter föreligga här med häradsnämnden. I den mån domstolens auktoritet härigenom stärkes och vidgad erfarenhet tillföres domstolen, synes ur rättsskipningens synpunkt intet vara att invända. Mot det sätt, varpå städernas domstolar fullgöra sin domareuppgift, har mig veterligen icke framförts någon kritik, som riktar sig mot organisationen i och för sig. Denna organisation uppbäres i varje fall av en än i dag livskraftig tradition. Vad som främst kan anmärkas i fråga om städernas rättsskipning är att det statliga inflytandet icke erhållit sin behöriga del i fråga om domaretjänsternas tillsättande. Jag erinrar här endast i förbigående, att någon meningsskiljaktighet icke råder därom, att de mindre städernas

14 N. GÄRDE.rådhusrätter böra försvinna och detta alldeles oberoende av frågan om en processreform.
    Därest man efter denna hastiga överblick över den nuvarande domstolsorganisationen uppställer frågan huvuvida denna organisation är skickad att uppbära ett muntligt, koncentrerat förfarande, torde svaret icke behöva utfalla i allt för ogynnsam riktning. Vid en närmare undersökning av detta spörsmål torde det vara av stor betydelse att hålla i sikte den uppgift, som enligt vad jag tidigare utvecklat framför allt tillkommer underrätten nämligen bevisupptagningen och bevisprövningen. Ur nu angivna synpunkt måste å domstolens ordförande uppställas krav å vana som ledare av domstolens förhandlingar samt mognad i omdömet och livserfarenhet. Dessa egenskaper äro av största vikt för en god handläggning av alla mål, där bevisupptagning i större utsträckning förekommer, oberoende av målens beskaffenhet i övrigt. Att på denna punkt göra något undantag för de med hänsyn till tvisteföremålets värde eller ur annan synpunkt mindre viktiga målen och mera allmänt överlämna dessa måls handläggning åt domare med mindre erfarenhet och kvalifikationer förefaller ur rättssäkerhetens synpunkt icke tilltalande. Dessa mindre mål kunna i allmänhet icke bära de kostnader, som en förnyad omedelbar bevisupptagning i hovrätten skulle medföra. Den missgynnade ställning, som de mindre målen på grund av sakens egen natur måste antagas komma att intaga, skulle än mera skärpas, om de redan i underrätterna skulle inordnas i en särklass. Ur denna synpunkt tala enligt min mening starka skäl för att organisationen av underrätterna uppbygges så, att ej som regel dessa mål undantagas från handläggning av en mera erfaren domare.
    Jag skall icke i detta sammanhang närmare ingå på frågan om en utökning av våra lantdomkretsar, och detta desto mindre som för intagande av slutlig ståndpunkt till denna fråga enligt min mening bör avvaktas någon tids erfarenhet av processreformens verkningar med hänsyn till domstolarnas arbetsbörda. Det synes mig alltså icke vara att förorda att göra processreformens ikraftträdande beroende på en allmän omreglering av våra domsagor. Man står här inför en organisatorisk uppgift av den omfattning, att den med all sannolikhet skulle undanskjuta processreformens ikraftträdande till en oviss

RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 15framtid. Någon vinst med hänsyn till domarepersonalens rekrytering är på denna väg icke åtminstone omedelbart att ernå. Man kommer i varje fall under reformens första år att vara hänvisad till den äldre personalen. Däremot bör det uppenbarligen icke möta något hinder att fortgå på den redan inslagna vägen med en successiv omreglering av domsagorna efter enahanda principer som hittills följts beträffande dessa frågor.
    I själva verket är angelägenheten av att processreformen utan alltför lång tidsutdräkt kan sättas ut i livet så stor att man på detta stadium endast bör inlåta sig på sådana organisatoriska förändringar som äro nödvändiga för att bereda utrymme åt de nya förhandlingsprinciperna. Detta omdöme gäller ock den nuvarande organisationen av våra rådhusrätter. Ur rättsskipningens synpunkt kan det icke anses som oundgängligt att framtvinga någon boskillnad mellan rådhusrätten som domstol och magistrat. Rättegångsreformen bör icke göras beroende av denna frågas lösning. Den nuvarande organisationen av rådhusrätterna synes därvid tillsvidare kunna bibehållas och frågan upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur kommunala synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning.
    Den begränsning av det ursprungliga reformprogrammet, jag nu ifrågasatt i vad gäller organisationen, innebär måhända för mången en besvikelse. Mot de betänkligheter, som på denna punkt kunna inställa sig, måste dock vägas den stora vinst, som ligger däri, att processreformen utan allt för stor tidsutdräkt kan bringas över de ändlösa diskussionernas tröskel. De brister, med vilka det nuvarande förfarandet äro behäftade, äro dock så stora att det måste framstå som angeläget att undvika varje dröjsmål, som ej kan anses oundvikligt. Dessa brister hänföra sig övervägande till förfarandet, mindre till domstolsorganisationen. Det finns icke någon anledning antaga att den nuvarande underrättsorganisationen, som dock tidigare uppburit ett muntligt förfarande och alltjämt från denna tid bibehållit betydelsefulla traditioner, skulle ställas inför en allt för påfrestande uppgift. Det förefaller som om man på många håll vore böjd att alltför mycket underskatta underrätternas förmåga i detta hänseende. Underrätterna äga dock härutinnan vissa förutsättningar, som icke i samma grad äro till finnandes inom överrätterna.

16 N. GÄRDE.    Ansluter man sig till den nu framförda tanken att processreformen i första hand bör taga sikte på förfarandet och så att säga ske inifrån; och begränsas som en följd härav de organisatoriska åtgärderna till vad som kan anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet, förefaller det icke alltför optimistiskt att tänka sig att det sålunda modifierade programmet kan genomföras inom relativt kort tid, fem till tio år. Därest riksdagen innevarande år fastställer huvudgrunderna för en reform, bör arbetet med dessas utformning och lagtexts utarbetande omedelbart taga sin början för att bedrivas med all skyndsamhet. Mellantiden till reformens slutliga antagande bör därjämte användas till vissa förberedande åtgärder, som låta sig utan olägenhet inpassas i det nu bestående och som tillika underlätta reformens genomförande. Jag tänker härvid på sådana frågor som åklagarväsendets reformering, nytt inskrivningsförfarande, lämpligare anordningar i fråga om nämndens tjänstgöring, de mindre städernas läggande under landsrätt. I detta sammanhang bör jämväl frågan om hovrätternas uppdelning övervägas.
    Jag slutar nu med att uttala en önskan att vi alla, som äro besjälade av intresset för en reform, måtte kunna samlas på en enig front. I en så stor och omfattande fråga ligger det i sakens natur, att på många punkter tvekan om den riktiga lösningen inställer sig. Men en alltför långt gående tveksamhet förlamar handlingskraften. Man kommer lätt in i en labyrint, från vilken icke någon utgång kan skönjas. Låtom oss därför nu med all kraft driva detta verk, i den fasta övertygelsen, att vi därmed bäst främja vår rättsskipning och att vi äro i behov därav för vårt eget lands bästa.