LITTERATUR.

VALD. HVIDT. Bankrembourser. Kbhvn 1929. Levin og Munksgaards Forlag. 244 s. Kr. 8.50.

 

    De mångfaldiga frågor rörande remboursförhållandets rättsliga natur och verkningar, som allt sedan krigstiden även hos oss kommit att intaga en central ställning i den internationella storhandeln, ha icke förrän genom detta arbete blivit föremål för en sammanfattande framställning för nordisk rätts del. Och dock har en dylik framställning varit så mycket mera av behovet påkallad, som frågorna genom sin brådskande natur så gott som dagligen bliva föremål för praktiska beslut och godvilliga uppgörelser men endast förhållandevis sällan kunna hänskjutas till domstols prövning.
    Även om det från början står klart, att inom detta område en mängd frågor av stort juridiskt intresse och stor praktisk betydelse kunna uppträda, blir man vid läsningen av föreliggande arbete nästan förvånad över rikedomen hos den flora av fina juridiska knäckfrågor, som detta område erbjuder. Och om lösningarna, sådana förf. framlägger dem, stundom kunna vara föremål för delade meningar, så är ju dock alltid frågornas uppställande det första och grundläggande villkoret för deras bedömande. När härtill kommer att framställningen är redig och klar och dokumenteras med en fyllig samling uttalanden ur olika länders doktrin och praxis, så är därmed redan klarlagt vilket betydande värde arbetet har.
    Det kan icke vara tal om att i en kort recension söka lämna en redogörelse för de resultat, för vilka undersökningen i olika hänseenden stannat. Förf. är med sitt levande intresse för ämnet säkerligen också själv mest tillfredsställd, om recensenten söker i några frågor giva skäl för en tvekan eller avvikande mening.
    Beträffande bankens rätt att vägra betalning med anledning därav att banken fått bevis om att varan icke är kontraktsmässig, vill förf. icke gärna ansluta sig till den uppfattningen att banken mot säljarens krav med framgång kan åberopa sådana felaktigheter, som skulle kunnat av köparen själv åberopas till stöd för en vägran att betala köpeskillingen, och förf. är alldeles bestämd motståndare till denna tanke för det fall, att dokumenten presenteras av en person — "diskontör" — som förvärvat dokumenten i god tro rörande kontraktsenligheten av den vara som dokumenten representerade. Gentemot en sådan innehavare vill förf. icke tillerkänna banken någon rätt att göra invändning rörande varans beskaffenhet. Jag kan icke följa förf. härutinnan. Vad den första frågan beträffar kan jag inskränka mig till att hänvisa till vad jag yttrat vid Nordiska jurist-

stämman i Stockholm 1926 (Betalning mot dokument, särtrycket s. 13 f.) Förf. vitsordar också att hans tendens knappast stämmer med dansk praxis. Men "diskontörens" ställning är föga diskuterad och påkallar därför särskild uppmärksamhet. Bör icke, vem innehavaren av dokumenten än må vara, samma synpunkt gälla? Det är icke såsom innehavare i god tro av dokumenten som innehavaren har sin rätt mot banken, utan denna rätt beror på remboursen. Men även om dokumenten grundlade rätten, så är det väl icke dokumenten som berättiga till likvid, utan den vara som de representera. Att betalning skall utges mot dokument — är det något annat än en teknisk form för verkställande av likvid för varorna? Dokumentet förlorar väl sitt värde i samma mån som det framgår att varan är mindervärdig. Den, som i god tro förvärvat dokument, är dock till sist icke annat än köpare av varan, och varför skulle han stå bättre än den som först förvärvade den underhaltiga varan? Är varan värdelös, lärer likvid icke kunna krävas för de dokument, som representera den.
    Återgår man emellertid till den på remboursen grundade rätten, så är man inne på en principiell fråga av största intresse, nämligen om remboursen har karaktär av ett abstrakt löfte om betalning mot vissa dokument, oberoende av det materiella förhållandet, d. v. s. oberoende av varans beskaffenhet. Jag syftar nu icke på bankens rättighet gent emot sin uppdragsgivare, köparen, att betala dokument som formellt äro i ordning, även om köparen protesterar och gör gällande att någon materiell felaktighet föreligger. I denna fråga är det uppenbart, att banken endast i extrema fall — men sådana kunna förekomma — blir oberättigad att hålla sig till köparen om banken trots detta inlöser dokumenten. Men det gäller bankens befogenhet att gentemot säljaren vägra inlösen i sådana fall, då banken finner sig ha möjlighet att bevisa att varan är felaktig. Frågan om den abstrakta karaktären framkommer kanske i sin största renhet när det gäller att avgöra, huruvida banken har rätt att gentemot säljaren göra gällande en kvittningsrätt. Förf. är härvid benägen att antaga att remboursen verkligen har en dylik abstrakt karaktär och förmenar, att vid avtal om rembours handeln i ännu högre grad än eljest bör karakteriseras snarare som en handel med dokument än med varor. "Den särskilda teknik, som måste användas vid remboursavvecklingen, kräver den klara och fasta regeln att banken obetingat är pliktig att honorera dokumenten om de formellt äro i ordning". Och beträffande kvittning uttalar förf., att man lägger så stor vikt vid utväxlingen av likvid mot dokument att det synes naturligt att utgå ifrån att köparen har uppgivit möjligheten av kvittning.
    Med full bestämdhet anser sig förf. kunna uttala att köparens fordringar mot säljaren, i den mån de icke ha någon som helst förbindelse med köpeavtalet, icke kunna användas till kvittning. Men han anser också, ehuru med någon tvekan, att samma nekande svar bör ges på frågan, huruvida kvittning kan ske med fordringar,

som köparen förvärvar genom säljarens bristande uppfyllelse av köpeavtalet, eller fordringar, som banken har mot säljaren.
    Nu är ju emellertid kvittning icke något annat än ett särskilt sätt för betalning. Den säljare, mot vilken kvittning göres gällande, det må vara med köparens motfordringar eller bankens egna, får ju genom denna kvittning likvid. Han blir fri från sin skuld till motsvarande belopp. Det må genast anmärkas att denna fråga mycket sällan lärer komma till sin spets. Vad köparens fordringar beträffar lär nämligen banken icke vara skyldig och i regel icke heller befinnas villig att tillhandagå köparen med en dylik avräkning sedan banken en gång gent emot säljaren utfäst sig till kontant betalning. Och vad bankens egna motfordringar beträffar, torde det sällan förekomma att banken har kvittningsgilla motfordringar. Men om saken skulle komma därhän att i rättegång finge prövas förhållandet mellan parterna, synes det vara rimligt att rättegången fastställer det materiellt riktiga resultatet och sålunda tillåter kvittning.
    Denna meningsskiljaktighet bottnar kanske i den olika uppfattning som i dansk och svensk rätt råder rörande betydelsen av vanliga icke löpande skuldebrev. Enligt dansk rätt betraktas dessa som negotiabla, d. v. s. som bärare av rättigheten. Enligt svensk rätt däremot äro de icke något annat än ett bevismedel utan någon inverkan på fordringsförhållandets natur. Det är som sagt på remboursen, som presentanten grundar sitt anspråk mot banken. Men denna rembours kan från svensk rätts ståndpunkt som regel näppeligen betraktas såsom någonting annat än en icke löpande garantiförbindelse, vars nye innehavare icke har annan rätt mot banken än den föregående innehavaren. Tvärtom borde den nye innehavaren ha att finna sig icke blott i invändningar, grundade på bankens förhållande till den förste innehavaren och uppkomna innan banken fått kännedom om överlåtelsen, utan även sådana invändningar, som grunda sig på bankens förhållande till presentanten. Redan att avskära banken från rätten till invändningar grundade på dess förhållande till en tidigare innehavare är ett betydande avsteg från vad som a priori skulle gälla. I den delen må det dock gärna medgivas, att praktiska skäl icke saknas för att anse banken förhindrad att göra invändningar, grundade på dess förhållande till en föregående innehavare. Men även om så vore så följer därav icke att samma regel skulle gälla beträffande bankens ställning till den som kräver betalning på grund av remboursen. Möjligheten av att åvägabringa en överensstämmelse mellan de båda rättssystemen rörande skuldebrev har ju preliminärt dryftats bl. a. på 1925 års Nordiska juristmöte. Förrän man kommit fram till en rättsgemenskap på detta grundläggande område är det måhända svårt att vinna enighet om remboursens karaktär i nu angivna hänseende.
    Det måste emellertid medges, att förf. i dessa frågor synes vara mera konsekvent än vissa tidigare författare. Förf. vill som sagt icke medgiva, att banken gentemot säljaren är berättigad att göra invändning om varans beskaffenhet. Från denna utgångspunkt är det

följdriktigt att också vägra banken kvittningsrätt. Det är principen om abstrakt betalningsskyldighet — penningar mot dokument. Om man åter i likhet med exempelvis ALMÉN anser, att köparen icke är pliktig att inlösa konossement, när han på grund av varans beskaffenhet är berättigad att avvisa densamma, kan jag icke finna det naturligt att köparen skulle förvägras att gentemot säljaren använda en sin motfordran till kvittning. Enligt Alméns uppfattning är ju köparen pliktig att utan hänsyn därtill erlägga fulla köpeskillingen för att komma i besittning av konossementet. Det argument, som bl. a. Almén och förf. i sistnämnda hänseende åberopa, innebär, att i överenskommelsen om betalning mot konossement liksom i ingåendet av ett köpeavtal, som enligt lag medför dylik betalningsskyldighet, den tolkningen skulle vara den naturliga, att köparen därmed avstått från att göra kvittningsrätt gällande på grund av sina övriga mellanhavanden med säljaren. Men denna motivering borde, om den överhuvudtaget är bärande, gälla i lika hög grad mot invändningar om varans beskaffenhet. För min del har jag svårt att se annat, än att man kommer till full konsekvens med regeln om rätt till invändning på grund av varans beskaffenhet endast om man tillerkänner köparen kvittningsrätt. Man skulle kanske kunna tilllägga, att man endast därigenom med full konsekvens genomför den åskådningen, att remboursen är ett medel för garanterande av likvid för den avsedda varan, men icke ett sätt att bereda säljaren en likvid, som han materiellt sett icke är berättigad till. Och det är till sist föga tilltalande att såsom praktiskt motiverad erkänna en regel som kunde ha ett resultat av sistnämnda art.

Marlin Fehr.