PAAL BERG. Arbeidsrett. Oslo 1930. Olaf Norlis forlag. 312 s. Kr. 12.00.
I det modärna mer eller mindre industrialiserade samhället har förhållandet mellan löntagare och arbetsgivare fått allt större betydelse, och det är en rättsvetenskapens återspegling av denna företeelse, då särskilt tyska författare under benämningen arbetsrätt sammanfört och till särskild behandling upptagit de rättsregler, som beröra "arbetet" i betydelsen av det arbete en löntagare utför för arbetsgivaren.
Det är denna idé om en arbetets rätt, som Norges främste domare Paal Berg, Justitiarius i Høiesterett och ordförande i Arbeidsretten, upptagit, då han i en under våren 1930 utgiven bok gjort norsk "Arbeidsrett" till föremål för behandling. Som föremål för arbetsrätten anger han "den særlovgivning av forskjellig art som omfatter de rettsforhold som knytter sig till det avhengige lønnsarbeid".
Den omfattning arbetsrätten får framgår, om man låter avhandlingens huvudavdelningar, fem till antalet, passera i hastig revy.
Den första ägnas åt det centrala rättsinstitutet inom arbetsrätten, nämligen "arbeidsavtalen". Till arbetsavtal hänföras därvid, i över-
ensstämmelse med arbetsrättens definition, endast de tjänsteavtal som gälla "det uselvstendige avhengige lønnsarbeid". Det är åt dessa som man på senare tid uteslutande velat bibehålla namnet arbetsavtal (Arbeitsvertrag, contrat de travail). Man har sålunda från begreppet arbetsavtal utsöndrat icke blott "verksavtalen" eller "verksleiekontrakten" (arbetsbetinget) och de särskilda kontraktsformer, som äro närbesläktade med arbetsbetinget, såsom fraktavtal, mäklingskontrakt, kommissions- och speditionsavtal o. d., utan även sådana avtal som advokaten eller läkaren sluter med sina klienter. I dessa fall kommer icke den som skall utföra arbetet under medkontrahentens ledning eller i en personligt underordnad ställning till honom.
Som arbetsavtal betecknas i denna terminologi endast det avtal, varigenom löntagaren åtager sig att utföra arbete. De modärna arbetsförhållandena regleras emellertid icke alltid uteslutande av arbetsavtalet i denna mening (det individuella arbetsavtalet) utan i många fall även av de med arbetarorganisationerna som parter å arbetarsidan slutna kollektivavtalen, vilka icke själva skapa ett arbetsförhållande utan hava till väsentlig uppgift att fastställa normer för de individuella arbetsavtalen. Kollektivavtalen — motsvarigheten i norsk juridisk terminologi är "tariffavtaler" — och de privaträttsliga regler som gälla dem äro föremål för behandling i bokens andra huvudavdelning.
Den tredje huvudavdelningen bär titeln "arbeidstvister". Därunder behandlas till en början den särskilda domstolsorganisation, vilken de norska likaväl som de svenska statsmakterna ansett lämpligt inrätta för slitande av rättstvister angående kollektivavtal, nämligen "arbeidsretten", ävensom proceduren inför densamma. Vidare behandlas därunder medlingsförfarandet ("megling") för lösande av intressetvister mellan arbetare och arbetsgivare, vilket förfarande i Norge är betydligt mera utvecklat än det svenska, med anmälningsskyldighet för parterna, förbud att skrida till arbetsnedläggelse förrän efter utlöpandet av viss frist och befogenhet för "meglingsmann" att meddela ytterligare förbud mot arbetsnedläggelse. Till behandling upptages ytterligare "arbeidskampen", dels de offentligrättsliga bestämmelserna om densamma — förbud i vissa fall och straffbestämmelser — och dels de olika former kampen kan laga — strejk, lockout och blockad eller bojkott — deras kännetecken och den rättsliga reglering, som kan vara anordnad för dem. Avdelningen avslutas med en redogörelse för "arbeiderutvalg" (driftsråd), vilka enligt den för dem gällande lagstiftningen — av Berg betecknad som ett stycke "arbeidsforfatningsrett" — hava till uppgift att giva arbetstagarna en representations- och förhandlingsrätt gentemot fabriksledningen i vissa spörsmål berörande deras intressen.
Med de tre huvudavdelningar som redan berörts har det kontraktuella rättsförhållandet mellan arbetsgivare och löntagare uttömts. "Et serkjenne for vår tids arbeidsliv" är emellertid, som Berg anmärker, "at et arbeidsforhold kan skape også offentligretts-
lige plikter og rettigheter, både for arbeidsgiver och arbeidstager". Det är om dessa rättsföljder av arbetsförhållandet, som de två följande huvudavdelningarna handla.
Den fjärde huvudavdelningen bär titeln "arbeidervern" och behandlar lagstiftningen om "driftsvern" (motsvarande våra bestämmelser till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet), "arbeidstidvern", "kontraktsvern", "saervern for barn, ungdom og kvinner" samt övervakandet av alla dessa reglers efterlevnad. Med "kontraktsvern" förstås dels de privaträttsliga bestämmelser, som till jämförelsevis stort antal stadgats i avsikt att skydda arbetaren mot ekonomisk exploatering, och dels föreskrifter av offentligrättslig karaktär, som hava till uppgift antingen att skapa klarhet över arbetstagarens och arbetsgivarens ömsesidiga förpliktelser och rättigheter (t. ex. vissa anordningar för översikt över hemarbetares löneförhållanden) eller också liksom nyssnämnda privaträttsliga regler att skydda arbetaren mot ekonomisk exploatering (t. ex. föreskrifter angående minimilöner och deras fastställande för hemarbetare).
Den femte huvudavdelningens titel är "arbeidertrygd". Vad som härunder avhandlas är huvudsakligen en del av det norska socialförsäkringssystemet, nämligen vad som kan hänföras till de i arbetsrätten behandlade arbetsförhållandena. Dit höra "ulykkesforsikringen for industrien og annen likeartet virksomhet", "sjømannsforsikringen" och "fiskerforsikringen". Vidare omnämnas statens åtgärder för att förebygga arbetslöshet genom arbetsförmedling och lagstiftningen "om trygd mot arbeidsløshet", som avser att avhjälpa arbetslöshetens effekt (statsunderstöd till privata arbetslöshetskassor).
Av den lämnade redogörelsen framgår, att arbetsrätten har ett synnerligen omfattande område och så att säga skär igenom nästan samtliga de gamla hävdvunna rättsdisciplinerna. I viss mån kan den anmärkningen vara befogad att man sålunda sammanfört ämnen av mycket olikartad natur och delvis - såsom i fråga om försäkringslagstiftningen — brutit ut företeelser ur deras naturliga sammanhang. Det kan emellertid icke förnekas att det har ett stort praktiskt intresse att få en översikt över hela den lagstiftning, som gäller en så viktig faktor i det modärna samhällslivet som arbetsförhållandet. Beträffande förevarande avhandling är för övrigt att märka att, på grund av det utrymme som anslagits åt de särskildaämnena och det sätt på vilket de behandlas, det ojämförligt större intresset knyter sig till de tre första, naturligt sammanhörande avdelningarna.
Enligt vad Berg meddelat i sitt förord, har grundvalen för framställningen i boken varit föreläsningar, som han på anmodan av juridiska fakulteten hållit vid universitetet i Oslo hösten 1926 och våren 1927, och det mål Berg i första rummet föresatt sig har varit att tillgodose studentens behov av en framställning av ämnet. Emellertid uttalar han också den förhoppningen att boken skall vara till hjälp för de praktiserande jurister, vilka hava att syssla med arbetsrättsliga spörsmål, och att den även skall kunna tjäna de arbets-
givare och arbetstagare, som önska känna den rätt som gäller fördem i deras verksamhet.
Det är en mångfald intressanta spörsmål som av Berg upptagits till behandling. De teoretiska utläggningarna synas väl avvägda förde mål Berg satt sig före, och att de praktiska synpunkter, som varit bestämmande för utformningen av lagstiftning och rättspraxis, blivit väl tillgodosedda, faller av sig självt med hänsyn till författarens erfarenhet på området. Framställningen är synnerligen klar och lättläst, uppdelad i paragrafer med smärre numrerade underavdelningar, till vilka hänvisas i ett utförligt register. Boken är försedd med en vidlyftig litteraturförteckning, och i talrika notiser göras intressanta jämförelser med främmande rätt.
Ett ökat värde erhåller boken därigenom att Berg i inledningen, efter att hava angivit ämnets plats i rättssystemet, lämnat en utmärkt framställning av "de historiske og sociale forutsetninger for vår tids arbeiderlovgivning". Denna framställning är icke blott ett stycke intressant historia utan bidrager i hög grad till en rätt förståelse av de företeelser som avhandlas, särskilt av kollektivavtalet och de problem som beröra detsamma.
Trots den begränsning i planläggningen som Berg själv angivit är hans "Arbeidsrett" ett betydande verk. Man måste hysa beundran för författarens lärdom och den mindre vanliga arbetsförmåga, som tillåtit honom att vid sidan av sina maktpåliggande domarvärv åstadkomma ett juridiskt verk av denna omfattning. Det är all anledning antaga att han skall få se sina förhoppningar angående bokens användning uppfyllda, och ehuru han behandlar norsk rätt och givetvis i främsta rummet riktar sig till norsk publik, är boken väl värd att uppmärksammas även av svensk publik. Det är icke minst av intresse att se huru de arbetsrättsliga problemen ställas och lösas med hänsyn till modärna allmänna civilrättsliga principer.
Emil Sandström.