Judicium. Vierteljahrsschrift für die gesamte Zivilrechtspflege. 1. Jahrgang 1—4; 2. Jahrgang 1—4; Hamburg 1928—30. Friederichsen, de Gruyter. M. 24.00 pr Jahrg.

 

    För förkrigstidens svenska jurister var, som bekant, Tyskland modellandet framför andra. Den unge jurist, som över huvud taget ville studera sitt fack utomlands, reste till Tyskland; tyska lagar utgjorde förskrifter för svensk lagstiftning; och den tyska rättsvetenskapliga litteraturen bildade den främst anlitade källan till teoretisk upplysning. Det kan icke gärna förnekas, att landet i många hänseenden också förtjänade att vara förebild. En rikedom, vartill intet annat land i världen torde ha kunnat uppvisa motstycke, erbjödo särskilt de litterära hjälpmedlen och bland dem i synnerhet den ymnigt flödande tidskriftslitteraturen. Denna var specialiserad icke blott på skilda huvudämnen, utan inom samma ämne förekommo ofta olika publikationer skilda blott genom en något olika nyansering av den allmänna inriktningen. Skulle man söka finna någon lucka i denna imponerande rad, så skulle det ha varit för civilprocessrättens del. Under det straffprocessrätten var väl företrädd inom de straffrättsliga tidskrifterna, både Der Gerichtssaal, GOLTDAMMERS Archiv och LISZTS Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft, så hade civilprocessrätten, ehuru något utrymme bereddes åt den också i ett par civilrättsliga tidskrifter, egentligen blott den sedan 1879 utkommande Zeitschrift für deutschen Zivilprozess till språkrör. Denna tidskrift har visserligen letts utmärkt väl, men den har i samklang med den allmänna läggningen på 1800-talets civilprocessrättsliga forskning dock varit starkt dogmatiskt färgad.
    För att fylla den lucka, som där fanns, grundades år 1908 i uttrycklig anslutning till den då upphörda Zeitschrift für französisches Zivilrecht en ny tidskrift Rheinische Zeitschrift für Zivil- und Prozessrecht. Den, som skrev tidskriftens inledning,var ingen mindre än JOSEF KOHLER i Berlin, som vid sin sida i redaktionen hade några yngre processrättsforskare, bland andra den rörlige och intelligente A. MENDELSSOHN BARTHOLDY, då professor i Würzburg. I inledningen hette det, att tidskriften ställde som sin uppgift "den Zivilprozess nicht nur dogmatisch, sondern auch rechtsvergleichend und rechtsgeschichtlich zu behandeln". Huru väl denna uppgift fylldes, vet var och en som anlitat tidskriften.

    Så kom kriget. De svårigheter, med vilka den tyska tidskriftslitteraturen därunder kämpade, voro oerhörda. Och det är ett av de många bevisen på det tyska folkets arbetsamhet, duglighet och livskraft, att icke flera av dessa företag gingo under än vad fallet var. Knappt var kriget slut, förrän på det fält för mänskligt kultur-

arbete, varom här är fråga, en yttring av tysk livskraft gav sig tillkänna. I juli 1920 bildades under ledning av fyra av de yngre processualisterna, KISCH i München, PAGENSTECHER i Frankfurt, ROSENBERG i Giessen och MENDELSSOHN BARTHOLDY, en sammanslutning, "Vereinigung Deutscher Zivilprozessrechtslehrer", för att befordra den akademiska undervisningen i civilprocessrätt och förståendet och intresset bland jurister och allmänhet för denna gren av rättsvetenskapen och därvid icke minst för civilprocessens reform och därmed sammanhängande frågor. Bland medlemmarna i föreningen kunde från början räknas både WACH, STEIN och RICHARD SCHMIDT från Leipzig och FRANZ KLEIN i Wien. Föreningen antog Rheinische Zeitschrift till sitt organ och i dess tionde årgång finnes ett av Mendelssohn Bartholdy skrivet meddelande om föreningens bildande, fullt av uttryck för medveten stolthet över vad tysk processrättsvetenskap redan uträttat och för en av krigets följder obruten vilja att fortsätta verket under de av tidsförhållandena skapade ändrade betingelserna.
    Kohler hade tidigare dött, men 1926 avled också den gamle Wach, och därmed hade de personliga förutsättningarna för Rheinische Zeitschrift starkt skiftat. Tidskriften upphörde också med 1926. Redan 1928 var emellertid en bredare bas skapad för ett nytt organ för den 1920 bildade föreningen. Under redaktion av Kisch i München, LUCAS i Berlin, Mendelssohn Bartholdy, dåmera i Hamburg, Pagenstecher, likaledes i Hamburg, SAUERLÄNDER i München, SPERL i Wien och VOLKMAR i Berlin började då utgivas den nya tidskriften Judicium, betecknad som Vierteljahrsschrift für die gesamte Zivilrechtspflege och Organ der Vereinigung Deutscher Zivilprozessrechtslehrer (jfr SvJT 1930 s. 48). Under första årgången utkommo fyra häften och under den andra har hittills utkommit ett dubbelhäfte.
    Dessa häften giva ett starkt intryck av nära släktskap med Rheinische Zeitschrift, men de återge helt naturligt ett vida mer koncentrerat strävande att allsidigt belysa civilprocessen. Titeln som tidskrift för "die gesamte Zivilrechtspflege" tyckes i hög grad berättigad.
    Åt den dogmatiska bearbetningen av civilprocessrätten efter berömda och välbekanta mönster beredes ett visst, men icke alltför stort utrymme. Också i Tyskland har intresset något svalnat för de i regel skarpsinniga men ofta föga givande försöken att dogmatiskt pressa in civilprocessuella företeelser under kategorier, tillkomna väsentligen på civilrättslig grund. Även tidskriften återspeglar denna förskjutning i diskussionsinriktningen. Med klar blick för processens ställning som ett led i de offentliga samhällsfunktionerna har tidskriftens redaktion i stället upptagit till bearbetning vissa nya intressanta områden, där frågeställningarna röra förutsättningarna för rättegångsväsendets så att säga sociala funktion i samhället. Hit höra sålunda en avhandling av KISCH om "Die sociale Bedeutung des Zivilprozesses" och en annan av professor POLLAK i Wien om "Vertrauenskrise in der Zivilrechtspflege". En relativt ny inriktning av den

juridiska diskussionen representerar också en liten uppsats av LEONHARDT om "Weitgehende Verwertung psychologischer Symptome in einem Eheurteil" med anmärkningar av REICHEL. Framför allt ägnas uppmärksamheten emellertid åt de civilprocessuella reformproblemen. Av särskilt intresse äro därvid de två inledningsavhandlingar av professorerna PETSCHEK i Wien och NEUNER i Prag rörande en gemensam civilprocessrätt för Tyskland och Österrike, vilka avhandlingar förelades det i Oktober 1928 i Wien hållna mötet med den förut nämnda föreningen. Vidare möter i innevarande års årgång en nästan i WACHS klassiska stil skriven uppsats av VOLKMAR om "Grundprobleme der Zivilprozessreform".
    Det i år utkomna första dubbelhäftet upptages till allra största delen av en serie uppsatser av en mängd skilda pennor rörande olika spörsmål i det år 1928 av förre tyske riksjustitieministern SCHIFFER framlagda utkastet till grundlinjer för en civilprocessreform (jfr SvJT 1929 s. 161). Detta s. k. Schifferska reformförslag, som både på grund av sin upphovsmans ställning och begåvning och i följd av sitt radikala innehåll väckt ett mycket stort uppseende inom den tysktalande världen, göres här till föremål för en allsidig och intresseväckande kritik. Huru hårdhänt denna kritik åtminstone delvis måste vara, kan man förstå, då man erfar, att bland de av Schiffer framkastade tankarna ingår exempelvis, att mål om statusfrågor alltid skulle hänföras till jurisdictio voluntaria, att tvister om små värden över huvud icke alls skulle få hänskjutas till domstol, att rätten att använda rättsmedlen i betydlig omfattning skulle begränsas, att juristkollegierna i första instans skulle avskaffas, att lekmän skulle i viss utsträckning begagnas som bisittare i underrätterna, och att efter franskt mönster vittnesbevis i vissa fall icke skulle få föras om rättshandlingar.
    I flera av tidskriftens häften förekomma också korta, välskrivna recensioner över nyutkommen litteratur inom civilprocessrätten.
    I alla till den europeiska kulturkretsen hörande länder, där reformproblem på förevarande område diskuteras, måste den nya tidskriften vara av ett stort värde. Det kan därför icke bli en till den tysktalande världen begränsad förhoppning, att den må kunna fortsätta så som den börjat. I den mån detta beror på de personliga krafterna, kan förhoppningen icke gärna grusas, ty de namn som bära upp tidskriften, ha visserligen icke den berömmelse, som de stora juristerna från kejsartidens Tyskland förvärvade, men de äro ännu män i sina bästa år, som upplevat sitt lands stora politiska nederlag utan att ha förlorat tron på dess kulturella ledareuppgifter.
    Uppsala, september 1930.

Thore Engströmer.