REFORMTANKAR RÖRANDE BEHANDLINGEN AV ABNORM- OCH VANEBROTTSLIGHETEN.
AV
PROFESSORN MED. DR OLOF KINBERG.
Om man försöker att befria frågan om den straffrättsliga behandlingen av brottslingar från alla fiktiva element och reducera den till en praktisk kriminalpolitisk fråga, så innefattar den endast ett övervägande rörande de åtgärder som böra vidtagas beträffande enskilda individer som varit orsak till handlingar eller underlåtelser vilka i strafflagen äro upptagna som brott. Rättesnöret vid dylik prövning är ingenting annat än ändamålsenligheten, d. v. s. ett optimalt förnuftigt förhållande mellan vad man önskar vinna genom en åtgärd samt dennas beskaffenhet. Åtgärdens praktiska syfte är dels, med hänsyn till det allmänna, att i största möjliga utsträckning förhindra upprepning av brottsliga gärningar och dels, med hänsyn till den brottsliga individen, att anordna rättsreaktionen så att man i första rummet vinner den vad individen angår säkraste garantin mot upprepning, nämligen en sinnesändring i riktning mot ett laglydigt levnadssätt, och, därest detta icke låter sig göra, ett fysiskt hinder mot nya brott genom att, allt efter arten och graden av farligheten hos den brottsliga individen, i olika utsträckning och på olika sätt inskränka hans fysiska handlingsfrihet.
Det kan icke påstås att det nuvarande kriminalpolitiska systemet på ett lyckligt sätt löst denna uppgift. Domstolarnas kännedom om de enskilda brottslingar rörande vilkas kriminalpolitiska behandling de avkunna beslut är i regel mycket bristfällig. Såväl de psykologiska och sociala faktorer som bestämma individens utveckling till en brottsling, som det komplicerade interferensspel mellan individuella psykologiska »attityder» och sociala faktorer, vilket i det givna fallet lett till brottslig gärning,
äro till stor del okända för domstolen. Den individuella, psykologiskt-sociala förundersökning varigenom detta betydelsefulla kunskapsmaterial skulle kunna inhämtas saknas ofta helt och hållet — de torftiga upplysningar om sitt curriculum vitae som den tilltalade lämnar då han höres om sina levnadsomständigheter, äro i regel okontrollerade och på grund av sin ofullständighet och otillförlitlighet av ringa värde. Även i de fall där förundersökning verkställes, är den ofta intetsägande och stundom vilseledande på grund av att viktiga psykologiska data förbises. Den ingående kännedom om den tilltalades karaktär och temperament, om hans intellektuella utrustning, moraliska funktioner etc. som är oundgänglig för att domaren skall vara i stånd att avväga rättsreaktionen efter individens sinnesart saknas sålunda på grund av utredningens bristfällighet i flertalet fall. Härtill kommer att de kriminalpolitiska medel som strafflagstiftning och organisation av straffverkställighet ställa till förfogande äro otillräckliga, så att icke ens den allra bästa användning av dessa svaga redskap skulle kunna giva några tillfredsställande resultat. Vidare är det så, att icke ens dessa bristfälliga redskap utnyttjas i sin fulla utsträckning. Sålunda få de möjligheter till effektivt omhändertagande av abnorma förbrytare som förvaringslagen erbjuder i en mängd fall ligga obegagnade, och en mängd farliga vaneförbrytare dömas alltjämt till fixa straff, utan att möjligheten till användning av förvaringslagen eller interneringslagen undersökes.
Förutom dåliga utredningar angående den tilltalades person och miljö och otillräcklig kännedom hos straffrättskipningsorganen om hans mentala struktur torde måhända även det sätt varpå den speciallagstiftning konstruerats, som finnes för behandling av abnorma brottslingar och av vissa vaneförbrytare, bidraga till att de kriminalpolitiska medel som denna lagstiftning faktiskt erbjuder icke tillräckligt utnyttjas. Förvarings- och interneringslagarnas konstruktion ävensom avfattningen av 5 kap. 5 och 6 §§ i strafflagen äro nämligen ägnade att göra hela detta område av strafflagstiftningen oklart och väcka tveksamhet rörande vad som bör göras. Enligt den åskådning som grundlagts hos de rättsbildade genom deras akademiska utbildning hava de personer på vilka 5:6 anses tillämplig ett ringare mått av »skuld», och den principiella följden härav är enligt paragrafens innebörd endast strafflindring. Tillämpningen av
förvaringslagen på detta klientel innebär emellertid i varje sådant fall en potentiell straffskärpning som går till maximum av straffskalan, d. v. s. internering på livstid. Visserligen är förvaring tekniskt icke »straff» utan skyddsåtgärd, men denna distinktion existerar icke för den som dömes enligt förvaringslagen, och även om icke alla enligt denna lag behandlade personer komma att hållas internerade på livstid, så förefinnes denna möjlighet teoretiskt med avseende på alla, och det kan vid domfällandet vara svårt nog för domaren att bilda sig en föreställning om huruvida denna möjlighet i det föreliggande fallet kommer att utnyttjas eller icke. Denna motsättning mellan å ena sidan ett tillstånd som enligt doktrinen bör medföra strafflindring och å andra sidan en faktisk potentiell straffskärpning är i viss mån ägnad att konsternera och kan göra domaren tveksam då det gäller att avgöra om han skall begagna sig av de kriminalpolitiska möjligheter som förvaringslagen erbjuder.
Vidare finns det i förvarings- och interneringslagarnas struktur en annan motsägelse som likaledes är ägnad att inge tveksamhet. Båda lagarna äro nämligen byggda på delvis identiska psykologiska drag hos det klientel som lagarna åsyfta, nämligen farlighet och straffomottaglighet, men medan för tilllämpningen av förvaringslagen förutsattes att den tilltalade befunnits falla under 5:6, så stipuleras såsom villkor för att interneringslagen skall kunna tillämpas tvärtom att han icke företer sådant sinnestillstånd som gör denna paragraf tillämplig. Alltså i ena fallet skall han vara psykiskt abnorm i något avseende och samtidigt bl. a. på grund därav farlig och straffomottaglig, i andra fallet skall han vara psykiskt normal, men likväl på samma gång farlig och straffomottaglig. Det är naturligt om en så skarp antitetisk motsättning mellan två grupper brottslingar av vilka den ena — förvaringslagens klientel — i flertalet fall endast är ett förstadium till den andra — interneringslagens klientel — och där den reella skillnaden oftast är av uteslutande teknisk natur och består i antalet avtjänade straff och summan av straffarbetsår, hos domaren kan väcka den misstanken att de två brottslingstyper för vilka man stadgat skilda behandlingar endast äro skrivbordsprodukter. Även för en åskådning som bygger endast på normalpsykologisk erfarenhet synes den tanken ligga nära till hands att personer som, trots fyra straffarbetsstraff å sammanlagt tio års duration, alltjämt förete
en i deras handlande framträdande tendens till brottslighet, äro på ett eller annat sätt felaktiga i själsligt avseende.
Låt vara att det finns en förbrytarekategori, yrkesförbrytarna, om vilka det åtminstone i vissa fall låter säga sig att farlighet och straffomottaglighet kunna förefinnas utan abnormpsykiska drag, så saknar denna omständighet betydelse i detta sammanhang, eftersom här i landet verkliga yrkesförbrytare av svensk nationalitet äro rena undantag. Med avseende å yrkesförbrytarnas presumerade normalitet kan nämnas att av ett band tyska kassaskåpssprängare, bestående av tre individer, samtliga under olika tider vårdats å sinnessjukavdelningen å Långholmen. En av dem var en svår hysteriker som avled av en bukhinneinflammation efter att å det fängelse där han förut vårdats ha svalt diverse gafflar och knivar. Nummer två var en explosiv imbecill, i synnerligen hög grad kvalificerad för förvaringsanstalten. Den tredje har sedan flera år lidit av en svår hysterisk psykos med ett utvecklat hysteriskt delir och omfattande hysteriska borttrång (amnesier). Vad som stundom betecknas med benämningen yrkesförbrytare är icke något annat än en form av vaneförbrytare med större aktivitet och med vissa vanor ifråga om valet av brottsteknik, hos vilka emellertid de enskilda faserna av brottslighet kunna vara åtskilda av perioder då de försöka uppehålla sig genom hederligt arbete och där alltså den så att säga principiella inställningen av livsföringen på kriminellt handlande saknas. Huruvida en form av normal yrkesbrottslighet uppkommer beror väsentligen på förekomsten av vissa sociala faktorer inom samhället. Detta är emellertid en vidlyftig kriminologisk fråga på vilken jag icke kan vidare ingå i detta sammanhang. I alla händelser förekomma förutsättningarna för uppkomsten av en »normal» yrkesbrottslighet f. n. icke i vårt land. Om det hos oss skulle finnas normala brottslingar som på samma gång äro gamla straffanstaltskunder samt straffomottagliga och farliga, så måste de vara rena undantagsfall för vilka ingen speciallagstiftning är erforderlig.
Vid den förberedande diskussionen om interneringslagen inom Kriminalistföreningen år 1923 och år 1925 framhölls av förf. till dessa rader att det saknades empiriskt underlag för en kunskap rörande den utsträckning vari kategorin normala återfallsförbrytare förekommer och att man därför borde nöja sig
med att antaga en lag om behandling av abnorma brottslingar för att, om man genom vunnen erfarenhet av dennas tillämpning skulle få belägg för förekomsten av normala återfallsförbrytare, då åvägabringa en särskild lagstiftning för denna kategori.1
Under de tre år som interneringslagen varit gällande ha visserligen omkring 25 personer dömts enligt denna lag. Men detta beror i flertalet fall därpå att man vid bedömningen huruvida en tilltalad skulle betraktas såsom fallande under 5:6 eller icke, låtit detta avgörande bestämmas av förhandenvaron eller frånvaron av de tekniska förutsättningarna för interneringslagens tillämpning. Att lagens egendomliga konstruktion skulle få till följd en vacklande bedömning av vad som är abnormitet framhölls redan tidigt av professor Stjernberg vid en diskussion inom Kriminalistföreningen.2 Han säger nämligen härom:
»Den nuvarande lagstiftningen innebär en frestelse såväl för den psykiatriska sakkunskapen som för interneringsmyndigheterna att först taga sikte på samhällsfarligheten och med hänsyn därtill i de olika fallen nyansera sin uppfattning av vad som är att anse såsom abnormitet eller icke, d. v. s. i sistnämnda hänseende göra än si, än så — ett tillvägagångssätt som i ett gammalt lagsamhälle som det svenska med dess urgamla krav på likhet inför lagen, i längden icke skulle kunna undgå att mot sig resa den allmänna opinionen.»
Det har emellertid icke saknats opposition från psykiatriskt håll mot denna osunda praxis och det är möjligt att den i fortsättningen kan stävjas. Huru härmed kommer att ske lär dock icke äga synnerlig betydelse, då tillfällena att välja mellan förvaringslagen och interneringslagen rätt snart torde försvinna. Såsom vid en diskussion inom Kriminalistföreningens styrelse påpekats av f. d. överdirektören Almquist kommer det nämligen icke att dröja länge förrän alla de fall som f. n. äro tekniskt kvalificerade för internering blivit föremål för behandling antingen enligt interneringslagen eller enligt förvaringslagen. Sedan detta väl skett och förrådet av interneringskapabla sålunda tagit slut lära de farliga recidivister som uppstå och lagföras
komma att behandlas enligt förvaringslagen långt innan de hunnit förskaffa sig de 10 års straffarbete som erfordras för att kunna bli omhändertagen enligt interneringslagen. Det lider intet tvivel att denna uppfattning är riktig. Interneringslagen kommer sålunda att automatiskt försättas ur funktion, därigenom att dess klientel försvinner. Man kan sålunda redan nu förutse att denna verklighetsfrämmande och valhänta lag spontant blir obsolet några få år efter sin tillkomst och detta just av den anledning som under de förberedande diskussionerna berördes, nämligen obefintligheten av dess klientel.
I betraktande av denna utveckling uppställer sig nu frågan om den nuvarande förvaringslagen är ägnad att övertaga även interneringslagens kriminalpolitiska uppgifter, utan att i väsentliga avseenden omarbetas. Besvarandet av denna fråga synes hänföra sig till två huvudpunkter.
Den ena gäller frågan huruvida förvaringslagen, med nuvarande bestämmelser om minimum för förvaringen, förmår lämna tillräckligt samhällsskydd ifall det klientel för vilket interneringslagen är avsedd skulle omhändertagas enligt förvaringslagen. På denna punkt har vid olika tillfällen uttalats farhågor av Stjernberg som med stöd från utländsk erfarenhet framhållit att det hos sådana organ som ha att bestämma angående utskrivning från anstalter av detta slag, skulle finnas en benägenhet att låta minimum bli maximum, vilket skulle medföra att internaterna i regel skulle bli utskrivna så fort minimitiden uppnåtts. Att i närvarande stund hysa någon bestämd mening om huru den svenska myndigheten på denna punkt kan komma att handla i en framtid låter sig icke göra. Så mycket kan endast sägas, att om prövningen av de förvarades farlighet verkställes från medicinsk-kriminologiska synpunkter och inga obehöriga hänsyn få göra sig gällande vid beslut om utskrivning, så kunna farhågorna på denna punkt betraktas såsom ogrundade. För den som lärt känna en stor del av detta klientel är det nämligen uppenbart att i ett stort antal fall farligheten är av sådant slag och på sådant sätt sammanknuten med outrotliga konstitutionella psykiska särdrag, att ett upphörande av farligheten är osannolikt och i alla händelser icke kan påräknas förrän de fysiologiska åldersförändringarna dämpat ner aktivitet och driftliv, d. v. s. i regel först efter decennier.
Den andra i detta sammanhang relevanta punkten är må-
hända av större vikt. Den gäller bestämmelsen att 5:6 skall ha befunnits tillämplig för att lagen skall kunna användas. Så länge nuvarande brottslighetsförhållanden förbli rådande inom landet torde bibehållandet av detta villkor knappast vålla några betänkligheter. Men det finns ingenting som garanterar att icke landets kriminalitet kan taga en annan utveckling. För att detta skall ske fordras endast att samhällsförhållandena förändras i viss riktning. Ansatser till en moralisk desorganisation och uppluckring torde icke saknas i samband med ökad industrialisering och inflyttning till städerna, större rörlighet inom befolkningen och ökad spridning av de flacka, slappa och larviga ideal som av biografer, vissa periodiska publikationer och vissa avdelningar inom den dagliga pressen med sådan framgång propageras. I samma mån som en dylik moralisk desorganisation fortskrider kommer det självfallet att växa upp ett nytt species brottslingar hos vilka det finns både straffomottaglighet och farlighet, men där tillämpligheten av 5:6 kan vara tvivelaktig. På dylika fall skulle sålunda förvaringslagen icke bli tillämplig.
I betraktande härav kan det ifrågasättas om det icke vore lämpligt att frigöra rättsreaktionen mot sådana farliga och straffomottagliga vilka på grund av dessa sina egenskaper icke lämpligen böra undergå vanlig straffbehandling från sammankopplingen med kravet på påvisad psykisk abnormitet.
Om man tänker sig en sådan utveckling på ifrågavarande lagstiftningsområde, så skulle man i stort sett från behandlingssynpunkt ha att göra med tre stora grupper brottslingar.
1. Den första gruppen utgöres av dem för vilka vanlig straffanstaltsbehandling anses utgöra en tillfredsställande rättsreaktion mot såväl den individuella som allmänna fara varav brottet är ett symptom. Förutsättningen för dylik behandling är en någorlunda normalt reagerande psyke hos vilken man kan vänta straffmottaglighet och på samma gång en farlighet vilken gör ett så allvarligt ingripande som frihetsstraff nödvändigt.
2. Den andra gruppen utgöres av sinnessjuka brottslingar och omfattar i egentlig mening sinnessjuka, sinnesslöa samt personer med andra rubbningar i själsverksamheten, vilka med hänsyn till rubbningens inflytande på handlandet äro att likställa med sinnessjuka. Delvis kommer denna grupp att bestämmas med hänsyn till vårdbehovet, så att alla fall där rubbnin-
gens beskaffenhet innebär behov av sjukvård skulle räknas hit. Vidare skulle gruppen omfatta sådana fall där den brottsliga gärningen har betydelsen av ett sjukdomssymptom, där den habituella konstitutionen icke är kriminell och där individen, med subtraktion för den sjukliga rubbningen, är en laglydig, eventuellt moraliskt högtstående människa. Finnes i ett sådant fall den sjukliga rubbningen kvar vid domfällandet, så bör den straffriförklarade naturligtvis placeras på ett hospital. Är psykosen däremot redan hävd när utslaget faller, så finnes i ett sådant fall ingen anledning till någon säkerhetsåtgärd.
I sådana fall åter där man har att göra med en konstitutionellt kriminell person, hos vilken en psykos uppträtt mera såsom en tillfällig och för den brottsliga gärningens tillkomst eventuellt betydelselös episod i hans själsliga utveckling, borde ifrågasättas huruvida icke, sedan sinnessjukdomen under vistelsen på hospital försvunnit, medan den konstitutionella samhällsfarligheten kvarstår, en överflyttning till en förvaringsanstalt för farliga och straffomottagliga borde äga rum. Den fara för recidiv som kan ligga däri att en sinnessjuk brottsling utskrives från hospital sedan sjukdomen upphört och han icke längre är i behov av sjukhusvård, medan den konstitutionella farligheten alltjämt kvarstår, skulle härmed på ett rationellt sätt avvärjas.
Det finnes slutligen en grupp som i psykopatologiskt avseende hör till de sinnessjuka, men rörande vars straffrättsliga behandling tvekan kan råda. Jag avser härmed de icke ovanliga fall av kronisk sinnessjukdom, där de akuta symptomen förklingat, men där vissa symptom kvarstå såsom residuer från den ursprungliga sjukdomen. I många fall har denna redan från början haft ett så smygande förlopp, att tidpunkten för dess första uppträdande icke längre låter sig fastställa. Det är sådana fall som man brukat kalla dementia simplex och som vanligen pläga räknas till schizofrenigruppen, men av somliga forskare anses vara en självständig sjukdomsform. Det kan i dessa fall också råda ovisshet huruvida den sjukliga processen fortfarande pågår eller det är fråga om ett defekttillstånd efter en avlupen sjukdomsprocess. I dylika fall finner man ofta ingen sjuklig förändring av tankeinnehållet, i form av vanföreställningar eller omdömesförskjutningar, utan de kvarstående symptomen utgöras endast av mer eller mindre djupgående förändringar i känslolivet och handlandet, förändringar som fram-
för allt yttra sig i en permanent social inkapacitet. Denna inkapacitet betyder oförmåga av förvärvsarbete, något som i en mängd fall sekundärt medför brottslighet. Att i dessa fall avgöra huruvida man har att göra med ett rent defekttillstånd, där den sjukliga processen sålunda verkligen avstannat, eller en i långsam takt pågående sjukdomsprocess, eller slutligen en kombination av ett defekttillstånd på grund av obotliga skador och en ännu pågående process, kan många gånger vara omöjligt. Den principiellt viktiga skillnaden mellan å ena sidan ett sjukdomstillstånd som eventuellt är progredient eller genom lämplig behandling botligt och å andra sidan ett rent defekttillstånd, d. v. s. ett genom en sinnessjukdom uppkommet »själsligt lyte» kan sålunda i praktiken vara omöjlig att fastställa.
Man påträffar dessa fall ganska ofta bland de passiva vaneförbrytarna och de dem synnerligen närstående s. k. lösdrivarna eller, som det numera heter, vanartiga. Utifrån sett te sig dessa individer framför allt såsom varaktigt andligt bristfälliga, socialt inkapabla och asociala vanebrottslingar. Till det yttre liknade sålunda de konstitutionellt abnorma asociala vanebrottslingarna, ehuru de måhända oftare än dessa senare tillhöra den torpida, slappa, passiva gruppen som saknar kriminell energi och företagsamhet och flyta med strömmen. Många av dessa äro också beskedliga och lättskötta anstaltshjon som varken å straffanstalt eller tvångsarbetsanstalt göra något väsen av sig, men som å andra sidan äro fullständigt oförbätterliga, tack vare det ofta betydande andliga förfallet.
Flertalet av dessa äro knappast i behov av sinnessjukvård, lika litet som det f. n. finnes någon för dem användbar medicinsk terapi. Det kan då ifrågasättas om den omständigheten att deras själsliga rubbningar icke äro av konstitutionell natur, utan uppkommit någon gång under deras levnad och att de av denna anledning, enligt gängse vetenskaplig klassificering, icke hänföras till de konstitutionella abnormiteterna, skall motivera en från dessa sistnämndas avvikande straffrättslig behandling. Några bärande skäl härför synas knappast föreligga. De torde sålunda böra behandlas på samma sätt som andra andligt bristfälliga, straffomottagliga och farliga brottslingar.
Detta gäller naturligtvis endast provisoriskt, d. v. s. på vetenskapens nuvarande nivå. Man vet icke vilken dag det kan göras vetenskapliga upptäckter vilka kasta nytt ljus över patoge-
nesen i dessa fall och göra en kausalterapi möjlig. Om så sker böra dessa fall naturligen hänföras till de sinnessjukvårdbehövandes kategori för vilken en rent medicinsk terapi är den enda riktiga behandlingen.
Det må med avseende på denna grupp slutligen nämnas att hithörande fall redan nu, när de över huvud taget bli föremål för rättsmedicinskt bedömande och riktigt diagnosticeras, behandlas såsom psykiskt abnorma och sålunda intagas på förvaringsanstalt.
3. Den tredje gruppen består av alla dem som icke äro sinnessjuka, men för vilka av en eller annan anledning den vanliga straffbehandlingen icke är lämplig. Den torde i huvudsak bestå av tre underavdelningar:
a) relativt ofördärvade och ofarliga på vilka villkorlig dom kan tillämpas;
b) underåriga vanartiga för vilka ett långvarigare uppfostringsförfarande är en lämpligare behandling än ett frihetsstraff;
c) sådana som, utan att tillhöra någon av grupperna a) eller b), med hänsyn till sin sinnesbeskaffenhet och därmed sammanhängande straffomottaglighet och farlighet icke äro ägnade för vanlig straffbehandling. Till denna grupp skulle sålunda höra såväl förvaringslagens som interneringslagens klientel.
Som recidivet är det säkraste kriteriet på straffomottaglighet är det i första rummet återfallsförbrytarna som falla under denna kategori. Vidare skulle höra hit sådana första-gångsförbrytare, beträffande vilka man med hänsyn till sinnesbeskaffenheten redan i samband med första lagförandet kunde fastställa att vanlig straffbehandling med all säkerhet skulle visa sig ineffektiv. Liksom ifråga om den nuvarande förvaringslagen skulle det vara sinnesbeskaffenheten som skulle vara avgörande för valet av denna behandlingsform. Men icke sinnesbeskaffenheten, fattad på ett så snävt sätt som sker då det f. n. skall prövas huruvida 5:6 är tillämplig, utan sinnesbeskaffenheten i dess speciella manifestationer såsom farlighet och straffomottaglighet. Så snart farlighet och straffomottaglighet förelåge, skulle den nya förvaringslagen tillämpas.
Härav följer att nuvarande 5:6 skulle bortfalla liksom att 5:5 måste omformuleras till närmare överensstämmelse med det kriminalpolitiska system, vari den skulle ha att fungera.
Även i övrigt måste förvaringslagen omarbetas. Till en bör-
jan finge indikationerna utvidgas. Vidare vore det sannolikt nödvändigt att göra de nuvarande bestämmelserna angående minimum mera smidiga. Närmast till hands låge väl att, jämte bibehållandet av ett visst allmänt minimum, låta domstolen för varje fall bestämma ett individuellt minimum. Detta borde ligga inom bestämda gränser varav den undre borde sammanfalla med det allmänna minimum, medan den övre utvidgades uppåt, exempelvis till vad nuvarande interneringslag stadgar. I de fall där det in casu ådömda straffet överstiger övre gränsen för det allmänna minimum finge det individuella minimum sättas i visst förhållande till straffet, liksom f. n. sker. Det ligger i sakens natur att maximum liksom i den nuvarande förvaringslagen skulle vara fullt obestämt. Genom att på detta sätt låta minimum fixeras med hänsyn till de enskilda fallens individuella natur skulle man på ett plastiskt sätt sörja för att den relativt fria behandlingen inom förvaringsanstalten icke innebure några eftergifter mot samhällets krav på skydd mot de särskilt farliga bland detta klientel.
Ett ytterst betydelsefullt korollarium till en anordning sådan som den här skizzerade är att samtliga anstalter vilka användas för behandling av brottslingar skulle vara kommunicerande, så att misstag, begångna vid den första bedömningen, kunde korrigeras samt under behandlingen uppkomna förändringar i brottslingens psyke och farlighet kunde mötas med adäkvata praktiska åtgärder. Detta krav är oavvisligt och måste förr eller senare efterkommas, då det vilar på erfarenheten rörande brottslingarnas beskaffenhet samt på sunt förnuft. Denna tankegång har för övrigt ingående behandlats redan under den förberedande diskussionen om förvarings- och interneringslagarna, ehuru den lämnades obeaktad vid lagens utformning.1
Det bör sålunda göras möjligt att å förvaringsanstalten intaga sådana på grund av sin sinnesbeskaffenhet (i vidaste mening) farliga och straffomottagliga, som redan äro intagna å straffanstalt, uppfostringsanstalt, tvångsarbetsanstalt eller sinnessjukhus, eller som förklarats straffria och, ehuru icke längre sinnessjuka, fortfarande äro farliga. Detta krav betraktas redan nu såsom självklart av dem som ha personlig kännedom om detta kli-
entel och för vilka det ter sig såsom en absurditet av farligaste slag att konstitutionellt kriminella individer, vilkas blivande svårartade brottslighet med säkerhet kan förutses, skola få tillfälle att tillfredsställa sina kriminella böjelser innan ett effektivt omhändertagande äger rum. Det är icke försvarligt att låta ytterst farliga tvångsuppfostringselever, straffanstaltsfångar, tvångsarbetsfångar och straffriförklarade farliga, men icke längre sinnessjuka och hospitalsvårdbehövande personer, få återvända till friheten på grund av vissa artificiella begreppsbestämmelser rörande brott, straff, säkerhetsåtgärder m. m. dyl. Beklagligtvis är den nyligen ikraftträdda sinnessjuklagen pådenna punkt reaktionär, då den omöjliggjort en förbindelse mellan straffanstalt och sinnessjukhus, vilken förut fanns. I lagen har nämligen föreskrivits att sinnessjuk fånge, så länge strafftiden varar, skall vårdas å sinnessjukavdelning inom fångvården. Före den nya lagens ikraftträdande var det möjligt att få straffångar intagna å statshospital för vård. Den nya bestämmelsen har icke allenast en principiell sida. Den betyder också i regel försämrad vård för de sinnessjuka fångarna. F. n. äger nämligen fångvården knappast en enda sinnessjukavdelning som håller måttet ifråga om de tekniska kraven på modern sinnessjukvård. Men även när den nya sinnessjukavdelning inom fångvården, som beslutats av statsmakterna, kommer till stånd, kan den icke lämna lika god vård som ett modernt sinnessjukhus. Den saknar nämligen de möjligheter till omväxlande arbetsterapi, till frigång inom anstalten — ett viktigt tillskott av trevnad för den sjuke — till sysselsättning i det fria och till förströelser och uppmuntran, som sinnessjukhuset kan erbjuda, eftersom denna avdelning, liksom fångvårdens övriga sinnessjukavdelningar, är helt liten och framför allt avsedd för undersökning och observation samt därjämte bunden av straffanstaltens allmänna ordningsregler. Vid den allmänna omläggning av brottslingens behandling som åsyftas med dessa rader bör sålunda även denna oändamålsenliga föreskrift i sinnessjuklagen försvinna.
Det är icke min avsikt att här i detalj utveckla de tankar, varom jag här ovan sökt giva några knappa antydningar, och detta är ej heller nödvändigt för syftet med dessa rader. Det lider intet tvivel att den omvandling av fångvården från att vara ett organ för straffverkställighet beträffande presumerat nor-
mala brottslingar till att bli ett organ för omhändertagande av allt slags abnorma förbrytare efter i stor utsträckning medicinska grundsatser, vilken erhållit en stark stöt framåt genom förvarings- och interneringslagarna och genom vissa bestämmelser i sinnessjuklagen, inom kort måste göra en grundlig bearbetning av hela lagstiftningsområdet rörande den abnorma och den för vanlig straffbehandling otillgängliga kriminaliteten ofrånkomlig. Detta område är väl avgränsat från den övriga strafflagen och behöver sålunda icke sammankopplas med en allmän strafflagsreform, vars genomförande inom överskådlig tid ter sig oviss, och som därtill av åtskilliga skäl under det utvecklingsskede vi f. n. genomgå knappast framstår såsom önskvärd.
Däremot synes den väg som man här i landet redan beträtt genom att på olika områden inom strafflagen företaga sådana specialreformer som varit särskilt trängande, alltmera tydligt visa sig vara den under nuvarande förhållanden riktiga. I överensstämmelse med den grundsats som sålunda börjat tillämpas bör området för abnormbrottsligheten och den brottslighet som på grund av straffomottaglighet och särskild farlighet icke är lämpad för vanlig straffbehandling omedelbart göras till föremål för en bearbetning som f. n. synes böra avse följande punkter:
Sammanslagning av interneringslagen och förvaringslagen till en lag som behandlar hela det klientel som faller under de nuvarande förvarings- och interneringslagarna.
Utfärdande av sådana bestämmelser, att överflyttningar bli möjliga mellan alla anstalter som helt eller delvis ha till uppgift att omhändertaga brottsliga individer.
Omarbetning av 5 kap. 5 § i strafflagen.
Upphävande av 5 kap. 6 § i strafflagen.