NÅGRA ORD OM INTERNERINGSNÄMNDENS UPPGIFTER.

 

AV

 

PROFESSORN MED. DR ALFRED PETRÉN.

 

ett i denna tidskrift publicerat referat av berättelserna rörande interneringsnämndens verksamhet för åren 1928 och 1929 yttrar professor Bergendal, att den fullständiga enighet, som under den nämnda tiden varit rådande mellan vederbörande domstolar och interneringsnämnden rörande användningen av internering för återfallsförbrytare och av förvaring för s. k. förminskat tillräkneliga förbrytare, möjligen kunde giva anledning till tvivel, huruvida ej de formella garantierna vid anordning av förvaring resp. internering gjorts onödigt omständliga, men att det dock vore för tidigt att draga någon sådan slutsats. Detta uttalande har givit mig impulsen att i detta häfte av SvJT, tillägnat internerings- och förvaringslagarnas upphovsman, professor Thyrén, söka belysa interneringsnämndens uppgift vad beträffar förvaringslagen.
    Då med den avfattning denna lag erhållit initiativet till förvaringsåtgärden blivit lagd i vederbörande domstols hand och icke i interneringsnämndens, har interneringsnämndens uppgift, vad angår frågan om intagning å förvaringsanstalt, i själva verket blivit helt betydelselös. Ty att domstolarna i någon större utsträckning skola ifrågasätta straffets utbytande mot förvaring på obestämd tid utan att det är uppenbart, att detta är den lämpligaste behandlingen av en psykiskt abnorm lagöverträdare, är ju alls icke att befara. Alltjämt har interneringsnämnden också i regel tillstyrkt förvaring i de fall, där domstolarna begärt yttrande av nämnden angående dess åsikt om denna behandling av en s. k. förminskat tillräknelig förbrytare. Hittills har nämnden nämligen endast i ett enda dylikt yttrande uttalat sig mot förvaring.

304 ALFRED PETRÉN.    Detta gällde en något psykiskt undermålig man, som efter hustruns död gjort sig skyldig till otukt med sin femåriga dotter. Anledningen till denna nämndens ståndpunkt var den, att mannen i övrigt icke visat sig asocial på något som helst sätt, i det att han städse hederligt försörjt sig genom arbete, och att det därför, för förekommande av nytt brott, av nämnden ansågs vara tillräckligt, att flickan, vilken hade blivit omhändertagenav barnavårdsnämnden, icke vidare finge vistas hos fadern, efter det denne avtjänat sitt straff. Med hänsyn till mannens goda arbetsförmåga och ådagalagda skötsamhet — och då intet syntes tala för att han ej skulle tåla fängelsestraff — syntes det därför icke erforderligt att genom tillämpning av förvaringsinstitutet utesluta möjligheten för mannen att genom villkorlig frigivning få avkortning i den långa frihetsförlust, som straffet för det ifrågavarande brottet måste komma att innebära. Till jämförelse må emellertid nämnas, att interneringsnämnden däremot tillstyrkte förvaring av en annan psykiskt abnorm, som likaledes begått otukt med minderårig dotter, vilket emellertid berodde därpå, att denne man — en hysteriker — företett en mera asocial livsförelse och vidare under rannsakningstiden drabbats av en övergående psykos, utvisande att cellbehandling vore en fara för hans dåligt balanserade psyke. Det är ju möjligt att alla sådana synpunkter av skiftande art mera beaktas av interneringsnämnden, som med hänsyn till sin mera allsidiga sammansättning torde ha större förutsättningar för ett psykologiskt betraktelsesätt.
    Även om den uppgift interneringsnämnden erhållit beträffande vidtagande av förvaringsåtgärden är minimal, är denna nämnd likväl icke någon onödig institution. Interneringsnämnden har nämligen den mycket viktiga uppgiften att bestämma förvaringstidens längd. Denna uppgift kunde ju icke lämpligen läggas på en domstol och icke heller på vare sig fångvårdsstyrelsen eller den lokala fångvårdsmyndigheten. Den utväg, som valts för bestämmande av anstaltsvistelsens längd för en psykiskt abnorm förbrytare, nämligen att för denna ansvarsfulla uppgift utse en särskild nämnd, som i sig innesluter icke endast domare- och fångvårdserfarenhet utan även representant för såväl den rättspsykiatriska vetenskapen som för folkets breda lager, synes mig vara synnerligen lycklig. Det kan i detta sammanhang också erinras om att en liknande anordning numera

NÅGRA ORD OM INTERNERINGSNÄMNDENS UPPGIFTER. 305gäller i fråga om bestämmandet av utskrivning av kriminalpatienter från sinnessjukhusen, i det att denna uppgift blivit anförtrodd åt en särskild nämnd, bestående av såväl läkare, delvis med och delvis utan psykiatrisk specialutbildning, som lekmän, därav även en representant för domarkåren.
    Givetvis kommer tiden för vistelse å förvaringsanstalten utöver minimitiden att, alldeles oberoende av brottets art, bliva mycket olika i de olika fallen. För de verkligt farliga psykiskt abnorma förbrytarna, beträffande vilka förbättring är utesluten, måste den räcka för livet. Detsamma gäller om de psykiskt abnorma förbrytare, vilka på grund av högre ålder icke längre besitta någon nämnvärd arbetsförmåga och därför äro ur stånd att på hederligt sätt förtjäna sitt uppehälle. För sådana personer träder förvaringsanstalten i ålderdomshemmets ställe. För en stor grupp av förbrytare med psykisk defekt får emellertid förvaringsanstalten den viktiga uppgiften att fungera som uppfostringsanstalt, och för dylika individer blir tiden för utskrivning i hög grad beroende av möjligheterna att skaffa dem sysselsättning i lämplig miljö och under lämplig tillsyn. Erfarenheten från såväl uppfostringsanstalterna som från alkoholistanstalterna, vid vilka anstalter villkorlig utskrivning är vanlig, visar till fullo, vilken oerhört stor betydelse den eftervårdande verksamheten har för resultatet av anstaltsbehandlingen. Även förvaringslagen innehåller bestämmelser om villkorlig utskrivning. Att i enlighet med dessa dirigera den eftervårdande verksamheten rörande de från förvaringsanstalten utskrivna blir i själva verket interneringsnämndens viktigaste uppgift.
    För belysande av detta förhållande skall jag relatera vad som i detta hänseende hittills blivit gjort. I yttrande den 26 september 1928 tillstyrkte interneringsnämnden straffets utbytande mot förvaring för en något undermålig ogift 29-årig kvinna, som fött två barn och som var häktad för fjärde resan stöld. Syftet med förvaringsåtgärden var här icke att få kvinnans frihetsförlust förlängd — denna blev ökad med endast 3 månader, i det straffet utmätts till 1 år och 9 månader — utan att vid hennes återvändande till samhället kunna föreskriva lämpliga villkor härför och lämplig övervakning. Hon hade senast skött hushållet för en person, som var far till det minsta barnet, och denne man begärde att, när hon frigavs, återfå henne i sin tjänst. Nämnden var visserligen enig om att kvinnan vid mi-

306 ALFRED PETRÉN.nimitidens utgång borde villkorligt utskrivas, då det inte kunde anses rimligt att med hänsyn till risken för nya grossesser förlänga förvaringen, vilken ju för detta syftes uppnående måst utsträckas till klimakteriets inträde. Dock ville nämnden icke tillåta, att kvinnan ånyo tog tjänst hos det yngsta barnets fader, då därmed skulle riskeras att hon satte än flera utomäktenskapliga barn till världen med därav följande risk för försämrad situation för henne själv. Nämnden satte därför som villkor för utskrivningen, att hon återvände till sitt å landet belägna föräldrahem och ställdes under övervakning av församlingens kyrkoherde (vilken tidigare varit fängelsepredikant) med rättighet att taga tjänst som denne godkände. Resultatet av denna anordning blev emellertid, att hennes förutvarande husbonde, som nödvändigt ville ha henne att ånyo förestå sitt hus, begärde att få uttaga lysning med henne, vilket icke kunde nekas, då hon ej var förklarad sinnesslö. Med ett giftermål torde också vara vunnet, att risken för återfall i brottslighet blir väsentligt mindre, då hon som gift kvinna får en tryggare och ekonomiskt gynnsammare ställning i samhället. I förbigående må nämnas, att detta är den enda kvinna, å vilken förvaringslagen hittills blivit tillämpad.
    Vad beträffar psykiskt abnorma förbrytare av mankön, har interneringsnämnden hittills tillstyrkt förvaring av 47 dylika. I fråga om 3 av dem, för vilka minimitiden utgått eller kommer att utgå under första halvåret av år 1931, är villkorlig utskrivning ställd i utsikt, så snart lämpliga miljöförhållanden kunna skapas. Rörande ett av dessa fall inhämtade nämnden vid sitt besök å förvaringsanstalten nästlidna nyår, att denna betingelse förefanns. Då fallet är mycket lärorikt, må några ord om detsamma här anföras. Det gäller en numera 25-årig yngling, som visat ett mycket labilt psyke och för övrigt i ganska hög grad varit förfallen till alkoholmissbruk samt två gånger blivit straffad för stöld, för vilket brott han ånyo var häktad, då nämndens yttrande om honom begärdes. Under den första tiden av vistelsen å förvaringsanstalten uppträdde han mycket obehärskat och kunde till och med göra sig skyldig till våld vid de konflikter med sina kamrater, i vilka han alltemellanåt kom. Sedan han emellertid fått klart för sig, att han med sådant uppträdande aldrig kunde återfå friheten, lärde han sig så småningom att behärska sig och har han hela det sista året visat ett

NÅGRA ORD OM INTERNERINGSNÄMNDENS UPPGIFTER. 307exemplariskt uppförande. Han har haft arbete åt en fabrik i Norrköping och utfört detta så väl, att han fått löfte om anställning vid densamma när han utskrives. Då han därtill erhåller en av befattningshavarna vid förvaringsanstalten som övervakare, hava ju de gynnsammast möjliga miljöförhållanden skapats. Att genom en utskrivning på anförda villkor utsikten för denne yngling att för framtiden kunna avhålla sig från brottets bana blivit vida större än om han efter frigivning ånyo fått återvända till hemtrakten, där han säkerligen blivit utsatt för sina forna dryckesbröders lockelser och på grund av sitt dåliga anseende väl också skulle fått svårt att erhålla något arbete, ligger ju i öppen dag. — En annan av de tre nämnda förvarade, en psykiskt undermålig numera 27-årig man, vilken under de sista åren varit förfallen till vagabondage och två gånger varit straffad för i onyktert tillstånd begångna velocipedstölder, innan han för samma brott blev insatt i förvaringsanstalten, blir nu vid minimitidens utgång villkorligt utskriven, sedan plats anskaffats honom hos en lantbrukare i närheten av Norrköping. Därmed torde helt annan förutsättning finnas för att icke återfall i brott skall äga rum, vilket utan tvivel snart skulle inträffat, därest han återfått sin fulla frihet och kommit ut i samhället, utan att arbete var ordnat för honom.

 

 

    Professor Bergendal framhåller, att det stora antal, som dömts till förvaring, tyder på att domstolarna tyckas omfatta det nya institutet med fullt förtroende. Att icke straffet alltid blivit utbytt mot förvaring, där förutsättningarna för denna åtgärd funnits och densamma uppenbarligen varit den mest ändamålsenliga, framgår dock av ett studium av medicinalstyrelsens rättspsykiatriska diarium med därtill hörande avskrifter av till medicinalstyrelsen insända läkarutlåtanden rörande tilltalades sinnesbeskaffenhet. Följande fall är därvid det mest uppseendeväckande.

 

    X, f. 1870, växte upp i ett fattigt hem, där han fick både svälta och frysa. Vid 9 års ålder skickades han av modern ut för att tigga till sitt uppehälle. Vid 12 års ålder såldes han »på fattigauktion» till den minstbetalande, som var en hård och brutal bonde, från vilken han efter 1 1/2 år rymde. Han började nu föra ett kringflackande liv och kom ofta i dåligt sällskap. Vid 16 års ålder dömdes han första gången till straffarbete för stöld. Sedan blev han gång efter annan i såväl Sverige som Norge dömd till straffarbete för stölder och till tvångs-

308 ALFRED PETRÉN.arbete för lösdriveri. I fängelset har han städse visat sig cellintolerant med stark sinnesoro, raseriutbrott och näringsvägran, varför han, sedan fångvården erhållit egna sinnessjukavdelningar, tillbragt större delen av strafftiderna å sådan avdelning. Efter att hava avtjänat ett 5-årigt straff för femte resan stöld översändes han på grund av härunder utbruten sinnessjukdom till Växjö kriminalasyl, där han sedan var omhändertagen i flera år. Sedan han emellertid länge varit fri från symtom å sinnessjukdom i egentlig mening och endast företett sitt psykiska habitualtillstånd, blev han omsider utskriven och sänd till hemorten, där han nu intogs å ålderdomshemmet. Med sitt ömtåliga psyke kom han emellertid i konflikt med omgivningen, som för övrigt — enligt hans påstående — titulerade honom »tjuvstryker». Då han för den skull ej trivdes å ålderdomshemmet, gav han sig åter ut »på luffen». Då han nu snart nog blev — i övrigt på egen anmälan — häktad för sjätte resan stöld, begärde domstolen yttrande angående hans sinnesbeskaffenhet. Sedan sådant avgivits först av förf. (som vid tiden ifråga uppehöll sinnessjukläkarbefattningen vid centralfängelset å Långholmen) och sedan av medicinalstyrelsen, dömdes X i maj 1927 för första gången jämlikt strafflagens 5 kap. 6 §, därvid strafftiden utmättes till allenast 1 år. Han tillbragte större delen av denna strafftid å sinnessjukavdelningen vid Långholmens centralfängelse. Då han där inhämtade, att förvaringslagen nu trätt i kraft, bad han mig ombesörja, att han vid strafftidens slut bleve intagen å förvaringsanstalten i Norrköping. Han förklarade nämligen, att han vid den ålder, till vilken han nu kommit, inte gärna ville fortsätta med att »luffa» och fara illa, och uttalade den förhoppningen, att man på förvaringsanstalten skulle förstå sig på hans ömtåliga psyke, så att han där skulle kunna få en lugn fristad för sina återstående dagar. Emellertid måste jag ju meddela honom, att lagen icke tilläte hans intagande å förvaringsanstalten, förr än han begått ett nytt brott, vilket han tyckte var en mycket opraktisk anordning.1 Då mannen efter sin föregående erfarenhet icke ville återvända till ålderdomshemmet i hemorten, återstod honom endast att fortsätta som förut, då han den 2 april 1928 blev frigiven. Ett par månader därefter inställde han sig hos polisen med anmälan att han begått ett inbrott, därvid framlämnande ett guldur som bevis för sitt påstående. Efter vederbörliga formaliteter med undersökning och yttranden blev han nu ånyo dömd jämlikt strafflagens 5 kap. 6 § — därvid straffet blev 2 år — men trots det förvaringslagen då trätt i kraft och trots det han själv inför rätten begärde att bli sänd till förvaringsanstalten, ifrågasatte domstolen (en häradsrätt) icke straffets förvandling till förvaring. Mannen fick alltså ännu en gång, efter en ny fängelsesejour — som van-

 

1 Uti en artikel »Om förslaget till lag rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare», vilken jag någon tid efter det förslaget blivit framlagt publicerade i Nordisk Tidsskrift for Strafferet (h. 4 år 1928), hade jag uttalat det önskemålet att den, som under straffets avtjänande visat sig psykiskt abnorm, eventuellt skulle direkt kunna överföras till förvaringsanstalt.

NÅGRA ORD OM INTERNERINGSNÄMNDENS UPPGIFTER. 309ligt på grund av yttringarna av hans psykiska abnormitet tillbragt å sinnessjukavdelning — återvända till den av honom alls icke åtrådda friheten. Då han sålunda funnit, att han genom stöld icke kunde uppnå önskemålet att bliva definitivt omhändertagen å förvaringsanstalt, fann han, med den logik som för honom är utmärkande, sig vara nödsakad att begå ett svårare brott och anlade därför mordbrand — det är att märka att han under sin långa bana på brottets väg dittills aldrig begått andra kriminella handlingar än enklare stölder och i yngre år misshandel mot polistjänsteman. Även nu hemställde han enträget inför rätten att få bli intagen å förvaringsanstalten, som skäl anförande att han, om han frigåves efter straffets avtjänande, ånyo måste begå brott för att slippa frysa och lida nöd. Den domstol, som handlade hans mål, tillmötesgick hans begäran och hänvände sig, efter erhållna yttranden från vederbörande fängelseläkare och medicinalstyrelsen, till interneringsnämnden, som i den 27 februari 1931 avgivet yttrande tillstyrkte mannens intagande å förvaringsanstalt.

 

    Även i följande fall, likaledes gällande en utpräglat asocial psykiskt abnorm, ifrågasattes icke av domstolen förvaring, förr än medicinalstyrelsen för andra gången efter förvaringslagens ikraftträdande i avgivet yttrande förklarat honom hava vid tidpunkten för brottets begående saknat förståndets fulla bruk.
    Y, född 1900, hade aldrig kunnat för längre tid inneha någon anställning och tidigt varit svårt hemfallen till dryckenskap. Under åren 1918—22 dömdes han upprepade gånger för fylleri, våld och förargelseväckande beteende. Sistnämnda år blev han därpå för första gången intagen å Venngarns alkoholistanstalt, men omedelbart efter hemkomsten därifrån berusade han sig, varför han blev avskedad från anställning, som skaffats honom vid interneringstidens slut. Han blev därför återintagen å Venngarn för brott mot utskrivningsvillkoren. Även efter denna internering återföll han omedelbart i alkoholmissbruk och blev en gång anhållen för fylleri och våldsamhet i hemmet. Kort därefter gjorde han sig skyldig till stöld, varför han dömdes till 5 månaders straffarbete. Då han under fritiden ständigt gått onykter och legat fadern till last, blev han på föranstaltande av nykterhetsnämnden omedelbart efter strafftidens slut ånyo tvångsinternerad å Venngarns alkoholistanstalt. Han vistades nu därstädes två år (1924—26), därunder han visade ett ganska oroligt och ostadigt uppförande. Då hans återvändande till hemstaden uppenbarligen skulle medföra omedelbart återfall i dryckenskap, blev han under denna Venngarnsvistelse utbildad till ladugårdskarl och anskaffades honom därpå vid interneringstidens slut anställning som sådan å landet. Så snart han tillträtt denna plats, begärde han emellertid några kronor i förskott, under förebärande, att han behövde underkläder, varpå han försvann för att sedermera återkomma berusad. Resultatet blev avsked och återintagning å Venngarn för brott mot utskriv-

310 ALFRED PETRÉN.ningsvillkoren. Ånyo utskriven efter den för sådant fall stadgade interneringstiden, blev han snart dömd för andra resan stöld. Kort efter frigivningen från detta straff blev han i februari 1928 häktad för en genom inbrott förövad stöld av ett större vinparti. Domstolen begärde nu yttrande om hans sinnesbeskaffenhet och, sedan såväl professor Kinberg som medicinalstyrelsen förklarat, att han vid åtaladebrottets begående befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd som avses i strafflagens 5 kap. 6 §, blev han med tillämpning av denna paragraf dömd till 9 månaders straffarbete utan att därvid straffets utbytande mot förvaring ifrågasattes, trots det att brottet var begånget sedan förvaringslagen trätt i kraft Domstolen (som dock var hans hemstads rådstuvurätt) syntes sålunda ha förmenat, att en förkortad strafftid vore den riktigaste behandlingen av denne psykiskt abnorme alkoholist, som visat sig fullkomligt oförbätterlig! Sedan Y efter nämnda strafftid ånyo återfått sin frihet, dröjde det icke mer än ett par veckor förrän han på nytt var häktad för stöld efter att under större delen av denna tid ständigt ha »gått i halvfylla». Efter att ha varit föremål för förnyad rättspsykiatrisk undersökning förklarades Y ånyo av såväl vederbörande fängelseläkare som medicinalstyrelsen hava vid brottets begående befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd, som avhandlas i strafflagens 5 kap. 6 §. Nu gjorde åklagaren framställning om att handlingarna måtte översändas till interneringsnämnden och Y:s fader anhöll jämväl att Y, som ständigt störde friden i hemmet, måtte bli intagen å förvaringsanstalt. I detta syfte hänvände sig nu Rådstuvurätten till interneringsnämnden, som självklart tillstyrkte intagning å förvaringsanstalten. Under vistelsen å denna har Y visat ett påfallande hypomant stämningsläge med förhöjd psykomotilitet. Han passar icke alls ute i samhället och trivs för övrigt bra å anstalten.

 

    I ett fall, ävenledes gällande en högeligen asocial individ, hava domstolarna t. o. m. tvenne gånger efter förvaringslagens ikraftträdande dömt med tillämpning av strafflagens 5 kap. 6 § utan att vid någotdera tillfället hava ifrågasatt straffets utbytande mot förvaring. Fallet synes mig därför förtjäna omnämnande.

 

    Z, f. 1900, visade redan tidigt vanart med benägenhet för snatteri och blev vid 10 års ålder intagen å skyddshem. Vid 19 års ålder tog han värvning vid ett regemente men rymde efter några dagar och gjorde sig sedan även skyldig till stöld. Då han under strafftiden företedde tecken å sinnessjukdom, blev han vid dess slut intagen å sinnessjukhus. Efter utskrivning därifrån blev han 1924 dömd för penningutpressning och 1925 för andra resan stöld. Under avtjänandet av sistnämnda straff visade han sig synnerligen egendomlig och var därför före strafftidens slut för observation intagen å sinnessjukavdelningen vid Långholmens centralfängelse, men befanns därvid hans sinnestillstånd ej vara sådant, att det för intagning å sinnessjuk-

NÅGRA ORD OM INTERNERINGSNÄMNDENS UPPGIFTER. 311hus erforderliga läkarintyg kunde utfärdas. Efter frigivningen synes han mest ha levt på bettleri — åt vilket »näringsfång» även modern, som fått tre barn med lika många olika fäder, ägnat sig — och i övrigt varit hemfallen till dryckenskap; brukade i brist på brännvin förtära »dunder». Enligt uppgift av kommunalnämndsordföranden i hans hemort voro de dagsverk ärligt arbete han utfört per år lätt räknade. I januari 1929 blev Z ånyo häktad för stöld. Domstolen begärde nu undersökning av hans sinnesbeskaffenhet. Under det att denna pågick fick han en fängelsepsykos. Sedan denna efter några månader var överstånden, avgav vederbörande fängelseläkare (en f. d. hospitalöverläkare) det utlåtande, att Z på grund av psykisk abnormitet varit och fortfarande vore av den sinnesbeskaffenhet, som avses i strafflagens 5 kap. 6 §, samt att han på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan. Trots det även medicinalstyrelsen instämde i detta yttrande, fann domstolen dock icke anledning ifrågasätta, att det jämlikt nämnda paragraf ådömda straffet — 3 månaders straffarbete — utbyttes mot förvaring, utan i dess ställe förklarades straffet helt och hållet avtjänat »genom den sakfälldes hållande i häkte». Att en sådan dom, som nära nog gav denne av naturen asociale individ fribrev på att begå brott, icke kunde vara ägnad att hos honom skapa motiv för avhållande från brott ligger ju i öppen dag. I juni 1930 blev Z också häktad för nytt brott, i det han efter frigivningen valt koppleri som näringsfång. Vederbörande domstol begärde även denna gång undersökning av hans sinnesbeskaffenhet, och ånyo förklarade såväl vederbörande fängelseläkare som medicinalstyrelsen, att Z vid tiden för åtalade brotts begående varit och fortfarande vore av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Domstolen avgav därpå den 14 november 1930 följande utslag:
    »Häradsrätten finner icke sådana omständigheter i målet förebragta, att handlingarna däri böra överlämnas till Interneringsnämnden för inhämtande av dess yttrande, utan företager målet till avgörande på förhandenvarande skäl.
    Det åtalade förfarande, vartill Z emot sitt nekande är lagligen förvunnen, är av beskaffenhet att för Z medföra ansvar för koppleri.
    Genom i målet avgivet utlåtande har Häradsrätten inhämtat, att Z vid åtalade gärningens begående varit av sådan sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs.
    Häradsrätten prövar rättvist jämlikt 18 kap. 11 § nyssnämnda lag jämfört med förut omförmälda lagrum döma Z att hållas i fängelse tre månader, skolande dock en tid av två månaders fängelse anses vara verkställd genom Z:s hållande i häkte.»

 

    Förra gången blev mannen, som nämnts, fri omedelbart efter domens avkunnande och denna gång en månad därefter. Att sådana domar å en person som denne — han är ett rent typfall av en fullkomligt amoralisk hysteriker — snarast komma att

312 ALFRED PETRÉN.verka som en direkt uppmaning att fortsätta med den asociala och kriminella livsförelsen, har man all anledning att antaga, när man känner en sådan individs psyke. Skall brottsligheten i ett dylikt fall kunna bekämpas, är det helt naturligt nödvändigt, att det korta fängelsestraffet — vilket å denne individ aldrig hade haft annan verkan än framkallandet av symtom å övergående sinnessjukdom — utbytes mot längre tids uppfostran å förvaringsanstalt med ty åtföljande eftervårdande behandling.
    Vid det tillfälle, då rättspsykiatriska nämnden sista gången beslöt yttrande rörande sist avhandlade man, deltog förf. i handläggningen av ärendena i stället för överinspektören för sinnessjukvården. Vid detta sammanträde förekom ytterligare tre fall, i vilka den rättspsykiatriska nämnden uttalade sig för tilllämpningen av strafflagens 5 kap. 6 § och där förvaring med hänsyn till förhållandena förmodades kunna äga rum. I två av dessa fall var nämnden enig om att straffet icke borde utbytas mot förvaring — dessa fall gällde förstagångsförbrytare, som gjort sig skyldiga till mord resp. dråp, vilka brott begåtts i starkt affekttillstånd, framkallat av särskilda omständigheter — medan nämnden beträffande det tredje av dessa fall, liksom i det ovan relaterade fallet, var av den meningen, att straffet borde utbytas mot förvaring.
    Ifrågavarande fall gällde en 24-årig flicka, som tidigt förfallit till skörlevnad och visat fullkomlig brist på moral. Vid 21 års ålder hade hon för lösdriveri blivit dömd till 8 månaders tvångsarbete. Från detta frigavs hon i juni 1928, och i april 1929 blev hon därpå häktad för stöld, därvid hon uppträdde våldsamt och i hög grad obalanserat, liksom ock sedermera i häktet. I anledning därav beslöt domstolen inhämta yttrande om hennes sinnesbeskaffenhet. Såväl undersökningsläkaren som medicinalstyrelsen förklarade henne vid brottets begående hava varit av sådan sinnesbeskaffenhet, som i strafflagens 5 kap. § 6 sägs. Med tillämpning av denna paragraf blev hon därpå för första resan stöld dömd till 6 månaders straffarbete. Efter frigivningen fortsatte hon att hängiva sig åt skörlevnad och syntes även alltmer förfalla till alkoholmissbruk. Då medicinalstyrelsens yttrande rörande hennes sinnesbeskaffenhet nu för andra gången inhämtades, var hon häktad för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning och för våld å i tjänsteutövning stadda polismän samt för förseelse mot stadgan angående hotell- och pensionat-

NÅGRA ORD OM INTERNERINGSNÄMNDENS UPPGIFTER. 313rörelse (hade bott under falskt namn). Efter förnyad undersökning av hennes sinnesbeskaffenhet avgåvos yttrande av andre stadsläkaren i Stockholm och medicinalstyrelsen av samma innehåll som förra gången. Då domen emellertid nu endast kom att lyda på fängelse, kunde Rådstuvurätten icke förordna om straffets utbytande mot förvaring. Fallet är ett exempel på olämpligheten av den stränga restriktionen, att det skall behövas dom å straffarbete för att en recidivist (där icke det sista och ett föregående brott varit sedlighetsförbrytelse) skall kunna bli intagen i förvaringsanstalt, ty det är ju alldeles uppenbart att även i detta fall en längre tids uppfostrande behandling med ty åtföljande eftervårdande verksamhet vore en nödvändig förutsättning för åstadkommande av ändrad livsförelse. Så länge man låter brottets art och icke brottslingens beskaffenhet vara det avgörande vid behandlingen av en psykiskt abnorm förbrytare av den asociala typen, har man ingen utsikt att få en sådan person förbättrad.
    För den händelse det skulle förekommit att en domstol i fall, där förvaring lämpligen kunnat ifrågakomma, icke förordnat härom av den anledningen att medicinalstyrelsen vid sin hänvisning till strafflagens 5 kap. 6 § icke yttrat sig angående straffoemottaglighet, må här till sist nämnas, att den rättspsykiatriska nämnden numera icke brukar yttra sig om annat än själva sinnesbeskaffenheten. Emellertid kan det i detta sammanhang vara skäl att upplysa om att nämnden därvid brukar olika formulering, när den anser, att straffet bör utbytas mot förvaring, och då den anser förvaring icke böra ifrågakomma. I sistnämnda fall yttrar sig den rättspsykiatriska nämnden sålunda endast om sinnesbeskaffenheten vid tidpunkten för brottets begående, medan däremot nämnden, när den anser förvaring vara den lämpligaste åtgärden, uttalar att vederbörande både vid tidpunkten för brottets begående varit och fortfarande är av sinnesbeskaffenhet, som avses i strafflagens 5 kap. 6 §.
    Emellertid har det visat sig, att medicinalstyrelsen även yttrar sig om eventuell straffoemottaglighet, därest domstolen särskilt frågar härom. Detta framgår av ett yttrande, som medicinalstyrelsen den 17 januari 1931 avgav till Svea Hovrätt rörande en psykiskt abnorm, som under ett årtionde gång efter annan blivit dömd för olika brott, såsom stöld, bedrägeri och särskilt koppleri. Hovrätten begärde att medicinalstyrelsen i

 

21 — Svensk Juristtidning 1931.

314 ALFRED PETRÉN.sitt utlåtande skulle tillkännagiva: 1) om vid det ifrågavarande brottets begående (fjärde resan stöld) hos exploranden förelåg sinnessjukdom eller viss annan psykisk rubbning; 2) om anledning funnes till antagande, att hos exploranden påvisad rubbning varit utan betydelse för tillkomsten av brotten; 3) om och i vad mån exploranden får anses vara mottaglig för den med straffarbetsstraff avsedda verkan; 4) om exploranden är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Sedan professor Kinberg vid den av Hovrätten begärda undersökningen funnit mannen vara en konstitutionellt abnorm individ (hysteriker) med permanent hypoman grundstämning och höggradig nivellering av de moraliska föreställningarna, avgav medicinalstyrelsen det utlåtandet, att den tilltalade i fråga vid tiden för åtalade gärningars begående lidit och fortfarande lede av konstitutionell psykisk abnormitet, att det icke kunde uteslutas, att denna abnormitet varit av betydelse för tillkomsten av brotten och bidragit till den vådlighet för annans säkerhet till egendom, som hos honom framstått, samt att han på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan. Som synes kan en domstol räkna med att få veta medicinalstyrelsens uppfattning, i vad mån en s. k. förminskat tillräknelig förbrytare kan anses vara mottaglig för den med straffet avsedda verkan, därest blott domstolen särskilt frågar därom.
    Sistnämnda fall är i övrigt anmärkningsvärt från den synpunkten, att underrätten — en landsortsrådstuvurätt — dömt i målet utan att inhämta yttrande om den tilltalades sinnesbeskaffenhet, trots det straffregistret kunde upplysa om att denne under avtjänandet av närmast föregående straff längre tid (4/7 1929—20/2 1930) vårdats å sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Långholmen och det i den nya sinnessjuklagen är stadgat att, där i brottsmål domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter eller minskar straffbarheten, den tilltalade ej må dömas skyldig till brottet utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet vid nämnda tid och beträffande frågan, huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus (41 §). Tack vare det förhållandet, att den tilltalade överklagade domen, fick Hov-

NÅGRA ORD OM INTERNERINGSNÄMNDENS UPPGIFTER. 315rätten tillfälle att taga initiativ till en utredning om den tilltalades sinnesbeskaffenhet, och hänvände sig, sedan denna utredning ägt rum och medicinalstyrelsen avgivit ovannämnda yttrande i ärendet, Hovrätten till interneringsnämnden med förfrågan, huruvida enligt nämndens åsikt förordnande borde meddelas om den tilltalades intagande å sådan vårdanstalt, som förmäles i lagen den 12 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare — en förfrågan, som interneringsnämnden i skrivelse den 4 mars 1931 besvarat jakande.

 

    Som bekant innehöll det av den s. k. lilla strafflagskommissionen först framlagda »förslag till lag om internering av farliga återfallsförbrytare», att den däri föreslagna nämnden skulle besluta om en dylik förbrytares internering. Då det emellertid vid frågans avhandlande i svenska kriminalistföreningen riktades en skarp kritik mot detta förslag, enligt vilket domstolarna icke skulle få bestämma om internering av farliga återfallsförbrytare, vidtogs i det sedermera framlagda förslaget rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare på denna punkt den modifikationen, att det visserligen skulle tillkomma domstolen att besluta om förvaring men att denna dessförinnan skulle vara skyldig att infordra yttrande av interneringsnämnden. (Motsvarande ändring blev vidtagen i det förslag till interneringslag, som var intaget uti den vid 1927 års riksdag framlagda kungl. propositionen i ärendet.) I sakens natur ligger, att det hade blivit en mera enhetlig tillämpning landet över av förvaringslagen, om alla fall, där vederbörande fängelseläkare eller medicinalstyrelsen hänvisat till användningen av strafflagens 5 kap. 6 §, hade blivit underställda interneringsnämndens prövning. Med en sådan ordning, genom vilken interneringsnämnde erhållit initiativrätten — något som ju icke behövt utesluta, att det varit domstolarna som haft beslutanderätten — skulle nämnden ha kunnat göra en vida större insats för abnormbrottslighetens bekämpande än vad nu är möjligt. Den uppgift interneringsnämnden i detta hänseende har genom att bestämma om förvaringstidens längd och vid utskrivningarna dirigera den eftervårdande verksamheten är dock — som jag här sökt visa —icke utan betydelse.