STRAFFSYSTEMET I DEN NYA ITALIENSKA STRAFFLAGEN.

 

AV

 

BORGMÄSTAREN JAKOB PETTERSSON.

 

Frågan om en strafflagsreform har i Italien stått på dagordningen sedan mer än ett årtionde. En av regeringen tillsatt kommitté under ordförandeskap av prof. ENRICO FERRI framlade 1921 ett preliminärt förslag till ny strafflag, grundat på den positiva skolans principer. Enligt detta skulle den straffrättsliga reaktionen mot brottsligheten icke avse brottslingens tuktan, utmätt efter brottets svårhetsgrad, utan uteslutande vara ett försvarsmedel mot den i brottet yppade samhällsfaran, avpassat efter brottslingens farlighet. I överensstämmelse härmed ville förslaget avskaffa skillnaden mellan straff- och skyddsåtgärder, vilka bägge reaktionsmetoder sammanfattades under benämningen »sanktioner». För vuxna, ej abnorma brottslingar stipulerade förslaget följande sanktioner: böter, förvisning från en ort till en annan, åläggande att vistas på en bestämd ort, arbetsskyldighet i en statens arbetsinrättning eller åkerbrukskoloni samt inspärrning i tukthus på viss tid eller på livstid. Politiska brottslingar ansågos enl. Ferris förslag böra komma i åtnjutande av en mera hänsynsfull behandling, för så vitt deras brott bestämts av altruistiska motiv. Såsom sanktioner för dem upptog förslaget därför böter, landsförvisning samt ett slags custodia honesta (detenzione). För minderåriga förbrytare föreslogos övervakning, intagning i yrkesskola, å uppfostringsanstalt eller skolskepp, å lantbrukskoloni eller å förvaringsanstalt samt för abnorma intagning å förvaringsanstalt, kriminalasyl eller arbetskoloni.
    Fascismen, som år 1922 övertog regeringsmakten i Italien, hade givetvis icke användning för Ferris moderna idéer. En ny kommitté tillsattes, som år 1927 framlade ett strafflagsförslag, i väsentliga stycken konträrt motsatt Ferris. Sedan däröver inhäm-

tats yttranden från sakkunniga myndigheter, framlade justitieministern ALFREDO ROCCO år 1929 »definitivt förslag till strafflag och lag om proceduren i brottmål». Detta förslag har sedan undergått granskning av en parlamentarisk kommission, och pågrundvalen härav har den 19 oktober »anno VIII» (d. v. s. 1930) promulgerats »Codice penale e Codice di Procedura penale».
    För strafflagsreformen ha uppställts tre önskemål: förenkling av det gamla straffsystemet, eliminerande av varje tendens till överdriven mildhet samt åstadkommande av ett mera intimt samband mellan straffets avskräckande funktion och dess individualisering. Förenklingen synes huvudsakligen bestå däri att av de två nu parallellt förekommande formerna av fängelsestraff, detenzione och reclusione, den förstnämnda uteslutits ur straffsystemet. Reaktionen mot mildhetstendenserna framträder åter dels i skärpning av straffen för vissa brottsgrupper, särskilt de politiska, och dels i dödsstraffets definitiva upptagande i straffsystemet, vilket skett provisoriskt redan 1926. Till motivering av sistnämnda åtgärd anföres bland annat, att »det skulle vara ett drag av slö juridisk sentimentalitet att rygga tillbaka för de yttersta försvarsmedlen mot dem som utveckla brottslig verksamhet till fördärv för statens mest väsentliga livskrav samt dess politiska och moraliska utveckling». Detta förklaras vara sagt »särskilt med hänsyn till den nya, av fascismen skapade eran, under vilken de individuella värdena — i stället för att bliva koefficienter för upplösning och splittring — böra förena sig till en fast organism av sunda krafter, lämpade att bilda nationens styrka och själ».
    Vad särskilt de politiska brotten beträffar, avvisas uttryckligen »den falska och fördärvliga principen» om hänsyn till de ädla motiv, som kunna vara bestämmande för desamma.
    Dödsstraffet skall enligt den nya lagen verkställas medelst arkebusering, med befogenhet för justitieministern att, där sådant finnes lämpligt, förordna om dess exekution inför offentligheten.
    Av frihetsstraff upptagas tre former: tukthus (ergastolo), fängelse (reclusione) och arrest.
    Tukthus ådömes alltid för livstiden och är givetvis förenat med arbetstvång. Enligt 1889 års strafflag utgjorde den tid, under vilken tukthusfånge skulle hållas i cell, sju år och kunde i vissa fall utsträckas till livstiden. Den nya strafflagen innehåller härutinnan den regeln att cellisolering endast skall ådömas i det fall att brottslingen förskyllt tukthus för ett eller flera brott samt

därjämte viss tids fängelsestraff för ett eller flera andra brott. Tiden för cellisoleringen är 6 månader—4 år. Tukthusfånge, som avtjänat åtminstone tre år av straffet, kan sättas till arbete — i regel jordbruksarbete eller dräneringsarbete — utanför straffanstalten. Efter justitieministerns förordnande kan straffet skärpas genom dess verkställande i en koloni eller annat transmarint område.
    Fängelsestraff kan ådömas för en tid av minst femton dagar och högst tjugufyra år. Liksom i fråga om tukthusstraffet kan domstolen förordna om dess verkställande i enrum under viss del av strafftiden, dock ej för längre tid än ett år. Fängelsestraff, som alltid är förenat med arbetstvång, kan efter avtjänande av ett år inom sluten anstalt verkställas medelst arbete utanför densamma. Liksom i fråga om tukthusstraffet kan justitieministern förordna om dess avtjänande i en koloni eller annat transmarint område.
    Arreststraff kan ådömas på en tid av från och med fem dagar till och med tre år. Det är förenat med arbetstvång, men arbetet kan med hänsyn till fångens anlag och föregående verksamhet vara av annat slag än det som vanligen förekommer i fängelset.
    Den som undergår frihetsstraff för en tid, överstigande fem år, kan erhålla villkorlig frigivning, då han avtjänat hälften eller, om han är recidivist, tre fjärdedelar av straffet, under förutsättning att han givit pålitliga bevis på gott uppförande samt att ej mer än fem år återstår av strafftiden. Villkorlig frigivning kan ej äga rum, då domen innehåller förordnande om en med internering förenad skyddsåtgärd efter frihetsstraffets avtjänande. Den villkorligt frigivne skall stå under polisuppsikt under minst ett år. Friheten förverkas och den avbrutna straffverkställigheten fortsättes, om den villkorligt frigivne begår ett nytt brott eller en överträdelse av samma slag som det brott, som föranlett straffdomen, eller eljest överträder de föreskrifter vilka fästats som villkor vid frigivningen.
    Av bötesstraff bibehåller lagen de bägge formerna multa och amenda, av vilka multa ådömes till belopp av 50—50,000 lire och amenda till belopp av 20—10,000 lire. I fråga om bägge dessa straff har domaren befogenhet att höja beloppet upp till lagens tredubbla maximum. Dessutom kan domaren för brott, begångna av vinningslystnad, till det i lagen stadgade frihetsstraffet lägga ett bötesbelopp av 50—50,000 lire.
    Genom möjligheten att i särskilda fall höja bötesmaxima

anses skälig hänsyn hava tagits till den dömdes ekonomiska ställning. Att alltid låta nämnda hänsyn bestämma penningstraffet finner justitieministern vara oriktigt, enär straffet enligt ett sådant system komme att utmätas icke efter den otillåtna handlingens mer eller mindre svåra beskaffenhet eller efter brottslingens farlighet utan efter en yttre, tillfällig och variabel omständighet, som vore föga lämplig att såsom funktion av psykiskt tvång utöva allmänpreventiv verkan.
    Villkorlig dom (Sospensione condizionale della pena) kan meddelas i fråga om frihetsstraff, ej överstigande ett år, eller penningstraff, som, ensamt eller i förening med frihetsstraff, efter förvandling ej skulle medföra förlust av friheten för längre tid än den nyssnämnda. Övervakningstiden är fem år, om domen gäller ett brott, och två år, därest det är fråga om en överträdelse (contravvenzione).
    Av accessoriska straff förekomma i den nya strafflagen följande olika slag: 1) obehörighet att innehava offentliga ämbeten och allmänna förtroendeuppdrag, 2) obehörighet att utöva visst yrke eller viss konst, varför särskild auktorisation erfordras, 3) förlust av föräldramyndighet över barn och målsmansrätt för hustru samt 4) publicering av straffdomen medelst offentligt anslag i de kommuner, där brottet blivit begånget, där den dömde haft sitt senaste hemvist och där domen avkunnats, ävensom i en eller flera av domaren bestämda tidningar.
    Förutom egentliga straff innehåller lagen, liksom andra moderna strafflagar, en rad av »skyddsåtgärder» mot vissa grupper av brottslingar. Justitieministern betonar, att sådana åtgärder äro av utomordentlig vikt, ehuru han förklarar sig ej kunna dela den positiva skolans mening att de böra sättas i stället för straff. De anses sålunda vara användbara, för så vitt därigenom ej någon rubbning sker av de gamla reglerna om den moraliska tillräkneligheten och ansvaret och endast i den mån de ej förringa värdet av de rent straffrättsliga sanktionerna. Justitieministern säger sig med ej ringa tillfredsställelse kunna anteckna, att den möda, han nedlagt på lösningen av detta nya problem, icke varit förgäves. Enligt »ett nästan enhälligt omdöme av ej blott de italienska kriminalisterna utan även utländska vetenskapsmän och forskare», avgivet över det första utkastet till den nya strafflagen, lär nämligen dess reglering av detta ämne vara »den grundligaste och mest fulländade, som någonsin försökts i

de olika strafflagar och i de otaliga förslag, som förekomma i våra dagars internationella legislativa rörelse».
    Skyddsåtgärderna indelas i två grupper: personliga och ekonomiska. De förra begränsa brottslingens personliga frihet och avse att hindra honom från att begå nya brott. Vissa av dessa åtgärder gå ut på brottslingens internering — antingen i en åkerbrukskoloni (colonia agricola), i en arbetsinrättning (casa di lavoro), i en vårdanstalt (casa di cura e di custodia), i ett fängelsehospital (manicomio giudiciario) eller i en tvångsuppfostringsanstalt (riformatorio giudiciario). Andra skyddsåtgärder åter äro ej förenade med inspärrning, såsom försättande under polisuppsikt (libertà vigilata), förbud att vistas i viss kommun, vissa kommuner, viss provins eller vissa provinser, förbud att besöka utskänkningsställen samt (för utlänningar) utvisning. De ekonomiska skyddsåtgärderna äro: borgen för gott uppförande samt förverkande av egendom, som förvärvats för begående av brott eller genom brott.
    Skillnaden mellan frihetsstraff och med inspärrning förenade skyddsåtgärder skall avspeglas i den praktiska organisationen av straffanstalterna och de inrättningar, som hava hand om skyddsinterneringen. De förra måste utmärkas av den stränghet och hårdhet, som erfordras för realiserande av deras repressiva syfte, medan åter de senare skola avstå från allt som har karaktär av avskräckning.
    Handhavandet av skyddsåtgärderna är överlämnat åt domstolarna, som kunna förordna om sådana antingen såsom ett tilllägg till straffet eller — i de fall, då den tilltalade befinnes otillräknelig, men samhällsfarlig — i stället för straff. Med ledning av de upplysningar, som under straffverkställigheten vinnas om den dömdes farlighet, kan domstolen utbyta en med inspärrning förenad skyddsåtgärd mot en annan sådan utan inspärrning. Skyddsåtgärderna ådömas alltid för obestämd tid, men kunna av domstolen hävas, då de omständigheter, som konstituerade brottslingens samhällsfarlighet, anses icke längre föreligga. Dock kan sådant hävande ej ske, förr än den minimitid förflutit, som lagen fastställer för varje skyddsåtgärd. Så snart denna minimitid förflutit, skall domstolen skrida till ny undersökning angående brottslingens samhällsfarlighet.
    Internering i en åkerbrukskoloni eller en arbetsinrättning tilllämpas dels i vissa i lagen särskilt angivna fall och dels i fråga

om dem som av domstolen förklarats vara yrkesbrottslingar eller brottslingar på grund av medfödd böjelse (per tendenza) eller vana, en förklaring, som kan meddelas antingen på grund av den rannsakning, som föregått straffdomen, eller med ledning av de upplysningar, som vunnits under straffverkställandet. För interneringstiden äro endast minima fastställda. Dessa utgöra: för vanebrottslingar två år, för yrkesbrottslingar tre år, för brottslingar på grund av medfödd böjelse fyra år samt i alla andra fall ett år.
    Den som på grund av sinnessjukdom eller kronisk förgiftning av alkohol eller narkotika eller på grund av dövstumhet för ett ej kulpöst brott fått nedsättning i straffet skall förvaras i en vårdanstalt under en tid av minst ett år, då lagens straff för brottet ej understiger fem års fängelse. För svårare brott är minimiinterneringstiden tre år. Vid mindre svåra brott är minimitiden sex månader, med befogenhet för domstolen att, såvida ej fråga är om straffnedsättning på grund av kronisk alkoholism eller förgiftning med bedövningsmedel, utbyta interneringen mot brottslingens ställande under polisuppsikt. Interneringen i vårdanstalt sker i regel först efter verkställandet av det ådömda frihetsstraffet.
    Den som dömts till fängelse för brott, begånget i berusat tillstånd eller under inflytande av narkotiska medel, skall, om han är hemfallen åt vanemässigt bruk av alkohol eller narkotika, efter avtjänande av straffet insättas i en för dylika fall särskilt avsedd vårdanstalt för en tid av minst sex månader. Då tiden för det ådömda fängelsestraffet ej uppgår till tre år, kan domstolen utbyta interneringen mot brottslingens ställande under polisuppsikt.
    Internering i ett fängelsehospital skall alltid tillämpas i fråga om den som begått ett grövre brott, men förklarats straffri på grund av sinnessjukdom, kronisk förgiftning med alkohol eller narkotika eller dövstumhet. Minimum för interneringstiden är tio år, om det begångna brottet i lagen är belagt med dödsstraff eller tukthus, samt fem år, om brottet i lagen är belagt med fängelse i minst tio år, eljest två år.
    Minderåriga (14—18-åringar) kunna efter utståndet straff insättas i tvångsuppfostringsanstalt för en tid av minst ett år.
    Förbudet att vistas i en viss eller flera kommuner eller i en viss eller flera provinser tillämpas i fråga om dem, som förbrutit sig mot »statens personlighet» eller den allmänna ordningen.