JULIUS MAGNUS. Die Rechtsanwaltschaft. Leipzig 1929. W. Moeser Buchhandlung. 536 s. Inb. M. 16.10.

 

    Den fria enhetliga advokaturen i Tyskland är årsbarn med Reichsgericht. Båda kommo till världen genom den omfattande rikstyska lagstiftning, som trädde i kraft d. 1 okt. 1879. Det dubbla femtioårsminnet har firats på många sätt. Bl. a. utgav den kände Berlinadvokaten, redaktören för Juristische Wochenschrift Justizrat Dr Julius Magnus två samlingsverk: Die höchsten Gerichte der Welt och Die Rechtsanwaltschaft (der Welt). Det förra tillägnades Reichsgericht, det senare Der Deutschen Anwaltschaft und ihrem unermüdlich wirkenden Fiihrer, dem Deutschen Anwaltverein. Arbetet om världens högsta domstolar recenserades redan i förra årets första häfte på ett intresseväckande sätt av justitierådet Wedberg. Här följer ett omnämnande av arbetet om världens advokatväsende.
    Må jag först konstatera ett glädjande faktum. Boken är ägnad att undanröja en svensk fördom. Vi ha trott, att Sverige och Finland

 

3 — Svensk Juristtidning 1931.

34 TOM FORSSNER.vore de enda. i övrigt civiliserade länder, som ej aktat nödigt att i någon mån reglera advokatväsendet. Detta är oriktigt. Vi befinna oss i sällskap med Indiana, Mexiko, Abessinien, Afganistan och Siam. Är man optimist och tager väl vara på denna tröstegrund, kan även en svensk utan beklämning läsa om advokatförhållandena i den övriga världen och intresseras, ja, imponeras. Ty boken är i själva verket imponerande ej blott som arbetsprestation. Man får naturligtvis icke advokatväsendets saknade historia, men man får ett starkt intryck, att den borde skrivas och kunde skänka oanade kulturvärden. Redan de kortfattade historiska översikterna i detta samlingsverk giva en fördjupande bakgrund åt skildringen av yrkets nutida organisation, förutsättningar och uppgifter. Den sammanhållande och bärande yrkesuppfattningen spelar i boken som i livet stor roll och likaså advokaternas ställning i socialt, ekonomiskt, politiskt och kulturellt avseende. Däremot skulle man önska, att utrymmet tillåtit ett närmare ingående på själva yrkesutövningen, som i regel beröres tämligen lätt. Man får därför icke riktigt klart för sig, i vad mån praktiken svarar mot de höga ideal som allmänt förkunnas. Högst svingar sig den belgiske författaren, som utan reservation förklarar, att yrkesuppfattningen inom Belgiens advokatkår är »die denkbar höchste und edelste». Andra författare uttala nog vissa tvivelsmål om den fullständiga överensstämmelsen mellan lära och leverne, men påtagliga missförhållanden förläggas gärna till gångna och kommande dagar. Både forntid och framtid te sig i många länder bistra.
    Bidragen äro i regel sakligt och väl skrivna, men naturligtvis av mycket olika värde. Somliga äro tämligen skissartade, andra grundliga och väl genomarbetade. Att de äro författade med ledning av ett frågeformulär märkes föga och har icke åstadkommit någon tyngande enformighet. Tvärtom, synpunkter och stil skifta i hög grad och återspegla ofta på ett karaktäristiskt och roande sätt författarnas nationalitet och temperament. Politik och lyrik få här och där sina offer, och icke heller patriotismen blir lottlös. Den franska författaren t. ex. slutar helt oförmodat sin sakliga framställning med en noggrann redogörelse för huru många Paris-advokater som deltogo i kriget, däri stupade, blevo befordrade eller hugnade med olika dekorationer.
    Yrkets kampinställning betonas på många håll kraftigt. Advokatverksamheten har ju alltid främst gått ut på att hävda individens verkliga eller förmenta rätt, och denna utpräglat individualistiska tendens har sällan fallit tidens mäktiga herrar på läppen. Redan Muhamed skall hava sagt: »Wer euch die kühnsten Rechtsgutachten liefert, wird euch auch am kühnsten in die Tiefen der Hölle führen». Han har under århundradens lopp fått många eftersägare, men de vilseförda människorna ha i regel tagit risken och hållit på sina advokater. Inte ens Napoleon rådde på dem. När han ville ur rättssalarna utdriva »diese Horde Ideologen, Phrasendrescher, gelehrter Meister des Verrats, Aufwiegler und Querulanten», misslyckades han totalt. Föga bättre gick det Fredrik den store. Hans experiment är särdeles karaktäristiskt för kampen mot den fria advokaturen och må därför något

ANM. AV JULIUS MAGNUS: DIE RECHTSANWALTSCHAFT. 35närmare beröras. Vid införandet av en ny djärvt tänkt processordning avskaffade han helt enkelt advokaterna och upprättade i stället en starkt begränsad kår av s. k. Assistenzräte. Dessa gjordes till fast avlönade medlemmar av domstolen och fungerade närmast som ett slags förhörsdomare. Naturligtvis voro de strängt förbjudna att taga ringaste hänsyn till klienternas intresse, men lönen uttogs icke desto mindre på indirekt väg av de stackars rättssökande. I denna falska ställning kunde herrar Assistenzräte icke uträtta mycket. De blevo snart kända för lojhet, och allmänheten började knorra allt högljuddare. Eftergift på eftergift måste göras, och efter få år såg man sig tvungen att ånyo omstöpa rättegångsordningen. Assistensråden försvunno i tysthet, och de gamla advokaterna återkommo nu i form av Justizkommissare. Till detta ämbete — med rang näst efter yngste assessorn — hade de flesta f. d. advokater utnämnts i samband med den första reformen. Som ersättning för de förlorade processinkomsterna hade de därvid egendomligt nog fått privilegium på den såsom mindre farlig ansedda jurisdictio voluntaria. Sedan de återerövrat rättegångarna, hade de alltså mycket förbättrat sin ställning och voro privilegierade all-round advokater till gagnet om också icke till namnet. Detta fingo de 1849, då titeln Rechtsanwalt infördes, men sin ämbetsmannaställning behöllo de ända till 1879, om ock banden i olika avseenden lossats redan tidigare.
    I Fredrik den stores fotspår trampade Lenin djärvt åstad, och Mussolini följer trevande efter. Däri ligger intet förvånande. Märkligare är, att psykologiskt sett samma tendens kan spåras hos våra dagars starkaste och hänsynslösaste privata maktutövare, den organiserade arbetarrörelsen och de stora affärsföretagen. De vilja nog gärna få hjälp av skickliga advokater, men de vilja göra dem beroende, ta dem i sin tjänst. De söka tekniska biträden och icke fria rådgivare. Men det fria rådgivarskapet är advokatens främsta uppgift, grundförutsättningen för hela hans verksamhet. Han kan varken samhälleligt eller privat fylla sin plats, om han ej intager en sådan ställning, att han kan giva rent sakliga råd och törs hävda sin ståndpunkt. Han måste därför vara i möjligaste mån oberoende av samhällets dömande, administrativa och politiska myndigheter, och han måste stå fri gentemot klienten. Det är detta irriterande frihetskrav man i missriktat nit eller missförstått intresse så ofta velat åt. Nu är åter stormen lös, och många spå ofärd.
    Frihetskravet har emellertid ett så starkt inre berättigande, att det hittills alltid segrat, om ock efter svåra kriser. I de flesta äldre kulturländer har det på olika sätt vunnit erkännande och skydd i lagstiftningen. Man har upphävt domstolarnas och administrationens inflytande på rekryteringen och deras primära disciplinmakt. Dessa uppgifter ha i stället tilldelats officiella självstyrande advokatorganisationer, som ha att kontrollera yrkesutövningen och i avsevärd mån även yrkesutbildningen. I många länder — särskilt de romanska — söker dessutom lagstiftningen hindra advokaterna att binda sig i olämpliga situationer genom förbud för dem att innehava en mängd

36 TOM FORSSNER.offentliga och privata anställningar och att utöva vissa yrken, framför allt de affärsbetonade. På andra håll regleras dessa förhållanden av traditionen, vanligen uppburen och vårdad av stora enskilda advokatföreningar. Slutligen ha vi den urgamla från historisk och psykologisk synpunkt intressanta uppdelningen i advokater och prokuratorer, barristers och solicitors, vilken bör ses som ett värn på en gång för rättens höghet och advokatens frihet.
    Advokatorganisationerna äro naturligtvis ganska olika i olika länder. Vanligen äro de av ungefär följande typ. I anslutning till ett större eller mindre antal domstolar finnas kollegier, barreaux, till vilka alla advokater skola vara anslutna. Dessa kollegier välja sin egen styrelse och stundom en överstyrelse för hela landet. Styrelsen utövar kollegiets administrativa och dömande befogenheter. Bland disciplinstraffen återfinner man på vissa håll böter, men i allmänhet utgöras de blott av varning och uteslutning på viss tid eller för alltid. Disciplinbesluten, åtminstone de strängare, kunna i regel överklagas antingen direkt till högsta domstolen eller först till appelldomstolarna. Vid prövningen av dylika mål hava vanligen flera eller färre advokater säte och stämma i vederbörande domstol.
    I England finnes ingen officiell advokatorganisation, och även de privata advokatföreningarna spela en underordnad roll. Av desto större betydelse äro de över hela världen kända inns of court — Lincolns Inn, Grays Inn, The Inner Temple och the Middle Temple — fyra ärevördiga institutioner med ej fullt utredda anor ända ned i medeltiden. De äro ett slags brödrasällskap, mycket förnäma och mycket förmögna. De residera i gamla vackra gårdar i London, och där rör sig deras liv i säregna traditionella former, som skänka ålderdomlig värdighet och behag åt en i realiteten modern och effektiv verksamhet. För att bliva barrister måste man vinna inträde i något av dessa inns of court och där emottaga sin utbildning enligt grunder, som alltjämt fritt bestämmas av dessa visserligen högt stående men fullkomligt privata institutioner. De ensamma hava rätten att admit to the bar, varigenom även den enda banan till högre domarbefattningar öppnas. High Court of Justice och överinstanserna rekryteras nämligen uteslutande ur barristerkåren, som också i stor utsträckning levererar andra juridiska ämbetsmän och professorer. Sitt inn bliva emellertid de befordrade trogna vanligen livet igenom. Så ha dessa institutioner blivit värdefulla, kamratliga sammanslutningar av alla slags jurister — utom solicitors. I deras styrelser återfinner man spetsarna inom Englands juristvärld. The benchers — så kallas styrelsen — handhava bl. a. advokatdisciplinen och kunna därvid som yttersta medel tillgripa »disbarring». Disciplinbesluten kunna som nästan allt annat i England dragas under domstolarnas prövning.

    Vid sidan av hela den juristvärld, som vilar på barristerkåren, stå solicitors, advokater av annan typ och med andra uppgifter. Barristers tänkas företräda rättens idé, solicitors partens intresse. Barristers äro fria juris consulti, skriva rättsutlåtanden och plädera målen inför domstolarna; solicitors äro juridiskt sakkunniga rådgivare i alla slags

ANM. AV JULIUS MAGNUS: DIE RECHTSANWALTSCHAFT. 37praktiska angelägenheter utom rätta, sköta såsom partsombud allt det hantverksmässiga i rättegångarna och anskaffa hela utredningen. På basis av denna instruerar solicitorn den pläderande barristern (counsel) och detta ända in i sista minuten. Han är alltid närvarande i rättssalen, där han sitter på första bänken med ansiktet mot domaren, men ofta har anledning att vända sig om och viska till barristern. Den åskådning, som ligger bakom denna uppdelning av advokatyrket, är etiskt tankeväckande, men bygger i varje fall numera på en fiktion. Barristern är dess bättre ingalunda obesmittad av partsintresset. Han följer och leder i viss mån utredningen av sina mål och uppträder inför rätta som en mycket intensiv partsrepresentant. Solicitorn å sin sida iakttager naturligtvis icke blott partens intresse utan också rättens krav, ofta med självständighet och stor juridisk skicklighet, och han har förresten numera även rätt att plädera vid vissa lägre domstolar.
    I praktiken är systemet mycket dyrt och omständligt och torde i och för sig ingalunda medföra någon ökad effektivitet i processandet, snarare tvärtom. Det har emellertid en oerhörd stark tradition för sig, och traditionen är i England en nästan oövervinnelig makt. Starka röster höjas dock för dess avskaffande även i moderlandet, såsom redan skett i nästan alla brittiska kolonier och andra utomeuropeiska besittningar.
    Utom England återfinner man yrkets delning i Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Belgien, Holland, Luxemburg och några sydamerikanska länder, på många håll dock mera i teorin än i praktiken. Lagstiftningen synes visserligen noga skilja på de olika advokattyperna och deras uppgifter, men tillåter icke desto mindre på flera håll, att samma person är på en gång avocat och avoué. Detta är t. ex. vanligt i Italien, Elsass och de franska kolonierna samt är nästan undantagslös praxis i Holland. I det egentliga Frankrike, där en personlig sammanblandning icke tillåtes, ha avouéerna fått rätt att plädera inför en rad specialdomstolar — bl. a. de viktiga cours de commerce — och även vid de talrika mindre cours civils, där det icke finnes någon barreau. Till gengäld ha advokaterna rätt att vid handels- och övriga specialdomstolar plädera sans procuration, utan hjälp av någon avoué.
    Trots allt spelar delningen av advokatyrket alltjämt en stor roll i praktik och tänkesätt. Den är fortfarande ett utomordenligt starkt värn för de pläderande advokaternas frihet det märks i våra dagars Italien — men har blivit en black om foten för solicitors, i synnerhet sedan tyngdpunkten av deras arbete förlagts till jurisdictio voluntaria. Allmänheten kan icke förstå, att även denna verksamhet innefattar en samhällelig rättshjälp. Den vida äldre och förnämare advokatgruppen har orättvist trängt den andra och dess lika viktiga och lika svåra arbete i skymundan. Detta framträder i det sociala anseendet, som är orimligt olika, i de strängt åtskilda organisationerna och även i lagstiftningen. På prokuratorerna ställas i regel mindre juridiska anspråk, de äro strängare övervakade, till-

38 TOM FORSSNER.trädet till banan är ofta icke fritt och arvodestaxor för deras processuella arbete äro ganska vanliga.
    För de endast pläderande advokaterna kan en dylik taxa icke ifrågakomma. Deras arbete innebär principiellt utförandet av hedersuppdrag, som endast kunna belönas med frivilliga hedersgåvor. För ekonomin har denna förnämitet ännu stor betydelse i etikettavseende, men besvärar icke alls i realiteten. Den torde förresten aldrig har varit farlig. Såvitt jag vet ifrågasatte visserligen aldrig de romerska juris consulti och oratores direkt betalning, men de väntade, att klienterna skulle gynna dem vid valen till de många statsämbetena, och voro icke alltid nådiga, om förhoppningarna svekos. Så berättas, att en framstående rättslärd, som fallit igenom vid konsulsvalet, vid nästa rådfrågning avfärdade några försumliga klienter med den bistert vitsiga frågan: »An nos consulere scitis, consulem facere nescitis?» Även andra förmåner och hedersbetygelser efterfikades och nåddes ofta. Hade man tur, kunde man t. ex. få sin ryttarstaty upprest. Numera föredragas allmänt kontanter. Än i dag emottager visserligen ingen advokat ett arvode, men ingen vägrar emottaga ett honorar, och ingen är orolig därför att en dylik hedersersättning ej kan indrivas med rättens hjälp. Den kommer ändå och i ett hedersmynt, där sådant finnes. Fiktionen, att barristern utför ett oavlönat hedersuppdrag, har i England — och möjligen även i andra länder — medfört en egendomlig konsekvens, som kan vara av stor ekonomisk betydelse. Barristern kan icke avkrävas skadestånd på grund av fel eller försummelse i arbetet. Än egendomligare är, att han i vissa situationer täcker solicitorn. Denne är enligt vanliga grunder ansvarig för sina gärningar, men blir fri, om och i den mån han stöder sig på ett barristerutlåtande. Detta har naturligtvis medfört, att sådana utlåtanden ofta inhämtas angående affärsjuridiska spörsmål, och att sålunda barristers i själva verket taga livlig del i redigerandet av kontrakt och andra rättshandlingar.
    Den ekonomiska standarden beröres i de flesta uppsatserna, i några mycket ingående. Ju bättre förhållandena äro, desto mindre talar man om dem. De brittiska författarna äro mycket fåordiga. Andra ha så mycket mer att säga. Italienaren och än mer tysken äro i hög grad oroliga och ungraren rent av förtvivlad. Han tillropar sina kollegor: »Lasciate ogni speranza» och skildrar i en politiskt betonad framställning den tryckande arbetslösheten efter kriget. Många advokater ha fått övergiva sitt yrke, andra uppehålla ännu livet på de alltjämt florerande bagatellprocesserna, medan åter andra finna en okontrollerbar och icke alltid oangriplig inkomst genom att ordna hyres- och rekvisitionsärenden eller anskaffa pass och inresetillstånd.
    Så illa står det naturligtvis icke till i Tyskland, men man läser dock med nästan större beklämning utgivarens allvarliga och grundliga framställning av de tyska advokatförhållandena. Han fruktar tydligen, att stora delar av Tysklands högt stående advokatkår hålla på att svikta under det ekonomiska trycket. Visserligen understryker han kraftigt, att det finnes gott om framstående tyska

ANM. AV JULIUS MAGNUS: DIE RECHTSANWALTSCHAFT. 39advokater, som med framgång hävda yrkets goda traditioner och upprätthålla en däremot svarande ekonomisk standard, men han anser, att det alldeles övervägande flertalet lever under mycket osäkra förhållanden, och döljer icke, att den begynnande proletariseringen redan fått betänkliga följder. Den förnämsta orsaken till missförhållandena finner han i den oerhörda tillströmningen av otränade, ofta mindre kvalificerade krafter från administrationen, krigs- och kristidsförvaltningen och egendomligt nog den upplösta hären. De allt talrikare kvinnliga kollegorna hälsar han visserligen med välvilja, men påpekar, att även de bidragit till divisorns oroväckande ökning. Trängseln och fattigdomen ha vållat allmän oro och förvirring. Det jäser som aldrig förr inom den tyska advokatkåren, säger författaren. Botemedel av alla slag rekommenderas. De finnas t. o. m., som längta tillbaka till den efter hårda strider avkastade tvångströjan — numerus clausus. Många hoppas på yrkets uppdelning i advokater och prokuratorer och andra på en förändring eller ett upphävande av advokattaxan. Själv hävdar författaren den sunda uppfattningen, att det enda man kan och bör göra är att skärpa kompetenskraven och inträdeskontrollen samt att energiskt verka för en utsträckning av arbetsfältet, särskilt på det utomrättsliga området. De sparsamma och byråkratiska tyskarna hava liksom de lättsinniga och byråkratiska svenskarna föga lust att vända sig till advokater, när kontrakt skola skrivas eller andra angelägenheter ordnas. De vänta helst tills olyckan är framme och vilja då gärna processa.
    En särskild fara ser Dr Magnus i de tyska advokaternas tilltagande benägenhet att sluta riskavtal, d. v. s. överenskommelser, att intet — eller ett helt obetydligt — arvode skall utgå, om målet förloras, medan en viss procent av det utdömda värdet skall erläggas, om saken vinnes. Sådana pacta de quota litis anses i de flesta länder oförenliga med god advokatkultur och äro mångenstädes i lag förbjudna. De kunna bliva orimligt betungande för klienten, ställa advokatens ekonomi på osäker grund och äro framför allt ägnade att på ett olämpligt sätt identifiera honom med huvudmannen. På sina håll har emellertid systemet varit och är än i dag allmänt använt och uppskattat — i Zar-Ryssland och Förenta Staterna. I Ryssland, som från Alexander II:s tid till revolutionen hade en ganska högt stående advokatkår, använde man ett modifierat system. Advokaten plägade taga 3 % av objektets värde i förskott och fick nöja sig härmed, om han förlorade, men erhöll ytterligare 7 %, om han vann. Den ryske författaren framhåller särskilt, att metoden ansågs god, då den i stor utsträckning bortrensade omöjliga processer och kraftigt stimulerade advokaternas energi. Den ryska lojheten behövde kanske en sådan stimulans, men den amerikanska energin borde kunna reda sig utan. I stället har den tagit hand om systemet och drivit det till sin spets. Advokaternas kvot säges genomsnittligt uppgå till icke mindre än 50 %. Försök att i de utomordentligt talrika processerna om skadestånd på grund av olycksfall nedbringa procenten till 33 1/3 % ha avvisats av domstolarna.

40 TOM FORSSNER.    En helt annan sak är att vid arvodets utmätande taga behörig hänsyn även till värdesynpunkten. Det sker med rätta över allt. Mycket ofta tages också mer än behörig hänsyn, och då är man inne på en farlig väg. Märkvärdigt nog har den i lag fastställda tyska advokattaxan begått detta allvarliga fel. Med frånseende av så berättigade och naturliga synpunkter som uppgiftens svårighet och vikt, därå nedlagd skicklighet och möda, klientens ekonomiska ställning m. m. bygger den nästan helt på värdesynpunkten. Taxan verkar också i hög grad irriterande både på klienter och advokater. Än leder den till orimlig dyrhet, än till lika orimlig billighet. Numera sättes den därför allt oftare ur funktion genom privata avtal, som äro tillåtna i brottmål och vissa slags civilmål. Förhandsavtal äro emellertid svårbedömliga för båda parterna, och rätten därtill är ej heller allmänt känd, varför onödiga och pinsamma strider ofta uppstå.
    I mängden av skiftande uppsatser beröras många intressanta synpunkter, som här av utrymmesskäl måst förbigås. Ytterligare en vill jag dock påpeka — de privata sammanslutningarnas stora betydelse för advokatväsendets och därigenom för rättslivets höjande. De hava ofta stritt energiskt för advokaternas praktiska intressen, men synas ingenstädes hava förfallit till rena fackföreningssynpunkter. I allmänhet hava otvivelaktigt de ideella synpunkterna dominerat. Advokatetiken och advokatkulturen ha i dessa föreningar sitt starkaste stöd. De ha gjort avsevärda insatser på lagstiftningens och vetenskapens områden och haft ett betydande, stundom ett avgörande inflytande på juristutbildningen. Egendomligt nog ha de nästan över allt måst kämpa en seg strid för att höja kraven på tillträdet till advokatbanan. Som ett kanske icke väntat exempel kan jag nämna American Bar Association. I Förenta Staterna — där alla domare tagas ur advokatkåren — råder inom juristvärlden samma kaos som på många andra kulturområden. Någon enhetlig utbildning finnes icke och motsatserna på gott och ont äro mycket utpräglade. Det finnes många utomordentliga domar- och advokattyper, men det stora flertalet lär stå på en betänkligt låg nivå såväl vad allmänbildning som juridisk skolning beträffar. I hela U. S. A. finnas endast några få juridiska universitetsfakulteter, som alls kunna mäta sig med de europeiska. Den ojämförligt största delen av juristutbildningen bibringas av helt privata s. k. approved law-schools, som haft blott alltför lätt att bliva approved, men ändå hava samma rätt som universiteten att meddela juridisk licens. Mot dessa missförhållanden har American Bar Association på det kraftigaste reagerat. Den har obarmhärtigt hållit efter dessa law-schools, framdrivit skärpning av de ofta ynkligt små inträdesfordringarna och ökning av lärokurserna, den har anskaffat dugliga lärare, i den mån det varit möjligt, och även användbara läroböcker. Som ett kuriosum kan nämnas, att föreningen utarbetat icke blott en »Code of Ethics» för advokater — som bl.a. kämpar mot riskavtalen — utan också »Canons of judicial Ethics» för domare. Båda dessa böcker studeras vid law-schools.
    Efter studium av Die Rechtsanwaltschaft måste en svensk advokat

ANM. AV JULIUS MAGNUS: DIE RECHTSANWALTSCHAFT. 41säga sig: Mycket kunna de privata advokatföreningarnas goda vilja och sega energi uträtta — men icke allt. Var är det svenska samhället?

Tom Forssner.