ERIK MARKS von WÜRTEMBERG.

 

NÅGRA ORD TILL HANS SJUTTIÅRSDAG.

 

Presidenten i Svea hovrätt friherre Erik Marks von Würtemberg fyller den 11 maj 1931 sjuttio år. Hans gärning spänner över vida fält av samhällslivet. Såsom domare, lagstiftare, folkrättslärd, politiker och förhandlare i viktiga internationella frågor har han verkat. På vilket av dessa områden hans insats varit mest vägande är svårt att säga. Ty allt vad Marks lagt handen vid har blivit fullödigt.
    Det är ej så alldeles lätt att giva en karakteristik av Marks. Man fruktar att inför honom, som är anspråkslösheten själv och hatar all reklam, synas göra sig skyldig till överdrifter. Men å andra sidan är svårt, om man vill säga sanningen, att i detta sammanhang undvika superlativer.
    Vad man främst fäster sig vid hos Marks är hans omutliga rättsinnighet och osjälviskhet, hans goda hjärta och den idealistiska livssyn, som han alltid förblivit trogen. En rättrådigare människa än Marks finnes icke; han är en svensk Aristides.
    Av naturen utrustad med utomordentligt klar och genomträngande tankeförmåga har Marks förvärvat sällsynt omfattande kunskaper icke blott inom de juridiska disciplinerna utan även på mångfaldiga andra områden av mänskligt vetande.
    Starkt filosofisk till sin läggning har Marks dock alls icke låtit sig snärjas av grå teorier. Långt därifrån. Han tänker visserligen alltid grundligt igenom problemen teoretiskt, men han har tillika god praktisk blick och klart sinne för realiteter. Hans samvetsgrannhet har blivit till en legend; han lämnar aldrig en sak, innan han ur alla synpunkter genomarbetat och i detalj prövat den. Och när han en gång fattat sin ståndpunkt, är han också beredd att strida för den. I regel har han väl också rätt.
    Marks formella talang är högt skattad, fritt som hans språk är från självsvåld och överdrifter. Han representerar, såsom en

 

26 — Svensk Juristtidning 1931.

382 OSCAR VON SYDOW.av hans medarbetare sagt, i fråga om lagskrivning den gamla traditionen från lagkommitténs och äldre lagberedningens dagar.
    Marks ställer stora fordringar på sina medarbetare och medhjälpare. Det är dock intet mot vad han fordrar av sig själv. Hans arbetsförmåga och arbetsvilja gränsa till det otroliga.
    Han är en av vårt lands bästa tillgångar.

 

    Marks började sin verksamhet såsom lagstiftare, då han år 1894 kallades till ledamot och sekreterare i fiskelagskommittén. Dess arbete resulterade i den vid 1896 års riksdag antagna lagen om rätt till fiske, i vilken alla bestämmelser av civillags natur i detta ämne sammanfördes. Denna lag var för fiskarbefolkningen vid rikets västra kust ett betydelsefullt steg till ökad trygghet i utövningen av det fiske vid annans strand, som den utan stöd i lagstiftningen på grund av gamla sedvänjor dittills bedrivit. Sitt livliga intresse för denna befolkning och för utvecklingen av fiskerätten har Marks alltjämt bevarat. Detta är för övrigt endast ett exempel på ett allmänt drag hos Marks — hans starka ansvarskänsla. Då han på något område varit med om att lägga grunden till ett verk, följer, man kan nästan säga övervakar, han dess vidare öden med ständig uppmärksamhet.
    Redan år 1895 blev Marks ledamot av en ny kommitté. Denna gång gällde det frågan om statens ansvar för skada av ämbetsförseelser. Under åren 1896—1901 var han ledamot av lagbyrån. Såsom sådan biträdde han vid utredning av en mängd lagstiftningsfrågor och vid upprättande eller revision av lagförslag. Under denna tid föredrog han inför högsta domstolen lagförslag avseende makars förmögenhetsrättsliga ställning och boskillnad, ändringar i lagstiftningen angående talan emot domstols utslag, ändrad lagstiftning rörande stämning samt inteckning i fartyg.
    År 1901 blev Marks ordförande i den svenska obligationsrättskommittén, som fick i uppdrag att gemensamt med danska och norska kommittéer upptaga till behandling bl. a. frågan angående lagstiftning om köp av lös egendom. Härmed trädde Marks in som en förgrundsfigur i det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet, vilket burit så rika frukter. En av Marks medarbetare betecknar honom såsom »själen i den svenska delegationen». Den köplag, som blev första resultatet av kom-

ERIK MARKS VON WÜRTEMBERG. 383mittéernas arbete och som sedermera antagits i alla tre länderna, har varit av utomordentlig betydelse för nordisk rättsgemenskap.
    Sedan arbetet med förslaget om köplagen fullbordats, lämnade Marks obligationsrättskommittén tör att gå till andra värv. År 1919 inträdde han emellertid ånyo i denna kommitté, där nu även Finland var representerat. Han deltog då såsom svensk ordförande i utarbetandet av den viktiga lagstiftningen om försäkringsavtal. Under denna tid inföll hans verksamhet såsom utrikesminister, och han upptogs även av viktiga internationella värv. Icke dess mindre gjorde han även nu en betydelsefull insats i kommittéarbetet.
    Även under de senaste åren har Marks sysslat med lagstiftning. Sedan han såsom svensk delegerad deltagit i den i Rom under år 1928 hållna konferensen för revision av Bernkonventionen, uppdrogs sålunda åt honom jämte annan person att avgiva förslag i fråga om revision av 1919 års lagstiftning angående rätten till litterära och konstnärliga verk, ett uppdrag som slutfördes under år 1929. På grundval av förslaget har lag i ämnet antagits vid 1931 års riksdag. Lagen den 14 juni 1929 om utländska skiljeavtal och skiljedomar har flutit ur hans penna. I det pågående arbetet för åstadkommande av en enhetlig internationell växel- och checklagstiftning liksom i de med Danmark, Finland och Norge gemensamma förberedande överläggningarna angående dessa spörsmål har Marks tagit synnerligen verksam del. Vid sidan av sina mångahanda bestyr har han också hunnit att deltaga i förhandlingarna med Danmark, Finland, Island och Norge angående åstadkommande av nordiska konventioner rörande erkännande och verkställighet av domar och utslag.

 

    År 1903 blev Marks ledamot av Högsta domstolen, vilken han dock hösten 1905 lämnade för att såsom konsultativt statsråd inträda i Staaffs första ministär. Kort efter ministärens avgång utnämndes Marks till justitieråd. Detta ämbete frånträdde han ånyo 1913, då han kallades till ordförande i den delegation, som hade att förhandla med Norge om revision av gällande bestämmelser rörande flyttlapparnas rätt till renbete, ett uppdrag som kom att taga en tidrymd av nära sex år i anspråk. Frågan var av ytterligt invecklad och ömtålig be-

384 OSCAR VON SYDOW.skaffenhet; den hade vållat allvarliga slitningar mellan befolkning och myndigheter å ömse sidor om gränsen. Marks visade sig vara rätta mannen att taga hand om saken. Med sin vanliga energi gav han sig in på spörsmålet. Efter hand kom han att såsom ingen annan svensk behärska det oerhört omfattande materialet; under långa vandringar på de väglösa fjällvidderna förvärvade han genom självsyn erfarenhet om förhållandena samt lärde i grund känna lapparnas liv, renskötseln och förutsättningarna därför i olika lappbyar. Det kan i detta sammanhang förtäljas, att Marks under en av dessa färder långt bort i ödemarken bröt sin ena arm. Han hade att till fots färdas tio mil, innan han nådde järnvägen för att så småningom komma till läkare, men med stoiskt tålamod uthärdade han ansträngningarna och de svåra plågorna — ett vackert bevis på fysisk och moralisk styrka.
    Utomordentligt väl rustad kom Marks till förhandlingsbordet. Där utvecklade han en förhandlingskonst — diplomatien är ju, såsom Bismarck sagt, icke blott en vetenskap utan också en konst — ägnad att väcka beundran. Genom sakkunskap, genom fasthet, som ingalunda uteslöt smidighet, genom älskvärdhet och förståelse för berättigade anspråk hos motparten vann han även dennes respekt och förtroende. Det skall gärna erkännas, att man också från norsk sida visade ärlig vilja att, utan ensidigt fasthållande av egna ståndpunkter, åstadkomma en uppgörelse, som tillgodosåg båda parternas berättigade intressen. Men att Marks bland förhandlarna på svenska sidan har den övervägande förtjänsten om den tillfredsställande överenskommelse, som slutligen träffades, därom finnes ingen tvekan. Det förslag till konvention i ämnet med alla detaljer reglerande bestämmelser, varom de båda landens delegerade enades, antogs oförändrat av riksdag och storting. Härigenom bragtes det sista, ofta elakartade irritationsmomentet mellan grannländerna ur världen. Detta är i och för sig en stor vinning. Ser man emellertid även på överenskommelsens verkningar i övrigt, kan med fägnad konstateras, att en fullständig omkastning av förhållandena ägt rum inom de för renskötseln viktigaste områdena — Troms fylke och de mot Västerbottens län gränsande trakterna av Nordlands fylke — till vilka delegerade fingo koncentrera sina undersökningar. Antalet ersättningsanspråk för skador, vållade av renar, är sålunda ojämförligt

ERIK MARKS VON WÜRTEMBERG. 385mindre nu än förr, och en märkbar avspänning har inträtt i förhållandet mellan de svenska lapparna och den bofasta befolkningen i Norge. Mellan myndigheterna å ömse sidor om gränsen har ett förtroendefullt samarbete efterträtt de forna stridigheterna. Sverige och våra lappar ha i sanning skäl att vara Marks tacksamma.
    Av genomgripande betydelse blev också Marks' arbete på lösningen av de även för lapparna och renskötseln viktiga frågorna om bättre ordnande av förhållanden rörande bosättningen och jordbruksnäringen i lappmarkerna, spörsmål på vilka han leddes in under sysslandet med renbetesfrågan. Det torde sålunda väsentligen varit på hans initiativ, som granskningen av det inom Västerbottens läns lappmark pågående av vittringsarbetet upptogs. Denna granskning hade till resultat den vid 1916 års riksdag beslutade tilläggsavvittringen inom vissa delar av denna lappmark. Såsom ordförande under åren 1916—1919 i norrländska kolonisationskommittén ledde han och satte sin prägel på utredningen angående ströängars indragande till kronan. År 1919 framlades det förslag till lag i ämnet, som år 1921 kom till stånd. Genom dessa föranstaltanden blevo slåtterängar och ströängar i stor omfattning indragna till kronan mot vederlag i form av bekostande av odling i gårdarnas närhet. Fördelarna härav äro uppenbara. Härigenom bereddes möjlighet att torrlägga försumpade marker å kronoparkerna, jordbrukarna nödgades övergå från dittills tillämpade, dyrbara och tidsödande extensiva metoder till mera intensivt jordbruk, och avskaffandet av utängsbruket utjämnade motsatsförhållandet mellan den jordbrukande och den renskötande befolkningen. Dessa åtgärder möttes till en början av starkt motstånd. Stämningen har nu omkastats, och man erkänner, att den större fred, som inträtt mellan jordbruk och renskötsel, och den omläggning av jordbruket, som dessa initiativ medfört, äro av oskattbart värde.
    Nämnas bör också, att nomadskoleundervisningen genom Marks' medverkan och väl väsentligen på hans initiativ erhållit en fast och rationell organisation.
    Även sedan Marks officiellt lämnat sysslandet med lappfrågorna, har han, då svårigheter uppkommit, alltid stått redo att ingripa rådande och vägledande. Han har förblivit en lappfolkets trogne vän.

386 OSCAR VON SYDOW.    Det är naturligt, att en man sådan som Marks livligt intresserat sig för politiska och samhälleliga frågor. Men politiker i den mening, som vanligen lägges i detta ord, är han icke. Därtill är hans läggning alltför objektiv. Partisinne är honom fullständigt främmande. En liberal humanitet präglar hela hans väsen. Han har dock, såsom nämnts, aktivt deltagit i politiken såsom konsultativt statsråd i Staaffs första ministär och såsom utrikesminister i Tryggers regering. För en utomstående är svårt att bedöma, vilket inflytande Marks därvid utövat. Det torde dock vara känt, att han hade väsentlig del i de under Staaffs tid framlagda och av riksdagen antagna lagarna mot anarkistisk propaganda. Över huvud torde man med fog kunna antaga, att Marks både såsom medlem av statsrådet och eljest i viktiga frågor haft stort inflytande, även då hans röst ej förnummits utåt.

 

    De stora internationella problem, som upprullades under och efter världskriget, upptogo i hög grad Marks' tankar och känslor. Ehuru han själv påstod sig vara pessimist, övergav han dock ej hoppet om att en ny rättsordning staterna emellan skulle kunna byggas upp i en söndertrasad värld. På grund av sin djupgående folkrättsliga lärdom kom han ock att positivt medverka till problemens utredande. Under krigets sista skede blev Marks sålunda ordförande i en av svenska regeringen tillsatt kommitté med uppdrag att under samarbete med norska och danska kommittéer avgiva förslag till åtgärder för tillvaratagande av Europas neutrala staters gemensamma intressen vid och efter krigets slut. Resultatet av kommitterades arbete framlades i slutet av 1918 i form av ett utkast till konvention rörande en internationell rättsordning, innefattande bl. a. förslag till inrättande, efter principerna i vissa amerikanska traktater, av undersöknings- och förlikningsnämnder, som skulle upptaga till behandling tvister mellan stater. På grundval av det svenska förslaget antog Nationernas förbunds församling år 1922 en resolution, däri förordades, att förbundets medlemmar skulle avsluta överenskommelser av innehåll, att mellan dem uppkommande tvister skulle i enlighet med ett i detalj utarbetat reglemente hänskjutas till förlikningsnämnder, utsedda av dem själva. Dylika avtal ha sedermera träffats mellan ett flertal

ERIK MARKS VON WÜRTEMBERG. 387stater. I de svensk-finska och de svensk-norska förlikningsnämnderna är Marks själv medlem.
    I utarbetande av den till 1920 års riksdag avlåtna propositionen angående Sveriges anslutning till Nationernas förbund och i den synnerligen väl genomtänkta kommentar till förbundsakten, som ingick i propositionen, torde Marks ha tagit mycket verksam del.
    Sedan Finland efter den ryska revolutionen förklarat sig såsom självständig stat, uttalade som bekant Ålands befolkning sin vilja att återförenas med Sverige, krav som Sverige beslöt understödja. Marks blev då en av dem, som hade att inför fredskonferensen och sedermera inför Nationernas förbunds rådföra Sveriges talan. Då rådet tillerkände Finland suveräniteten över Ålandsöarna, men samtidigt uttalade sig för en internationell överenskommelse om ögruppens icke-befästande och neutralisering, utsågs Marks, bland andra, till ombud för Sverige vid den konferens, som för ändamålet sammankallades. Resultatet av konferensen blev den konvention i ämnet, som sedermera avslöts.
    Under skilda regeringar har Marks varit medlem av den svenska delegationen vid fem av Nationernas förbunds församlingar. Vid dessa har han i allmänhet varit ledamot i det utskott, som handlagt juridiska och konstitutionella spörsmål. Kraftigt har han därvid verkat för tillkomsten av den fasta mellanfolkliga domstolen och fulländandet av dess organisation liksom för utveckling av förbundsaktens skiljedoms- och förlikningssystem. Under sin verksamhet vid Nationernas förbund har Marks, sin principiella uppfattning trogen, över huvud starkt hävdat rättsståndpunkten. Den har mången gång haft svårt att göra sig gällande i denna av maktpolitiska faktorer till stor del behärskade församling.
    Marks är sedan 1921 ledamot av permanenta skiljedomstolen i Haag.

 

    Någon tid efter det Marks lämnat arbetet med renbetesfrågan, blev han år 1920 tillförordnad president i Svea hovrätt, till vars ordinarie president han utnämndes år 1925. Helt säkert har han med kärlek omfattat och känt sig hemma i denna institution, där hans egentliga juridiska bana börjat.
    För sina förtjänster inom juridiken blev Marks vid Linné-

388 OSCAR VON SYDOW.festen år 1907 kreerad till juris hedersdoktor vid Uppsala universitet.
    Sveriges jurister ha hedrat honom med uppdraget som ordförande i den svenska styrelsen för de nordiska juristmötena.

 

    Vid sidan av omfattande och ansvarsfulla värv i statens tjänst har Erik Marks funnit tid att ägna sig åt sina vidsträckta kulturella intressen. Musiken har varit och är Marks' stora kärlek. Men han har odlat den ej blott sig själv till vederkvickelse och glädje; med den klara insikten om betydelsen av tonkonsten i dess högre former som en av den andliga kulturens väsentligaste bildningsmedel och med vetskapen om dess förädlande inflytande på tänkesätt och känsloliv har han outtröttligt arbetat på att göra allt bredare lager av vårt folk delaktiga av musikens välsignelser. Från honom utgick inom Musikaliska Akademien idén till en efter stora mått lagd plan till musiklivets höjande, särskilt genom upprättande av orkestrar i landets skilda delar, varigenom även den mindre bemedlade publiken skulle beredas tillfälle att mot en ringa avgift höra god musik. Detta storstilade förslag vann tack vare tillskyndarens målmedvetenhet och energi statsmakternas beaktande och stöd. Även om organisationen ännu icke kunnat annat än delvis genomföras, ha dess grundläggande tankar dock verkat i hög grad befruktande och bidragit att höja och på samma gång popularisera musiklivet i Sverige. Hans nitiska strävan för Folkkonsertförbundet och för den blandade körsången inom folkets bredare lager bör i detta sammanhang icke glömmas. Marks är sedan många år preses i Musikaliska Akademien.
    I en tid, då långt driven, måhända ofta ofrånkomlig specialisering tenderar att alltmera innesluta varje individ i en strängt begränsad intressekrets, är en personlighet sådan som Erik Marks' särskilt givande. Av mänskligt vetande äro få områden honom främmande. Utan att tillspillogiva något av djup och grundlighet har han inträngt i högst olikartade ämnen, vilka skulle berett de flesta stora mödor att lära även ytligt känna. Med sin intensiva vetgirighet och sitt fenomenala minne har han blivit en verklig polyhistor. Vetandets frukter bereda Erik Marks en njutning, åt vilken han ägnar sig med frisk aptit. Utan spår av pedanteri eller översitteri delar han ock

ERIK MARKS VON WÜRTEMBERG. 389frikostigt med sig av sin andes rika förråd. Han överväger icke snålt, huruvida de som bli delaktiga därav ens tillnärmelsevis äro värdiga lyssnare. Han har den avundsvärda gåvan att kunna tala »med bönder på böndernas sätt men med lärdemän på latin». De älskvärda metoder Marks vet betjäna sig av för att intressera och utveckla även det unga släktet, låta också ana, att pedagogiken i honom gått miste om en verklig kraft.
    Att den sköna litteraturen i Erik Marks har en lika hängiven som fint förstående läsare är självfallet. Trogen dyrkare av de klassiska auktorerna, sannolikt en av de bästa bland Goethekännare, har han dock ej låtit dessa giganters skugga skymma det uppväxande i böckernas värld. Kärleken till Platon och Goethe har ej gjort honom kallsinnig ens mot de djärvaste nyskaparna i modern litteratur.
    Bilden av Erik Marks skulle vara ofullständig, om man ej underströke, att han ingalunda helt stänger sig inne i bokkammaren och vid skrivbordet. Han har bevarat en sinnets friskhet, som gör, att han alltjämt älskar att ströva ute i naturen och glädjas åt dess skönhet.
    Han äger den verkliga kulturmänniskans förmåga att med måttfullhet och sakkunskap begå förfinade materiella njutningar, helst kryddade av behagliga »Tischgespräche». Och bland alla de gåvor en givmild natur slösat på Erik Marks är den icke minsta förmågan att med humorns välsignade blick betrakta både sig själv och andra.

 

    Marks inträder nu i pensionsåldern, men det betyder säkerligen icke, att hans offentliga verksamhet är avslutad. Hans fysiska spänstighet och andliga vitalitet borga för att han alltjämt kommer att göra fosterlandet stora tjänster.
    Då nu Erik Marks' vänner förena sig i ett varmt tack för vad han varit och är för dem, foga de därtill en livlig förhoppning, att han vid hälsa och krafter länge måtte få njuta även av ett otium. Att det kommer att förenas med den dignitas, som alltid varit utmärkande för Erik Marks' person, behöver ej utsägas.

Oscar von Sydow.