OLOF KINBERG. Aktuella kriminalitetsproblem i psykologisk belysning. Sthm 1930. Bokförlaget Natur och Kultur.
382 s. Kr. 10.00.

    Professor Olof Kinbergs bok Aktuella kriminalitetsproblem i psykologisk belysning är säkerligen ett av de mest sakkunniga och tungt vägande arbeten på kriminologins område, som utkommit på vårt språk. Med sin alltigenom på erfarenhet och vetenskap grundade åskådning, som aldrig dagtingar med fördomar eller traditionella betraktelsesätt, ger författaren en god handledning åt dem, som vilja så vitt möjligt förstå brottsligheten och brottslingarna och komma till klarhet om de åtgärder, varmed samhället på lämpligaste sätt bör skydda sig mot kriminaliteten. Här ligger mindre vikt uppå, huruvida de förslag, som framställas, eller de uppslag, som givas, kunna bli föremål för invändningar. Huvudsaken är den rationella synen på hela problemet. Kan denna bli allmän egendom för dem — lagstiftare, domare och fångvårdsmän m. fl. — som skola bestämma och praktisera reaktionsåtgärderna mot brottet och brottslingarna, är därmed mycket vunnet. Detaljerna i denna verksamhet, om än intrikata nog att utforma och tillämpa, blir det sannolikt mindre svårt att komma överens om, då utgångspunkterna äro gemensamma. Professor Kinbergs arbete torde icke kunna undgå att utöva ett välbehövligt inflytande på tänkesättet hos ett stort antal personer, vilka med en alltför ensidigt humanistisk bildning stått mer eller mindre främmande för en på verklighetsstudium grundad uppfattning av kriminalitetsproblemen.
    Efter ett orienterande inledningskapitel belyser författaren i andra kapitlet "Sinnesbeskaffenhetens inflytande på rättsreaktionen mot brottet" med ett rikhaltigt historiskt material. Därefter kommer han i kapitlet "Den s. k. tillräkneligheten" in på den gamla frågan om viljans frihet eller människans tillräknelighet för sina gärningar, ett ämne, som fortsättes i kapitlet "Psykofysiska synpunkter på viljeproblemet". Indeterminismens ohållbarhet uppvisas på ett övertygande sätt, liksom ock det fruktlösa uti att söka uttänka ett nytt innehåll åt tillräknelighetsbegreppet, sedan det ej längre är möjligt att uppehålla illusionen att människan skulle, fri från kausalitetslagen, kunna ens någonsin vara i den traditionella betydelsen tillräknelig för sina handlingar. Författaren framhåller i stället, att avgörandet, huruvida en brottsling skall behandlas såsom "tillräknelig" eller icke — d. v. s. huruvida han skall erhålla ordinär behandling, alltså straff etc., eller icke — är en praktisk fråga. Skälen till att de sinnessjuka icke böra straffas utgöras sålunda av vissa, för den sinnessjuke i förhållande till straffets uppgifter och verk-

42 GEORG STJERNSTEDT.ningar karaktäristiska egenskaper. På grund av dessa egenskaper vinner samhället icke genom att straffa den sinnessjuke vad det för sitt skydd behöver. Därför, och icke emedan den sinnessjuke skulle vara "otillräknelig", reagerar samhället ej mot honom med straff.
    I kapitlet "Den naturvetenskapliga kriminologiska åskådningen" får läsaren en god översikt av de modärna straffrättsliga tendenserna. Även ingår förf. på en kritik av WETTERS åsikter, att skyddsåtgärder icke skulle, allmänpreventivt sett, vara likvärdiga med straffet. Kinberg kommer därvid till det resultat, att några på erfarenheten vilande skäl, utvisande att strafflagens allmänpreventiva verkan skulle lida intrång därigenom att rättsvetenskapen uppgåve fiktionen om en principiell skillnad mellan straff och andra rättsreaktioner mot brott, icke hittills blivit förebragta.
    Undersökningen i kapitlet "Strafflagens allmänna verkningar. Allmänpreventionens och individualpreventionens relativa betydelse", som är av synnerligen stort intresse, särskilt som detta ämne näppeligen torde ha blivit så utförligt behandlat, åtminstone i svensk litteratur, lämnar det totalintryck, att strafflagens och straffens allmänpreventiva verkan blivit ganska mycket överskattad. Då förf. icke desto mindre uttalar, att en kraftig höjning av straffsatserna för förskingring antagligen skulle verka avhållande, synes detta uttalande, ehuru försiktigt gjort, innebära en viss inkonsekvens i hans allmänna åskådning. Den som skriver dessa rader tillåter sig f. ö. betvivla, att en dylik höjning skulle äga någon avsevärd betydelse för minskning av förskingringsbrotten.
    I kapitlet "Naturvetenskaplig kriminologi och ansvarighet" upptar förf. till behandling den invändning, som från konservativt håll plägar riktas mot den positiva straffrättsliga åskådningen, nämligen att den såsom deterministisk skulle undergräva de etiska krafterna i samhället. Förhåller det sig verkligen så som många människor tro, att åskådningen om den psykofysiologiska människans inordning i natursammanhanget, därest denna omfattades av ett mycket stort antal människor, skulle medföra, att den moraliska ansvarskänslan försvagades eller utplånades? Mot författarens resonemang, som utmynnar i ett nekande svar på frågan, är man frestad göra den anmärkningen, att även om svaret skulle utfalla jakande, lär man i vår tid ej kunna vidmakthålla den indeterministiska åskådningen eller bygga ett straffsystem på en med allt vetenskapligt tänkande så oförenlig åskådning som denna, varför hela resonemanget blott äger ett ganska begränsat värde. Givetvis saknar det dock icke sitt intresse ur psykologisk synpunkt.
    I kapitlen "Sambandet mellan psykopati och brottslighet" och "Nyare medicinska och biologiska rön av kriminologisk betydelse" lämnas en instruktiv redogörelse på området, som emellertid undandrar sig en kritisk granskning av den, som icke är fackman.
    I nästa kapitel "S. k. tillräknelighet såsom betingelse för straffbarhet. Teori och praxis" citeras ett uttalande ur lagberedningens

ANM. AF OLOF KINBERG: AKTUELLA KRIMINALITETSPROBLEM. 43motiv till "Lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet", vilket näppeligen överensstämmer med gällande straffrättsliga åskådning. Uttalandet innehåller, att "straffpåföljd bör vara utesluten, så snart tvivel om tillräkneligheten kan råda". Praxis torde väl i stället vara, att straffpåföljd är utesluten resp. modifierad endast om positiv utredning föreligger om otillräknelighet, d. v. s. att inkulpaten vid brottets begående befunnit sig i ett sådant sinnestillstånd, som avses i 5 kap. 5 § resp. 6 § strafflagen. Kinberg framhåller ock, att den av lagberedningen uttalade principen "på ett mycket ofullkomligt sätt efterleves i praxis". Frågan är, om principen är hållbar, vare sig de lege lata eller de lege ferenda. En annan sak är, att beklagligtvis i en hel del fall sinnessjuka eller psykiskt abnorma brottslingar blivit dömda såsom fullt "tillräkneliga", emedan deras sinnessjukdom eller abnormitet ej blivit upptäckt. Det är fördenskull, såsom Kinberg redan i sitt år 1908 utgivna arbete "Brottslighet och sinnessjukdom" framhållit och i nu föreliggande arbete, kapitlet "Om undersökning och behandling av brottslingar. Kriminologisk utbildning av brottmålstjänstemän", ytterligare understryker, av vikt, att personer, tilltalade för brott, bli föremål för sådan undersökning, att sinnessjukdom eller psykisk abnormitet ej undgår domstolens uppmärksamhet. I detta avseende utgöra bestämmelserna i lagen om s. k. förminskat tillräkneliga och i 1929 års sinnessjuklag visserligen framsteg, men de synas ingalunda innebära en tillfredsställande lösning av frågan. Kinberg uttalar, att kravet på undersökning av alla tilltalades sinnesbeskaffenhet icke längre kan avvisas. Detta uttalande torde visserligen skjuta över målet, men man får väl ej ta författaren alldeles på orden. Säkart skall han själv medge, att ett ganska vidsträckt område för undantag måste förbehållas, särskilt då det gäller smärre förbrytelser eller förseelser.
    Med skärpa framhåller förf. kravet på särskild kriminologisk utbildning för domare och andra tjänstemän, vilka ha med rättsproceduren att göra. Och med tydligt gillande återger han GLASERS mening, att lekmannadomare i brottmål helt och hållet böra avskaffas. Man skulle kunna sammanfatta författarens argumentation så, att han vänder sig mot den bristande kunskap i kriminologi, som nu råder på brottmålsrättsskipningens område. Han citerar ett uttalande av GROSS, vilken var en gammal erfaren domare: "I praktiken har ännu ingen lidit orätt på att domaren haft bristande kunskaper rörande straffrättens begrepp, men väl ha tusenden vederfarits orättvisa därför att domaren saknade de insikter, som kriminalitistiken vill meddela." Nödvändigheten av särskild kriminologisk kompetens hos brottmålsdomare medför ock principiellt, säger förf., att särskilda brottmålsdomstolar måste inrättas. Överhuvud anser förf. en uppdelning mellan straffrättsskipningen och den övriga rättsskipningen önskvärd.
    Brottslingsbehandlingen å anstalterna bör enligt författarens mening i alla avseenden förbättras. Den fysiska vården, i synnerhet

44 GEORG STJERNSTEDT.profylaxen, i form av hygieniska krav på kost, tillfälle till kroppsrörelse i det fria, ljus och luft etc. kan omöjligen anses tillfredsställa nutida anspråk. Varför skall maten i fängelserna vara så enformig och föga aptitligt serverad? Det låter sig icke begripa, säger förf., varför personer, som äro dömda att undergå bestraffning, aldrig få stekt mat utan endast kokt. Varför skola fångar å vissa fängelser nödvändigt få all mat serverad på plåttallrikar eller i plåtmuggar? "Bruket av ett material till serviskärl, som ingen numera använder, gör att fången känner sig deklasserad, medan syftet med behandlingen är att skapa ett moraliskt värdeliv hos fången, vartill också hör att för honom själv höja hans eget moraliska värde. Skulle inte ett enkelt porslin vara lika bra?" Ja, detta är blott en liten axplockning ur de anmärkningar, som förf. riktar mot förhållandena i våra fängelser, anmärkningar, vilka torde vara väl förtjänta av uppmärksamhet.
    I fråga om den uppfostrande behandlingen påpekar förf., att en psykologisk uppdelning av fångarna i "fähundar" och "hyggliga fångar" icke är ur pedagogisk och prognostisk synpunkt tillfredsställande. Det händer, att en fånge av den förra kategorien kan bli en bra karl, medan en av det senare slaget är en stackare, som det aldrig kan bli folk av. De "bekväma" fångarna äro icke alltid de i socialprognostiskt avseende bästa. Den pedagogiska behandlingen måste basera sig på en ingående kännedom om varje fånge och ett riktigt bedömande av det sociala värdet av olika egenskaper.
    I slutkapitlet "Allmänna åtgärder för brottsprofylax" redogör förf. för åtskilligt, som skulle kunna göras för brottslighetens bekämpande utöver de åtgärder, som vidtagas först då ett brott blivit begånget. Det gäller att börja med barnen. För att kunna förebygga en utveckling till brott hos kriminellt predisponerade barn måste man söka upptäcka den kriminella dispositionen redan under den första barndomen, framhåller förf. Praktiskt taget betyder detta, att vi så tidigt ske kan måste ägna särskild uppmärksamhet åt varje barn, som i ett eller annat avseende gör sig bemärkt genom dåligt förstånd, genom egendomligheter i känslolivet, i karaktären eller i uppförandet. På samma sätt som man hänvisar ett barn med dåliga tänder till tandpolikliniken, så borde alla psykopatiska barn hänvisas till polikliniken för psykopatier. Förf. framhåller ock, att våra skyddshem och uppfostringsanstalter endast bristfälligt utnyttja de medicinska, diagnostiska och terapeutiska möjligheter, som finnas. Såsom en lucka i profylaxen påpekar han vidare, att tvångsuppfostringselever, vilka äro så abnorma, att det är uteslutet att de någonsin skola kunna leva obrottsligt ute i samhället men icke äro i behov av sinnessjukvård, måste utskrivas vid maximitidens utgång, i stället för att, såsom sig borde, överföras till anstalt för abnorma förbrytare. Att låta dem först komma ut i samhället och begå brott är en onödig grymhet emot dem själva, deras anhöriga och deras offer.

ANM. AV OLOF KINBERG: AKTUELLA KRIMINALITETSPROBLEM. 45    De sista sidorna i kapitlet om brottsprofylax ägnas åt frågan om sterilisering av de eugeniskt, d. v. s. ur rashygienisk synpunkt, icke önskvärda. "Eugenikens kriminalpolitiska betydelse är självklar", säger förf.; "då brottsligheten framför allt har sin rot i individernas patologiska beskaffenhet, måste alla våra metoder att behandla den färdige brottslingen förbli mer eller mindre otillfredsställande, eftersom konstitutionella bristfälligheter, då de nått en viss utveckling, äro i stort sett obotliga. Den enda verkligt effektiva och humana behandlingen av brottslingsproblemet är därför att söka stoppa tillflödet av sådana människor som enligt erfarenheten äro predisponerade för brott."
    Med dessa ord avslutar förf. det innehållsrika och tankeväckande arbetet, som icke borde förbli oläst av någon, vars verksamhet faller inom området för straffrättsskipning, straffverkställighet eller andra samhällets åtgärder mot brottsligheten.

Georg Stjernstedt.