EN FESTSKRIFT.

 

Medveten om SvJT:s ansvarsfulla ställning som de svenska juristernas »andas stämma i världen» övervägde redaktionen i god tid vad från dess sida borde åtgöras för högtidlighållande av presidenten friherre Erik Marks von Würtembergs sjuttioårsdag. Redaktionen kom snart till klarhet om att det icke finge stanna vid en hyllande tidskriftsuppsats, vore den av än så förnämlig karaktär. Ett mera fulltonigt uttryck borde givas åt den svenska juristvärldens höga uppskattning av presidenten Marks' livsverk, och hans eminenta betydelse för enhetlig nordisk lagstiftning och för samkänslan mellan Nordens jurister gjorde det tillbörligt att även kolleger från våra grannländer inbjödes att taga till orda. Så har vuxit fram en festskrift av icke vanliga mått: Festskrift tillägnad presidenten juris doktor herr friherre Erik Marks von Würtemberg den 11 maj 1931 av nordiska jurister, om 675 sidor.
    Då festskriften äger det närmaste samband med SvJT men likväl framträder såsom ett självständigt verk, har det synts lämpligt att detta häfte — som i likhet med festskriften utkommer till presidenten Marks' födelsedag — ger en redogörelse för bokens innehåll.1 Det begränsade utrymme som för redogörelsen står till buds förklarar dennas helt schematiska form.
    Festskriften rymmer uppsatser av ej mindre än femtioen författare. Likväl ha ej få, till vilka redaktionen hänvänt sig och som gärna velat deltaga i hyllningen, av tillfälliga anledningar måst avstå. Kanske redaktionen också råkat förgäta en eller annan som bort uppfordras att vara med. Fyrtioen av författarna äro svenskar, de övriga fördela sig med 3 på Danmark, 3 på Finland och 4 på Norge. Med levnadsställningen som indelningsgrund är professorernas grupp talrikast (16), därnäst justitierådens (9, inclusive f. d., även prof. Granfelt), så advokater-

 

1 Detta kommer även att redovisas i årgångens innehållsförteckning.

EN FESTSKRIFT. 417nas (5), o. s. v. Uppsatserna äro i boken ordnade alfabetiskt efter författarnamnen; här nedan sammanföras de efter ämnena, i den följd som i SvJT:s årliga litteraturförteckningar är vedertagen. De flesta gälla livsförhållanden för vilkas rättsliga reglering presidenten Marks i en eller annan måtto varit verksam.

 

    Allmän juridik. Statsrådet GÄRDE har nedskrivit några reflexioner över ämnet Samhället och lagarna. I fråga om den enskildes rättsskydd mot övergrepp från samhällsmaktens sida betonar förf. att lagstadgade garantier betyda föga i jämförelse med samhällsmedlemmarnas egen medborgaranda. »För inskärpandet av ansvaret för rättsordningen torde intet vara av större betydelse än att folkets representanter kallas att deltaga såväl i lagstiftningen som i rättsskipningen», yttrar förf. och kommer därmed in på en av våra processuella reformfrågor — ökad medverkan av lekmän i våra domstolar. Slutligen riktar förf. blicken mot det framtida större folksamhälle, där de olika folken emellan skall råda samma rättstrygghet som den enskilde medborgaren nu åtnjuter inom den nationella staten.
    Rättshistoria. Advokaten HEMMING-SJÖBERG, som redan i sitt kända arbete Rättegången mot C. J. L. Almqvist lämnat ett bidrag till indiciebevisets utvecklingshistoria, ställer denna i närmare belysning såvitt 1800-talets rättspraxis angår. Han konstaterar att efter år 1871 domstolarna torde ansett sig befogade att trots 17:30 och 32 RB döma på enbart indicier även i de svåraste brottmål. Statsrådet HOLMBÄCK meddelar några anteckningar om Cronhielm och lagkommissionen, belysande särskilt huru Cronhielms övriga verksamhet och hans ställning till Karl XII återverkade på ledningen av lagarbetet. Av stort intresse är bl. a. ett förut ej offentliggjort rådsprotokoll d. 4 sept. 1724 om lagverkets bedrivande. Under rubriken Af Realkredittens og Panterettens Historie skildrar prof. VINDING KRUSE i stora drag hurusom panträttens utveckling står i närmaste sammanhang med att det ekonomiska livet skapar nya behov. Från denna synpunkt indelar han historien i fem perioder, en var karakteriserad av att en viss ekonomisk samhällsstruktur framkallat en däremot svarande panträttsform (t. ex. första perioden: naturalhushållningens och byteshandelns tid; panträtt såsom äganderätt till gäldenärens person och gods). Hovrättsrådet VIKTOR PETRÉN ger en historik om tingsgästningspenningarna, denna gärd som ursprungligen inbegreps i den s. k. lagmans- och häradshövdingräntan och alltjämt i viss form utgår till häradsnämnderna. Förf. påpekar att tingsgästningspenningarna väl numera sakna ekonomisk betydelse men äro intressanta såsom häntydande på att full ersättning för tingsinställelserna en gång i tiden utgått till nämndemännen. Med undertiteln »en justitierådsprofil från förra seklets början» lämnar justitierådet WEDBERG en levnadsteckning av presidenten Marks' frände, den mer som genealog än som jurist bekante Nils Wilhelm M. v. W. (1743—1817).

418 B. W.    Civilrätt. Prof. BENTZON har bidragit med en uppsats om Begreberne Fælles-, Gifte- og Sær-eje. Den femfalt nordiska familjerättens Altmeister uppvisar »at de tre Terminologier i alt væsentligt ogsaa kun er Terminologier, som (bortset fra enkelte positive Undtagelser i Lovene) tilsigter at give Udtryk for ensartede Retsregler i alle fem Landes herhenhørende Love». Övriga familjerättsliga bidrag sammanhänga alla med den revision av ÄB, som är lagberedningen anförtrodd. Verkan av sådan urarvagörelse som sker sedan ny gäld sig yppat diskuteras av justitierådet EKEBERG, såväl de lege lata som ur lagstiftningssynpunkt. Från samma rättsområde har prof. BERGENDAL hämtat ämnet för sin uppsats, Några anmärkningar om anstånd med betalning av gäld jämlikt urarvaförordningen 2 §. Revisionssekreteraren LIND söker besvara frågan vad gällande rätt kräver beträffande arvskiftes form och kommer till det resultat att om en ny lag uppställde fordran på arvskiftes förrättande skriftligen och, eventuellt, med vittnen, kunde detta »näppeligen betecknas såsom något bestämt avsteg från nu rådande uppfattning». Revisionssekreteraren GULDBERG skriver, i anslutning till den nya testamentslagens ogiltighetsregler, om bristande förutsättningar vid testamente, och statsrådet GYLLENSWÄRD framlägger några synpunkter angående omarbetningen av vår lagstiftning om dödförklaring.
    Arbetet inom den internationella kommitté, som förbereder en unifikation av de olika rättssystemen såvitt angår köpeavtalet, har givit prof. FEHR anledning att skriva om köparens valrätt vid säljaremora. Förf. har funnit att den skandinaviska köplagens regler härom ställa sig hinderliga för enhetssträvandena, och han ger goda skäl för sitt uttalande »att man på allvar måste ifrågasätta värdet och riktigheten ur merkantil synpunkt av hela rätten att efter den avtalade leveransdagen fordra avtalets fullgörande». Prof. BENCKERT skriver om överlåtelse av avbetalningskontrakt till säkerhet för säljarens gäld och får därvid tillfälle att uttala sig om lösöreköpsförordningens tillämplighet i vissa fall. Prof. BJÖRLINGS bidrag, »Egenhändig namnunderskrift» — verkställd av annan, innehåller bl. a. en kritik av den mening som segrade i rättsfallet NJA 1927 s. 92. Betydelsen av att aktieägares antal sjunkit under det lagstadgade minimet dryftas av prof. CEDERBERG i en uppsats där de s. k. ensambolagens rättsliga ställning även uppmärksammas. Docenten NIAL har valt ämnet Ansvar för skulder vid affärsöverlåtelse. Med polemisk inställning mot Lundstedts kända åsikt hävdar förf. att ett dylikt ansvar ingalunda är att betrakta som regelmässigt. Jur. dr STRAHL har verkställt en rättsfallsstudie inom skadeståndsmaterien. Han förnekar att svensk rätt känner en allmän regel om utomobligatoriskt ersättningsansvar för anställdas handlingar, men anser sig kunna med visst fog påstå att rättspraxis icke är främmande för en princip om ersättningsansvar för bristfälliga anordningar.
    Speciell privaträtt. Prof. STANG, som trägnare än någon deltagit i det nordiska lagstiftningsarbetet inom obligationsrättens om-

EN FESTSKRIFT. 419råde, behandlar vissa praktiska livförsäkringsfrågor i norsk rätt (Forføininger over livsforsikringskrav). I en efterskrift meddelar han att några av de svårigheter, han i uppsatsen räknat med, komma att bortfalla därest loven om ektefellers formuesforhold ändras på sätt nyligen föreslagits. Dispaschören HASSELROT belyser värdet av vissa vedertagna regler för tolkning av sjöförsäkringsavtal, såsom att skriven klausul äger företräde framför tryckt text, att avtalet bör tolkas till försäkringshavarens förmån, o. s. v. Försäkringsavtalslagen innehåller intet stadgande om det som utgör ämnet för docenten HULTS uppsats — »betydelsen av agentens medverkan vid den försäkringsrättsliga upplysningspliktens fullgörande». Ett uttalande härom i lagens motiv finner förf. vara mindre välgrundat.
    Till domstolsjuristens flitigast anlitade hjälpmedel hör justitierådet STENBECKS artikel om skadestånd vid bilkollisioner, i SvJT 1928 s. 520. En kompletterande framställning, föranledd av 1929 års trafikförsäkringslag, lämnar förf. nu i uppsatsen Trafikförsäkringsfrågor vid automobilsammanstötningar. Att denna ingalunda låter sig läsas med mindre tankeansträngning än sin föregångare är ej den skarpsinnige förf:s fel utan måste helt skyllas på ämnets högeligen intrikata beskaffenhet.
    Vid den i år hållna checkrättskonferensen i Geneve var återkallelse av check en av de frågor, för vilka en enhetlig reglering visade sig omöjlig att åstadkomma. De hinder, som stodo i vägen, diskuteras av f. d. häradshövdingen DAHLBERG.
    Tre av bidragen falla inom auktorsrätten. Hovrättsrådet HIMMELSTRAND har valt den vanskliga frågan vem eller vilka äro att anse såsom i auktorsrättslig mening upphovsmän till ett kinematografiskt verk. Skall auktorsrätt åtnjutas av hela serien medverkande: författaren till det verk som bearbetas för filmen, bearbetaren, filmregissören, skådespelaren, dekorationsmålaren, fotografen m. fl.? Eller bör man, i enlighet med en nyare tysk teori, koncentrera auktorsrätten »in der Person des Unternehmers»? Vid Bernunionens konferens i Rom 1928 kom man ej till något svar härå. Samma konferens' beslut om auktorns rent personliga, s. k. moraliska rätt och hur denna rätt tillgodoses i 1930 års norska lov om åndsverker behandlas av prof. KNOPH. Det moraliska rättsskyddet fortlever enligt den norska lagen i viss mån även sedan den allmänna skyddstiden efter auktorns död upphört. Några vid Romkonferensen debatterade frågor om denna skyddstid (hos oss 30 år, i våra grannländer 50) är ämnet för advokaten LIDFORSS' bidrag, »Le domaine public payant». Denna term betecknar i själva verket två helt olika system: det ena gäller verk för vilka skyddstiden redan utlupit och avser betalning till staten, det andra låter ett ännu skyddat verk under en senare del av skyddstiden bliva fritt mot det att viss ersättning gives auktorns rättsinnehavare.

    Den allmänna skogsvårdslagens bestämmelser om avverkningsförbud skärskådas av advokaten TREFFENBERG ur flera synpunkter: hur långt måste en avverkning ha fortskridit för att förbud skall kunna

420 B. W.meddelas? — vilken tidpunkt utgör den yttersta gränsen för skogsvårdsstyrelsens rätt att ingripa?, o. s. v.
    Straffrätt. Det kan icke förvåna att efter vad som presterats i SvJT:s nästföregående, prof. Thyrén tillägnade häfte, festskriften ej bjuder på mer än ett nummer som med något fog kan föras under denna rubrik, nämligen presidenten SCHLYTERS uppsats Blodprovens betydelse för beivrande av fylleri vid framförande av motorfordon. Uppsatsen har tillkommit under intresserad medverkan av lundaprofessorn Widmark, om vars blodundersökningar och deras forensiska värde man får ingående kännedom.
    Processrätten har satt många pennor i rörelse. Från justitierådet HELLNER härrör några reflexioner över Kungl. Maj:ts proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform. I likhet med prof. Kallenberg (Svensk Tidskrift h. 3) ställer sig H. i det hela välvillig till propositionen; dock anser han att, särskilt av hänsyn till HD:s arbetsbörda, bevisfrågan borde uteslutas från dess prövning. Är deldom ett önskvärt institut?, frågar justitierådet GUSTAF CARLSON och ger ett jakande svar. Han anger närmare huru han tänker sig institutet införlivat med vår process, såväl i dess nuvarande gestaltning som efter en reform. Justitierådet LINDHAGEN har nedskrivit sina erfarenheter från arbetsdomstolen om muntlighet och omedelbarhet. Med stöd av dem betonar han bl. a. att ett förberedande förfarande som blott består i skriftväxling icke gör tillfyllest: en muntlig förhandling under domstolsordförandens ledning är nödvändig. Rättegången vid arbetsdomstolen har även bestyrkt att en regel om överläggning och doms avkunnande omedelbart efter huvudförhandlingens slut knappast bör eller kan upprätthållas. Rättshistoriskt lagda men tillika starkt anknutna till processreformen äro uppsatser av prof. ENGSTRÖMER och kommerserådet MATZ. Den förre ger en översikt av hur muntlighet och skriftlighet kämpat om herraväldet i vår process alltsedan hovrätternas instiftande. Den lärdom förf. anser kunna dragas av utvecklingen efter 1734 års lag blir, att med processreform utan lagändring föga står att vinna beträffande förhandlingsformen och att även lagstiftningen är maktlös om ej kraftiga medel användas. Med goda fynd ur lagkommissionens protokoll ställer Matz — för att citera rubriken å hans bidrag — »några aktuella processlagstiftningsfrågor i historisk belysning».
    På en gång rättshistoriskt dokumenterat och buret av en stark reformatorisk anda är advokaten FORSSNERS bidrag, Domare och advokater. Förhållandet dem emellan vid domarebordet finner han tarva genomgripande förbättringar — möjliga att genomföra utan lagändring, blott med ömsesidig god vilja — i riktning mot ökat förtroende och större hänsynsfullhet.
    Borgmästaren BISSMARK pläderar för att domstolarna måtte öva strängare kontroll i fråga om vittneslönernas storlek. Att parten säger sig ej ha något att invända mot vittnets anspråk bör ej utesluta domstolens skälighetsprövning; lyckligast vore »att parternas rätts-

EN FESTSKRIFT. 421bildade ombud toge till regel att alltid hänskjuta till domstolen att bestämma den begärda ersättningens skälighet». Prof. HASSLER framställer vår gällande rätts regler om förlikning i brottmål, icke utan en viss kritik av HD:s praxis. Om kvittningen och rättskraften föreligger en undersökning av docenten OLIVECRONA, som kommer till det resultatet att rättskraft bör inträda pro summa concurrente när kvittningsinvändningen bifalles, men ej när den ogillas. Justitierådet SUNDBERG skriver om röstberäkning inom HD i plenimål, då flertalet röstande på olika grunder komma till samma slut. Han påvisar hurusom nu tillämpade metod att bestämma domens lydelse — utan beaktande av minoritetens vota — någon gång lett till att domsmotiven kommit att strida mot flertalets mening.
    Høiesterettsdommer ALTEN behandlar rettsvernsforutsetninger eller vad Hagerup kallade rettsbeskyttelsesbetingelser (till skillnad från processförutsättningar). Förf. ger uttryck åt en förmodan att begreppet för oss svenskar saknar praktisk betydelse, men har säkert rätt i sin förhoppning att hans framställning av den norska rätten dock är för oss av intresse. Prof. GRANFELT utlägger tillämpningen enligt gällande finländsk rätt av grundsatsen Jura novit curia. Grundsatsen kan ej inbegripa utländska lagar, ej heller andra inländska än dem som vederbörligen bragts till domarens kunskap. Det senare har sin särskilda betydelse i Finland. Den åländska speciallagstiftningen införes nämligen ej i Finlands författningssamling utan i en fristående publikation, Ålands författningssamling; och denna utdelas ej till andra allmänna domstolar än RR:n i Mariehamn, Ålands HR:r, Åbo HovR och HD.
    Stats- och förvaltningsrätt. Friherre RABBE AXEL WREDE — den vördade kämpen för lag och rätt som själv i sommar fyller 80 år — skriver om den nyss omnämnda, i landskapet Ålands autonomi ingående befogenheten att stifta lag. Denna säregna »landskapslagstiftning i vår tid» har, intygar förf., redan visat sig äga ej ringa värde. Om de påfrestningar som den grundlagsskyddade medborgarfriheten, särskilt yttrande- och tryckfriheten, tid efter annan fått vidkännas i Förenta Staterna (nu senast under världskrigets år) har prof. STJERNBERG gjort »några randanmärkningar». Dessa inrymma bl. a. citat ur Polybios' klassiska skildring av den romerska republikens maktbalanssystem, som förf. finner vara i flera hänseenden jämförligt med den nordamerikanska federativa republikens.
    Regeringsrådet THULIN redogör, huvudsakligen med ledning av regeringsrättens praxis, för vissa frågor om dess behörighet i förhållande till Kungl. Maj:t i statsrådet, till kammarrätten såsom sista instans och till allmän domstol. Förf. påpekar såsom särskilt betänkligt att i vissa fall de allmänna underrätterna »kunna sätta sig till doms över och ändra eller upphäva RegR:s beslut». Förvaltningsrättens tvångsmedel har prof. HERLITZ ägnat en undersökning. Det förvaltningsrättsliga tvånget kan vara indirekt (t. ex. i den form att ett visst icke önskat handlingssätt kriminaliseras) eller direkt, och av det se-

422 B. W.nare slaget urskiljer förf. tre underarter: två äga det gemensamt att tvånget utövas av de vanliga exekutiva myndigheterna, men skilja sig därutinnan att det föregående beslutet i ena fallet givits i domstolsväg, i det andra i förvaltningsväg; den tredje arten av direkt tvång utövas av förvaltningsorganen själva. »Om skattskyldighetens inträde vid lagfartsstämpeln» heter prof. EBERSTEINS bidrag. Då lagfartsstämpeln numera är att karakterisera som en omsättningsskatt, borde tiden för fånget, ej för lagfartens sökande vara den relevanta för skattskyldigheten. Praxis har dock ej frigjort sig från åsikten att den författning som gäller vid fångeshandlingens ingivande till rätten skall vara avgörande såväl beträffande stämpelns belopp som för frågan huruvida stämpelplikt alls föreligger.
    Internationell rätt: Presidenten i 1930 års internationella Palestina-kommission, advokaten ELIEL LÖFGREN inviger läsaren i de fängslande tvistefrågorna rörande heliga platser i Jerusalem med omnejd, särskilt rättsförhållandena vid klagomuren. Av juris dr RÆSTAD har festskriften riktats med uppsatsen »Krig og 'fredelige midler'. Nogen bemerkninger i anledning av spørsmålet om å innarbeide Kelloggpakten i Folkeforbundspakten». Prof. UNDÉN skriver om olika internationella organs och enkannerligen den fasta internationella domstolens behörighet att upptaga och avgöra s. k. intressetvister. Under framhållande att dessa tvister stundom gälla frågor vilka rätteligen äro att karakterisera som internationella lagstiftningsproblem, uttalar förf. att det knappast vore att beklaga om domstolen avböjde att pröva intressetvister av dylikt slag.
    Justitierådet BAGGE har behandlat en preskriptionsfråga som nyligen varit före i HD (NJA 1930 s. 692). Liksom i senare tid även Reichsgericht har HD funnit att då det avtal, varå fordringen grundas, är att bedöma enligt anglosachsisk rätt, även dennas preskriptionsbestämmelser böra tillämpas ehuru de i hemlandet anses vara av processuell natur. Tidigare har RG i dylikt fall funnit att varken tysk eller anglosachsisk rätts preskriptionsregler kunde tagas i betraktande. Återförvisningsläran (théorie du renvoi) har år 1926 i viss form accepterats av den polska lagstiftningen, år 1929 av den finländska. Den har även nyligen funnit en svensk försvarare (E. Ramel) och i ett par uppmärksammade engelska rättsfall tillämpats på ett från kontinental praxis något avvikande sätt. Allt detta har föranlett utrikesrådet MALMAR att anställa en närmare prövning av lärans värde. Prof. MUNCH-PETERSEN ger en orientering om utsikterna att praktiskt genomföra tanken på konkursens »universalitet». Sålänge tanken, säger han, »kun stod som et skønt Fata Morgana, kunde alle slutte sig til den, men Tvivlen begyndte at melde sig, da man for Alvor skulde skride til Tankens Realisation her paa Jorden».

B. W.