LITTERATUR.
C. A. REUTERSKIÖLD. Folkrätt, särskildt såsom svensk publik internationell rätt. Föreläsningar. Uppsala 1928. Almqvist & Wiksell. 288 s. Kr. 7.00.
Det arbete vars titel läses härovan bör i ett land, vars folkrättsliga litteratur är så fattig som Sveriges, kunna göra anspråk på den största uppmärksamhet. Det mesta som skrivits i internationell rätt här i landet under senare år föreligger ju i form av i olika publikationer spridda uppsatser, merendels föranledda av aktuella frågor. Den enda större sammanfattande framställning av folkrätten som funnits före Reuterskiölds är KLEENS »Mellanfolklig rätt»; de delar av detta arbete, som behandla den publika internationella rätten, utkommo 1910 och 1917 och göra på grund av författarens uppfattningssätt — vilket föranleder Reuterskiöld att beteckna dem såsom vilande på »naturrättslig, ej juridisk grund» — ett betydligt mera ålderdomligt intryck än dessa årtal kunde giva vid handen. I alla händelser har ju under den följande tiden osedvanligt stora och djupt ingripande förändringar ägt rum på det internationellrättsliga området genom världskriget och dess efterverkningar, genom tillkomsten av Nationernas förbund, av den fasta mellanfolkliga domstolen och av ett stort antal konventioner, reglerande skilda områden av den internationella rätten och delvis avseende alldeles nya företeelser, såsom t. ex. luftfarten. Om det översiktsarbete över folkrätten i dess helhet, som prof. Reuterskiöld givit i sina för ett par år sedan utgivna föreläsningar, torde det därför kunna sägas att de fylla en lucka i vår litteratur.
Att i ett arbete på 280 sidor ge en framställning av hela den publika internationella rätten är naturligtvis ingen lätt sak, och det är naturligt att förf. ej. funnit utrymme för någon utförligare diskussion av de olika meningar, som på snart sagt alla viktigare punkter göra sig gällande inom folkrättsdoktrinen, eller för någon mera ingående motivering av de åsikter han själv framställer. Folkrättsvetenskapen har ju under de senaste åren varit präglad av en ovanligt intensiv verksamhet, varunder framträtt nya strömningar som icke minst berört folkrättens teoretiska principspörsmål, såsom t. ex. det folkrättsliga suveränitetsbegreppet, frågan om folkrättens egenskap av »mellanstatlig» eller »överstatlig» rätt, frågan huruvida endast stater eller även enskilda personer kunna vara internationella rättssubjekt, frågan om »luckor i folkrätten» etc. Förf:ns uppfattning håller sig emellertid på det hela taget inom den traditionella lärobyggnadens ram, vilket kanske är lyckligt med hänsyn till arbetets
syfte att bl.a. utgöra en handbok för de elementära universitetsstudierna i ämnet. Förf.:s uttalanden i ifrågavarande spörsmål förefalla ur denna synpunkt i allmänhet väl avvägda, men det skulle onekligen varit av intresse att se dem närmare utförda och motiverade under hänsynstagande till den aktuella diskussionen. Förmodligen av utrymmesskäl har den historiska utveckling, som lett fram till gällande folkrättsregler, i allmänhet ganska knapphändigt eller icke alls behandlats, vilket man känner sig frestad att desto mer beklaga, som de historiker förf. någon gång ger äro synnerligen förtjänstfulla; detta gäller icke minst den översikt av statssystemets utveckling, som förf. lämnar i kap. I § 2 under rubriken »Folkrättens historisk-politiska förutsättningar». Kanske litet för ofta inskränker sig förf. till att med undanskjutande av principiellt betydelsefulla teoretiska frågor redogöra för det i konventionsbestämmelser o. dyl. föreliggande materialet, på vars klassificering under en mångfald rubriker han däremot nedlägger mycken möda.
Även med bortseende från de nya synpunkter som framkommit under de senare årens diskussion om folkrättens huvudproblem, nödgas jag i en och annan punkt anmäla en från förf:ns avvikande uppfattning. Man måste, förefaller det mig, ställa sig frågande redan inför titelbladet. Huru förhåller sig »folkrätten» till den »svenska publika internationella rätten»? Av förf:s uttryckssätt att döma förefaller det närmast som om den sistnämnda skulle vara en gren av folkrätten. Av den å s. 3 införda definitionen vill det synas, som om förf. ansåge att »folkrätt» och »publik internationell rätt» äro två beteckningar för samma sak. Skulle då titeln lika väl kunnat formuleras »Folkrätt, särskilt som svensk folkrätt» eller »Publik internationell rätt, särskilt som svensk folkrätt»? Det skall villigt medges att vår internationellrättsliga terminologi på grund av Sveriges litterära fattigdom på detta område är svagt utbildad, men det torde dock kunna ifrågasättas, om icke uttrycket »folkrätt» i svenskt språkbruk användes i samma betydelse som (det pleonastiska) »allmän folkrätt» och således är liktydigt med »allmän internationell rätt» i motsats mot »partikulär internationell rätt.» Att man kan tala om en »partikulär internationell rätt» beror naturligtvis på, att det traktatsystem, som binder en stat, aldrig är fullt lika med det traktatsystem som binder en annan, och att varje stat dessutom inom ramen av sina internationellrättsliga befogenheter utfärdat lagar och förordningar av internationellrättslig betydelse. I denna mening kan man således tala om en »svensk internationell rätt». Däremot förefaller det åtminstone mig stötande att beteckna denna partikulära internationella rätt såsom »folkrätt». Härav skulle följa att »folkrätt» och »publik internationell rätt» ingalunda äro identiska begrepp, utan den publika internationella rätten omfattar dels folkrätt, dels partikulär internationell rätt, vilken sistnämnda kan vara svensk publik internationell rätt o. s. v.
Även med bortseende från den rent terminologiska frågan, måste jag framhålla som en principiell invändning emot förf:ns arbete, att
skillnaden mellan allmän och partikulär internationell rätt ingenstädes klargöres, och att frånvaron av denna nödvändiga distinktion sätter sin prägel på hela framställningen. Detta framträder redan vid förf:ns behandling av folkrättens källor. Härom säger förf. (s. 3) att all internationell rätt vilar direkt eller indirekt på avtal mellan stater eller andra internationella rättssubjekt, vilka var för sig funnit sin egen utveckling och trygghet i förhållande till andra makter bero dels av ett ömsesidigt erkännande av principen »pacta sunt servanda», dels av samfälld reglering genom överenskommelser, uttryckliga eller tysta, rörande förhållanden som icke ligga helt inom vars och ens egen exklusiva, faktiska maktsfer, och vidare å s. 5: »Folkrätten har emellertid sina källor icke blott i de överenskommelser, som kunnat slutas mellan makter till reglering och normering av olika förhållanden vare sig dessa överenskommelser ingåtts mellan två stater enskilt såsom partikulära överenskommelser eller de haft egenskapen av universella avtal mellan ett flertal eller alla makter inbördes, utan dess förnämsta källa var ursprungligen och är i viss mån ännu den mellanfolkliga eller internationella rättssedvänjan såsom en oskriven rätt, vilken fått makternas eller vissa makters tysta erkännande i handlingar, som förutsätta densamma och dess rättskaraktär», samt å s. 29: »Med positiv folkrätt förstås den främst i skriven rätt samlade folkrätten. Denna skrivna rätt kan vara given genom lagstiftning i olika länder, med giltighet naturligen endast för det land, där den givits . . . Gemenligen är den skrivna folkrätten dock given genom internationella överenskommelser mellan två eller flera stater inbördes och kan då betecknas som fördragsrätt. Emellertid äro icke alla fördrag rättskällor, utan man måste här skilja mellan sådana fördrag och överenskommelser, som avse att skapa rättsnormer, och som alltså utgöra den egentliga källan för fördragsrätten som objektiv rätt, samt å andra sidan sådana fördrag och överenskommelser, som, väsentligen motsvarande pritvaträttens rättshandlingar, ge upphov till, ändra eller upphäva konkreta rättsförhållanden mellan stater . . . det är endast de förstnämnda, som bliva rättskällor och därför kunna här tagas i betraktande.» Förf. ansluter sig således till den i främsta rummet av TRIEPEL utbildade läran om »Vereinbahrungen» (»law-making treaties», »traités-lois») såsom den internationella rättens enda källa, i enlighet varmed även sedvanerätten anses vila på tacita pacta. Mot denna uppfattning ha på senare tid riktats starka invändningar. Man frågar sig sålunda, huru den folkrättsliga principen »pacta sunt servanda» kan, såsom bl. a. Reuterskiöld att döma efter uttrycket »ömsesidigt erkännande» synes förmena, grunda sig på ett avtal, då ju tvärtom alla avtal hämta sin giltighet från denna princip. Det har vidare invänts (t. ex. av BRIERLY i dennes föreläsningar i Haagakademien över »le fondement du caractére obligatoire du droit international»), att den för övrigt mycket gamla åsikten, att sedvanerätten grundar sig på tysta överenskommelser, är en ren konstruktion utan grund i verkligheten. Det har även ifrågasatts, huruvida den av (BERGBOHM och) TRIEPEL upp-
ställda skillnaden mellan kontraktliknande överenskommelser, avseende ömsesidigt utbyte av prestationer (Verträge), och överenskommelser varigenom parterna fastställa rättsregler (Vereinbahrungen) låter sig upprätthållas; även typiska »law-making treaties», som t. ex. 1856 års Parisdeklaration, vila i lika hög grad på »do-ut-des»-principen som exempelvis en handelstraktat, vari den ena parten förbinder sig att ej höja sin smörtull mot att den andra parten förbinder sig att ej höja tullen på verktygsmaskiner.
Emellertid är det från Triepel utgående betraktelsesättet onekligen ännu förhärskande inom doktrinen och till stöd för detsamma skulle t. o. m. kunna anföras ett uttalande av Fasta internationella domstolen i Lotusaffären (»Les règles de droit liant les Etats procèdent de la volonté de ceux-ci, volonté manifestée dans des conventions ou dans des usages acceptés généralement comme consacrant des principes de droit».) Även i detta uttalande antydes emellertid den distinktion, som förf. underlåtit att göra, skillnaden mellan »conventions» och »usages acceptés généralement», den fundamentala skillnad mellan de olika slagen av rättskällor, som innebär, att rättssedvänjan givit upphov till (allmän) folkrätt, under det att de internationella överenskommelserna endast givit upphov till partikulär internationell rätt. Ännu tydligare framträder denna åtskillnad i artikel 38 av stadgan för fasta domstolen, vilken såsom de rättsregler domstolen har att tillämpa uppställer i första rummet »les conventions internationales, soit générales, soit spéciales établissant des règles expressément reconnues par les Elats en litige» och i andra rummet »la coutume internationale comme preuve d'une pratique générale acceptée comme étant de droit». Det är förvånande att förf. icke vid framställningen av den internationella rättens källor uppmärksammat denna artikel 38, som i sagda hänseende utgör ett rikt ämne för betraktelser. Nu nöjer sig förf. med att vid redogörelsen för domstolens förfarande referera artikeln utan några kommentarier, ehuru dylika här skulle varit väl på sin plats. Särskilt frågorna om, vad de i punkt 3 av artikeln omnämnda »principes generaux de droit» innebära och huruvida de äro att betrakta som en källa till folkrätten, har ju varit och är alltjämt föremål för en utomordentligt livlig diskussion. Vad som i punkt 4 av artikeln säges om att domstolen skall tillämpa »les décisions judiciaires et la doctrine des publicistes les plus qualifiés, comme moyen auxiliaire de détermination des règles de droit» återgives av förf. knappast riktigt med att domstolen skall »slutligen tillämpa» mellanfolkliga rättsregler, vilkas existens och innehåll kan fastställas i doktrin och praxis. Det är nämligen här ej fråga om en fjärde kategori av regler vid sidan av de övriga, utan meningen är tydligen, att domstolen bemyndigas att använda domstolsutslag och doktrin som hjälpmedel vid bestämmandet av de i föregående punkter nämnda reglernas innehåll. Punkterna 3 och 4 av artikel 38 kunna emellertid i detta sammanhang lämnas därhän. Huvudsaken är att punkterna 1 och 2 hänvisa till den internationella rättens båda huvudkällor,
internationella överenskommelser och rättssedvänja, av vilka de förra enligt regeln res inter alios acta aliis nec nocet nec prodest endast kunna giva upphov till partikulär internationell rätt, under det att sedvanerätten utgör (allmän) folkrätt, och således t. ex. är ipso facto bindande för en ny stat som upptages i folkrättssystemet, under det att konventioner bli bindande för en dylik stat endast i den mån den ansluter sig till dem.1 En konvention kan naturligtvis innehålla från den allmänna folkrätten hämtade regler, men att en regel förekommer i en konvention utgör snarast ett indicium för att den icke är en folkrättslig regel, ty staterna sluta konventioner för att med giltighet de kontraherande parterna emellan uppställa regler, som antingen avvika från folkrätten, eller saknas inom folkrätten, eller eventuellt utgöra en precisering av en regel vilken såsom folkrättslig är allmänt gällande, om också måhända icke just i den form, som den erhållit genom preciseringen. Det är på denna grund som det inom Nationernas förbund igångsatta arbetet för folkrättens kodifikation givit anledning till uttalande av farhågor för, att regler, vilka såsom sedvanerättsliga ingått i folkrätten, genom att innefattas i en konvention skulle komma att uppfattas som partikulärrättsliga och endast bindande för de stater, som ansluta sig till konventionen.2 Man torde från världskriget erinra sig, hurusom giltigheten av i Haagkonventionerna innefattade folkrättsliga regler bestreds från olika makters sida emedan vederbörande konvention icke var tillämplig under kriget. Reuterskiöld, som ganska ingående redogör för dessa konventioners bestämmelser om krigets och neutralitetens lagar, uppehåller sig däremot endast flyktigt eller icke alls vid de däri ingående principiellt betydelsefulla bestämmelser, varigenom konventionernas räckvidd begränsas: klausulen »si omnes», enligt vilken respektive konventioner endast äro tillämpliga i krig, vari samtliga de krigförande utgöras av makter, som anslutit sig till konventionen, och den i ingressen till vissa av konventionerna ingående »clause de Martens», vari hänvisas till vid sidan av konventionerna bestående allmänna folkrättsliga principer; båda dessa klau-
suler äro naturligtvis av det största intresse med avseende på förhållandet mellan ifrågavarande konventioner och den allmänna folkrätten.
Nu framhåller förf. visserligen (s. 96) att regeln res inter alios acta etc. gäller för internationella fördrag, men han beaktar endast ofullständigt konsekvenserna av detta förhållande. Sålunda uttalar han, att på grund av denna princip 1856 års Ålandsfördrag icke grundlade någon självständig rätt för Sverige — en uppfattning, som han tidigare framlagt och som visserligen blivit bestridd, men som, icke annat än undertecknad kan se, är alldeles riktig. Men hur kan förf. med denna uppfattning förena sin åsikt (å sid. 180) om förefintligheten av s. k. statsservitut; därmed skulle, såsom förf. framhåller, menas en begränsning av territorialhögheten, som icke allenast innebär en obligatorisk förpliktelse för den stat, vars höghetsmakt begränsats, utan som erkänts såsom häftande vid området självt, så att begränsningen består, även om området skulle komma under annan makts territorialhöghet. Huru kan detta förenas med regeln om »res inter alios acta»?
Att förf. i fråga om fördrag icke konsekvent tillämpar regeln om »res inter alios acta» och i enlighet härmed icke skiljer mellan partikulär internationell rätt och folkrätt medför i åtskilliga fall en viss oklarhet i hans framställning. Sålunda uttalar förf. i fråga om rätten till genomfart genom lufthavet (s. 153), att i praxis den princip blivit härskande enligt vilken lufthavet ovan varje statsterritorium inklusive territorialvattnen alltigenom är underkastat statens territorialhöghet, »varvid man emellertid för det territoriella lufthavet väsentligen tillämpat liknande bestämmelser som för kusthavet», varefter förf. i korthet redogör för 1919 års internationella luftfartskonvention. En närmare analys av konventionens bestämmelser skulle emellertid ha visat, att rätten till »passage inoffensif» genom luftområdet är konstruerad på ett mot passagerätten genom territorialvattnet väsentligen olika sätt. Under det att rätten till »passage inoffensif» genom territorialvattnet grundar sig på allmän folkrätt och således kan göras gällande utan stöd av någon traktatsbestämmelse och utan strandstatens medgivande, så utgår luftfartskommissionen från att någon rätt till »passage inoffensif» genom luftområdet icke föreligger enligt folkrätten; den rätt till »passage inoffensif», varom talas i luftfartskonventionen, grundar sig uteslutande på de till konventionen anslutna makternas ömsesidiga medgivanden. Konventionsmakterna förbundo sig t. o. m. (enligt konventionens lydelse före 1929) att endast genom ett särskilt och till tiden begränsat bemyndigande eller på grund av särskilda överenskommelser medgiva luftfart över sitt område för luftfartyg som icke har någon av de fördragsslutande staternas nationalitet. En sådan hestämmelse vore naturligtvis otänkbar, om icke fördragsmakterna ansett, att någon folkrättslig regel om rätt till »passage inoffensif», liknande den som finnes ifråga om territorialvattnet, icke föreligger beträffande luftområdet.
Av förf:ns uttryckssätt framgår icke heller med tillräcklig tydlighet, att Nationernas förbunds akt endast givit upphov till partikulär internationell rätt och att akten för utom förbundet stående makter är "res inter alios acta". I framställningen om de ekonomiska sanktionerna å s. 115 betecknar förf. folkförbundet med uttrycket "statssystemet", ehuru statssystemet och folkförbundet ännu så länge äro två skilda saker och förbundsakten även räknar med detta förhållande. Efter att (s. 114) ha talat om att folkförbundsakten, och enkannerligen art. 16, utgör "den formella folkrättsliga grundvalen för sanktionsrätten", säger förf. (s. 117), att den samfällda garantiförpliktelsen, som bär upp den nya sanktionsrätt vilken folkförbundsakten skapat, sträcker sig ända därhän, att även tvister mellan stater, av vilka endast den ena eller t. o. m. ingendera tillhör förbundet som medlem, vare sig dessa stater så vilja eller icke, dragas under folkförbundet. Man saknar här ett framhållande av att förbundsakten omöjligen kan bilda den folkrättsliga grundvalen för en sanktionsrätt mot utanför förbundet stående makter. Om folkförbundets medlemmar tillgripa "sanktioner" mot en utom förbundet stående makt som angripit en medlemsstat, så är det med samma rätt som den, varmed de genom en defensiv allians förbundna makterna förena sina krafter mot en stat som angripit en av dem. Det är därför knappast riktigt att som förf. (å s. 177) säga, att ett krig, som påbörjats av makt, vilken varken är medlem av förbundet eller enligt förbundsaktens art. 17 åtagit sig de med medlemsskap förenade förpliktelserna, mot en makt, å vilken en sådan förpliktelse vilar, ur folkförbundssynpunkt behandlas som illegitimt krig, om man med uttrycket "illegitimt" förknippar föreställningen om något som innebär brytande av en förpliktelse. På liknande sätt förhåller det sig med förf:ns uttalande på s. 219, att en generalblockad är folkrättsligt tillåten endast i sanktionskrig. Om en generalblockad är folkrättsstridig, kan förbundsakten icke göra den folkrättsligt tillåten, utom naturligtvis så till vida som Nationernas förbunds medlemmar måste anses ha avstått från att i ett sanktionskrig göra gällande de rättigheter, vilka enligt folkrätten tillkomma neutrala makter. Men förbundsakten inverkar ju icke på utanför förbundet stående neutrala makters rättigheter. En annan sak är, att världskrigets generalblockad (eller distansblockad) icke ens gjorde anspråk på att vara en blockad i folkrättslig mening, utan åtminstone under krigets senare skede genomfördes genom en utomordentligt vidsträckt användning av kontrabandsbegreppet.
Beträffande krigs- och neutralitetsrätten, eller vad förf. kallar "den extraordinära folkrätten", gäller över huvud taget, att förf. väl litet beaktat världskrigets praxis, och huvudsakligen bygger sin framställning på Haagkonventionerna och Londondeklarationen, vad den sistnämnda beträffar utan att taga tillräcklig hänsyn till, att den aldrig erhöll någon internationellrättslig giltighet. Han talar på åtskilliga ställen om vad "Londondeklarationen stadgar" och vad enligt "Londondeklarationen gäller"; i själva verket "gäller" absolut ingenting
enligt Londondeklarationen, eftersom den aldrig blev ratificerad av någon enda makt. Förf. gör (å s. 196) gällande, att principen om att krig icke inverkar på privaträttsliga förhållanden blivit erkänd genom art. 23 h av 1907 års lantkrigsreglemente, vilken bestämmelse dock icke blev iakttagen under världskriget. Från engelsk sida har emellertid som bekant officiellt hävdats, att Englands anslutning till 1907 års Haagkonvention om lantkrigets lagar icke innebar något frångående av de traditionella engelska principerna i fråga om "alien enemies" och denna ståndpunkt synes icke kunna avvisas som alldeles oberättigad (jfr A. ROLIN: Le droit moderne de la guerre, I, s. 237 ff.).
Under rubriken "Neutralitet och solidaritet" (§ 19), ger förf. en utmärkt historisk framställning av neutralitetsrättens utveckling med framhållande av skillnaden mellan Nationernas förbunds solidaritetssystem och den tidigare neutralitetsrätten, som för övrigt alltjämt består utanför förbundet och, såsom förf. riktigt framhåller, under vissa förutsättningar även innanför detsamma. Mot förf:ns å s. 184 uttalade uppfattning att förbundsaktens art. 21 innebär möjlighet att genom regionalt avtal stänga Östersjön för krigsoperationer måste undertecknad ställa sig synnerligen tvivlande.
Å s. 180 uttalar förf., att Sverige, tämligen ensamt bland alla makter, såsom krigförande tillämpar samma regler i fråga om krigförandes och neutralas rättigheter som det gör gällande som neutralt. Man kan fråga: hur vet man det, då Sverige icke fört krig under de senaste 116 åren? Förklaringen erhålles å s. 250, där det framhålles att 1808 års uppbringningsreglemente, jämfört med Parisdeklarationen av 1856, överensstämmer med 1904 års K. K. angående vad till svenska handelns och sjöfartens betryggande under krig mellan främmande makter bör iakttagas. Emellertid är det väl föga sannolikt, att 1808 års uppbringningsreglemente kommer att tillämpas under nästa krig, vari Sverige kan bliva indraget, och osäkert torde väl vara, huruvida det skulle ha blivit tillämpat, i händelse Sverige fört krig någon gång under de sista decennierna. Vilket prisreglemente ett land håller sig med under fredstid är ju tämligen likgiltigt och säger i alla händelser ingenting om vilken hållning det kommer att intaga under krig.
Flertalet viktigare frågor inom folkrätten kunna som sagt bli föremål för olika meningar. Undertecknad har i sin anmälan av prof. Reuterskiölds arbete uppehållit sig vid några punkter, vilka nästan alla hänföra sig till en och samma huvudfråga. Denna frågas principiella betydelse och den ringa omfattning vari hithörande spörsmål diskuterats i svensk litteratur har synts mig motivera en något utförlig behandling därav. Att större delen av min anmälan sålunda kommit att ägnas åt invändningar mot förf:ns framställning bör icke få dölja det förhållandet att arbetet synes mig äga betydande förtjänster. Inom ett jämförelsevis knappt utrymme har förf. lyckats giva en ganska uttömmande översikt över den publika internationella rättens materiella regler, och arbetet synes därför vara väl ägnat att
fylla sin uppgift som handbok i ämnet för studerande vid universiteten och övriga intresserade. Ett särskilt intresse erhåller arbetet därigenom att stor uppmärksamhet ägnats åt svenska författningar av internationellrättslig betydelse. Genom sin karaktär av översikt över "svensk publik internationell rätt" fyller det en uppgift, vari det ej kan ersättas av de vanliga utländska handböckerna i internationell rätt.
I ett arbete av denna karaktär ligger det måhända mindre vikt uppå fördjupning i de teoretiska problemen än på att de sakliga uppgifterna äro korrekta. Detta är också, så vitt jag kunnat finna, med få undantag fallet i prof. Reuterskiölds arbete. Bland mandat upptages (s. 52) "Tyska Ostafrika" som mandat under Belgien; i själva verket delades den forna kolonien Tyska Ostafrika i två mandatområden, Tanganyikaterritoriet under Storbritannien och Ruandi-Urundi under Belgien. I fråga om svenska krigshamnar hänvisas (not 2 å s. 240) till K. K. 20 dec. 1912 (SFS nr 401); nämnda kungörelse upphävdes emellertid genom K. K. 21 nov. 1925 angående främmande örlogsfartygs och militära luftfartygs tillträde i fred till svenskt territorium, vilken innehåller åtskilliga betydelsefulla nyheter.
Inom den internationella rätten äger alltjämt en stark utveckling rum. Den ena internationella konferensen avlöser den andra, och nya konventioner antagas i rask följd, understundom utan att bli lika hastigt ratificerade. Särskilt det internationella skiljedoms- och domstolsväsendet har obestridligen i mycket hög grad tilltagit i betydelse. Mellanstatliga tvister, som fordom skulle ha lösts genom diplomatiska kompromisser eller kanske någon gång genom krig, avgöras numera allt oftare i rättegångsväg. I Haagdomstolens domar och utlåtanden, vilkas motiveringar i regel innehålla uttalanden av principiell innebörd, har man fått ett nytt och viktigt material till belysande av den internationella rätten. Det må därför vara tillåtet att uttrycka den förhoppningen, att prof. Reuterskiöld snart skall få tillfälle att utgiva en ny upplaga av sitt värdefulla arbete; det skulle säkerligen vara av intresse, om han därvid kunde finna utrymme för en mera ingående motivering av sin uppfattning rörande folkrättens teoretiska huvudproblem.
T. Gihl.