JAN ERIC ALMQUIST. Kommentar till 1884 års gruvstadga. Uppsala 1930. Almqvist & Wiksell. 224 s. Kr. 8.50.
    Vid flera tillfällen under de senaste decennierna har förslag väckts om gällande gruvstadgas ersättande med en på nyare principer byggd gruvlagstiftning, som då givetvis — i likhet med de partiella förändringar som tid efter annan genomförts — skulle få lags karaktär. Fullt utarbetade lagförslag hava framlagts, men ännu hava de endast resulterat i förändringar av mindre räckvidd. Anledningen härtill är huvudsakligen att söka i det förhållandet att en djupgående skilj-

aktighet råder i fråga om de principer, på vilka den nya lagstiftningen skall bygga, det system som skall behärska densamma. Denna meningsskiljaktighet sammanhänger, helt naturligt för övrigt, med olika uppfattning i fråga om samhällets ställning till naturtillgångarna och deras utnyttjande. Frågan om grunderna för en ny gruvlagstiftning blir därför till ej ringa del en politisk fråga.
    Gruvlagstiftningsfrågans läge har föranlett, att 1884 års gruvstadga alltjämt äger bestånd och snart kan fira sitt 50-årsjubileum.
    Docenten i rättshistoria vid Uppsala universitet Jan Eric Almquist har under höstterminen 1929 föreläst över gruvstadgan och nu utgivit en kommentar till densamma, grundad på föreläsningarna.
    Före den egentliga kommentaren lämnar förf. en ganska utförlig redogörelse för den svenska gruvlagstiftningens historia, varjämte han i ett särskilt kapitel framlägger sin uppfattning angående gruvegendomens juridiska natur.
    Den historiska redogörelsen läses med intresse och man märker, att man har en rättshistoriker av facket till ledsagare, då man skall följa rättsutvecklingen på detta ur såväl juridisk som historisk synpunkt särdeles intressanta område. Förf. har förut (i sin avhandling: "1485 års s. k. förordning om malmberg och dess betydelse för rättsutvecklingen") behandlat ett betydelsefullt avsnitt i gruvlagstiftningens historia, och i den nu lämnade översikten följes rättsutvecklingen fram till 1884 års gruvstadga. Enligt förf. vilade gruvrätten under medeltiden på uppfattningen om att rätten till mineralen tillkom vederbörande jordägare. Såväl frälsemannen som skattebonden betraktades således såsom ägare till en å vederbörandes mark befintlig gruva, men skattebondens rätt var såtillvida underkastad inskränkning, att om han ej förmådde göra sitt malmstreck fruktbärande för kronan, konungen kunde ingripa och övertaga gruvan. Kronan hade dock i dylikt fall skyldighet att giva bonden fullt vederlag i annan jord. Gruvor å kronojord tillhörde självfallet kronan, men detta gällde även gruvor å lands- och häradsallmänningar. Här möter enligt förf. för första gången ett verkligt gruvregal, ehuru detta var territoriellt begränsat till allmänningarna. I den medeltida gruvrätten finnes däremot icke något nämnt om uppfinnarrätt. Det blir först under Gustav Vasas tid, som konungen för att uppmuntra till nya gruvors upptagande inrymmer brytningsrätt åt upptäckaren av mineralstreck å kronojord och allmänningar. Förf. skildrar därefter, huru kronans regalrättsanspråk kommo till uttryck i de under 1500- och 1600-talen utfärdade bergsförfattningarna samt huru sedermera hela regalrätten, i den mån den avsåg ett krav på äganderätt för kronan till landets mineralfyndigheter, helt försvann genom 1723 års förordning och ersattes med en lagstiftning, byggd på andra grundsatser. Därvid blev å ena sidan jordägarens rätt att utnyttja eller deltaga i utnyttjande av fyndigheter å hans mark befäst och å andra sidan åt upptäckaren inrymd möjlighet att delvis eller eventuellt helt få tillgodogöra sig en upptäckt fyndighet.

    Några egentliga nyheter erbjuder ej den av förf. lämnade historiska översikten, men den är överskådlig och klar.
    I nästa kapitel, behandlande "gruvegendomens juridiska natur", lämnas först en redogörelse för de olika teorier, som av svenska författare blivit framställda angående rättsgrunden till de rättigheter, som enligt lag tillkomma inmutare och jordägare. Enligt förf:ns egen åsikt är 1855 års gruvstadga och även 1884 års i huvudsak byggd på teorin om att mineralen före inmutning äro herrelösa (resnullius-teorin). Anmälaren delar icke denna åsikt och kan — med allt erkännande av att vissa skäl kunna tala för riktigheten av den angivna uppfattningen — dock icke finna vad i detta hänseende anförts avgörande. De skäl, som förf. åberopar, hänföra sig huvudsakligen till vissa uttryckssätt i motiveringen till bergskollegii år 1849 avgivna förslag till ny gruvstadga. Till en början kan erinras, att 1855 års gruvstadga icke direkt bygger på detta förslag utan på ett inom HD utarbetat nytt förslag och att i motiveringen till detta icke förekomma några uttalanden om rätten till mineralen. Vidare kan framhållas, att då genom 1855 års gruvstadga en väsentlig inskränkning gjordes i fråga om de inmutningsbara mineralen, det ansågs självklart, att jordägaren därigenom eo ipso erhöll oinskränkt rätt till de mineral, som ej längre blevo inmutningsbara. Någon särskild föreskrift krävdes ej härför, vilket väl skulle hava varit nödvändigt, om mineralen varit herrelösa. Det förefaller därför naturligare att betrakta jordägaren såsom principiellt sett ägare av de inom hans jord befintliga mineralen — såväl inmutningsbara som icke inmutningsbara —, ehuru jordägarens rätt sedan gammalt är underkastad den inskränkning, som föranledes av inmutningsrätten. Det är att observera, att jordägaren dock har rätt att till hälften med inmutaren deltaga i fyndighetens utnyttjande samt att inmutarens rätt även i andra avseenden är underkastad inskränkningar, bland annat såtillvida att den under vissa förutsättningar kan helt upphöra. Till stöd för denna uppfattning kan även anföras, att jordägaren teoretiskt sett måste anses berättigad att utan inmutning tillgodogöra sig alla mineral i sin jord, även om denna hans rätt icke är av större praktisk betydelse, enär han ju, om han ej verkställer inmutning, riskerar, att annan när som helst kan betaga honom rätten till åtminstone hälften av fyndigheten. Då författarna till 1874 års kommittébetänkande, vilket ligger till grund för 1884 års gruvstadga, uttryckligen framhålla, att de icke tagit ställning till förevarande spörsmål, som enligt deras uppfattning tillhör rättsvetenskapen, intaga de samma ståndpunkt som författarna till 1865 års preussiska gruvlag.¹ Av förarbetena till 1810 års ännu gällande franska gruvlag framgår även, att man ej heller i denna tagit bestämd ståndpunkt till detta spörsmål, oaktat saken dessförinnan var föremål för livlig debatt, vari även Napoleon I personligen deltog.²

 

¹ Se BRASSERT, Allgemeines Berggesetz für die Preussischen Staaten, Bonn 1888 sid. 52-53.

² Se Louis AGUILLON, Legislation des mines française et étrangère I, Paris 1891, sid. 46—56.

    Även om man anser jordägaren principiellt sett såsom ägare till alla mineralen i hans jord, följer emellertid ingalunda därav, att det berättigade i de inskränkningar, som följa av inmutningsrättens bibehållande resp. införande av koncessionssystem för fyndigheternas utnyttjande, skulle kunna sättas i fråga. Spörsmålet om äganderätten till mineralen har emellertid onekligen betydelse, då det gäller att avgöra, huruvida jordägaren skall bibehållas vid jordägarandelen, ty denna måste — även om den i gruvstadgan konstruerats som en andelsrätt i den genom inmutning uppkomna rätten — dock anses utgöra ett utflöde ur jordägarens rätt till fyndigheten.
    Vad därefter angår själva kommentaren, vilken givetvis upptager det största utrymmet i arbetet, så har förf. väl utnyttjat de tryckta källor, som kunna tjäna till belysning av lagtexten, och bland dessa särskilt förarbetena till gruvstadgan och därefter utgivna betänkanden. Det av 1920 års gruvlagstiftningssakkunniga avgivna betänkandet har blivit flitigt citerat. De utredningar, som de sakkunniga gjort angående tillkomsten, innebörden och tillämpningen av nu gällande bestämmelser, hava av förf. flerstädes åberopats.
    De mycket talrika rättsfall, som beröra gruvstadgan, hava beaktats och hänvisning till dem skett. Vid genomgång av dessa har dock anmälaren funnit anledning till ett par erinringar.
    10 § 2 mom. innehåller, att om mutsedel meddelats å äldre gruva, som uppgivits vara sönad, förre innehavaren icke är skyldig vika för den nye inmutaren, innan han blivit dömd sin rätt förlustig. Vidare innehåller detta stadgande en preskriptionsbestämmelse, i det att klander mot den, som innehar gruvan, ej får grundas å förhållande, som ägt rum längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets instämmande. Ett rättsfall berörande dessa bestämmelser hade kanske bort omnämnas, nämligen det som refereras i NJA 1918 s. 522. I detta fall hade den senare inmutaren ej inom den i 10 § 2 mom. stadgade tiden instämt någon klandertalan mot den äldres rätt, men då denne i en av honom väckt rättegång mot den senare inmutaren gjort gällande, att den äldre inmutningsrätten behörigen försvarats, ansågs frågan om den äldre inmutningsrätten ägde bestånd, kunna det oaktat i det målet komma under bedömande.
    Enligt 19 § skall, om inom ett utmål finnas flera jordägare, den på vars ägovälde gruvarbetet först efter utmålsläggningen inkommer äga anmäla sig till jordägarandelens begagnande inom 6 månader, sedan arbetet inkommit på hans jord och han blivit därom underrättad. I ett av HD år 1902 avgjort rättsfall (NJA 1902 s. 163) förelåg till bedömande, huruvida ägare till mark inom ett utmål kunde, oavsett att arbetet ännu icke inkommit å området, få sig tillerkänd jordägarandel i eventuella fyndigheter inom området. HD:s majoritet ansåg, att markägaren kunde få sig tilldömd dylik rätt. Detta rättsfall hade kanske bort anmärkas.
    Uti ett i NJA 1920 s. 328 refererat rättsfall har fastslagits, att det icke tillkommer domstol att pröva, huruvida vilostånd rätteligen

bort av bergmästaren beviljas. Detta rättsfall har anmärkts under 43 §, som endast handlar om ett f. ö. ej i rättsfallet tillämpligt specialfall, istället för under 42 §, vilken handlar om vilostånd i allmänhet.
    I ett par fall (under 3 § s. 63 och under 47 § s. 155) hava efter i texten gjorda uttalanden hänvisats till vissa rättsfall (under 3 § till NJA 1889 s. 238 och 1901 s. 168 samt under 47 § till NJA 1905 s. 567 och 1907 s. 177). Nu förhåller det sig visserligen så, att i båda fallen det sist anförda rättsfallet stöder vad i texten uttalats, men då de båda äldre rättsfallen ge uttryck åt en uppfattning motsatt den, som framkommit i de senare, synes det hava varit lämpligare — om nu de äldre rättsfallen skulle behöva omnämnas — att detta förhållande på något sätt utmärkts.
    Under 64 § angives, att för beslut å gruvstämma i allmänhet skall gälla enkel majoritet, men att bl. a. val av gruvföreståndare utgör undantag från denna regel. Detta är ej fullt riktigt, i det att även val av gruvföreståndare sker med enkel majoritet; det är endast vid lika röstetal, som en särskild regel gäller: avgörande genom lottning.
    Att kommentaren grundar sig på föreläsningar för de studerande märkes understundom. På en del ställen innehåller den knappast mera än en omskrivning av lagtexten.
    Oavsett dessa erinringar av mindre betydelse är emellertid ifrågavarande kommentar ett förtjänstfullt arbete, vilket är så mycket mera välkommet, som gruvstadgan icke förut blivit föremål för någon fullständig utläggning.

Gunnar Bendz.