A. V. LUNDSTEDT. Föreläsningar över valda delar av obligationsrätten. III. Obligationsbegreppet. 2 delar. Upsala 1929 och 1930. A.-B. Norblads Bokhandel. 234 s. 314 s.Kr. 5.00, 6.75.
Detta arbete utgör tredje delen av förf:s föreläsningsserie (de två föregående verken äro Principinledning, 1920, och Till frågan om rätten och samhället, 1921). Förf. har för avsikt att komplettera detsamma med ännu ett band, vilket icke torde föreligga före 1931 års utgång. Ehuru c:a 10 år förflutit sedan föregående arbete i serien utkom, är det tydligt att de nu föreliggande delarna tillkommit under ytterst pressande förhållanden och att förf. icke kunnat ägna den tid åt deras formella sida, som för läsaren varit önskvärd, synnerligast med tanke på deras karaktär av handböcker vid universitetsundervisning. Framför allt förekomma vissa brister i dispositionen, vilka göra penetrerandet mödosamt och som icke kunna upphjälpas av förf:s lediga, stundom allt för lediga, stil. Förf. erkänner själv verkets formella brister, vilka få sin förklaring genom upplysningen att det författats å vitt skilda tider samt att tillfälle saknats till en gemensam överarbetning. Förf:s obeslöjade uttrycks-
sätt vid bedömandet av meningsmotståndare torde icke förarga någon ojävig läsare; de bidraga i allt fall icke till att tynga framställningen.
Verkets omfattning och hänsyn till utrymmet i SvJT göra det omöjligt att i detta sammanhang ens tillnärmelsevis redogöra för förf:s inställning till de mångskiftande problem som avhandlas, en uppgift som är så mycket onödigare som förf. själv haft tillfälle att i SvJT:s spalter föra sin talan beträffande en del av dem.1 Här skola blott angivas grundtankarna i förf:s framställning.
Enligt förf. är det meningslöst och vetenskapligt ofruktbart att för straffets eller skadeståndets existens fordra någon särskild rättsgrund, då om rättsordningen icke funnes, samhällsbyggnaden skulle förvandlas i kaos och anarki. Rättsmekanismen bestämmes framför allt av samhällsnyttiga hänsyn, och efter samhällsnyttans princip måste såväl lagstiftning som vetenskaplig tolkning och rättsskipning ske. Samhällsnyttebegreppet är dock enligt förf. icke något absolut eller etiskt begrepp, utan avses därmed vad som på varje tid måste anses gagneligt för människorna i samhället med den livsföring och de strävanden som de faktiskt hava. Rättsordningen är dock utformad under inflytande av rättsmedvetandet, som utövat en växelverkan med de samhällsnyttiga hänsynen men som icke är någon »grund» för rättsmaskineriet, utan vars betydelse är att det utövar ett genom rättsordningens upprätthållande skapat socialt-psykologiskt tryck mot brottsimpulser. »Rätten är väsentligen resultat av en kamp mellan två intressen: ett irrealt, framgående ur rättfärdighetsidéen, och ett realt, bestämt av hänsyn till de i samhället levande människornas faktiska strävanden.» För den traditionella jurisprudensen har samhällsnyttehänsynens fundamentala betydelse för rättsordningen icke varit klar, utan har man förfallit till skolastisk begreppsjurisprudens. Under inflytande av romerskrättsliga och »moderniserade» romanistiska tankegångar har obligationsförhållandet uppfattats såsom ett förhållande mellan borgenär och gäldenär, därvid den förre har en rätt — grundande rättsverkningar — mot den senare, vilken i sin tur har en mot rätten svarande förpliktelse. Enligt förf. har obligationen icke annat innehåll än att den är ett uttryck för att i vissa situationer visst handlingssätt åtföljes av reaktioner (betalningstvång), och begreppet får sin betydelse därigenom att människor i allmänhet låta det psykiska tryck dessa reaktionsåtgärder utöva dirigera sina handlingar, så att avtal och förbindelser fullgöras, skador som tillfogats ersättas o. s. v. Rättighetsbegreppet över huvud är endast användbart såsom en term, en beteckning för faktiska situationer, i vilka vissa handlingar praktiskt taget konsekvent medföra vissa menliga reaktioner för den handlande, skadestånd, straff, vite, restitution. Äganderätten får sitt innehåll uteslutande genom tillämpning av rättsregler, varigenom ägaren kommer i en privilegierad ställning
till tinget, d. v. s. har en mängd handlingsmöjligheter med avseende å detta utan att riskera tvångsåtgärder vid dessa möjligheters realiserande. Det traditionella äganderättsbegreppet, fattat såsom i princip absolut och grundande möjlighet för ägaren till riskfritt handlande, saknar enligt förf. vetenskapligt underlag.
I ett mycket intressant avsnitt av första bandet giver förf. en översikt över några av de resultat hans åskådning medför vid bedömandet av vissa juridiska problem. Tyvärr har förf. ansett en mera ingående behandling av detta ämne falla utom ramen för arbetet, varför förf:s reflexioner stundom äro föga uttömmande. Särskilt avdelningen om kvittningsläran är mycket litet givande. Med utgångspunkt från sin uppfattning om obligationen såsom allenast en situation, uppkommen i följd av vissa reglers uppehållande, förklarar förf. att vid kvittningen de lege ferenda inga andra regler kunna hävdas än de som äro förenliga med hänsyn till den allmänna trygghetens och omsättningens intressen. Detsamma gäller även de lege lata, såvitt icke uttryckliga lagregler lägga hinder i vägen. Synpunkter på »kvittningens väsen» få icke lägga hinder för den med hänsyn till tryggheten och omsättningen mest tillfredsställande lösningen. »Utgångspunkten vid en behandling av kvittningsläran blir för mig så att säga en ensidig situation, i vilken ena parten har att vid ett visst betalningstvång erlägga differensen mellan två belopp. Hur dessa belopp skola bestämmas, blir beroende av — utom själva grundläggande fakta (å ena partssidan t. ex. försträckning, ett överlåtet skuldebrev, en leverans, å andra partssidan ett annat jämförligt faktum) — vissa andra i trygghetshänsyn bottnande synpunkter, särskilt när och hur meddelande angående 'motfordring' givits." Den domare som av sympati för förf:s synpunkter i övrigt söker stöd i detta uttalande torde få svårt att finna sig tillrätta. — Institutet »cession av fordran» tolkas, i konsekvens med förf:s uppfattning att någon »fordringsrätt» icke kan existera, såsom en handling av cedenten gentemot cessionaren, efter vilken handling gäldenären har att vid äventyr av skadeståndstvång betala till cessionaren i stället för till cedenten under förutsättning av tillkomsten av ytterligare vissa fakta. Vid bedömandet av dessa fakta har man uteslutande att taga hänsyn till det för den allmänna rättssäkerheten och omsättningen nyttiga.
Förf. vänder sig i ett av arbetets lyckligaste avsnitt mot jurisprudensens motivering för löftesmans regressrätt i borgensförhållanden (subrogation, förekommande av obehörig vinst etc.) och påvisar borgensavtalets innebörd av löfte att betala gäldenärens skuld utan att denna betalning är att betrakta såsom gåva till gäldenären, en utformning av institutet grundad i den allmänna omsättningens och kreditens intresse av att borgensförbindelser över huvud ingås. Av hänsyn till sistnämnda omständighet följer, att reglerna beträffande borgen böra vara sådana, att löftesmannen har samma trygghet som borgenären, d. v. s. samma förmånsrätt och panträtt samt vid gäldenärens mora lika hög ränta som borgenären. — Slutligen
belyser förf. konsekvenserna av sin allmänna inställning med hänsyn till tredjemansavtalen. Den allmänna omsättningen tillgodoses vid undantagskontrakt till förmån för tredje man bäst genom antagandet av en tredjemans självständiga ställning mot köparen, därest icke kontrahenterna direkt eller indirekt givit uttryck åt andra intentioner, en ställning som, sedan undantagshavaren underrättats om transaktionen, icke bör kunna rubbas ens genom säljarens och köparen förenade återkallelse. — Affärslivets krav på säkerhet och rörelsefrihet kunna vid skuldövertagande i samband med affärsöverlåtelser tillfredsställas genom accepterandet av ett övertagarens ansvar för affärsskulder, oberoende av villkoren för överlåtelsen, därest full offentlighet om övertagandet kommit till stånd. — Vad till sist angår inteckningshavares ställning vid fastighetsöverlåtelser motiverar enligt förf. det allmänna intresset att fastighet och skuld komma i samma hand uppställandet av regeln, att fastighetsköparen personligen ansvarar för i fastigheten intecknad gäld så länge han innehar fastigheten.
Förf:s allmänna kritiska inställning till den moderna rättsteorien torde vara väl motiverad, ett omdöme som bestyrkes av den konfrontation med representanter för denna, varav större delen av arbetet upptages. Inom det praktiska rättslivet däremot torde, åtminstone såvitt man av förf:s hittillsvarande produktion kan bedöma, konsekvenserna av hans åskådning bliva mindre, då redan nu såväl lagstiftning som rättsskipning mer eller mindre medvetet torde bestämmas av samhällsnyttiga hänsyn. Någon oväsentlig uppgift är det dock icke att på detta område förklara »vad som sker i det som synes ske». Därför är det med intresse man emotser det av förf. bebådade, i denna serie ingående arbetet om skadeståndsrätten.
Sven Larsson.