Lag om upplagshus och upplagsbevis. I det uttalande, som efter konferens den 8—13 november 1909 avgavs av delegerade för Sveriges, Danmarks och Norges regeringar rörande frågan om det för nämnda länder planerade samfällda lagstiftningsarbetet, framhålles, att — jämte de ämnen, som angivits i det år 1901 upprättade och av de tre rikenas regeringar godkända programmet för det skandinaviska lagstiftningsarbetet — inom obtigationsrätten funnes åtskilliga partier, beträffande vilka en för de skandinaviska rikena åtminstone väsentligen överensstämmande lagstiftning syntes möjlig, lämplig och önskvärd. Inom det vidsträckta område, som alltså enligt de delegerades mening kunde anvisas för en sådan överensstämmande lagstiftning, kunde framhållas vissa ämnen, vilka vore av aktuellt intresse och med avseende å vilka det syntes önskvärt, att lagstiftningsarbetet bleve så snart som möjligt upptaget och fullföljt. Bland dessa ämnen nämndes — jämte avslutande av avtal samt kommissions- och speditionsavtal, försäkringsavtal, skuldebrev och dylikt samt mortifikation — bland annat avtal och värdehandlingar, som föranledas av upplagshusrörelse.
    Redan långt dessförinnan hade emellertid frågan om lagstiftning i sistnämnda ämne bragts å bane i vårt land, nämligen vid 1871 års riksdag. Under framhållande därav, att hos riksdagen gjorts

framställning om behovet av en lag angående så kallade upplagshus eller upplagsplatser, där en producent eller handlande kunde upplägga en vara mot kvitto av den beskaffenhet, att det representerade själva varan, så att denna ej kunde säljas eller pantsättas utan genom ett överflyttande av beviset, liksom ej heller tagas i mät eller beläggas med kvarstad, utan att sådan åtgärd träffade själva beviset, anhöll nämnda riksdag genom skrivelse den 6 maj 1871 (nr 23) hos Kungl. Maj:t om utarbetande av en lag angående upplag av produkter och varor.
    Riksdagens skrivelse föranledde emellertid icke annan Kungl. Maj:ts åtgärd än utfärdandet av förklaringen den 24 maj 1872, att med det i 17 kap. 3 § handelsbalken förekommande stadgandet, att den, som har lös pant i händer, därutur njuter betalning framför gäldenärens övriga fordringsägare, avses även det fall att gods, vari panträtt är av ägaren medgiven, innehaves av tredje man, som förbundit sig att godset eller dess värde panthavaren tillhandahålla. Av justitie-statsministerns anförande vid anmälan inför Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelse framgår, att denne hyste tvivel om behovet av lagstiftningens mellankomst i annat än nyss berörda avseende. Justitie-statsministern uttalade nämligen, att han, långt ifrån att vilja förneka den nytta, som kunde vara att vänta av inrättande av upplagsmagasin, ansåge, att för övrigt lagstiftningen i detta avseende medgåve all den frihet, varav efter våra näringsförhållanden gjordes behov.
    Efter det frågan under de följande åren upprepade gånger varit föremål för uppmärksamhet, upptogs den ånyo vid 1923 års riksdag av två motionärer inom andra kammaren. I motionen (nr 13) erinrades, att om man knöte rättshandlingar till själva det bevis — upplagsbevis eller warrant — som utfärdades över upplagda varor, vunnes ett synnerligen bekvämt och smidigt medel för affärstransaktioner. Därest upplagsbeviset representerade den upplagda varan ungefär på samma sätt, som konossement representerar det till sjöss fraktade godset, kunde med köpenskap förenade rättshandlingar, överlåtande av äganderätt och pantsättning, företagas, utan att varan behövde lämna upplagshuset. Det hemställdes därför, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag om upplagsbevis, i syfte att upplagsbeviset måtte representeraden vara, å vilken det lyder, och att rättshandlingar, avseende varan, måtte knytas vid upplagsbeviset. Första lagutskottet, till vilket motionen remitterades, uttalade i sitt utlåtande (nr 19), bland annat, att den av justitie-statsministern år 1872 omförmälda förutsättningen för en lagstiftning i ämnet, ett tydligt ådagalagt behov därav för våra näringar, numera syntes vara för handen, Den omständigheten, att redan nu möjlighet funnes att i vissa fall belåna upplagd vara och att man i detta avseende åtminstone tillsvidare kunde nödtorftigt reda sig med en tillämpning av gällande bestämmelser, syntes utskottet icke böra föranleda ett undanskjutande av denna

lagstiftningsfråga, utan borde densamma nu upptagas till prövning. Lämpligt syntes vara, att problemet i enlighet med uppgjort program för det gemensamma lagstiftningsarbetet löstes under samverkan med våra grannländer. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt med vår lagstiftning måtte kunna införlivas bestämmelser angående upplagsbevis eller lagerbevis, representerande själva varan (warrants). I skrivelse den 23 maj 1923 (nr 207) hemställde därefter riksdagen hos Kungl. Maj:t om sådan utredning.
    Sedan därefter till de danska, finska och norska regeringarna ställts förfrågan, huruvida å deras sida funnes benägenhet till samarbete för upprättande av förslag till lagstiftning i ämnet, förklarade de danska och finska regeringarna sig beredda att samarbeta, under det att däremot den norska regeringen uttalade, att ett deltagande i detta samarbete icke för Norge vore av så väsentligt intresse, att tillräcklig anledning förelåge att hos stortinget begära beviljande av därför erforderligt anslag.
    Efter det sakkunniga tillkallats i de olika länderna, utarbetades till en början vid ett plenarsammanträde i Stockholm den 8 oktober—1 november 1928 ett förberedande utkast till lagbestämmelser, till vilket fogades ett antal förklarande anmärkningar. Utkastet remitterades därefter för yttrande till kommerskollegium samt lagerhusoch fryshusstyrelsen ävensom till de korporationer, vilkas intressen närmast beröras av detta lagstiftningsärende. Efter det nämnda myndigheter samt de flesta sammanslutningar, till vilka remiss ägt rum, inkommit med yttranden, utarbetades vid ett plenarsammanträde i Danmark den 6—28 juni 1929 med varandra i allt väsentligt överensstämmande lagförslag i ämnet, vilka, efter författande av motiv därtill, justerades vid ett möte i Finland den 10—22 juni 1930.
    De i Sverige tillkallade sakkunniga avlämnade den 27 september 1930 betänkande i ämnet (statens offentliga utredningar 1930:25), innehållande, bland annat, av motiv åtföljt förslag till lag om upplagshus med rätt att utfärda upplagsbevis. Förslaget remitterades den 31 oktober 1930 till lagrådet, som avgav utlåtande den 22 december 1930. Sedan förslaget med hänsyn till vissa av lagrådet mot detsamma gjorda erinringar undergått viss överarbetning, avlät Kungl. Maj:t den 6 februari 1931 proposition (nr 67) till riksdagen med förslag till lag om upplagshus och upplagsbevis, och, efter det första lagutskottet den 10 mars 1931 avgivit utlåtande i ämnet (nr 15), antogo riksdagens båda kamrar den 14 mars 1931 från propositionen på allenast två, mindre väsentliga punkter avvikande förslag till lag om upplagshus och upplagsbevis, vilket tillkännagavs genom skrivelse den 18 mars 1931 (nr 76).

    De danska sakkunniga avlämnade i november 1930 av motiv åtföljt Udkast til Lov om Oplagshuse med Ret til at udstede Oplagsbeviser. I Finland, där finsk lagtext måste utgivas samtidigt som

den svenska och som originaltext, väntas betänkande bliva avlämnat i september 1931.

 

    Den svenska lagen är, liksom de danska och finska texterna, uppdelad på fyra huvudavdelningar: "Om inrättande av upplagshus och om rörelsens drivande", "Om rättsförhållandet mellan upplagshållare och uppläggare", "Om upplagsbevis och upplagspantbevis" samt "Särskilda bestämmelser".
    Lagens huvudsyfte är, såsom av det redan anförda i viss mån framgår, att giva en rättsligen giltig reglering av själva upplagsbevisen. Såsom i förarbetena framhålles, har det emellertid, för att dylika bevis skola till varuomsättningens underlättande i den allmänna rörelsen under betryggande former och i önskvärd omfattning komma till användning vid föryttring och för belåning av varupartier, i första rummet gällt att skapa en organisation, åt vilken utfärdande av sådana handlingar kan med trygghet anförtros, och att stadga fasta former för dess verksamhet.
    Vad sålunda eftersträvats har man sökt nå genom bestämmelserna i lagens första och fjärde huvudavdelningar. Härvid stadgas först och främst, att särskilt tillstånd av Konungen kräves, för att annan än staten skall få behörighet att driva upplagshusrörelse med rätt att å upplagd vara utfärda upplagsbevis. Som förutsättningar för rätt att erhålla sådant tillstånd uppställes dels att betryggande säkerhet förefinnes för fullgörande av vad enligt denna lag åligger den, som driver upplagshusrörelse, dels ock att hinder icke möter av hänsyn till det allmänna. Konungen äger emellertid att därutöver i varje särskilt fall bestämma de villkor, som må erfordras för tillståndets åtnjutande. Lagen ansluter sig sålunda till det s. k. koncessionssystemet. Tillstånd kan medgivas kommun, bolag, ekonomisk förening eller enskild man. Stadganden givas om upprättande av reglemente för upplagshus samt av taxa för förvaring av upplagda varor. Till tryggande av uppläggares ställning förbjudes den, som erhållit tillstånd av förut angivna art (upplagshållare), bland annat, att giva försträckning mot säkerhet av upplagd vara och att idka handel med sådana varor, som av honom mottagas till uppläggning. Regler upptagas vidare om tillsyn över upplagshus och om återkallande av tillstånd, varjämte givas vissa bestämmelser för det fall, att staten driver sådan rörelse, som här avses.
    I förslagets andra huvudavdelning åter regleras rättsförhållandet mellan upplagshållaren och dem, som direkt betjäna sig av den av honom drivna verksamheten. Härvid behandlas först upplagshållarens skyldigheter och uppläggarens rättigheter. Här möta sålunda, i viss analogi med reglerna i kommissionslagen, för tillgodoseende av uppläggarens intresse stadganden om skyldighet för upplagshållaren att underrätta uppläggaren om fel eller brist i vara, som mottages till uppläggning. Bestämmelser meddelas, under vilka förhållanden s. k. samlagring av olika uppläggares varor är medgiven, liksom om rätt till besiktning, provtagning och föranstaltande

av nödiga åtgärder för varas bevarande. Upplagshållaren ålägges att hava noggrann vård om varan samt att i övrigt iakttaga uppläggarens intresse. Förkommer, minskas eller skadas vara, medan den är under upplagshållarens vård, är han ansvarig därför, om det ej må antagas, att förlusten, minskningen eller skadan orsakats av omständighet, som ej kan tillräknas honom såsom fel eller försummelse. Genom denna regel — vilken i viss utsträckning göres tvingande genom 27 § i lagen — har man sökt att i möjligaste mån beakta de båda huvudsynpunkter, som här göra sig gällande: den ena, att genom ett effektivt ansvar för upplagshållaren skapa ett för omsättningen dugligt papper, och den andra, att icke göra ansvaret så betungande, att utövare av magasineringsrörelse avhållas från att söka koncession. I detta sammanhang meddelas ock erforderliga reklamations- och preskriptionsbestämmelser. I ifrågavarande huvudavdelning regleras vidare uppläggarens skyldigheter och upplagshållarens rättigheter på grund av uppläggningsavtalet. Här givas sålunda regler om ansvar för oriktiga och ofullständiga uppgifter, om vederlag för uppläggning samt rätt till ersättning för utgifter, om panträtt för fordringsrätt i anledning av uppläggningsavtalet samt om realisation av panträtten. Slutligen meddelas bestämmelser om avtalets upphörande.
    Den tredje huvudavdelningen är ägnad de särskilda handlingar, upplagsbevis och upplagspantbevis, som kunna utfärdas från koncessionerade upplagshus, ävensom dessa handlingars innehåll och inbördes sammanhang samt deras särskilda rättsverkningar. I överskådlighetens intresse är avdelningen uppdelad på två underavdelningar, innehållande den ena allmänna bestämmelser och den andra särskilda regler om pantsättning.
    Ett av upplagsbevislagstiftningens mest omdebatterade och svårlösta problem är det angående s. k. enkelbevis- eller dubbelbevissystem. Bevisen hava, såsom redan framhållits, den dubbla uppgiften att representera den upplagda varan såväl för överflyttning av äganderätt som ock för stiftande av panträtt. I vissa utländska rättssystem — t. ex. fransk och finsk rätt — tillgodoses detta syfte på det sätt, att genom utfärdandet av dubbla bevis varan samtidigt kan utnyttjas i både det ena och det andra hänseendet. Vissa andra lagstiftningar åter, t. ex. den nederländska, inskränka sig till ett bevis, som användes för både överlåtelse och pantsättning, vilket emellertid kan medföra vissa svårigheter för föryttring av pantsatt vara. Enligt vissa rättssystem slutligen — t. ex. engelsk och i viss mån dansk rätt — medgives valrätt mellan enkla och dubbla bevis. Under förarbetena till ifrågavarande lag har det funnits starka sympatier, å dansk och framför allt finsk sida för det förstnämnda systemet samt å svensk sida för enkelbevissystemet. Med hänsyn till, bland annat, den synnerliga vikten av överensstämmande rättsregler i detta centrala ämne har man emellertid enats om att medgiva uppläggaren valrätt mellan enkla och dubbla bevis.
    Beträffande bevisens innehåll skiljer lagen — liksom sjölagen

beträffande konossementet — mellan vad för dem är obligatoriskt och det, som fakultativt må inflyta i desamma, och medgives upplagshållaren i viss utsträckning att reservera sig mot bevisens uppgifter. Särskilda regler uppställas om bevisens löpande, resp. icke löpande karaktär, om legitimation och om förvärv i god tro. Bevisen hava av lagen utvecklats till "utfästelser" med rättsverkningar i huvudsak motsvarande dem, som äro knutna vid konossement. Man har nämligen utgått därifrån, att om upplagsbevis och upplagspantbevis skola kunna fylla sin uppgift som omsättningspapper, deras innehåll principiellt måste vara grunden för rättsförhållandet mellan upplagshållaren och bevisens innehavare. Detta är av betydelse så väl vad angår villkor i uppläggningsavtalet, som icke på ett eller annat sätt upptagits i bevisen och sålunda gjorts till en del av deras innehåll, som ock med avseende å ansvaret för de i bevisen intagna uppgifterna om varan. För att bereda skydd för förvärvare av ifrågavarande slags bevis är upplagshållaren för övrigt skyldig att göra anmärkning i beviset dels angående uppgift av uppläggaren, vilken han insett eller med användande av vanlig uppmärksamhet kunnat inse vara oriktig, dels ock beträffande uppenbar skada å varan eller brist med avseende å dess förpackning. Regler meddelas ock angående vem som, efter det upplagsbevis med eller utan upplagspantbevis utfärdats, äger besiktiga varan, taga prov därav och föranstalta om nödiga åtgärder för dess bevarande. Upplagsbevis och upplagspantbevis göras av lagen — på samma sätt som konossementet av sjölagen — till presentationspapper i betydelsen av handlingar av den beskaffenhet, att den förpliktades prestationsskyldighet är beroende av att handlingen återställes. Därmed sammanhäger, att bevisen liksom konossementet representera varan, med andra ord deras betydelse för överflyttning av äganderätt och stiftande av panträtt i varan. I enlighet därmed meddelar lagen även stadgande om utövande av stoppningsrätt, sedan upplagsbevis utfärdats.
    Panträtt i upplagd vara stiftas enligt lagen genom överlämnande av vederbörligen indosserat upplagspantbevis eller, där upplagsbevis utfärdats utan upplagspantbevis, genom överlämnande av upplagsbeviset, vederbörligen indosserat. I såväl det ena som det andra fallet skall indossamentet tecknas å beviset och innehålla, förutom överlåtarens underskrift, uppgift å fordringens storlek till kapitalbelopp och ränta. Stiftas panträtt genom förmedling av upplagspantbevis, måste en anteckning om indossamentet oeftergivligen ske å upplagsbeviset samt upplagspantbeviset förses med intyg av upplagshållaren om anteckningen. Bestämmelser meddelas vidare om gäldenärens rätt att betala i förtid, att göra avbetalning och att fullgöra betalning genom nedsättning i allmänt förvar samt om panthavarens realisationsrätt. Anmärkas må, att den, som på förut berörda sätt inrymts panträtt i varan, njuter betalning med den rätt, som tillkommer den vilken har lös pant i händer, dock att upplagshållaren äger framför honom utfå betalning för de fordringar, för vilka han enligt denna lag äger panträtt i varan. Till tryggande av panthavarens ställning har stad-

gats, att då upplagspantbevis överlåtits med panträtt, innehavaren av upplagsbeviset ej äger utfå varan, med mindre jämväl upplagspantbeviset med påtecknat kvitto återställes till upplagshållaren eller ock det belopp, för vilket varan häftar, nedsatts utan förbehåll om rätt till dess återtagande. Å den andra sidan föreskrives, att vid betalning av den fordran, för vilken varan häftar, upplagspantbeviset skall avlämnas med påtecknat kvitto, och att om en del av fordringen betalas, avbetalningen skall tecknas å upplagspantbeviset och, om det fordras, särskilt kvitto meddelas.
    I samband med reglerna om stiftande av panträtt i upplagd vara må anmärkas, att den ändring påkallats i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank, att med pant i varor, liggande å allmän våg eller satta i förvar hos tredje man som förbundit sig att hålla dem eller deras värde riksbanken tillhanda, likställes panträtt stiftad enligt reglerna i lagen om upplagshus och upplagsbevis.

 

    Som redan antytts, överensstämmer den svenska lagen i allt väsentligt med de danska och finska texterna, något som ur synpunkten av det skandinaviska lagstiftningsarbetet naturligen måste anses i hög grad glädjande. För dansk och svensk rätts del har enighet i detta avseende varit så mycket mera eftersträvansvärd, som ämnet i stor utsträckning utgör ett gränsområde till dem, som regleras genom sjölag, kommissionslag och köplag. Att även Finland, trots förevarande lagstiftnings många och väsentliga skiljaktigheter från den där för närvarande gällande rätten, kunnat biträda densamma, är att hälsa med stor tillfredsställelse ej minst med hänsyn till ämnets nära sammanhang med de skandinaviska sjö-, kommissions- och köplagarna, till vilka en brygga sålunda slås för Finlands del.

Hugo Wikander.