Nedbringande av HD:s arbetsbalans. Statens organisationsnämnd1 har d. 3 mars 1931 till Konungen avgivit följande förslag till åtgärder med syfte att nedbringa HD:s arbetsbalans.
En granskning av den i årets statsverksproposition (andra huvudtiteln, s. 7) intagna statistiken giver vid handen, att arbetsbalansen hos högsta domstolen alltsedan år 1923 befunnit sig i ett i stort sett oavlåtligt stigande. Beträffandere visionsmålen har visserligen en ändring inträtt fr. o. m. år 1929, i det att nämnda års utgående balans visade en icke oväsentlig minskning i förhållande till den ingående, en utveckling som jämväl därefter fortsatts. Denna minskning synes emellertid helt uppvägas av en alltjämt fortgående ökning av antalet besvärsmål. Sålunda har, trots att antalet under ett år avgjorda eller avskrivna besvärsmål stigit från 553 år 1928 till 652 år 1929 och 702 år 1930, den utgående besvärsmålsbalansen samtidigt ökats från 317 förstnämnda år till resp. 403 och 443] de två senare åren. Resultatet härav har blivit, att den sammanlagda utgående balansen för åren 1928, 1929 och 1930 hållit sig vid resp. 999, 1021 och 1015 mål. Härmed må jämföras, att motsvarande siffra för år 1922 var 598.
Orsaken till den avsevärda stegringen av antalet besvärsmål under senare år torde säkerligen främst vara att finna i den ökade tillströmningen av dels skiftesmål och dels mål angående förseelse mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, huvudsakligast s. k. automobilmål.
Vad den förstnämnda gruppen mål, skiftesmålen, beträffar, har organisationsnämnden inhämtat, att antalet hos K. M:t fullföljda skiftesmål utgjorde — frånsett målen enligt lagen d. 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilka ju av olika orsaker intaga en särställning — under år 1926 41, under år 1928 44 och under år 1930 110 stycken. Antalet under nyssnämnda år avgjorda skiftesmål utgjorde — fortfarande frånsett mål enligt 1925 års lag — resp. 24, 20 och 91. De till högsta domstolen fullföljda målen enligt 1925 års nyssnämnda lag utgjorde åren 1928 och 1930 resp. 57 och 50. Antalet avgjorda dylika mål var 57 resp. 30.
Förklaringen till den under senaste år inträffade kraftiga stegringen av ifrågavarande slag av mål är uppenbarligen att söka i den nya lagstiftningen om delning av jord å landet, vilken trätt i kraft d. 1 jan. 1928. Enligt den nya jorddelningslagstiftningen kommer ett avsevärt antal mål, som enligt förut gällande lagstiftning handlagts av allmän underrätt och sålunda skolat i vadeväg fullföljas hos hovrätt och först därifrån, i mån av befogenhet, till K. M:t, att fullföljas i besvärsväg direkt från ägodelningsrätt till K. M:t, med påföljd, bl. a., att bestämmelserna i rättegångsbalken om summa revisibilis icke bliva å dessa mål tillämpliga. Detta gäller i främsta rummet mål angående klander av rågångsförrättning. Av sådana mål avgjordes av enbart Svea hovrätt under år 1925 12 stycken, därav missnöje icke anmäldes i något, under år 1926 15 stycken, därav missnöje anmäldes i 3, under år 1927 22 stycken, därav missnöje anmäldes i 10, och under 1928 21 stycken, därav missnöje anmäldes i 4. Då man torde kunna förutsätta, att fullföljd av talan i rågångsmål från ägodelningsrätter till K. M:t kommer att äga rum i ungefär samma utsträckning som förut från allmänna underrätter till hovrätt, har man redan här att räkna med ett avsevärt tillskott i högsta domstolens arbetsbörda. Men därtill kommer, att vissa andra, i samband med lantmäteriförrättningar uppkomna frågor, som förut regelmässigt kommit under allmän underrätts prövning, numera handläggas av ägodelningsrätt med påföljd att fullföljandet sker besvärsvägen direkt till K. M:t. Detta gäller exempelvis äganderättstvister i samband med skiftesförrättningar.
En alltjämt fortgående ökning av antalet till högsta domstolen fullföljda skiftesmål synes kunna — icke minst med hänsyn till dessa måls ofta mycket tyngande beskaffenhet — komma att menligt inverka på högsta domstolens arbetsbalans och en sådan inverkan i sin tur lärer icke kunna undgå att förr eller senare aktualisera frågan om åtgärder för balansens nedbringande. För undvikande av en framtida nödvändighet att vidtaga ökning av antalet ledamöter i högsta domstolen eller andra i och för sig icke önskvärda åtgärder bör därför möjligheten till beskärning av högsta domstolens arbete med skiftesmåls avgörande snarast möjligt undersökas.
Den närmast till hands liggande lösningen synes vara åstadkommande för skiftesmålens del av en mellaninstans av ett eller annat slag mellan ägodelningsrätten och högsta domstolen. Att tillskapa en särskild högsta instans
för skiftesmålen bör enligt organisationsnämndens mening vara helt uteslutet, icke minst med hänsyn därtill, att det ofta skulle bliva beroende på en ren tillfällighet huruvida exempelvis en äganderättstvist komme att handläggas av allmän underrätt, därifrån talan fullföljdes till högsta domstolen i sista instans, eller av ägodelningsrätt.
Att liksom beträffande andra mål låta skiftesmålen fullföljas i vanlig ordning till hovrätterna och därifrån till K. M:t synes med hänsyn till dessa måls egenartade natur ej heller böra förordas.
Däremot har genom 1918 års vattenlagstiftning anvisats en utväg, som förefaller framkomlig, nämligen att låta en specialdivision av Svea hovrätt fungera som en för hela riket gemensam »skiftesöverdomstol» i andra instans. Denna division skulle kunna tänkas förstärkt med någon av K. M:t förordnad speciellt lantmäterisakkunnig ledamot. Fullföljd skulle från denna skiftesöverdomstol kunna ske till K. M:t på vanligt sätt med de begränsningar 30 kap. rättegångsbalken uppställer.
Att en anordning som den nu ifrågasatta skulle medföra en avsevärd avlastning av högsta domstolens arbetsbörda framgår av ovan anförda siffror över de under senare år till K. M:t fullföljda skiftesmålen och målen enligt lagen d. 18 juni 1925, jämförda med siffrorna angående antalet missnöjesanmälningar i hos Svea hovrätt enligt den äldre lagstiftningen avgjorda mål.
Genom den här ovan skisserade anordningen skulle givetvis ske en ökning i Svea hovrätts arbetsuppgifter. Till ledning för bedömande av frågan i vad mån därav skulle föranledas behov av ökning av hovrättens arbetskrafter, må framhållas, att en preliminär uppskattning givit vid handen, att ökningen av arbetsbördan kan beräknas ungefärligen motsvara en hovrättsdivisions halva arbetstid. Tillgängliga statistiska uppgifter utvisa för de senare åren en avsevärd nedgång i de till hovrätten inkomna vädjade målens antal, under det att samtidigt skett en betydande ökning av antalet besvärsmål. Den hovrätten för närvarande åvilande arbetsbördan synes icke utesluta möjligheten av att jämväl den nu ifrågasatta arbetsuppgiften kan påläggas hovrätten utan ytterligare utökning av dess arbetskrafter.
Emellertid bör erinras därom, att enligt nu gällande, år 1929 genomförda arbetsföreskrifter för rikets hovrätter de olika divisionerna hava att, innan de bryta upp vid vår- eller höstsessions slut, avverka praktiskt taget hela den inneliggande balansen. Den sålunda tillkomna anordningen, vilken innebär en högst avsevärd förmån för den rättssökande allmänheten, kan vid tider av ökning av de inkommande målens antal medföra en forcering av arbetet, som om den drives för långt icke blir förenlig med den noggrannhet och grundlighet i målens behandling, som rättssäkerheten kräver. Förutsättning för anordningens bibehållande torde därför vara såväl att hovrätternas domarpersonal är tillräcklig att möta en viss ökning av arbetsbördan som ock att statsmakterna, när anledning därtill gives, utan dröjsmål vidtaga alla erforderliga åtgärder för förstärkning av hovrätternas arbetskrafter. Organisationsnämnden har velat erinra härom, då den ansett sig kunna tillstyrka att utan någon utökning för det närvarande av Svea hovrätts arbetskrafter å hovrätten lägga uppgiften att vara mellaninstans ifråga om skiftesmål.
Som ovan anmärkts torde balansökningen av besvärsmål hänföra sig, förutom till skiftesmålen, jämväl till den ökade tillströmningen av s. k. automobilmål. Enligt uppgifter, som varit för organisationsnämnden tillgängliga,
utgjorde antalet till högsta domstolen under år 1926 fullföljda automobilmål (förutom de mål angående skada i följd av automobiltrafik, som fullföljts efter revision) 28 stycken. För år 1928 hade motsvarande siffra stigit till 55 och för år 1930 till 73. Som lagstiftningen angående automobiltrafik under nämnda år icke undergått någon förändring av beskaffenhet att inverka på fullföljdsrätten, kan stegringen i antalet bilmål icke gärna bero på annat än den ökade automobiltrafiken. I och för sig är för övrigt ett sådant sammanhang fullt naturligt och man torde därför vara berättigad att räkna med, att en med hänsyn därtill fortgående stegring av antalet automobilmål även för de närmaste åren kommer att inträffa.
På grund av den nya trafiklagstiftningen av d. 20 juni 1930, vilken trätt i kraft i och med innevarande års ingång, kan emellertid förväntas en ytterligare stegring av antalet av de till högsta domstolen fullföljda automobilmålen. Den nya vägtrafikstadgans 16 §, vilken innehåller straffbestämmelserna för förseelser mot de i stadgan givna föreskrifterna, innehåller bl. a., att där omständigheterna äro försvårande och förseelsen skett vid framförande av motorfordon, straffpåföljden kan bli frihetsstraff. Motsvarande paragraf i den förut gällande vägtrafikstadgan innehöll icke annan strafform än böter. En följd av den sålunda vidtagna ändringen i strafflatituden synes bliva, att för varje fall, då en tilltalad blivit enligt 16 § i den nya stadgan dömd till bötesstraff för förseelse vid framförande av motorfordon, den dömde, i motsats till vad förut varit fallet, jämlikt bestämmelserna i 30 kap. 6 § rättegångsbalken äger fullfölja talan i målet till högsta domstolen.
Organisationsnämnden har från rikets hovrätter inhämtat, att antalet under år 1930 avkunnade utslag i mål angående förseelse mot den äldre vägtrafikstadgan, däri på grund av bestämmelserna i 30 kap. 6 § rättegångsbalken tilltalad icke ägt fullfölja talan hos K. M:t, uppgått till för Svea hovrätt 239, för Göta hovrätt 68 och för hovrätten över Skåne och Blekinge 51 eller sålunda sammanlagt till 358. Av i hovrätt avgjorda brottmål, däri talan fått fullföljas, har under de senare åren i medeltal något över 30 % fullföljts till högsta domstolen. Med tillämpning av denna procentsats kan beräknas, att nyss berörda lagändring medför, att antalet till högsta domstolen inkommande kriminella besvärsmål kommer att ökas med över 100 stycken om året.
Enligt organisationsnämndens mening vore det önskvärt att undvika den kraftiga ökning i tillströmningen av kriminella besvärsmål till högsta domstolen, som synes bliva en följd av berörda ändring i straffskalan för ifrågavarande slag av brott och som kan komma att medföra väsentlig ökning av arbetsbalansen till men för rättsskipningen. Där allenast böter ådömts, lärer icke heller föreligga något sakligt skäl för att låta målen i större utsträckning än hittills komma under högsta domstolens bedömande.
De åtgärder, som böra vidtagas, kunna tänkas ske genom ändring av de allmänna fullföljdsreglerna. Därvid lärer i första hand böra övervägas att begränsa fullföljdsrätten i allmänhet till de fall, då frihetsstraff verkligen tilllämpats. Därest en sådan åtgärd ur synpunkter, som ligga utom nämndens bedömande, kan vara ägnad att väcka betänkligheter, kan en stegring av de inkommande målens antal till ej oväsentlig del förhindras, om person, som ådömts böter, tillerkännes fullföljdsrätt allenast i de fall, där frihetsstraff ingår i straffskalan oavsett om försvårande omständigheter föreligga.