OLUF H. KRABBE. Borgerlig Straffelov af 15. April 1930. Udg. med Kommentarer under Medvirkning af CARL BASTING. København 1930—31. Gad. 441 s. Inb. kr. 14.50.
    Blott ett år efter den nya strafflagens utfärdande och i god tid före dess ikraftträdande har professor Krabbe hunnit framlägga en

fullständig kommentar därtill. Med detta arbete har den intresserade läsekretsen erhållit ett förträffligt hjälpmedel icke blott till att uppfatta det nya i lagen och överblicka dess system, utan även för en närmare förståelse av dess innehåll. Framställningen är naturligtvis försedd med fullständiga hänvisningar till de slutligen något svåröverskådliga förarbetena men den inskränker sig ingalunda till citat av dessa utan bjuder genomgående på författarens egna, knappa och koncisa utredningar. Även på rättspraxis lämnas anvisning, där denna kan anses hava bibehållit sin betydelse.
    För lagens huvudsakligaste innehåll har tidigare lämnats en redogörelse i SvJT (1930 s. 519—537). Här må fästas uppmärksamheten på några av de mera intresseväckande partierna i kommentaren.
    I början av denna gives en kortfattad men innehållsrik översikt av de allmänna lärorna om brottet (s. 9—20), därvid förf. — givetvis utan egentlig motivering — angivit sin ställning till många omtvistade spörsmål av grundläggande natur. Sålunda stannar förf. beträffande spörsmålet om de för straffrätten relevanta rättsreglernas adressat icke vid ett val mellan alternativ utan företräder resolut en »normteori»; begreppsligen kan alltid göras en distinktion mellan förbudsnormen (eller påbudsnormen), som föreskriver gränser för de enskildas handlingsfrihet (eller ålägger dem plikter att handla), och straffnormen i trängre mening, vilken uttalar statsmaktens beslut om vilka straffpåföljder som anknytas till lagöverträdelsen, d v. s. överträdelse av förbuds- eller påbudsnormen, såsom rättsstiftande faktum (s. 9). Ett stöd för den till de enskilda riktade normens existens hämtas från lagens § 84 st. 1 nr 3, angående error i fråga om »rättsregler, som förbjuda eller påbjuda handlingens företagande». — För kausalitet såsom objektivt rekvisit kräves över hela linjen adekvans, bestämd på det sätt att handlingen skall enligt en på fullständig kännedom om den faktiska situationen i handlingsögonblicket företagen sakkunnig prövning ha ägt en efter orsakslagen beräknelig förmåga att förorsaka skadan (s. 19). — Bland de av lagen icke närmare reglerade straffrihetsgrunderna säges samtycke kräva, att den samtyckande har insikt om samtyckets betydelse (s. 18). Lydnadsplikt mot överordnad skall icke i något fal lkunna medföra att en underordnads i och för sig straffbara handling, därest han icke i ursäktlig error antagit den vara lovlig, blir på vare sig objektiv eller subjektiv grund straffri (ib., jfr § 151); denna ytterligtgående och ganska obilliga ståndpunkt stödjes på en bestämmelse i den militära strafflagen, jfr däremot sv. strafflagskommissionens förslag (1923) 6 kap. 4 § jämte motiven därtill, norska straffl. § 58.
    Motsvarande allmänna uttalanden om straffet äro att finna s. 81 ff. och 99 ff. Såsom straffändamål lägges tonvikten på generalprevention, givetvis med erkännande jämväl av en specialprevention. Att den sistnämnda borde leda till obestämda straffdomar avböjes (s. 101) tämligen energiskt, såvitt angår vuxna fångar, av hänsyn till svårigheterna att bedöma fångens »förbättring» och till

riskerna för ovisshetens deprimerande inverkan på fångens psykiska motståndskraft. — Generalprevention lägges i huvudsak till grund för uppfattningen av lagens ganska snävt begränsade preskriptionsinstitut; dock anses uteslutandet av egentlig preskription (§ 93 st. 2) vid svårare brott bero på hänsyn till den allmänna rättskänslans vedergällningskrav. Preskriptionens anförda grund har lett till bibehållande av en för brottslighet konstitutiv verkan såsom terminus a quo för åtalstid; detsamma gäller straffbarhetsbetingelser utanför brottsrekvisitet (§ 94 st. 1 p. 2), t. ex. konkurs m. m. vid vissa förbrytelser mot borgenärer (§§ 290, 300; här skulle alltså trots formuleringen icke vara fråga om en rent processuell åtalsförutsättning). Med stöd av ett motsättningsslut från de i § 9 använda ordalagen uttalar förf. däremot, att en senare inträdd verkan som endast leder till förhöjt straff, t. ex. dödens inträde vid uppsåtligt dråp, icke är av betydelse för preskriptionstidens början.
    I §§ 13 och 14 reglerar lagen nödvärn och nöd (i § 13 st. 3 vissa s. k. positiva intressekollisioner, jfr sv. SL 5: 8). Det intresse, som kan utgöra föremål för skydd, angives vid nödvärn mera allmänt såsom »det angrebne Retsgode» utan närmare begränsning, vid nöd såsom »Person eller Gods», alltså ett konkret individuellt intresse. Denna lagens hållning ger anledning till spörsmålet, i vad mån eljest straffbara åtgärder kunna vara att anse såsom tillåtna, då de företagas till försvar för något allmänt intresse (statens eller »allmänhetens»). Förf. uttalar, att det icke är uteslutet, att nödvärn kan äga rum till försvar för »ulegemlige Samfundsinteresser», och att det enligt särskilda lagbestämmelser (§§ 141, 143) eller enligt sakens natur måste vara lovligt att avvärja allvarliga förbrytelser, som icke kränka någon enskild, t. ex. blodskam, men att det i stort sett lär vara riktigast att hålla dylika avvärjande åtgärder utanför det historiskt givna nödvärnsbegreppet. Den sålunda erkända intressekollisionen kan icke hänföras till det legalt reglerade nödfallet. Enligt förf. bör även den för detta uttalade grundsatsen kunna erhålla tillämpning utanför det i § 14 angivna området. Resultatet blir alltså, att strafflöshet på grund av intressekollisioner i ganska stor utsträckning erkännes utanför de i lagen direkt reglerade fallen. — Med avvikelse från den tidigare teorien vill förf. ganska väsentligt inskränka nödvärnsrätten mot ämbetshandlingar. Även om en sådan utgör ett rättsligen ogrundat intrång i ett enskilt intresse och icke åtnjuter »laga kraft», skall den i regel ej få mötas med nödvärn, om handlingen faller inom ämbetsmannens formella kompetens och icke lämnar i tvivelsmål att den är resultatet av en omsorgsfull ämbetsprövning av dess materiella försvarlighet. Härigenom uppkommer en diskrepans med § 119 (jfr sv. SL 10:1, 5), som bl. a. stadgar förhöjt straff för våld i syfte att hindra en »lovlig Tjenestehandling»: så snart handlingen är även blott materiellt olovlig, bortfaller alltså det förstärkta straffskyddet enligt § 119, men rätten till nödvärn däremot är icke given (s. 169). — Begreppen »Tjenestehandling» och överhuvud »offentlig Tjeneste eller Hverv», vilka äro avgörande såväl för § 119 m. fl.

brott mot offentlig myndighet som ock för 16 kap. om brott i dylik funktion (jfr sv. SL 25 kap.), äro särdeles vidsträckta till sin omfattning. Uteslutna anses endast funktioner vid statens eller kommuns rent privaträttsligt normerade verksamhet, t. ex. fastigheter för bostadsändamål eller domäner, samt sådant arbete som hantverkares eller rengöringspersonals vid den offentligrättsliga verksamheten. I övrigt äro alla funktioner inom denna senare, även underordnade, tillfälliga eller olönade, utrustade med rättslig särställning i likhet med egentliga ämbetsfunktioner (s. 168 f.). Häri ligger beträffande ansvaret för ämbetsbrott en stark utvidgning i förhållande till de förut gällande reglerna.
    En liknande utvidgning har skett i fråga om begreppet »dokument» såsom föremål för förfalskningsbrott: »en skriftlig med Betegnelse af Udstederen forsynet Tilkendegivelse, der enten fremtræder som bestemt til at tjene som Bevis eller bliver benyttet som Bevis for en Rettighet, en Forpligtelse eller en Befrielse for en saadan» (§ 171 st. 2). Det förra ledet (bestemt til at tjene som Bevis) uppfattas av förf. så, att det icke blott innefattar handlingar, som äro avsedda att tjäna till bevis för en viss rättighet etc., utan även allehanda intyg om i och för sig rättsligt neutrala fakta (jfr sv. SL 12:5). Betydelsen av denna vidsträckta tolkning blir emellertid ringa, då även varje annan handling, vilken begagnas som bevis, kan utgöra förfalskningsobjekt. — Vissa dokument pläga vålla svårigheter på ett annat brottsområde, nämligen vid bestämmande av objektet för tjuvnad (»fremmed rørlig Ting», § 276). Enligt förf. skall även ett skuldebrev eller liknande värdepapper, som är ställt till viss man, kunna utgöra tjuvnadsobjekt. Då ett sådant papper tillgripes av gäldenären i syfte att undandraga sig betalningsskyldigheten, anses emellertid gärningen icke såsom tjuvnad utan såsom (försök till) »Underslæb» (§ 278, jfr sv. SL 22:13). Även vissa dokument, som icke ens utgöra bevis för fordran eller annan rättighet, anses kunna utgöra föremål för tjuvnad, t. ex. en kvitterad räkning, på grund av den möjlighet att utbekomma betalning som den kan bereda en oberättigad innehavare, jfr avtalsl. 35 § andra st.
    Såsom förmögenhetsbrott straffas dels, i anslutning till olovligt brukande, att man »lægger Hindringer i Vejen for, at nogen udøver sin Ret til at raade over eller tilbageholde en Ting» (§ 293 st. 2), dels att man »olovligt tager sig selv til Rette» (§ 294). Dessa bestämmelser, av vilka den senare har lindringare straffsats, giva upphov till åtskilliga spörsmål. Förf. giver en påfallande snäv avgränsning av det straffbara området. Olovligt tillbakahållande av annans sak, av vilken man på lovligt sätt kommit i besittning, anses icke hänförligt under någondera bestämmelsen. Mera anmärkningsvärt är, att ej heller återtagande av egen individuellt bestämd sak från materiellt oberättigad innehavare anses straffbart enligt § 294, om gärningen ej varit förenad med »særlig fredsforstyrrende Adfærd» mot annans person eller egendom. Enligt förf. skall lösningen bliva en annan, när gärningsmannens påstådda materiella rätt icke tillkommer

honom eller icke kan styrkas. Även vid sådan ej sällan förekommande »självtäkt» i grannelagsförhållanden som t. ex. färdsel å annans mark anses, att den som är materiellt berättigad icke blir straffbar enligt § 294 genom att egenmäktigt genomföra sin rätt, när det sker utan användning av medel, som äro i sig själv olovliga.
    Det anförda är tillräckligt för att exemplifiera de talrika spörsmål, som i arbetet erhålla en klargörande och vägledande behandling. Bokens användbarhet förhöjes genom en utförlig litteraturförteckning och ett detaljerat sakregister.

Ragnar Bergendal.