C. A. REUTERSKIÖLD. Rechtskontrolle im Staat nach schwedischem Staats- und Verwaltungsrecht. Königsberg 1931. Gräfe und Unzer. 16 s. M. 1.00. — Öffentlich-rechtliche Vorträge und Schriften, hrsg von ERNST WOLGAST, Rostock i M., H. 5.
    I samband med vissa i den politiska diskussionen livligt omstridda åtgärder från konstitutionsutskottets sida har professor Reuterskiöld i två uppsatser i Statsvetenskaplig tidskrift (1930, s. 385 ff, 1931, s. 1 ff) framlagt en uppfattning av innebörden i RF § 107, som — så vitt jag ej misstager mig (i förf:s grundlagsedition, 1924, finner jag den ej antydd) — är helt ny. Ett centralt parti ur den förstnämnda uppsatsen utgör huvudinnehållet i föreliggande skrift. Det är två teser förf. här förfäktar. 1. Den s. k. politiska ansvarigheten har i själva verket ingen »politisk karaktär»; »das staatsrechtlich beabsichtigte und normale» är, att det utövas saklig kritik utan tanke på statsrådets avgång. Den politiska inriktningen är främmande såväl för själva ansvarighetsinstitutet (trots anmärkningarnas sammanhang med en blivande ansökan om statsrådets entledigande!) som för konstitutionsutskottets utövning av sitt kall. 2. Konstitutionsutskottets anmärkningar hava ej karaktären av bindande anvisningar för regeringen, men de hava dock en »regleringsverkan», nämligen på utvecklingen av statsrättslig sedvanerätt. Om KU ej anmärker mot en iakttagen regeringspraxis eller uttryckligen godkänner en sådan, möjliggöres uppkomsten av sedvanerätt; om åter KU anmärker, avbrytes den utveckling, som skulle kunna leda till sedvanerätts bildande. Inom förvaltningsrätten förekommer ej förstnämnda verkan men väl den senare (sedvanerättsbildningens förhindrande). Förf. är här inne på ett intressant, i svensk rätt ej bearbetat spörsmål, frågan om offentligrättslig sedvanerätt. Han lämnar emellertid ingen motivering för sina satser, och det upplyses sålunda ej, på vilken grund KU, »handlande i riksdagens namn», skall spela en så betydelsefull roll vid dylik sedvanerätts utveckling. Giva grundlagarna stöd för en sådanbefogenhet? Eller skall man laborera med föreställningen om att dess ståndpunkter tacite accepteras av riksdagen (ehuru första kammaren, som bekant, konsekvent vägrat att »gilla» eller »ogilla» anmärkningar, och ehuru det, som förekommer i utskottet, grundlagsenligt är hemligt)? Till dess närmare motivering åvägabragts, torde man få ställa sig avvaktande till läran om KU:s »regleringsverkan», med dess i öppen dag liggande, högst vittgående konsekvenser. Och den utländske läsare, som ur R:s skrift med dess apodiktiska form — utan antydan om förefintligheten av avvikande meningar — tror sig vinna upplysning om »rättskontrollen», sådan den gestaltar sig »enligt svensk stats- och förvaltningsrätt», kan icke bliva annat än vilseledd.

N. H.