532 LITTERATURNOTISER.AXEL BRUSEWITZ. Studier över den svenska riksdagens kontrollmakt. Lund 1930. 413 s. Kr. 12.00. — Skrifter utgivna av Fahlbeckska Stiftelsen XVII.
    Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala har genom sin ordförande, prof. AXEL BRUSEWITZ, utgivit ett flertal studier av dess medlemmar ang. riksdagens kontrollrätt över regeringsmakten. Utgivaren bidrager själv med en som alltid välskriven uppsats om »Dagordning och interpellation», vari han noggrant redogör för interpellationsinstitutets uppkomst och utveckling samt för de framgångsrika försök som gjorts att trots R. O:s förbud mot ett formellt dagordningsinstitut i praktiken införa ett faktiskt sådant, dels genomm assinstämmanden eventuellt förenade med ett hypotetiskt formulerat förslag till dagordning, och dels genom partideklarationer från partiledarna. — H. TINGSTEN upptager till behandling frågan, om det detaljanmärkningssystem som numera regelbundet praktiseras av K. U. kan anses stå i överensstämmelse med R. F. och G. R. O. Förf. bejakar den av honom uppställda frågan delvis i polemik mot Tynell, och de skäl han åberopar för sin åsikt torde få anses fullt hållbara. — G. HECKSCHER har i en uppsats om »Riksdagen och statsrådens reservationsrätt åren 1809 — 1858» tagit upp till behandling ett rättshistoriskt betonat ämne. Av intresse är särskilt framställningen av hur de enskilda statsrådens »reservationer» till statsrådsprotokollen utnyttjades i denliberala oppositionens strid mot Karl Johanstidens strängt personliga kungamakt. — S. DAHLMAN behandlar åter »Reservationer till konstitutionsutskottets dechargememorial». Förf. visar bl. a. att såväl de s. k. negativa reservationerna, d. v. s. reservationer mot av utskottet framställda anmärkningar, som de positiva reservationerna, vilka innebära att reservanten framställer en anmärkning som ej godkänts av utskottet, äro grundlagsenliga, samtidigt som han med rätta framhåller, att de senare icke kunna föranleda något formligt beslut från riksdagens sida. — G. HESSLÉN har i likhet med G. Heckscher behandlat ett ämne från ståndsriksdagarnas strid med konungamakten. Uppsatsen som kallas »Statsrevisorerna och den styrande makten», berör huvudsakligen statsrevisorernas sega kamp för ett utsträckande av deras rätt att av ämbetsverken infordra upplysningar samt om deras på sin tid så uppmärksammade, framgångsrika försök, delvis understödda av myndigheterna själva, att genom besök hos dessa förvissa sig om vissa detaljer i förvaltningen. — E. BRATT undersöker »Opinionsnämndens uppkomst och utveckling». Förf. söker i sin idérika studie visa, att detta egenartade institut går tillbaka på idéer som grundlagsstiftarna hämtat från Siéyès' statsrättsteorier. Bevisföringen för denna tes är elegant om också icke fullt övertygande. Även om ett utländskt inflytande här är skönjbart, torde man dock icke få förbise, att vi haft en inhemsk tradition från frihetstiden att bygga på. — R. FRIDHOLM redogör för »Militieombudsmannaämbetets tillkomst». Ämbetets införande var enl. förf. ett gammalt liberalt krav. Man önskade även att dess kompetens skulle vara betydligt större än den som nu utmärker detsamma. Att frågan överhuvudtaget fann en lösning tillskriver förf., troligen med rätta, den omständigheten, att högerpartiet år 1914 ansåg sig böra göra en del eftergifter för att få sin försvarsreform antagen. — E. THERMÆNIUS lämnar det sista och längsta bidraget till denna samling genom sin studie över »Remissdebatten». Förf. karakteriserar den som en generaldebatt och ställer den i belysning av bl. a. det engelska parlamentets adressdebatt och den danska finanslovdebatten. Han

LITTERATURNOTISER. 533redogör därefter utförligt för, hur remissdebatten från en ringa början utvecklats till ett institut av stort politiskt intresse. Även om den icke har den politiskt-tekniska betydelse man kunde vänta, återspeglar den enl. förf. på ett utmärkt sätt det politiska läget vid en viss tidpunkt.
    Som helhetsomdöme om detta arbete kan sägas, att det utgör ett tungt vägande bidrag till den vetenskapliga litteraturen om vår gällande riksdagsrätt. Dock nödgas anm. komma med en anmärkning ifråga om själva språkbehandlingen, som stundom kunde ha varit mer vårdad. Ord och uttryck som »framprovocera», »nedsjunkande i betydelse» m. fl. borde vara bannlysta i en vetenskaplig framställning.

G. B.