Processrättsprofessuren i Lund. De sakkunniga för återbesättande av den efter prof. Kallenberg ledigförklarade professuren i processrätt vid universitetet i Lund ha nu avgivit sina utlåtanden (jfr SvJT 1930 s. 608 och 1931 s. 490).
    Prof. Th. Engströmer säger sig med tvekan kunna förklara den ene sökanden, doc. Karl Olivecrona, kompetent till professuren men anser att den andre sökanden, doc. Einar Henrik Heimer, icke kan anses ha på ett tillfredsställande sätt styrkt sin kompetens. Beträffande den förre yttrar prof. Engströmer bl. a.: »En överblick över sökandens specimina visar, att de dogmatiska med dogmhistoria och dogmkritik förbundna undersökningarna till omfattningen intaga främsta rummet. Dessa lida i viss mån av ensidighet men utmärkas av tankeskärpa och innehålla självständiga försök att från Hägerströms rättsfilosofiska åskådning draga slutsatser beträffande vissa särskilda konkreta rättsområden. Efter min mening hava dessa försök sitt huvudsakliga värde däri, att de på ett icke sällan hälsosamt sätt tvinga in också rättsvetenskapens uppmärksamhet på de reala praktiska hänsyn, som betinga de olika rättsreglerna. Men de sikta för långt, om de tilltro sig ådagalägga, att de leda till betydelsefulla konsekvenser inom det praktiska rättslivet.» Beträffande doc. Heimers skrift »Om vittnesbevis angående sådant, som blivit sagt mellan fyra ögon» (jfr SvJT 1930 s. 349) anför prof. Engströmer, att förf:s behandling av ämnet är värd erkännande samt att både hans argumentering och det frapperande resultat han når äro ägnade att föranleda till förnyat övervägande av den upptagna frågan.
    F. d. justitierådet prof. O. Hj. Granfelt yttrar om doc. Heimer, att om vid besättandet av en lärostol inom Juridiska fakulteten i Lund den grundsatsen skulle följas att styrkt kompetens inom en av fakultetens discipliner borde anses utvisa erforderlig vetenskaplig kvalifikation även för läroämbete i närliggande gren eller grenar av rättsvetenskapen, skulle han hålla före, att doc. Heimer kunde anses ha ådagalagt vetenskaplig skicklighet till ämbetet. Då så icke torde vara förhållandet och då denne sakkunnige icke haft tillfälle bilda sig en mening om doc. Heimers undervisningsskicklighet, anser han sig ej kunna förklara doc. Heimer kompetent till den sökta professuren. Beträffande doc. Olivecrona uttalar prof. Granfelt däremot, att hans kompetens kan anses styrkt. I sin motivering anför prof. Granfelt, bl. a., att han finner doc. »Olivecronas förnämsta processrättsliga arbete såsom ock flere av hans smärre skrifter med processrättsligt innehåll bära en alltför abstrakt doktrinär prägel, och de slutresultat, i vilka han stannat beträffande en del grundproblem, synas mig vara teoretiskt konstlade. En följd därav har blivit den, att den lösning, som givits behandlade specialfrågor, i en del fall för mig framstår såsom i praktiskt hänseende mindre tillfredsställande. Om än å ena sidan det sagda vidhålles, så

NOTISER. 591bör dock å andra sidan fastslås, att sökanden Olivecronas arbeten ådagalägga processrättsliga insikter samt otvivelaktig förmåga av vetenskaplig argumentering och skarpsinnig bevisföring. Och inom hans litterära alstring utvisar behandlingen av åtskilliga rättsfrågor blick även för det praktiska rättslivets krav. Detta synes mig berättiga den förmodan, att innehav av lärostolen i processrätt och den därmed förenade lärarverksamheten komme att utveckla och fördjupa innehavarens uppfattning om de praktiska synpunkternas ofta utslagsgivande betydelse för de processrättsliga problemens lösning.»
    Prof. Å. Hassler förklarar ingendera sökanden kompetent till professuren men anser, för den händelse de skulle anses skickliga till ämbetet, doc. Olivecrona böra ifrågakomma före doc. Heimer. Om den förre yttrar prof. Hassler: »Sammanfattar jag mitt omdöme om Olivecronas ådagalagda vetenskapliga skicklighet, synes det mig med fog kunna sägas att han i ej obetydlig grad besitter vissa förtjänster, energi, formell talang, noggrannhet och grundlighet i kritik; om omdömesförmåga i praktiska spörsmål vittna ock en del undersökningar angående speciella frågor. Men någon mera vidsträckt allmän orientering inom processrätten besitter han näppeligen och mycket vägande anmärkningar kunna riktas mot hans författarskap. Han undervärderar påtagligt svårigheterna i behandlingen av allmänna processrättsliga spörsmål. Hans böjelse för abstrakta resonemang är alltför utpräglad, hans intresse för konstruktioner och spekulationer kommer honom att i stor utsträckning förbise det väsentliga i problemställningarna. Han är alltför negativt inriktad för att hans energi och förmåga skulle kunna giva de vetenskapliga resultat, som med dem eljest bort kunna åstadkommas.»
    Prof. H. Munch-Petersen finner, att trots den omisskännliga litterära och vetenskapliga förmåga, varom doc. Heimers produktion flerstädes vittnar och som möjligen kan kvalificera honom till universitetslärare i annan vetenskapsgren, han icke dokumenterat sig äga närmare kännedom om eller behärskande av processen som vetenskap, varför prof. Munch-Petersen anser sig icke kunna förklara honom kompetent. Ehuru prof. Munch-Petersen framställer vissa erinringar mot doc. Olivecronas produktion, anser han sig dock böra förklara denne kompetent till professuren. Till utveckling av sin mening anför denne sakkunnige: »Det turde vel i det hele være en betænklig Sag at ville spærre den akademiske Vej for unge Dygtigheder, fordi de ikke taler ganske samme Sprog som den ældre Generation, og til disse Dygtigheder mener jeg bestemt, at Forf. maa henregnes. Hans Produktion afgiver mange Vidnesbyrd om utvivelsom retsvidenskabelig Begavelse, navnlig i sin Doktorsdisputats viser han Evne til selvstændig Forskning og hvor han ikke er bundet af sin forudfattede Idé, røber han ogsaa i sine andre Arbejder ofte sundt Judicium og et godt praktisk Blik.»