LITTERATUR.

 

ÅKE HASSLER. Föreläsningar över den svenska kriminalprocessen. I. Förberedande undersökning och tvångsmedel. Lund 1930. A. B. Nordiska Bokhandeln i distr. XII, 307 s. Kr. 12.00.

 

    Den svenska straffprocessrättsliga litteraturen, som ej är omfattande, har genom det arbete, på vilket jag nu vill fästa uppmärksamheten, erhållit ett kvantitativt ganska betydande och kvalitativt värdefullt tillskott.
    Arbetet omfattar, såsom redan titelbladet anger, två huvudavdelningar: förberedande undersökning och tvångsmedel.
    I bokens förord har författaren lämnat några upplysningar om dels avsikten med det nu igångsatta utgivandet av hans vid Stockholms högskola hållna föreläsningar över den svenska kriminalprocessen, dels ock skälen till, att han gjort början med en behandling av den förberedande undersökningen och tvångsmedlen. Vad det förra angår, säger författaren, att han letts av en önskan att »i någon mån fylla de studerandes behov av handledning vid det juridiska studiet» och tillika föreställt sig, att »boken även kunde bliva till gagn för åklagare och tjänstemän vid kriminalpolisen samt domare och advokater, vilka i det praktiska livet komma i beröring med rättsfrågor, som behandlas i arbetet». Av sistnämnda hänsyn har, efter vad författaren vidare uttalar, framställningen gjorts bredare än som måhända betingas av den akademiska undervisningens behov. Båda de nämnda syftena äro mycket förtjänstfullt tillgodosedda, varvid ej minst kommer i beaktande, att framställningen genomgående är enkel, klar och redig. Utan att på minsta sätt vilja förringa arbetets gagn för de studerande lägger jag för min del huvudvikten på dess förmåga att främja det andra av de båda syftena, alltså på dess betydelse för rättskipningen. Av vad nedan anföres framgår vad jag härvid förnämligast åsyftar.
    Författarens huvudsakliga och i varje fall mest beaktansvärda motiv för att vid publicerandet av sina föreläsningar över straffprocessrätten börja med en behandling av de partier, som det föreliggande arbetet avser, bottnar däri, att. efter vad han framhåller, lagstiftningen på området är mycket bristfällig, och att på många viktiga punkter osäkerhet råder om vad som bör anses vara gällande rätt, vid vilket förhållande, och då upprepade försök att åstadkomma en tidsenlig rättslig reglering misslyckats, det synts honom, som om rättsvetenskapen i någon utsträckning kunde och borde

ANM. AV ÅKE HASSLER: DEN SVENSKA KRIMINALPROCESSEN. 603fylla den lucka, lagstiftaren sålunda lämnat. Rent praktiskt taget är den ståndpunkt, författaren härmed valt, fullt försvarlig, ja prisvärd. Men det må dock ej alldeles förbises, att författaren genom att på detta sätt genast ingå på rättsinstitut och spörsmål, som äro av omedelbar betydelse i rättslivet, frånhänt sig möjligheten att taga ställning till och utreda vetenskapliga grundfrågor, som pläga ställas i spetsen för systematiska arbeten angående hela rättsdiscipliner. Själva begreppet straffprocess samt dess förhållande till civilprocessen och andra grenar av statens rättsvårdande verksamhet ha ej erhållit någon bestämning. Särskilt vill jag i detta sammanhang framhålla, att, om författaren företagit denna av mig nu antydda vetenskapliga grundläggning, han med nödvändighet måst giva någon motivering för att han ersatt den vanliga termen straffprocess med termen kriminalprocess och i enlighet därmed t. ex. ej talar om straff- utan om kriminal-processuella tvångsmedel. Mot denna ändring av terminologien har jag emellertid ej några teoretiska argument att framföra. Den överensstämmer fast hellre med yttranden härom, som jag upptagit i § 2 not 1 av mitt arbete Svensk Civilprocessrätt.
    Den första huvudavdelningen av förevarande arbete handlar, såsom ovan påpekades, om förberedande undersökning. Detta ämne utredes i de tre första kapitlen. I första kapitlet har författaren inrymt vissa nödiga inledande anmärkningar jämte en översikt över ifrågavarande procedurs utveckling i främmande och svensk rätt. Till utgångspunkt tages därvid med rätta den iakttagelsen, att kriminalprocessen ej i likhet med civilprocessen kan inskränkas till att omfatta allenast förfarandet inför dömande rätt. Redan misstanken, att en brottslig handling förövats, måste kunna giva upphov till ett förfarande, som avser att fastställa misstankens sanningshalt, och denna första undersökning måste under mera utvecklade samhällsförhållanden bedrivas av annan offentlig myndighet än domstolen. Den förberedande undersökningen är alltså ett förfarande, som ej utgör en del av domstolens behandling av brottsfallet, utan föregår och bildar grundvalen för denna behandling. Härmed har förberedelsens beroende av och oskiljaktiga sammanhang med officialprincipen och den ackusatoriska principen redan antytts. Ett förberedande förfarande i egentlig mening kan endast handhavas av ett statsorgan, och uppfattningen om statens skyldighet att beivra brott och vidtaga därför nödiga åtgärder måste därför ha trängt igenom. Och vidare säger det sig själv, att, då domstolens inkvisition får vika för principen om åtalsfunktionens anförtroende åt ett särskilt statsorgan, det förfarande, som förbereder åtalet och lägger den grund, varpå det bygger, måste växa i vikt och omfattning. Jämte de nu anförda relationerna gäller det att betona förberedelsens samband med förfarandets egenskap av att vara antingen muntligt och således desslikes starkt koncentrerat eller skriftligt. En erinran därom har författaren givit och därjämte påpekat samhällets allt star-

604 E. KALLENBERG.kare behov av spaningsarbete genom en tekniskt utbildad kriminalpolis och förberedelsens därav förorsakade allt kraftigare utbildning.
    En annan synnerligen viktig omständighet, som övar inflytande på det förberedande förfarandets gestaltning, är, att samhällsutvecklingen stegrat behovet av att använda tvångsmedel innan domstolen kan taga brottsfallet under behandling, särskilt av spaningsmedel med tvångskaraktär. De spörsmål, som ha avseende härå, utgöra en viktig del av de legislativa uppgifterna angående förberedelsen.
    Sedan författaren sålunda, så vitt jag nu kan överskåda ämnet, fullständigt angivit och i deras inbördes sammanhang inställt de faktorer, som bestämma det förberedande förfarandet, avslutar han denna sin inledning med en kortfattad, allmänt hållen definition av detta förfarande. Kärnpunkten i denna definition kan sägas vara framhållandet av, att det är till sitt väsen en process, som går före processen vid domstolen.
    Av intresse äro författarens kortfattade erinringar om huvuddata beträffande uppkomsten och utvecklingen av den förberedande undersökningen i svensk rätt. Jag finner ej anledning att dröja vid denna historik. Blott det allbekanta förhållandet må påpekas, att institutet hos oss utbildats huvudsakligen utan stöd av lagbestämmelser, framför allt utan reglering genom allmänna, straffrättskipningen i dess helhet omfattande, stadganden. Det är detta förhållande, som gör det i hög grad svårt, på många punkter omöjligt att med bestämdhet fixera vad som är gällande rätt, och som förorsakar, att en utredning av ämnet enligt sakens natur ofta måste te sig svävande och gå ut på mindre att fastställa, hur det är, än hur det skäligen och lämpligen bör anses vara. Författarens framställning har naturligtvis fått en prägel härav. Såsom ett allmänt omdöme om samtliga de partier av densamma, på vilken det sagda träffar in, vill jag uttala, att författaren med försiktighet, takt och gott förstånd yttrat sig om de olika spörsmålen. Författarens i företalet uttryckta förhoppning, att boken måtte varda till gagn i det praktiska livet, finner jag på grund härav vara synnerligen väl grundad. Tydligt är, att man i en del fall kan vara av olika mening med författaren, men att ingå i någon närmare diskussion om dessa fall, kan ej gärna här ifrågakomma. Till fullt bestämda och ovederläggliga resultat kommer man ändock ej. För den praktiska juridikens män är det ej minst i betraktande härav värdefullt att vid lösningen av sina uppgifter kunna hämta ledning av väl motiverade uttalanden, stödda på en ingående undersökning av de ofta i hög grad tvivelaktiga rättsfrågorna.
    Andra kapitlet är ägnat åt den förberedande undersökningens förekomst, uppgift och organisation. Jag inskränker mig till att framhålla några huvudmoment av framställningen. När skall förberedande undersökning anställas? Vad har den, närmare bestämt, till syfte, och i vilket förhållande står den till domstolens rannsakning? Vilka myndigheter ha befattning med densamma? Besvarandet av det sista spörsmålet inrymmer en utläggning av domstolens och den

ANM. AV ÅKE HASSLER: DEN SVENSKA KRIMINALPROCESSEN. 605misstänktes ställning till förberedelsen. Slutligen hör hit en redogörelse för förhållandet emellan förberedande undersökning och åtal. Hurusom den på rådande uppfattning härom beroende ordningen delvis är otillfredsställande, förtjänar uppmärksammas. Författaren påpekar sålunda med allt fog, bland annat, det oegentliga och praktiskt olämpliga i, att i Stockholm och vissa andra större städer målet remitteras till domstolen, utan att åklagaren förut varit hörd. Att åklagaren, när remiss i dylikt fall skett, icke är skyldig anställa åtal, om han finner fog därför saknas, betvivlar jag för min del ej och anser undantag från denna grundsats ej kunna göras ens för den händelse, att den misstänkte är häktad. Samma åsikt hyllas av författaren, ehuru han beträffande häktad yttrat sig med stor försiktighet.
    De ämnen, som behandlas i tredje kapitlet under rubriken »förfarandet i den förberedande undersökningen», äro till en ej ringa del av stor praktisk vikt.
    Författaren anmärker till en början, att detta förfarande är av den natur, att det ej kan uttömmande regleras genom bestämda föreskrifter, och detta är obestridligt riktigt. I vårt land ha undersökningsmyndigheterna huvudsakligen blott vissa sedvanerättsliga regler att hålla sig till. I spetsen för utredningen har ställts ett klargörande av de allmänna synpunkter, efter vilka förfarandet bör bedrivas, och av vissa för densamma utmärkande huvuddrag. Då undersökningens syfte ej kan vara något annat än sanningens uppdagande, bör den föras med all möjlig objektivitet, och givetvis bör den eftersträva största med grundligheten förenliga skyndsamhet. Den bör först inriktas på fastställandet av, huruvida brott verkligen begåtts, och därefter på att få kännedom om gärningsmannen. Vid dess genomförande är myndigheten, i den mån bindande normer saknas, hänvisad till sitt eget fria beprövande. Användande av tvång förutsätter alltid rättslig grund och må icke sträckas längre än nöden kräver. Undersökningen är enligt vår rätt ej offentlig med undantag blott för några föreskrifter om närvaro av ojäviga vittnen. Jämväl partsoffentlighet är utesluten.
    Av tredje kapitlets innehåll må för övrigt framhållas utredningarna om, när förberedande undersökning skall igångsättas, om polisförhör, vilken åtgärd bland undersökningsmedlen intager främsta platsen, om andra undersökningsåtgärder och om förandet av protokoll. Bland allt det dithörande äro de frågor, som angå myndighets rätt att inkalla personer, den misstänkte eller annan, till förhör, den kallades skyldighet att inställa sig, påföljd för uteblivande och tillåtligheten av tvångsmedels användande samt rätten att kvarhålla tillstädeskommen person för fortsatt förhör, särskilt viktiga och delvis vanskliga att med någon större bestämdhet utlåta sig om. På detaljerna skulle jag ej med något avsevärt utbyte kunna ingå utan att giva denna anmälan ett överdrivet stort omfång. Beträffande författarens lösningar av de mötande spörsmålen har mitt ovan fällda allmänna om-

606 E. KALLENBERG.döme om hans sätt att taga ställning till de många ämnen, som ej äro reglerade, full tillämpning.
    Arbetets andra huvudavdelning, som har till föremål de kriminalprocessuella tvångsmedlen, omfattar de sju sista kapitlen. Efter en i fjärde kapitlet företagen allmän granskning av tvångsmedlens natur, ändamål och arter behandlar författaren i kap. 5 beslag, i kap. 6 hus- och kroppsrannsakan samt i kap. 7 t. o. m. 10 häktning. Härav framgår omedelbart, att ifrågavarande avdelning av arbetet icke inrymmer någon redogörelse för samtliga tvångsmedlen inom straffprocessen. Författaren har — och därutinnan kan man blott biträda hans mening — ansett, att »den särskilda framställningen av tvångsmedlen bör begränsas till sådana institut bland dessa, som ha en så att säga mera självständig tillvaro och som därför också utbildats till fristående institut i lagstiftning och praxis» (s. 103). Av detta skäl och med beaktande tillika, att »vissa tvångsmedel användas antingen endast i domstolsproceduren eller blott i den förberedande undersökningen, eller i varje fall i den ena eller andra delen av processen lyda väsentligen olika regler på grund av de olikartade förhållanden, under vilka de fungera», har författaren utmönstrat instituten böter, vite, hämtning, kvarhållande och fängelse enligt 17:5 RB.
    Svensk rätt kan knappast sägas innehålla några allmänna bestämmelser om beslag, och detsamma gäller om kroppsrannsakan. Vad angår husrannsakan, äro, som bekant, de gamla i 16:7 och 8 SP upptagna stadgandena dels föråldrade, dels alldeles otillräckliga. Författarens uppgift har således i stor utsträckning varit att med stöd av specialbestämmelser, sedvanerätt eller förefintlig praxis söka fastslå vad som är att hålla för gällande rätt och att, där dessa källor tryta, själv, efter vad lämpligt synes, avgöra, huru luckorna böra fyllas.
    I fråga om beslag må främst framhållas författarens yttranden (s. 112 f.), att det enligt svensk rätt icke består någon allmän skyldighet att ställa till myndighets förfogande föremål, som ha betydelse för utredning och verkställighet i brottmål (någon »kriminalprocessuell editionsplikt»), och att i överensstämmelse därmed beslag måste anses ha karaktären av en av myndighet företagen, på rent processuella lämplighetsskäl stödd, tvångsåtgärd, vilken endast förutsätter skyldighet för den av beslaget träffade att finna sig i detsamma. Störst intresse bland undersökningarna angående detta institut synes mig för övrigt de tilldraga sig, som besvara frågorna om förutsättningarna för beslagsrätt och om de myndigheter, som äga sådan rätt. I all synnerhet förtjänar den utredning uppmärksammas, som rör beslagtagande av enskilda handlingar samt av brev eller andra postförsändelser och av telegram, som befinna sig i posteller telegrafverkets vård.
    Avdelningen om hus- och kroppsrannsakan berör åtskilliga synnerligen tvivelaktiga spörsmål. Man kan vid läsningen av vad arbetet härom innehåller svårligen undertrycka den reflexionen, att detta

ANM. AV ÅKE HASSLER: DEN SVENSKA KRIMINALPROCESSEN. 607parti av vår straffprocessrätt, liksom över huvud de övriga ämnen, om vilka det nu anmälda arbetet handlar, för länge sedan bort regleras genom lag. Någon som helst nödvändighet att låta därmed anstå i avbidan på en allomfattande processreform har, efter min åsikt, icke förelegat. Utan att i övrigt ingå på några särskilda spörsmål skulle jag blott vilja ifrågasätta, huruvida författaren icke i viss mån (s. 164) för mycket begränsat rätten att anställa kroppsrannsakan. Att uttala något bestämt härom, är ju dock uteslutet, då bestämmelser och veterligen också någon viss sedvanerätt saknas. Författarens försiktiga ståndpunkt kan givetvis väl försvaras.
    Det största utrymmet och den mest ingående utredningen ha, som naturligt är, givits åt häktningsinstitutet. Detta institut är ju i vår lagstiftning föremål för en jämförelsevis fyllig reglering, som dock i viktiga avseenden är bristfällig och uppkallar till kritik. För att ej förfalla till alltför stor vidlyftighet skall jag inskränka mig till några få påpekanden.
    Med förbigående av häktningsinstitutets utveckling i svensk rätt, vars grunddrag författaren tecknat i början av sjunde kapitlet, framhåller jag såsom det centrala i framställningen, för så vitt den har en rent teoretisk karaktär, klargörandet av själva häktningsbegreppet. Jag är för min del av samma mening som författaren, nämligen att häktning är ett mot en för brott misstänkt person riktat processuellt tvångsmedel och icke ett provisoriskt anordnat frihetsstraff. Den frihetsförlust, som däri innefattas, är att skilja såväl från det politirättsliga frihetsberövande, som har till syfte att förhindra samhällsskadlig verksamhet, som ock från det frihetsberövande, som förekommer i civilprocessen och det civila exekutionsförfarandet. Häktningens till sin innebörd rent processuella syfte är att säkerställa genomförandet av ett straffprocessuellt förfarande eller exekution av ådömt straff.
    Författarens utläggning av förhållandet emellan häktning och åtal giver ej anledning till några erinringar. I det stora hela råder, med stöd av stadgandet i 5: 16 st. 2 Strl., enighet om, att häktning är ett sätt för inledande av rättegång vid domstol, och ej mindre torde man vara ense om, att i en efter ackusatoriska grundsatser reformerad straffprocess häktning icke kan bibehållas såsom en processinledande åtgärd. Häktning och åtal böra hållas fullt skilda från varandra.
    Vid författarens redogörelse för häktningsförutsättningarna, vari innefattas tolkning av 19:5—8 SP, är ej heller här anledning att särskilt stanna. Frånsett ett och annat detaljspörsmål och den fråga, som omedelbart härefter omnämnes, råder ej någon mera avsevärd meningsskiljaktighet.
    Den nyss antydda frågan rör häktning efter fällande dom i första instans. Därom innehåller ej lagen några särskilda bestämmelser. Emot varandra stå två huvudmeningar: å ena sidan den av författaren företrädda uppfattningen, enligt vilken den för ett brott sakfällde skall behandlas på alldeles samma sätt som den för samma brott misstänkte, eller m. a. o. häktningsfrågan skall avgöras direkt

608 ANM. AV ÅKE HASSLER: DEN SVENSKA KRIMINALPROCESSEN.efter reglerna i 19: 5 och 6 SP; å andra sidan den åsikten, att domstolen skall fästa sig vid det ådömda straffet och låta detta vara avgörande för fallets inordnande under stadgandena i 19:5 och 6. Till stöd för den ena eller andra meningen, konsekvent genomförd, torde näppeligen kunna åberopas en bestämd praxis, och i tillämpningen behöver i allmänhet icke någon skillnad yppa sig. Genomgående är detta dock icke fallet. Sålunda kan en person, som dömts till böter för brott, i vars straffskala ingår jämväl frihetsstraff, enligt den förra uppfattningen men ej enligt den senare hållas i häkte, och vidare skall en person, som dömts till straffarbete i två år eller därutöver för brott med mindre än två års straffarbete såsom minimum i straffskalan, ej ovillkorligen enligt den förra åsikten men väl enligt den senare hållas häktad. Jag antager, att domstolarna i allmänhet anse, att i det förra fallet häktning ej bör ifrågakomma, och att i det senare den dömdes hållande i häkte ej är ovillkorligt. Mig synas de bästa skälen tala för denna ståndpunkt, om ock den teoretiska följdriktigheten sålunda får komma till korta. Vad särskilt angår det senare av de båda nämnda fallen, tager jag för avgjort, att, om t. ex. en person jämlikt 14:9 Strl. dömts till två års straffarbete för grovt vållande till annans död, han icke under alla förhållanden kan och bör anses skola förvaras i häkte i avbidan på att utslaget vinner laga kraft eller annorlunda förordnas.
    Kapitlen om häktningsmyndigheterna och häktningsförfarandet (resp. 9 och 10 kap.) röra ej några i viktigare avseenden tvivelaktiga spörsmål. Beträffande det förra ämnet stannar man kanske i främsta rummet begrundande inför den de lege ferenda synnerligen betydelsefulla frågan, huruvida på förberedelsens stadium häktning bör ankomma på judiciell myndighets avgörande (frågan om häktningsdomare) eller ej. I avseende å häktningsförfarandet rör den del av framställningen, som jag mest fäst mig vid, instituten gripande och anhållande, i synnerhet det senare, som ju uppkommit och utvecklats utan stöd av lagstiftning. Jag tillåter mig att understryka vad med anhållande i egentlig mening förstås: kvarhållande av en gripen eller eljest till undersökningsmyndighets förfogande stående, för brott misstänkt, person i och för undersökning av, om häktningsförutsättningar äro för handen. Vidkommande gripande är jag knappast böjd för att biträda författarens åsikt, att enskild person äger gripa för brott misstänkt även i andra fall än de i 19:10 SP nämnda (s. 283—285).
    Min korta översikt över förevarande arbete avslutar jag med en hjärtlig och uppriktig lyckönskan till författaren och med uttalande av min varma förhoppning, att han måtte till fromma för den akademiska undervisningen och till gagn för rättskipningen genomföra sin avsikt att i tryck behandla den svenska straffprocessrätten i dess helhet.

E. Kallenberg.