609G. ASTRUP HOEL. Risiko og ansvar. Utviklingslinjer i forsikrings- og erstatningsret. Oslo 1929. Gyldendal. 248 s. Kr. 10.00.

 

    Förf. till ovannämnda arbete föranledde rätt mycken diskussion genom sin år 1925 utgivna doktorsavhandling »Den moderne retsmetode». Även den nu ifrågavarande boken har rönt mycken uppmärksamhet. I det förra arbetet framställde förf. i anslutning till den tyske filosofen v. KRIES' undersökningar i logik en teori rörande rättsvetenskaplig metod. I korthet sagt gick teorin ut därpå, att de begrepp som ingå i rättsreglerna med nödvändighet brista i precision och att därför måste finnas vidsträckta områden på vilka domarens avgörande icke kan bli ett resultat av logisk slutledning utan måste komma till stånd genom motivavvägning såsom ett beslut. I det nu föreliggande arbetet stöder sig förf. likaledes i stor omfattning på utredningar, som v. Kries utfört. Det är denna gång v. Kries' behandling av orsaks- och sannolikhetsspörsmålen, som förf. tillgodogjort sig. Efter att ha sökt klarlägga huvuddragen av dessa svåra ämnen övergår förf. till att behandla skadestånds- och försäkringsrätten med ledning av de vunna insikterna. Några huvudpunkter i den intressanta framställningen skola här dryftas.
    Vid behandlingen av kausaliteten påpekar förf. till en början — i likhet med andra författare på området — att den vanliga föreställningen om varje företeelse som på något sätt frambragt av en eller flera orsaker saknar stöd av erfarenheten. Vi kunna ju blott urskilja serier av varandra kontinuerligt avlösande tillstånd. Emellertid måste vi, enligt vad förf. framhåller, antaga, att allt som sker sker med nödvändighet. Vi kunna också iakttaga vissa regelbundenheter i skeendet, i det att vissa slags händelser regelbundet följas av händelser av det eller det slaget; så veta vi exempelvis, att eld förd till krut medför explosion. Dylika medelst iakttagelser av verkligheten utfunna regler göra det enligt förf. möjligt för oss att fatta den ena företeelsen som den andras orsak. Vår uppfattning av ett kausalsammanhang bygger till följd därav på iakttagelser rörande vad förf. kallar den reala regelbundenheten. Orsakssammanhang är enligt honom sammanhang enligt erfarenhetsmässigt givna regler för det reala skeendet.
    En sådan kausalitetsuppfattning står i en viss motsättning till den mycket vanliga åsikten, att en företeelse är orsak till en annan, när denna senare icke skulle ha inträffat därest den förra uteblivit. Orsak betyder enligt denna åsikt conditio sine qua non för effekten. För att utröna orsakssammanhanget skall man enligt denna mening företaga ett slags differensberäkning, i det man undersöker, huru förhållandena skulle ha gestaltat sig ifall en ifrågavarande företeelse ej inträffat, och jämför det händelseförlopp som då skulle ha utvecklat sig med det verkligen inträffade. Det torde emellertid icke vara riktigt att utan vidare påstå, att differensprovet är avgörande för frågan om förhandenvaro av kausalitet eller,

610 IVAR STRAHL.rent av, att kausalitet består i egenskapen att vara conditio sine qua non. Man torde nämligen i de fall, där eliminerandet av en företeelse icke synes förändra händelseförloppet i det ifrågavarande avseendet, alltid vara nödsakad att undersöka, huruvida man måhända har att göra med ett fall i vilket flera omständigheter samverka till ett resultat ehuru för detta ej behöves mer än en av dem. Exempel härpå erbjuder det fall, att en bro utsättes för belastning av skilda föremål vilka var för sig äro tillräckliga att få bron att brista. I själva verket godtager man differensprovets resultat såsom riktigt allenast i den mån man anser det stämma med en annan uppfattning av kausaliteten, och det förefaller recensenten, som skulle förf. ha träffat rätt då han — icke utan föregångare — låter orsakssammanhanget bestå i sammanhang enligt erfarenhetsmässigt givna regler för realt skeende. Med en sådan uppfattning nedsjunker differensberäkningen till en metod att utröna, huruvida dylikt sammanhang förefinnes.
    Åtskillnaden mellan differensberäkningen och bestämmandet av orsakssammanhang enligt reglerna för det reala skeendet är måhända ägnad att kasta ljus över det gamla tvisteämnet, huruvida en blott underlåtenhet kan vara kausal. Med satsen nihil ex nihilo fit vilja ju somliga förneka, att en underlåtenhet kan vara orsak, medan åter andra hävda, att kausaliteten utom sin härovan åsyftade positiva form har också en negativ, nämligen kausalitet genom underlåtenhet. En utgångspunkt för reflexioner över detta ämne vinner man genom att beakta, att en underlåtenhet i den meningen, att vederbörande verkligen gjorde ingenting, strängt taget icke kan förekomma. Underlåtenhet inrymmer alltid verksamhet och betyder ej annat än ickeföretagande av viss eller vissa handlingar i förhållande till vilka verksamheten utgör underlåtenhet. När spörsmål uppstår huruvida en effekt orsakats genom en persons underlåtenhet, framstår det emellertid icke såsom utan vidare klart i förhållande till vilka handlingar den ifrågavarande personen gjort sig skyldig till underlåtenhet. Är det dock månne icke så, att personens verksamhet framstår såsom underlåtenhet därför, att den enligt tingens vanliga ordning, d. v. s. enligt reglerna för det reala skeendet, icke är orsak till effekten? Är detta riktigt, skulle alltså en underlåtenhet aldrig kunna vara orsak i den mening, som här ovan angivits. För att man skall kunna tala om orsakande genom underlåtenhet, måste därför åt termen orsakande givas annan innebörd, än den äger när det är tal om positiv kausalitet. Termen orsakande torde vid negativ kausalitet efter detta icke betyda annat än att, om vederbörande person företagit viss tänkt handling i stället för dem han faktiskt företagit, så skulle effekten icke ha inträffat. Visserligen kunna nog fall förekomma, i vilka negativ kausalitet måste antagas föreligga ehuru differensprovet synes utvisa motsatsen. Det torde likväl kunna fasthållas, att negativ kausalitet till skillnad från positiv sådan blott och bart är resultatet av en differensberäkning. Där-

ANM. AV G. ASTRUP HOEL: RISIKO OG ANSVAR. 611med bortfaller möjligheten att gentemot antagandet av negativ kausalitet göra gällande satsen nihil ex nihilo fit.
    En konsekvens av att den positiva kausaliteten — kausaliteten i egentlig mening — uppfattas såsom ett utslag av den reala regelbundenheten torde såsom förf. framhåller vara, att det icke är meningslöst att tala om grader i kausalitet. Det torde väl också ligga den naturliga uppfattningen närmast att anse, att den mängd omständigheter som kunna betecknas såsom en viss företeelses orsaker ha ej i lika utan i större eller mindre mån orsakat företeelsen. Förf. vill emellertid därav draga den ytterligare slutsatsen, att även skadeståndets storlek skall göras beroende av i vilken mån den skadeståndsgrundande omständigheten orsakat skadan. Han förkastar således den nästan undantagslöst härskande principen, att skadeståndsskyldighet avser hela skadan. Han vill, att man vid lösandet av spörsmålet huruvida och med vilket belopp viss person är skyldig ersätta inträffad skada skall under iakttagande av alla det särskilda fallets omständigheter överväga, om med hänsyn till kausalförhållandets art och vederbörandes skuld skadan bör fördelas mellan flera, därvid även den skadelidande kommer i betraktande. En dylik skadeståndsrätt skulle ju emellertid vara synnerligen svårpraktikabel. Detta undgår naturligtvis ej heller förf., och han betecknar den sist återgivna åsiktens riktighet som mycket tvivelaktig.
    Förf. inför emellertid även andra principer för bestämmande av ersättningsskyldighets förhandenvaro och omfattning. Det är för honom en viktig tes, att vid skadeståndsrättens utformning tillräcklig hänsyn icke tagits till försäkringsväsendet, och han strävar att gottgöra denna försummelse.
    I förf:s framställning möter tanken på försäkringsförhållandenas inverkan på skadeståndsrätten först i den formen, att enligt honom en efter eljest tillämpliga regler ersättningsberättigad person i viss utsträckning ej bör ha rätt till ersättning om han skäligen bort ha tryggat sig mot risken för skada genom att taga försäkring mot densamma. Förf:s framställning i denna del sammanhänger med hans tolkning av 25 § försäkringsavtalslagen. Enligt detta lagrum äger försäkringsgivare, som utbetalt försäkring, regressrätt mot skadeståndsskyldig allenast om denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke.1 Försäkringen kommer alltså att i utsträckt omfattning lända icke bara försäkringstagaren — den skadelidande — utan också skadegörare till godo. Vid studium av detta stadgande inställer sig

 

1 Förf:s framställning hänför sig till 25 § i norska lagen, vilket lagrum företer bl. a. den olikheten i förhållande till motsvarande svenska paragraf, att bortfallandet av försäkringsgivarens regressrätt gjorts beroende av jämte övriga förutsättningar även domstols skön samt att domstolen kan föreskriva allenast inskränkning av ersättningsskyldigheten gentemot försäkringsgivaren.

612 IVAR STRAHL.frågan, vilken ställning skadegöraren får om den skadelidande vänder sig icke mot försäkringsgivaren utan mot honom med krav på ersättning. Kan skadegöraren i sådant fall göra gällande, att försäkringen gäller till förmån för honom t. ex. på sådant sätt att han regressvis kan vända sig mot försäkringsgivaren? Förf. hävdar med bestämdhet, att det icke kan vara riktigt att låta den skadelidande efter gottfinnande avgöra vem som skall bära den ekonomiska tungan av skadan, skadegöraren eller försäkringsgivaren. Av de svenska — men icke av de norska — motiven till 25 § ser det emellertid ut som om lagstiftaren velat förläna den skadelidande en sådan bestämmanderätt. Anledningen varför lagstiftaren i vid utsträckning avklippt försäkringsgivarens regressrätt mot skadegöraren anges nämligen i motiven vara just hänsynen till den skadelidandes önskningar. Förf. hävdar emellertid att skadegöraren, när den skadelidande tagit försäkring, alltid skall tillgodonjuta frihet från slutgiltigt skadeståndsansvar i den omfattning 25 § anger.1 Och därifrån tager förf. ytterligare ett steg, i det han gör gällande att den skadelidande, i händelse han väl icke tagit försäkring men borde ha gjort det eller också bör betraktas som självförsäkrare, icke i annan mån än om han tagit försäkring skall äga övervältra skadan på skadegöraren.
    Även för att angiva grund för ersättningsansvar anlitar förf. försäkringsrättsliga överväganden. Det är därvidlag ansvarsförsäkring han har i sikte. Förf. utgår från den reflexionen, att i den mån skadegörare tecknat ansvarsförsäkring det ej innebär någon obillighet mot honom att ålägga houom ersättningsskyldighet. Emellertid bygger f. n. ansvarsförsäkring på den gällande skadeståndsrätten och innebär försäkring mot risken, att enligt rådande rättsregler bli skadeståndsskyldig. Såsom ansvarsförsäkringen nu är ordnad, kan man därför icke rätt väl åberopa den som grund för skadeståndsskyldighet. Förf. önskar emellertid en reform av denna försäkringsgren, så att den lösgöres från sitt beroende av den gällande skadeståndsrätten och försäkringsfallet angives vara icke inträde av ersättningsskyldighet utan inträffande av skada. Det skulle enligt förf:s förslag — vilket för sitt realiserande kräver medverkan av försäkringsföretagen — öppnas möjlighet för ägaren av en sak eller av en rörelse att försäkra dem som eventuellt tillfogas skada av saken eller rörelsen mot skaderisken. Ilar väl en sådan reform genomförts, menar förf., skulle skadeståndsrätten undergå en genomgripande förändring, i det att ersättningsansvar därefter borde anses vara för handen, om och i den mån skadegöraren borde tagit ansvarsförsäkring. Ersättningsansvar skulle i främsta rummet komma att betyda icke eventuell ersättningsskyldighet utan aktuell försäkringsskyldighet; det problem man hade att avgöra i ett mål om skadestånd skulle i stor utsträckning icke längre vara frågan, om det är skäligt att svaranden ådömes ersättningsskyldighet, utan fastmera

 

1 För dansk rätts del omfattas denna mening i motiven till lagen s. 61 spalt 2 och av A. DRACHMANN BENTZON i TfR 1930 s. 205.

ANM. AV G. ASTRUP HOEL: RISIKO OG ANSVAR. 613spörsmålet, om det i den riskkategori till vilken svaranden hör skäligen kan påfordras att man tager försäkring.
    Med denna reform skulle enligt förf. följa, att en kraftig utvidgning av skadeståndsansvaret borde ske. Ej allenast vållad utan över huvud direkt och omedelbart orsakad skada skulle medföra ersättningsskyldighet. Det skulle ej möta betänkligheter att statuera ersättningsansvar för föräldrar beträffande deras barns skadegörelse. All speciell driftsrisk, antingen den är stor eller liten och antingen den är knuten till stordrift eller ej, skulle kunna bilda grundval för ersättningsskyldighet.
    Helt visst är det av värde att, såsom förf. gjort, indraga försäkringsrättsliga synpunkter i skadeståndsläran. Mot förf:s sist återgivna åsikt kunna dock viktiga invändningar göras. Ett omsättande av hans teori i gällande rättsregler synes som konsekvens medföra ökad användning av försäkringsinstitutet. Det kan befaras, att skadeståndsrättens preventiva funktion därmed skulle lida intrång. En annan betänklighet mot en stark utveckling av försäkringsväsendet ligger i dettas dyrbarhet. En uträkning med begagnande av siffrorna i tabell 183 av Statistisk årsbok för 1931 ger till resultat, att under tidrymden 1891—1929 de svenska brandförsäkringsbolagen för förvaltningskostnader använt 30 % av sin premieinkomst, medan för försäkringsfall utbetalats blott 55 % av inkomsten.1 I kungl. prop. nr 99/1929 med förslag till lag om trafikförsäkring är å s. 45 ff. såsom bilaga intagen en promemoria, i vilken bl. a. upplyses rörande bilförsäkring,2 att under perioden 1918—26 utgifterna för försäkringsfall uppgått till 51 %, förvaltningskostnaderna, vari ingått skaderegleringskostnader, till 42 % och överskottet till 7 % av premieinkomsten inklusive visst räntetillägg.
    En iögonenfallande svaghet hos förf:s princip om ersättningsansvar på grundval av försäkringsskyldighet är den ovisshet som med principens genomförande skulle komma att råda beträffande ersättningsansvars förhandenvaro och omfattning. Nog är det under gällande ordning ofta svårt att avgöra, huruvida ersättningsskyldighet är för handen, men ännu svårare skulle det vara att avgöra, huruvida det skäligen kunnat påfordras att vederbörande tagit försäkring. Man skulle då f. ö. också ha att bedöma, med vilket belopp försäkringen bort tagas, ty längre än så skulle enligt förf. ersättningsansvaret ej sträcka sig. Att märka är också, att försäkringsskyldighet skulle kunna föreligga ej blott hos skadegöraren utan även hos den skadelidande. I sådant fall finge man, såsom förf. även påpekar, fördela skadan efter någon skälighetsberäkning. Ett godtagande av förf:s åsikter i hela deras vidd skulle nog leda till att skadeståndsfrågorna i ännu mycket större utsträckning än nu droges inför domstol. För försäkringsbolagen skulle det vara svårt att göra tillförlitliga

 

1 Statistiken är behäftad med felkällor. Jfr G. MYRDAL, Prisbildningsproblemet och föränderligheten, Uppsala & Sthm 1927, s. 152.

2 Hos sådana bolag, som behandlat bilförsäkring såsom en särskild försäkringsgren. 

 

41 — Svensk Juristtidning 1931.

614 ANM. AV G. ASTRUP HOEL: RISIKO OG ANSVAR.kalkyler till ledning vid bestämmandet av premierna för ansvarsförsäkringen.
    Recensenten vill emellertid icke förneka, att det kan vara på sin plats att på särskilda områden genom uttryckliga lagbestämmelser komplettera de vanliga reglerna om ersättningsansvar med regler om försäkringsskyldighet. Så har ju ock skett i vårt land genom införandet av trafikförsäkringslagen med dess föreskrift för ägare av motorfordon att taga försäkring till förmån för personer som lida skada av fordonet. Förf. kan häri se en framgång för sina idéer. Så till vida är framgången dock allenast halv, som ersättningsreglerna icke anpassats efter de genom försäkringstvångets tillkomst ändrade förhållandena. Det förefaller, som skulle trafikförsäkringslagen möjliggöra förenkling — och kanske samtidigt förbättring — av de alltför komplicerade reglerna om ersättning för skada till följd av biltrafik.
    När av två kolliderande bilar den ena föres av sin ägare och denne övertygas om vållande till sammankörningen men den andra föres av annan än ägaren, skall enligt härskande praxis ägaren-föraren av den förra bilen — oberoende av eventuell skuld hos den senare bilens förare — i förhållande till ägaren av sistnämnda bil vidkännas hela den uppståndna skadan; han erhåller intet skadestånd och är skyldig gälda fullt sådant. Denna regel, som synes socialt orättvis, vilar på tanken, att i förhållandet mellan bilister lagen den 30 juni 1916 icke får åberopas till förringande av ansvarighet enligt strafflagens 6 kap., emedan syftet med 1916 års lag anses vara att förläna skydd mot biltrafik åt andra trafikanter än bilister och icke åt bilisterna själva. I och med att numera ersättningarna betalas av försäkringsbolagen, har regeln, frånsett undantagsfall, för vållande bilägare betydelse blott så till vida, som den, så långt dess tillämpningsområde sträcker sig, betager en sådan rätt till skadestånd. Eftersom det är bilägarna som bekosta försäkringarna, synes det hårt, att just de skola vid eget vållande lämnas helt utan ersättning.
    En betydande förenkling skulle ernås, om man beslöte sig för att slopa alla regler om jämkning av ersättningsbelopp för så vitt avser skada som bil gör å annan bil. För försäkringsbolagen skulle detta förmodligen icke medföra särdeles stor merbelastning. Att märka är nämligen, dels att försäkringsanstalt enligt trafikförsäkringslagen har att utge fullt skadestånd ifall föraren av den försäkrade bilen övertygas om vållande och vållande icke visas ligga den skadelidande till last, dels också att den av ett försäkringsbolag utgivna ersättningen för skada å bil kommer ett annat försäkringsbolag till godo såframt bilen är kaskoförsäkrad. — Än mera skulle vara vunnet, om man ginge ett steg längre och avskaffade över huvud alla regler om jämkning vid skada orsakad av bil.

Ivar Strahl.