Lagstiftningsfrågor vid 1931 års riksdag. I. Av de vid årets riksdag behandlade lagstiftningsärendena intager Kungl. Maj:ts, av riksdagen i huvudsak godkända proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform det utan jämförelse främsta rummet. För denna omfattande och betydelsefulla fråga torde framdeles komma att lämnas en redogörelse i SvJT. Jfr denna årgång s. 1 ff. och s. 446. Rörande övriga lagfrågor må följande översikt meddelas.1
    Civilrätt och speciell privaträtt. Den rättslikhet, som på äktenskaps-, adoptions- och förmynderskapslagstiftningens område redan åvägabragts i Norden, har genom riksdagens antagande av den mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge avslutade konventionen, innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap förts ytterligare ett steg framåt; först genom konventionen blir det sålunda möjligt att fullt tillgodogöra sig de praktiska fördelarna av den gemensamma lagstiftningen på detta område. För konventionsförslagets innehåll har förut redogjorts i denna tidskrift (årg. 1929 s. 508 ff.), och de ändringar i förslaget, som sedermera vidtagits, äro helt obetydliga. Kungl. Maj:t har för de överenskomna reglernas införlivande med vår rätt genom i lag givna delegationsstadganden (SFS nr 154—6) tillerkänts befogenhet att efter avtal med de fördragsslutande staterna och med avseende å undersåtar i dessa stater meddela bestämmelser rörande internationella rättsförhållanden på de områden, som avses med konventionen; och meningen är att Kungl. Maj:t skall, sedan konventionen ratificerats, med stöd av de meddelade delegationsstadgandena utfärda en förordning i ämnet. — En ny länk i den skandinaviska lagstiftningen utgöres av den i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag av riksdagen antagna lagen om upplagshus och upplagsbevis (SFS nr 110), vilken lagstiftning tillkommit under samarbete med delegerade för Danmark och Finland. Redogörelse för denna lagstiftningsfråga har förut lämnats i tidskriften (innev. årg. s. 464 ff.). — Efter ett mångårigt utredningsarbete har revisionen av lagstiftningen angående stadsplaneväsendet i enlighet med därutinnan av Kungl. Maj:t framlagda förslag blivit förd till slut (SFS nr 142—151). I samband därmed har Kungl. Maj:t inhämtat riksdagens yttrande över förslag till ny byggnadsstadga, därvid riksdagen i huvudsak lämnat förslaget utan erinran. För detta betydande lagstiftningsarbete kommer att redogöras i nästa årgång.
    På sätt närmare omnämnts i denna tidskrift (årg. 1929 s. 448 ff.) antog 1929 års riksdag, efter vissa jämkningar, av Kungl. Maj:t framlagt förslag till lag om begränsning eller avlösning av avstyckat om-

 

1 Redogörelsen fördelas på två artiklar.

620 JOHN ALSÉN.rådes ansvar för inteckning i stamfastigheten. Lagen, som utfärdades den 14 juni 1929, nr 161, avsåg att för främjande av egnahemsrörelsen och annan ur social synpunkt önskvärd jordstyckning underlätta styckningslotts befriande från ansvar för inteckning i stamfastigheten för fordran eller rätt till avkomst genom ansvarets avlösning eller i allt fall förbättra dylik lotts ställning genom ansvarets begränsning. Lagen hade avseende allenast å område, som avstyckats till särskild fastighet. Vid riksdagens behandling av lagförslaget uppkom emellertid spörsmål, huruvida icke lagen borde utsträckas att gälla även vid områdes avstyckning för sammanläggning med annan fastighet; och i den skrivelse, vari riksdagen anmälde sitt beslut om förslagets antagande, anhöll riksdagen — efter hemställan i utlåtande av första lagutskottet — om utredning i ämnet. I samma utlåtande framhöll utskottet i anledning av väckta motioner, att behov ej sällan förelåge att medelst ett än enklare förfarande än som föreslagits i lagen kunna erhålla begränsning eller avlösning av sådan fastighets inteckningsansvar, som helt eller delvis bestode av förut samfälld mark, en fråga emellertid som enligt vad utskottet hade sig bekant redan var föremål för justitiedepartementets uppmärksamhet. Sedan utredningen av dessa spörsmål blivit fullföljd, har Kungl. Maj:t förelagt årets riksdag proposition med förslag till, bland andra, lag om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. Med riksdagens antagande av denna proposition (SFS nr 158—160) kommer 1929 års lag, vars innehåll med mindre avvikelser upptagits i den nya lagen, att upphöra att gälla. Enligt den nya lagstiftningen medgives avlösning eller begränsning av avstycknings inteckningsansvar även i fråga om avstyckning för sammanläggning med annan fastighet (14 §). I samband härmed har införts subsidiärt ansvar jämväl för avstyckningar för sammanläggning (37 § 5 mom. inteckningsförordningen). Enligt 1929 års lag fick begränsning eller avlösning ske allenast när överlåtelsen avsett tillgodoseende av bostads- eller egnahemsändamål eller inneburit försäljning av utarrenderad jord till arrendatorn. Den nya lagen medgiver därutöver begränsning eller avlösning, när överlåtelsen avsett stärkande av befintligt mindre jordbruk. Detta gäller i fråga om såväl avstyckning till särskild fastighet som avstyckning för sammanläggning (1 och 14 §§). En väsentlig nyhet utgöres av lagens bestämmelser, att beträffande avstyckning av mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, inteckningsansvaret skall kunna avlyftas genom ett särskilt kungörelseförfarande, innebärande i huvudsak att det avstyckade området efter därom gjord ansökan skall vara fritt från inteckningsansvar, därest ej vederbörande rättsägare inom viss tid efter det kungörelse i ämnet utfärdats bestritt ansökningen (15—20 §§). De samfälligheter, som här avses, kunna vara av den mest växlande art. Det kan vara fråga om rena obetydligheter, såsom för allmänt behov avsatta vägar och diken, men också om annat, t. ex. vid skifte avsatt strömfall eller gemensamhetsskog eller skog, som vid skifte enligt skiftesstadgan lämnats oskiftad. Domstolen har därför också tillagts en viss materiell prövningsrätt. Kungörelse-

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1931 ÅRS RIKSDAG. 621förfarandet må sålunda komma till användning allenast så framt omständigheterna utgöra grund för antagande, att inteckningshavares säkerhet icke genom avstyckningens frigörande från inteckningsansvaret avsevärt minskas (15 §). Vad som i första rummet ansetts böra komma i betraktande vid domstolens bedömande av frågan, huruvida risk härutinnan föreligger, är värdeförhållandet mellan området och stamfastigheterna. Med avseende härå framhöll lagrådet vid granskningen av förslaget, att domstolarna ingalunda alltid borde känna sig skyldiga att fordra särskild utredning om värdet av området och stamfastigheterna. I de flesta fall — t. ex. då området bestode av en jordremsa, som vid skifte undantagits till väg, eller av mark, som avsatts till grustag men vars grustillgång uttömts, — syntes det lagrådet vara uppenbart, att risk för säkerhetens minskande icke förelåge. Kungörelseförfarandet kan göras tillämpligt jämväl å avstyckade (eller avsöndrade) fastigheter, vilka överlåtits för lång tid sedan. Verkan av ansökningens bestridande är, att området fortfarande skall häfta för inteckning, med avseende varå ansökningen bestritts, ävensom för övriga inteckningar i den eller de fastigheter, som besväras av samma inteckning. I syfte att, där ansökan om inteckningsbefrielse bestritts av någon rättsägare, avstyckat områdes ägare skall kunna vinna begränsning eller avlösning av områdets inteckningsansvar, hava bestämmelserna om begränsning eller avlösning gjorts tillämpliga å sådan avstyckning, ändå att de eljest därför uppställda villkoren ej äro uppfyllda. Utöver de former av avstyckning, som i det föregående avsetts, finnes ytterligare en avstyckningsform, nämligen den som reglerats i 1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen sådan den lyder enligt lag den 29 maj 1931, nr 143. I nämnda lagrum stadgas sålunda, att, då lagfart sökes å område, som genom tomtindelning utlagts till tomt eller tomtdel, eller då administrativt bildad tomt skall införas i tomtboken, tomten eller tomtdelen är att anse såsom genom fastställelsen å tomtindelningen avstyckad från fastighet eller område, som tomten eller tomtdelen förut tillhört. Jämväl i fråga om sådana områden skall kungörelseförfarandet äga tillämpning, under villkor dock att marken, varifrån området avstyckats, är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare (20 §). Då kungörelseförfarandet i händelse av bestridande ej leder till åsyftat resultat, har i lagen upptagits stadgande, att jämväl begränsning eller avlösning skall kunna ske beträffande dylik mark (13 §). I anslutning härtill har stadgats, att inteckningsansvaret för mark, som genom tomtindelning avstyckats från samfälld mark, skall vara subsidiärt (37 § 5 mom. inteckningsförordningen). Den nya lagstiftningen, som tillika föranlett mindre jämkning av 121 § utsökningslagen, träder i kraft den 1 januari 1932.
    Genom riksdagens bifall till Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § jorddelningslagen (SFS nr 77) hava skapats ökade möjligheter för ägaren till en härskande fastighet att utan sammanhang med skifte påkalla utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut, på det sätt nämligen att den servitutsberättigade i avseende å utbrytningsvitsord jämställts med ägaren av den tjänande fastigheten, så

622 JOHN ALSÉN.framt ej servitutet visas hava tillkommit genom avtal. Bådadera äga med andra ord begära utbrytning, så snart det finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Med denna lagändring har i första hand tillgodosetts det av 1926 års riksdag i samband med antagandet av jorddelningslagen uttalade önskemålet att innehavare av de skogsfångs- och mulbetesservitut, som av ålder besvärat de s. k. rekognitionsskogshemmanen, berättigades att utan samband med skifte påkalla utbrytning av servitut, även om det icke kunde visas, att detsamma äventyrades. Lagen har emellertid gått ett steg längre och med sistnämnda servitut i nu förevarande hänseende likställt alla andra servitut, bestående i rättighet till skogsfång eller mulbete, vilka icke grunda sig å avtal, vare sig desamma besvära statens eller enskilda tillhöriga fastigheter. — I anledning av motion har riksdagen hemställt om fortsatt utredning rörande utvidgning av 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom ävensom av den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta jämväl vissa stiftelser.
    I fråga om jaktlagstiftningen är att anteckna, att riksdagen i anledning av kungl. proposition antagit ändrade grunder för älgjaktens ordnande (SFS nr 306—7), innebärande att möjlighet öppnats för jakträttsinnehavare att under vissa förutsättningar erhålla tillstånd till särskild jakttid omfattande högst fjorton dagar med rättighet att därunder nedlägga ett visst bestämt antal älgar. Tillståndet skall lämnas av länsstyrelsen. För varje älg, som tillståndet avser, skall erläggas en avgift av 25 kronor. Dessutom skall för varje älg, som fällts å område, i fråga om vilket ej medgivits särskild jakttid, erläggas en avgift av 15 kronor. Avgifterna skola ingå till en för riket gemensam fond (älgskadefonden). Från denna skola bidrag utgå till innehavare av mindre jordbruk, vars gröda skadats av älg. — I anledning av särskilda motioner har riksdagen hemställt om utarbetande av förslag till ny jaktlagstiftning samt vidtagande av de övriga åtgärder, som kunde vara påkallade för jaktens och jaktvårdens ordnande.
    Ett inom varvsindustrien länge känt behov att kunna erhålla inteckning i fartyg någon tid före leveransen har tillgodosetts genom vissa i enlighet med kungl. proposition beslutade ändringar i lagarna om inteckning i fartyg och om tillsyn å fartyg samt i förordningarna angående registrering av svenska fartyg och angående skeppsmätning (SFS nr 88—91). Ändringarna, som i vad de avse de båda lagarna tillkommit under medverkan av riksdagen, innebära dels att beträffande fartyg, som bygges här i riket och har en dräktighet av minst 100 registerton, ett provisoriskt mätningsbevis må kunna utfärdas till grund för registreringen och därmed för intecknings meddelande, så snart dräktigheten av fartygets rum under däcket utrönts, dels att föreskriften, att registrering av fartyg i allmänhet ej får ske förrän fartyget efter besiktning förklarats vara i sjövärdigt skick, upphäves, dels ock att inteckningsdomstolen skall äga företaga inteckningsärende till fortsatt behandling å annan rättegångsdag än måndag. Genom ändringarna möjliggöres, att inteckningar kunna föreligga två till tre månader, innan fartyget är leveransfärdigt.

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1931 ÅRS RIKSDAG. 623    Med föranledande närmast av godkännande från Sveriges sida av den reviderade Bernkonventionen av den 2 juni 1928 hava i enlighet med kungl. proposition av riksdagen antagits åtskilliga ändringar i lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska samt konstnärliga verk (SFS nr 74 o. 75). En viktig skillnad i förhållande till gällande lag ligger däri, att offentligt föredragande av skrift eller muntligt föredrag skall förbehållas författaren icke blott, såsom nu, innan verket utgivits utan även senare. Från det principiella stadgandet härom (2 § lagen om rätt till litterära och musikaliska verk) har emellertid gjorts undantag i två avseenden (10 § under 2). Fortfarande skall således vara tillåtet »att utgiven skrift offentligen föredrages annorledes än genom uppläsning», ett stadgande som syftar på det fall, att en utgiven dikt, som tonsatts, offentligen föredrages genom sång. Härtill skall såsom hittills ej fordras tillstånd av diktens upphovsman. Däremot har naturligen sångaren att, med undantag för vissa fall, förskaffa sig kompositörens tillstånd till tonsättningens utförande. Det andra och viktigaste undantaget avser det fall, att verk »offentligen uppläses av den, som icke yrkesmässigt ägnar sig åt uppläsning, eller av yrkesuppläsare, där denne icke erhåller någon ersättning eller uppläsningen blivit i folkbildningssyfte anordnad av statsunderstödd folkbildningsorganisation». Vidare har författare tillerkänts uteslutande rätt jämväl till sitt verks utsändande genom radio (2 §). Härifrån har emellertid stadgats det undantag, att det är tillåtet »att ett verk genom radio utsändes för religiös uppbyggelse eller för elementär undervisning eller att ett verks offentliga föredragande eller utförande återgives genom radio, då allmänheten äger utan avgift övervara föredragandet eller utförandet och detta ej heller sker i förvärvssyfte så ock då verkets utsändande ingår i återgivande av en fortlöpande dagshändelse» (10 § under 4). Bestämmelserna om rättsskydd mot utsändande i radio hava funnits påkallade bland annat med hänsyn till en ny artikel i den reviderade Bernkonventionen. Vidare har författare tillerkänts uteslutande rätt att medelst kinematografi offentligen framföra sitt verk, ett stadgande som i rättsskydd går längre än det hittillsvarande förbehållet att offentligen uppföra kinematografisktverk. Ytterligare hava vissa inskränkningar vidtagits beträffande de undantag från upphovsmannens uteslutande rätt till sina verk, varom nu stadgas i lagens 11, 12 och 14 §§. Betydelsefullast av dessa är den av Bernkonventionen föranledda ändringen i fråga om pressens lånefrihet, som på det sätt inskränkts, att såsom tillåtet kvarstår endast intagande i tidning eller tidskrift ur annan tidning eller tidskrift av »artiklar i ekonomiska, politiska eller religiösa dagsfrågor, så framt ej förbehåll mot eftertryck blivit vid artikeln utsatt» (14 §). Bestämmelserna om författarrättens övergång hava utvidgats genom vissa nya stadganden, avsedda att utgöra tolkningsregler för de fall, att vid överlåtelse av författarrätt ej annat avtalats, varjämte förtydliganden och redaktionell omändring av vissa stadganden härutinnan ägt rum (16—18 a §§). Bestämmelserna om skadeståndsskyldighet hava något preciserats, varjämte stadgats dels att ersättningen ej i något fall må

624 JOHN ALSÉN.understiga femton kronor, dels att vederbörande skall, ändå att ansvar — av subjektiva skäl — icke kan ådömas honom, vara pliktig att intill beloppet av den vinst, som kan hava uppkommit för honom, utgiva ersättning för målsäganden tillskyndat förfång (27 a §). Slutligen har upptagits ett nytt stadgande (27 b §) angående forum i mål om ansvar eller skadestånd, då fråga är om olovlig radioutsändning eller om uppförande av dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt verk inom flera underrätters domvärjo. Även i lagen om rätt till verk av bildande konst hava vidtagits åtskilliga ändringar, delvis av samma innebörd som vissa av de nyss angivna. Den viktigaste nyheten i denna lag utgöres emellertid av bestämmelserna angående signering av konstverk. I lagen har sålunda upptagits det huvudstadgande (8 a §), att utan tillstånd av konstnären själv annan ej må å konstverk anbringa hans signatur. Beträffande verk av grafisk konst, som tillkommit genom avtryck från platta av metall, sten, trä eller annat material, är det emellertid ej heller medgivet konstnären att låta sina verk signeras av annan. Ej i något fall må konstnärens signatur anbringas på sådant sätt, att därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen och originalverket. Brott mot den till dessa bestämmelser knutna straffbestämmelsen hava lagts under allmänt åtal (21 §).
    I syfte att förkorta behandlingstiden för en patentansökning och dymedelst nedbringa den stora balansen av sådana ärenden inom patentverket har i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag införts en ändrad ordning för patentärendens handläggning. Sålunda har bland annat den hittillsvarande kollegiala behandlingsformen för dessa ärenden övergivits. Såsom ersättning härför har emellertid — under bibehållande av regeringsrätten såsom högsta instans i samma omfattning som för närvarande — inom patentverket inrättats en särskild mellaninstans, besvärsavdelningen, för prövning av besvär över avslags- och förfallobeslut m. m. Bestämmelser om besvärsavdelningen och dess åligganden hava intagits i patentförordningen (SFS nr 192). Vidare har till vinnande av enahanda syfte i nämnda förordning intagits föreskrift om obligatoriskt avförande i vissa fall av patentansökningar med rätt för den, vars ansökning sålunda avförts, att inom viss tid få ärendet återupplivat för vidare behandling.
    Straffrätt m. m. En synnerligen betydelsefull fråga inom straffrätten har med dagsbotssystemets införande i vår lagstiftning — vilken fråga väckte starkt motstånd vid 1927 års riksdag — vid denna riksdag vunnit sin lösning i enlighet med kungl. proposition i ämnet. I anslutning därtill hava meddelats bestämmelser om anstånd med böters gäldande samt om avbetalning av böter (SFS nr 327—331). För innebörden av denna genomgripande reform har tidigare redogjorts i tidskriften (innev. årg. s. 556). — I anledning av väckt motion har riksdagen hos Kungl. Maj:t begärt skyndsamt utarbetande av förslag till revision av de i strafflagen meddelade bestämmelserna till skydd för den allmänna landsvägs- och gatutrafiken. — Ett särskilt i köpmannakretsar med synnerligen livligt intresse omfattat önskemål har

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1931 ÅRS RIKSDAG. 625vunnit beaktande genom riksdagens godkännande av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad lagstiftning mot illojal konkurrens (SFS nr 152). Utvidgningen består däri, att illojal reklam samt present- och rabattsystemen straffbelagts. Vad illojal reklam angår, förbjudes i huvudsak att i utövning av näringsverksamhet genom offentlig reklam lämna oriktiga uppgifter angående verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer. Ändå att ändring icke skett i tryckfrihetsförordningen, avser straffbudet jämväl reklam genom exempelvis tidningsannonser. Det är emellertid näringsidkaren som straffas, icke tidningsutgivaren. Utövas illojal reklam av den, som är anställd i eller eljest arbetar för annans näringsverksamhet och därvid självständigt bedriver sådan reklam, är det denne som straffas. Såsom exempel härpå hava nämnts föreståndare för filial, belägen på annan ort än huvudaffären, eller generalagent för utländsk grosshandlare eller fabrikant. Lagstiftningen avser ej oriktiga uppgifter, som lämnas till enskilda kunder. Endast uppgift som är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud samt står i uppenbar strid mot god affärssed medför straff. Ett allmänt lovprisande av en vara t. ex. »prima varor», »oöverträfflig», »outslitlig» o. s. v. hemfaller icke under straffbudet. För att lagen skall vara tillämplig fordras ej bevisning därom, att någon verkligen blivit vilseledd, utan det är nog att uppgiften varit ägnad att vilseleda. Bland annat härigenom framträder skillnaden mellan illojal reklam och bedrägeri. Överträdelse av lagbudet medför icke blott straff utan även skadeståndsskyldighet till den näringsidkare, som lidit skada av de oriktiga uppgifterna. Förbudet mot present- och rabattsystemen innefattar, att den, som vid utövning av detaljhandel utan ersättning eller för särskilt lågt beräknat pris lämnar eller erbjuder viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke under förutsättning att köp sker av annat slags vara, straffas, där förfarandet innebär utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. Särskilda åtalsregler i avseende å de nya brottsfallen hava meddelats. — I anledning av straffbeläggandet av illojal reklam har till 1914 års lag angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor fogats det tillägg, att straff enligt nämnda lag icke skall följa, om gärningen är straffbar enligt lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (SFS nr 153). — För möjliggörande av Sveriges anslutning till en ny konvention av år 1929 angående förbättrande av sårades och sjukas vård vid arméer i fält — vilken konvention ersatt en motsvarande konvention av år 1906 — har riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet antagit sådan ändring i lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar, att det förbjudes att såsom märke å handelsvaror eller eljest i handelsändamål bruka schweiziska edsförbundets vapen (märke med vitt kors å röd botten). Förbudet har trätt i kraft den 1 juli 1931. Varumärke, vari ingår sådant märke och vilket redan före lagens utfärdande brukas av näringsidkare, må dock fortfarande användas till den 1 januari 1936 (SFS nr 87). — I den uppmärksammade

626 LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1931 ÅRS RIKSDAG.frågan angående skyldighet att vid slakt av husdjur företaga bedövning av djuret omedelbart före avlivandet — vilken fråga underställts 1927 års riksdag men då fallit — har riksdagen beslutat hos Kungl. Maj:t begära förnyad utredning.

John Alsén.