Inskrivningsreformen1. I de yttranden, som under innevarande år avgivits över sakkunnigas d. 3 dec. 1930 framlagda förslag till lag om handläggning av inskrivningsärenden, synes den livligaste uppmärksamheten hava koncentrerats kring de föreslagna förändringarna i fråga om lagfarts- och inteckningsprotokollen. Såsom på förhand kunde väntas, hava åsikterna om denna del av reformen visat sig särdeles skiljaktiga. En mycket stor majoritet av landets domstolar har ställt sig på de sakkunnigas sida beträffande den viktiga principen om fastighetsbokens övertagande av protokollets roll såsom primärt uttrycksmedel för beslutet. Likaså har en avsevärd majoritet av domstolarna anslutit sig till det allmänna kravet på en förenkling av det sätt, på vilket utredningsmaterialet i inskrivningsärenden upptecknas och tillvaratages. Däremot hava flertalet domstolar gjort invändningar mot det av de sakkunniga föreslagna dagboks- och aktsystemet samt, mer eller mindre deciderat, uttalat sig till förmån för protokollets bibehållande i viss förenklad form. Med hänsyn till detta allmänna resultat av domstolarnas bedömande av lagförslaget lärer valet mellan protokollssystem samt dagboks- och aktsystem komma att spela en rätt framträdande roll. I det följande vill jag därför lämna några bidrag till belysande av dennafråga.
I de sakkunnigas betänkande (s. 35) förekommer termen protokollssystem såsom beteckning för en anordning, där ordalydelsen av den grundläggande handlingen tillvaratages på det sätt att handlingen in extenso avskrives i ett protokoll. Vad som i det följande närmast skall diskuteras, är emellertid icke frågan i vilken ordning handlingarnas avskrivande skall försiggå, om detta skall ombesörjas av kanslipersonalen eller av den rättssökande själv, utan i stället frågorna, huru en kronologisk redovisning av ärendena lämpligen bör anordnas och huru utredningsmaterialet i de särskilda ärendena bör upptecknas eller tillvaratagas. På grund härav frångår jag i det följande den i betänkandet valda terminologien och använder i stället termen protokollssystem i den betydelse, som denna term torde hava tillagts i det av häradshövdingeföreningen avgivna yttrandet. Med protokollssystem avser jag sålunda ett system, där samtliga ärenden redovisas under fortlöpande protokollsparagrafer och där utred-
ningsmaterialet i varje ärende upptecknas i protokollet, så att det liksom bildar en ram kring den grundläggande handlingens text.
Det av häradshövdingeföreningen skisserade protokollssystemet torde i sina grunddrag te sig ungefär sålunda. Alla ärenden skulle vid ingivandet antecknas i ett diarium, som ej skulle »innehålla mer än det nödvändiga för att motsvara ett diarium, där varje nummer redovisas genom hänvisning till fastighetsboken». Vad detta innebär synes visserligen något oklart; jag utgår emellertid från att diariet skulle åtminstone angiva ärendets löpande nummer, handlingens beskaffenhet och den sökta åtgärden samt, efter slutförd behandling, blad och rum i fastighetsboken, där inskrivningen skett. Efter handläggningen å inskrivningssammanträdet skulle ärendena redovisas i ett protokoll. Detta skulle enligt häradshövdingeföreningen förenklas, så att anteckningarna om behörighet, åtkomst m. m. i regel gjordes formlöst utan fullständig satsbildning. Beslut om bifall skulle utmärkas allenast genom hänvisning till fastighetsboken, varemot övriga beslut skulle fullständigt upptagas i protokollet. I brädden av protokollet skulle liksom nu göras nödiga anteckningar rörande stämpelförhållandena. Renovation och stämpelkontroll skulle försiggå på liknande sätt som nu, genom att avskrift av protokollet översändes till hovrätten.
Det av de sakkunniga föreslagna dagboks- och aktsystemet skiljer sig från protokollssystemet bland annat därigenom, att den kronologiska redovisningen av ärendena åstadkommes genom diarieföringen. De inkommande ansökningarna införas i ett diarium, benämnd dagbok, vari handlingarna identifieras och ansökningarnas innehåll i nödig omfattning preciseras. Härefter vidtager handläggningen å inskrivningssammanträdet. I den mån särskilt utredningsmaterial därvid behöver skriftligen upptecknas, sker detta å den handlingsavskrift, som förvaras av inskrivningsdomaren, eller, där så befinnes lämpligare, å särskild bilaga, som förvaras tillsammans med avskriften. Avskrifterna med tillhörande bilagor sammanföras i akter. De beslut, som fattas å sammanträdet, återgivas i fastighetsboken. Om ansökningen icke bifalles, skola emellertid grunderna för beslutet upptagas i diariet. Detta innehåller även särskilda kolumner för anteckningar rörande stämpelförhållandena. Renovation och stämpelkontroll försiggår sålunda, att en avskrift av dagboken översändes till hovrätten. De sakkunniga hava härutöver föreslagit en särskild fastighetsboksrenovation till lantmäterikontoret. Därest man emellertid, såsom häradshövdingeföreningen gjort, avstår från kravet att vid rekonstruktion av fastighetsboken återgiva inskrivningarna exakt enligt deras lydelse, kan frågan om fastighetsboksrenovation i detta sammanhang lämnas ur räkningen. Densamma är nämligen icke nödvändigare vid dagboks- och aktsystem än den är vid protokollssystem.
Innan jag går närmare in på en jämförelse mellan dessa olikasystem, vill jag delgiva min uppfattning angående betydelsen av att utredningsmaterialet, såsom nu sker, upptecknas i protokollet. Denna
uppteckning, vilken såvitt jag har mig bekant saknar egentlig motsvarighet i de utländska rättssystemen, utgör visserligen ett resultat av den kontinuerliga rättsutveckling, som det svenska inskrivningsväsendet undergått i nära anslutning till domstolsinrättningen och måhända i viss analogi med det vid domstolarna uppkomna skriftliga processförfarandet. Emellertid bör vördnaden för det traditionella icke föranleda därtill, att man åt protokolleringen inrymmer en annan och större betydelse än vad den under nuvarande förhållanden eller efter en genomförd fastighetsboksreform kan anses besitta. Vid studium av domstolarnas yttranden över reformförslaget har jag icke kunnat avhålla mig från misstanken, att man på sina håll gärna vill sätta likhetstecken mellan själva prövningen och protokolleringen. Därest man över huvud vill komma till klarhet i här avhandlade spörsmål, måste emellertid dessa begrepp noga särskiljas.
Att det svenska inskrivningsväsendet — i motsats till vissa utländska system — inrymmer en omfattande prövningsplikt för domaren måste anses synnerligen värdefullt. Prövningen har den stora betydelsen, att den så att säga sovrar det material, som genom inskrivningsurkunderna ständigt föres ut i det ekonomiska livet. I följd av prövningen inskränkes publikationen till att i stort sett endast avse sådana rättsförvärv som äga laglig giltighet. Emellertid kan denna prövning uppenbarligen äga rum alldeles oavsett, huruvida de särskilda förhållanden, som blivit undersökta, upptecknas eller icke. Man kan icke med fog göra gällande att prövningen skulle bliva mindre noggrann i ett system, där dylik uppteckning icke förekommer. För min del är jag närmast benägen att anse motsatsen. Jag anser att protokollsskrivandet medför en tendens att göra prövningen mera schablonmässig. Åtminstone för en ung notarie ligger det nära till hands att alltför ensidigt koncentrera sin uppmärksamhet på protokollets avfattande. När protokollsskrivningen sker efter visst formulär, är det ganska förklarligt att även prövningen begränsas inom formulärets rayon. Detta kan lätteligen hava till följd, att sådana sakförhållanden av betydelse, vilka icke återspeglas i den vanliga protokollsschablonen eller vilka anmärkas i protokollet endast om de utgöra hinder mot inskrivningen, undgå uppmärksamheten.
Det stundom framförda påståendet att allmänheten med ledning av protokollet kan kontrollera, huruvida ett ärende blivit rätt behandlat, synes mig därför ganska missvisande. Det är ingalunda alla i lag uppställda inskrivningsförutsättningar, som komma till uttryck i protokollet. När ansökan bifalles, lärer protokollet icke utvisa t. ex. huruvida man granskat handlingens äkthet, konstaterat utställarens myndighet eller förvissat sig om att inskrivningen icke kolliderar med konkurs o. s. v. Man får av protokollets tystnad draga den slutsatsen att något hinder i dessa avseenden icke förelegat. Den enskildes möjlighet att med ledning av protokollet utöva kontroll synes sålunda skäligen ringa. I stort sett torde det endast vara själva beslutet samt, om något hinder föreligger, anmärkningen därom, som kan intressera allmänheten. Behovet av sådan kontroll kan emeller-
tid tillgodoses på annat sätt än genom uppsättande och utskrivande av protokoll.
Protokollets egentliga raison d'être synes mig ligga däri, att detsamma, åtminstone i någon mån, underlättar den efterkontroll, som inskrivningsmyndigheten eller eventuellt högre myndighet kan hava anledning företaga, efter det att inskrivningen skett. En sådan efterkontroll sker tydligen lättare, om uppgifterna stå antecknade i protokollet, än om man nödgas uppsöka dem i de böcker eller handlingar från vilka de äro hämtade. Då det emellertid är mycket sällan en dylik efterkontroll förekommer och fördelen med protokollsuppteckningen i allt fall endast framträder i mera invecklade ärenden, kan det förefalla egendomligt, att man för vinnande av denna relativt obetydliga förmån underkastar sig det tidsödande besvär, som en fullständig protokollering i alla ärenden i själva verket innebär. Man kunde tycka att protokollsuppteckningen åtminstone borde inskränkas till sådana ärenden, där den kan förväntas bliva till någon nytta. Underlåtenheten att verkställa dylik uppteckning innebär synbarligen icke, att man därigenom berövas möjligheten till efterkontroll. Intet hindrar att man, när så någon gång erfordas, går till de originalkällor — t. ex. fastighetsboken, ägodelningsprotokollen, förmynderskapsprotokollet, domboken etc. — från vilka utredningsmaterialet hämtas. Ur synpunkten av efterkontroll är det icke nödigt att anteckna andra uppgifter än sådana, vilka icke härröra från de å kansliet förvarade böckerna eller handlingarna.
Vad särskilt angår åtkomstanteckningarna, vilka som bekant utgöra huvudingrediensen i den nuvarande protokollsuppteckningen, så vill jag icke förneka att dessa i äldre tid varit till avsevärd nytta, särskilt med hänsyn därtill att de kamerala fastighetsbeteckningarna icke voro tillräckliga för att individualisera rättsförvärven. Efter fastighetsböckernas och fastighetsregistrens tillkomst har uppenbarligen betydelsen av dessa anteckningar avsevärt minskats. Och om — såsom häradshövdingeföreningen tillstyrkt — fastighetsböckerna bliva specialiserade och inskrivningsresolutionen i vanliga fall införes direkt i fastighetsboken, torde åtkomstanteckningarna så gott som helt kunna avvaras. Då såväl åtkomst som beslut framgå av fastighetsboken, finnes i normala fall ingen anledning att från fastighetsboken reproducera åtkomsten i ett protokoll, där den skulle komma att stå utan något samband med beslutet. Ännu mera meningslöst vore att — såsom från något håll föreslagits — i protokollet allenast teckna hänvisning till det blad och rum i fastighetsboken, där åtkomsten finnes införd.
Med den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, är det naturligt, att jag ur säkerhetssynpunkt finner det vara skäligen betydelselöst, om uppteckning av utredningsmaterial sker i ett protokoll eller om uppteckningen, såsom de sakkunniga föreslagit, inskränkes till en eller annan kortfattad notering å det av domaren bevarade dokumentet. När häradshövdingeföreningen i sitt yttrande gör gällande, att protokollssystemet i fråga om säkerhet äger företräde framför
dagboks- och aktsystemet, åberopar föreningen i själva verket endast den omständigheten, att enligt sistnämnda system anteckningarna å dokumenten icke skulle bliva verifierade med domarens underskrift. För min del kan jag icke tillmäta detta argument någon som helst betydelse. Anteckningarna å dokumenten måtte väl vara alldeles tillräckligt bestyrkta genom den underskrift som domaren verkställer i dagboken. Genom att se efter i dagboken har man alltid möjlighet att kontrollera, vem som bär ansvaret för dessa anteckningar. Att härutöver fordra särskild underskrift under varje anteckning synes mig särdeles överflödigt. Har man kunnat undvara sådan underskrift vid de viktiga införingarna i våra nuvarande fastighetsböcker, kan den för visso även undvaras vid ifrågakomna anteckningar, vilkas roll inom inskrivningsproceduren i själva verket är jämförelsevis oviktig. För övrigt föranleder föreningens anmärkning till den erinran, att det tydligen vore en enkel sak att med dagboks- och aktsystemet införliva en regel om att dokumentsanteckningarna skola åtföljas av domarens initialer.
Gentemot dagboks- och aktsystemet har häradshövdingeföreningen vidare anmärkt att systemet skulle vålla vissa olägenheter vid renovation och stämpelkontroll. Anmärkningen synes huvudsakligen rikta sig emot den av de sakkunniga föreslagna fastighetsboksrenovationen. Denna fråga är emellertid, såsom redan nämnts, av fristående art och bör sålunda icke komma i betraktande vid en jämförelse mellan de båda systemen. För min del är jag av den uppfattningen, att renovation och stämpelkontroll kunna försiggå med samma lätthet enligt dagboks- och aktsystem som enligt protokollssystem. Dagboken utgör i likhet med det förenklade protokollet en fullständig kronologisk redovisning av ärendena, så beskaffad att man kan sluta sig till utgången i varje särskilt ärende. Skulle fastighetsboken genom någon olycka bliva förstörd, kan rekonstruktionen åstadkommas lika väl genom dagboken som med stöd av protokoll. Själva renovationen av dagboken kan icke erbjuda någon nämnvärd svårighet. Därest man anlitar den självkopieringsmetod, som redan nu praktiseras ifråga om stämpelförteckningarna, vållar reproduceringen intet extra arbete. Och när behovet av renovation — såsom man torde kunna hoppas — i en framtid försvinner, kan stämpelkontrollen ske med ledning av dagbokens huvudskrift, som för ändamålet insändes till hovrätten.1 Att dagboken — såsom från något håll anmärkts — icke skulle duga såsom underlag för stämpelkontrollen anser jag vara ett oriktigt påstående. Den utomordentligt enkla kontrollräkningen av lagfarts- och inteckningsstämplar kräver förvisso icke något vidlyftigt material. Huruvida handlingsavskrifterna böra vara omedelbart
tillgängliga vid stämpelgranskningen, är en fråga av fristående art. Emellertid må likväl framhållas, att då sådana avskrifter kunna undvaras vid den besvärliga granskningen av bouppteckningsstämplarna, kunna de ojämförligt mycket lättare undvaras vid granskningen av lagfarts- och inteckningsstämplarna.
Om de båda systemen sålunda ur hittills anförda synpunkter kunna anses som likvärdiga, så är emellertid protokollssystemet i andra hänseenden förbundet med påtagliga nackdelar, som enligt mitt förmenande göra detta system underlägset dagboks- och aktsystemet. De huvudsakliga olägenheterna med protokollssystem synas vara följande.
1) Protokollssystemet bibehåller en onödig uppteckning av utredningsmaterial. I och med att fastighetsboken får övertaga protokollets uppgift att återgiva besluten, kommer behovet av särskild protokollering att i ett stort antal ärenden rent automatiskt upphöra. Detta är uppenbart i fråga om förnyelser samt vissa anteckningsärenden; i sådana ärenden kommer protokollet endast att innehålla onödiga dublyrer till anteckningen i diariet eller inskrivningen i fastighetsboken. Då vidare åtkomstanteckningarna, såsom jag ovan sökt visa, i normala fall äro överflödiga, skulle behovet av protokollsuppteckning i flertalet inteckningsärenden och i ett stort antal lagfartsärenden komma att helt försvinna. Vid en verkligt genomgripande och följdriktig protokollsförenkling skulle sålunda protokollet i ett mycket stort antal ärenden komma att bestå allenast av den i ternen inhäftade handlingsavskriften jämte de s. k. kantanteckningarna. Ett till sådan grad förenklat protokollssystem bleve ur synpunkten av uppteckningens omfång nästan likvärdigt med dagboks- och aktsystemet utan att dock — såsom längre fram skall angivas — i fråga om naturlighet och arbetsbesparing kunna konkurrera med detta. Emellertid måste jag på goda grunder betvivla möjligheten att i praktiken genomföra en dylik långt gående förenkling av protokollet. Sådana till ytterlighet förenklade protokoll skulle te sig alltför onaturliga och för formkänslan stötande för att i praktiken vinna burskap. Då protokollssystemet icke nöjer sig med den kronologiska redovisningen i diariet utan tvingar domaren att i protokollet redovisa alla ärenden, måste detta göra domaren benägen att, åtminstone för syns skull, göra anteckningar under varje paragraf, även där dessa i realiteten äro helt överflödiga. Till yttermera visso hava protokollssystemets anhängare — enligt vad deras yttranden i allmänhetsynas visa — icke tänkt sig någon mera betydande förenkling av den nuvarande protokollsuppteckningen. Av häradshövdingeföreningens yttrande förefaller det närmast, som om det däri föreslagna protokollet skulle upptaga motsvarande anteckningar som förekomma i det nuvarande protokollet, med den skillnaden att anteckningarna skulle »göras formlöst utan fullständig satsbildning». Därest denna tolkning av yttrandet är riktig, förefaller det mig obegripligt, att häradshövdingeföreningen kunnat i fråga om arbets- och tidsbesparing jämställa protokollssystemet med dagboks- och aktsystemet. Skall för-
enklingen endast avse själva formuleringen, torde den bliva av mycket ringa värde.
2) Den dubbla kronologiska redovisningen i diariet och protokollet är opraktisk. Tanken att man genom bibehållandet av ett fortlöpande protokoll skulle ernå en förenkling av diarieföringen synes mig alldeles förfelad. Ty vad glädje har man väl därav, att diariet berövas vissa anteckningar, som i allt fall måste återgivas någonstans. Tudelningen leder fastmera till en försämrad och ofullständig diarieföring, till ökat besvär vid uppgifternas antecknande och till en avsevärt förminskad överskådlighet. Vad särskilt stämpeluppgifterna angår synes mig uppenbart, att det går lättare och snabbare att införa dessa i dagbokens överskriftförsedda kolumner än å protokollets brädd, där varje uppgift måste förses med särskild överskrift. Och under det att uppgifterna i dagboken äro sammanställda på sådant sätt, att de så att säga stödja varandra och i följd därav kunna göras så enkla som möjligt, måste uppdelningen på diarium och protokoll nödvändigt leda till större vidlyftighet, för såvitt icke åtskilliga uppgifter skola »hänga i luften». I själva verket lärer det »förenklade protokollet» bliva en dublyr till diariet. Man torde icke kunna undgå att i protokollet upprepa sökandens (ingivarens) namn, handlingens beskaffenhet och själva ansökningen. Det vore ytterst onaturligt, om dessa fundamentala uppgifter icke skulle återfinnas i den urkund, som gör anspråk på att visa vad vid den rättsliga behandlingen av ärendet förekommit. Att sökanden och den sökta åtgärden utmärkas i protokollet synes för övrigt nödvändigt redan med hänsyn till stämpelkontrollen. En olämplig detalj, som sammanhänger med den dubbla redovisningen, är slutligen den, att man för handlingarnas eller ärendenas identifiering får två fortlöpande nummer eller paragrafserier i stället för, såsom önskvärt vore, en enda.
3) Protokollsuppsättningen innebär en opraktisk och tidsödande arbetsform. Bortsett från den förutberörda större vidlyftigheten hos protokollsanteckningarna, kommer protokollets uppsättande att kräva en extra tillsats av arbete och tid. Jag tänker här närmast på den å domsagokanslierna mycket vanliga arbetsformen, att en icke maskinskrivningskunnig notarie verkställer uppsättningen genom diktamen för en maskinskriverska. I sådant fall måste notarien, för att icke allt för mycket uppehålla skriverskan, förbereda sin diktamen genom att på förhand genomgå ärendena, kontrollera åtkomsten genom granskning av fastighetsboken, leta reda på ägodelningsprotokoll, förmynderskapsprotokoll o. s. v. Till ledning för sin diktamen gör han lämpligen vissa minnesanteckningar å handlingarna t. ex. hänvisningar till blad och rum i fastighetsboken eller till paragrafer i olika protokoll. Under själva diktamen får han nämligen på nytt slå upp dessa källor för att därifrån överföra uppgifterna till det protokoll som uppsättes. Det synes uppenbart att man med en sådan arbetsmetod icke kan påräkna någon nämnvärd vinst av att blott och bart förkorta protokollsformuleringen. Det är ju förberedelsen och prövningen samt uppslåendet i böcker och protokoll som tager den mesta
tiden i anspråk. Annorlunda blir förhållandet om dagboks- och aktsystemet tillämpas. Varje ärende kan då behandlas i ett sammanhang, medan man har fastighetsboken uppslagen och andra eventuellt behövliga handlingar framtagna. Att verkställa nödiga noteringar å dokumenten kräver ingen nämnvärd tid, då desamma utföras i sådan omedelbar anslutning till själva prövningen; de kunna i stort sett sägas motsvara de förutnämnda s. k. minnesanteckningarna. Det förefaller sålunda, som om man med dagboks- och aktsystem i det närmaste skulle inbespara två personers arbetskraft under den tidrymd som vid protokollssystem skulle åtgå för protokollets uppsättning. Härtill kommer att protokollssystemet föranleder ytterligare tidsförlust vid införingen i fastighetsboken. Vid dagboks- och aktsystemet kan man, i omedelbar anslutning till själva prövningen och utan att behöva göra mer än en uppslagning i fastighetsboken, införa ärendet antingen direkt i boken eller å ett koncept, som sedermera kan användas såsom expedition. Vid protokollssystem synes däremot protokollets uppsättning på ett mycket olämpligt sätt splittra detta sammanhang. Det blir med den förutnämnda diktamensmetoden ofta nog icke mindre än tre uppslagningar i fastighetsboken, innan själva införingen sker. Det »förenklade» protokollet besitter icke såsom det nuvarande protokollet fördelen av att kunna göra tjänst som koncept vid införingen.
4) Protokollet försvagar fastighetsbokens ställning i systemet. En av huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag är att fastighetsboken skulle tilläggas en starkare ställning i inskrivningssystemet än vad den nu har såsom allenast ett realregister till protokollet. Fastighetsboken skulle tilläggas »vitsord» såväl i fråga om konstaterandet av ansökningarnas rättsliga tillblivelse som i fråga om själva besluten. Detta ernås huvudsakligen därigenom, att det fortlöpande protokollet avskaffas och fastighetsboken på ett så att säga mekaniskt sätt får träda i protokollets ställe såsom bevismedel för vad som förekommit under rättsförhandlingen. I samma riktning verka vissa i lagförslaget uppställda regler (jfr särskilt 5, 16 och 33 §§), vilka emellertid få sin särskilda betydelse tack vare den omständigheten, att fastighetsboken utgör det primära uttrycksmedlet för besluten och att sålunda mellan rättsförhandlingen och bokföringen icke förekommer något mellanled. Betydelsen av denna anordning ligger till stor del på det rent praktiska planet: man vinner direkt eller indirekt en avsevärd förenkling samtidigt som man ernår större säkerhet för att införingen i boken blir riktig. Men dessa förändringar äro även ägnade att skapa en ökad tillit till fastighetsboken. Fastighetsboken kommer i åtnjutande av all den tillit som gällande rättsregler förmått tillägga själva beslutet; anordningen medför därjämte att den negativa sidan av fastighetsbokens trovärdighet avsevärt förbättras. Ty den som tager del av fastighetsboken kan vara trygg föratt vad som står där överensstämmer med beslutet och att något annat beslut icke finns än vad fastighetsboken utvisar. Slutligen är den föreslagna anordningen ägnad att bilda en lämplig platt-
form för en framdeles skeende materiell inskrivningsreform, genom vilken det stora problemet om fastighetsbokens obetingade offentliga trovärdighet kunde vinna en slutgiltig lösning. Det torde vara uppenbart att hela denna konstruktion skulle helt spolieras, om mellan rättsförhandlingen och bokföringen inskötes ett mellanled i form av ett fortlöpande protokoll, som gör anspråk på att redovisa alla de under inskrivningssammanträdet handlagda ärendena. Talet om fastighetsbokens »vitsord» kan då skrinläggas. Det blir i första hand protokollet som visar, huruvida en ansökan blivit gjord och vilket beslut densamma föranlett. Att resolutionen icke återgives i protokollet lärer knappast utöva något inflytande på »vitsordet», då protokollet i allt fall bestämmer, huru resolutionen rätteligen bör avfattas och å vilket upplägg införingen bör ske. Genom särskilda föreskrifter skulle man visserligen — i likhet med vad redan skett — kunna sörja för att fastighetsboken lades till grund för gravationsbevisen. Men ett sådant arrangemang innebär uppenbarligen icke någon lösning av frågan om fastighetsbokens »vitsord»; det har ingen annan effekt än att ansvaret för ett felaktigt gravationsbevis överflyttas från den som utfärdat beviset till den som kontrollerat införingen. I själva verket hava protokollssystemets anhängare icke gjort något självständigt försök att lösa ifrågavarande spörsmål om »fastighetsbokens vitsord». Jag vågar ock betvivla att någon tillfredsställande lösning står att vinna, så länge det fortlöpande protokollet bibehålles. Att följa lagberedningens i väsentliga delar föråldrade konstruktion torde icke längre ifrågakomma. För övrigt har häradshövdingeföreningen uttryckligen uttalat sin anslutning till den av de sakkunniga föreslagna principen att fastighetsboken i stället för det nuvarande protokollet skall bliva huvudurkund för inskrivningen. Att protokollets bibehållande i det väsentliga skulle underminera denna princip har måhända undgått föreningens uppmärksamhet.
På basis av nu anförda synpunkter är jag sålunda av den bestämda övertygelsen, att det av häradshövdingeföreningen och vissa domstolar skisserade protokollssystemet icke erbjuder någon tillfredsställande lösning. Jag finner detsamma, icke blott i fråga om tids- och arbetsbesparing utan även i fråga om säkerhet, vara dagboks- och aktsystemet väsentligen underlägset.
Einar Anderberg.