Otillåten intervention. Vid prövning i högre instans av mål om testamentsklander, däri vid underdomstolen på kärandesidan uppträtt flera arvingar, befinnes understundom att någon av dessa inkommit i rättegången på det sätt att han, sedan talan genom stämning anhängiggjorts av annan arvinge, inställt sig och begärt att få inträda som mellankommande part, varpå domstolen antingen genom särskilt beslut eller tacite tillåtit honom att föra talan i målet.
    Härjämte visar det sig i dylika fall undantagslöst, att domstolen sedermera i det slutliga utslaget dömt även beträffande den sålunda i rättegången inträdda arvingens rätt gent emot testamentstagaren.
    Otvivelaktigt har domstolen därvid riktigt bedömt den ifrågavarande arvingens avsikt med den av honom framställda begäran; han

78 OTILLÅTEN INTERVENTION.har velat för egen räkning klandra testamentet för att skydda sin egen arvsrätt. Men därav följer att han, som alltså varken gör ett med endera parten eller klandrar bådas rätt, icke är att anse som mellankommande part i lagens bemärkelse.
    Vid sådant förhållande har domstolen förfarit felaktigt genom att upptaga och pröva hans talan sådan den rätteligen uppfattats; talan av sådan beskaffenhet kan lagligen icke anhängiggöras annorledes än genom stämning.
    Genom sitt oriktiga förfarande har domstolen tillika utsatt arvingen för risken av en allvarlig rättsförlust.
    Om testamentstagaren gjort invändning mot den "mellankommande partens" inträde i rättegången och frågan drages under högre rätts prövning, måste denna resultera i ett undanröjande av underrättens utslag i vad genom detsamma dömts angående denna arvinges rätt. Då är dock i regel för honom tiden för klander av testamentet till ända och testamentet har vunnit laga kraft mot honom.
    Saken torde ställa sig på enahanda sätt även för den händelse att i första instans testamentstagaren ej gör dylik invändning, ehuru det visserligen låter tänka sig, att överdomstolen, om målet kommer dit, av billighetsskäl med hänsyn till den genom underdomstolens förvållande hotande faran för rättsförlust låter denna domstols felaktiga förfarande passera oanmärkt, ifall testamentstagaren ej heller nu gör sådan invändning, eller, om invändningen framställes, lämnar den utan avseende såsom för sent gjord.
    Jämväl i mål, som ej rör testamentsklander men där den förda talan är sådan att den vid talerättens förlust måste anhängiggöras inom viss tid, har det förut sagda motsvarande tillämpning.
    Det torde följaktligen vara av särskild vikt i mål som ovan angivits att, då under rättegången vid underrätten någon anmäler sig som mellankommande part på kärandesidan, noggrant prövas huruvida förutsättningarna för hans inträde i dylik egenskap äro för handen och, om den frågan måste besvaras nekande, han hänvisas att i behörig ordning instämma sin talan.

Bo Leijonhufvud.