Utfästelse att svara vid utländsk domstol. I tyska kontrakt angående varuleveranser förekommer ofta en klausul av följande lydelse: "Streitigkeiten: Gerichtsstand für beide Teile X".
Syftet med ifrågavarande klausul är att förläna domstol i endera kontrahentens — som regel säljarens, som ju vanligen redigerar kontraktsvillkoren — hemort behörighet i mål även emot köparen. I motsats till vad fallet är enligt svensk rätt medgiver nämligen tysk lag, Zivilprozessordnung 38—40 §§, parterna en s. k. prorogationsrätt, d. v. s. giltighet tillerkännes åt överenskommelse, som träffas parterna emellan om att anhängiggöra talan i viss tvist eller i tvist, som kan härflyta ur visst rättsförhållande, vid domstol, som icke skulle vara ipso jure behörig.
I händelse en sådan klausul förekommer i ett kontrakt, avslutat
mellan en tysk säljare och en svensk köpare, uppställer sig den frågan: är köparen befogad att med åberopande av ifrågavarande klausul göra invändning mot domstolens behörighet, därest säljaren skulle anhängiggöra talan mot köparen vid dennes personliga forum i Sverige?
Av bestämmelsen i R. B. 10: 32 lär icke kunna dragas någon bestämd slutsats angående svensk rätts ståndpunkt i detta avseende. Denna bestämmelse har nämligen tydligen endast avseende å kompetensregleringen svenska domstolar emellan. Av det sätt, på vilket bestämmelsen motiverats — nämligen farhågan för allt för stark belastning av vissa domstolar 1 — kan i och för sig icke heller slutas, att densamma uppfattats såsom grundad i ordre public international. Ett dylikt motiv skulle dock möjligen kunna anföras, när fråga är om kontraktsklausuler avseende i framtiden möjligen uppkommande tvister — sålunda i motsats till när fråga är om en redan föreliggande tvist —; det kunde nämligen finnas anledning för lagstiftaren att skydda den mera oerfarne kontrahenten i ett avtal från faran att på förhand låta sig beröva rätten att svara vid sitt eget personliga forum 2.
Följande synpunkter tyckas mig emellertid vara avgörande för frågans besvarande.
Ett måls anhängiggörande vid utländsk domstol har — frånsett när fråga är om sådana fall, där dom meddelad av den utländska domstolen kan vinna rättskraft i Sverige, d. v. s. närmast domar meddelade i Danmark — icke verkan av lis pendens enligt svensk rätt, därom torde full enighet råda3. Härav synes kunna slutas, att lika litet avtal om hänskjutande av tvist till utländsk domstols prövning kan verka processhindrande i Sverige.
Samma skäl, som tala för att litispendens-verkan frånkännes den omständigheten att talan anhängiggjorts vid utländsk domstol i fall då denna domstols dom ej skulle kunna vinna rättskraft och icke kunna verkställas i Sverige, måste nämligen leda till att i dylikt fall ej heller avtal att svara vid utländsk domstol kan erkännas såsom giltigt. Den motsatta ståndpunkten skulle nämligen innebära, att över huvud icke någon dom, som vore verkställbar mot en person med tillgångar uteslutande i Sverige, skulle kunna komma till stånd. Ett sådant resultat kan knappast betecknas annat än som en déni de justice.
Om svensk rätt i allmänhet kände ett s. k. exequatursförfarande innebärande en möjlighet för stadfästande efter en prövning av huvudsakligen formell art av utländsk dom — vilket ju emellertid endast är händelsen i vissa mycket speciella fall — skulle det vara naturligt
att tillägga ett avtal sådant som det här ifrågavarande den verkan, att parterna vore förpliktade att först låta saken prövas av den främmande domstolen, varefter den vinnande hade att i Sverige ansöka om exequatur.
Då emellertid exequatursförfarandet i ett fall som detta är okänt i Sverige, vore det tydligen meningslöst att, i avvaktan på att saken först prövats av den främmande domstolen, vägra att upptaga densamma inför svensk domstol. Den utländska domen skulle ju tydligen vara alldeles värdelös för den vinnande parten. Svensk domstol skulle nämligen vara förpliktad att ånyo upptaga saken i hela dess vidd utan att vara befogad att fästa något avseende vid den tidigare domen; den utländska domen anses ju icke ens kunna tillerkännas egenskap av primafaciebevis för anspråkets tillvaro1.
Förutsättningen för att invändning om svensk domstols behörighet skall kunna grundas på en utfästelse att svara vid utländsk domstol synes sålunda vara, att den utländska domstolens dom kan vinna rättskraft i Sverige.
Till stöd för att detta är svensk rätts ståndpunkt i frågan synes f. ö. den nya lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar kunna åberopas. I denna lag har tydligen den principen kommit till uttryck, att sådana skiljeavtal, på vilka kan grundas en här i riket rättskraftig skiljedom — men endast sådana skiljeavtal — kunna verka processhindrande i Sverige (3 §, jfrd med 6 och 7 §§).
Nu avhandlade spörsmål har i förbigående berörts av KALLENBERG i en not i Svensk Civilprocessrätt2. Kallenbergs uttalande, som likväl icke innefattar något bestämt ställningstagande till frågan, torde närmast kunna uppfattas såsom ett uttryck för en annan mening än den här ovan förfäktade; med utgångspunkt från den distinktion mellan utländsk domstol, vars dom kan ernå rättskraft i Sverige, och annan utländsk domstol, som Kallenberg antyder, förefaller det emellertid sannolikt, att han, om resonemanget närmare utförts, hade kommit till samma resultat som det, i vilket denna undersökning utmynnat. I varje fall vore detta bäst överensstämmande med den mening, till vilken Kallenberg kommit med utgångspunkt från samma distinktion beträffande frågan huruvida ett måls anhängiggörande vid utländsk domstol bör tillerkännas verkan av lis pendens3
I Kallenbergs uttalande göres f. ö. ett uttryckligt förbehåll för det fall att "målet är av den art att, enligt svensk internationell rätt, domsrätt icke tillkommer utländsk myndighet." I den mån svensk internationell processrätt överhuvud känner några rättsregler avseende en fördelning av behörigheten mellan olika staters jurisdiktioner — personligen är jag närmast böjd för att antaga, att dylika regler endast kunna fastställas i samband med regler avseende förutsätt
ningarna för erkännande av utländsk doms rättskraft1 — vill det synas som skulle det vara närmast överensstämmande med den svenska rättens forumregler att förbehålla behörighet åt svensk domstol, så snart fråga är om svensk svarande med hemvist i riket (enligt svenska interna forumregler kan tydligen i de flesta fall, i vilka här avhandlade avtal förekomma, talan endast föras vid svarandens personliga forum). Det av Kallenberg berörda förbehållet skulle sålunda i allmänhet leda till att avtal att svara vid utländsk domstol vore ogiltigt.
Folke Malmar.
1 Bestämmelserna i 9 § i förordningen d. 15 juni 1861 om verkställighet i Sverige av domar och utslag, meddelade av domstol i Konungariket Danmark samt i 3 kap. 1 § i lagen om den 8 juni 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap hava tillkommit i dylikt sammanhang