J. O. och den olaga brännvinstillverkningen. Vid beivrande av den ej sällan förekommande form av olaga rusdryckshantering, som består av beredning av mäsk för förtäringsändamål, har en viss tveksamhet i fråga om tillämpningen av gällande lagbestämmelser gjort sig gällande hos polismyndigheter och domstolar. Denna oklarhet har emellertid väsentligen skingrats genom den utveckling och tolkning av bestämmelsernas innebörd, som riksdagens justitieombudsman givit i anledning av hos honom väckt klagomål över en häradsrätts frikännande utslag i mål mot en person, som av socker, jäst och vatten berett s. k. jäsning.
    En landsfiskal hade yrkat ansvar å en person, för det denne vid åtskilliga tillfällen under åren 1927 och 1928 berett mäsk — socker, jäst och vatten — dock utan syfte att därav framställa brännvin.
    Häradsrätten frikände svaranden. Genom svarandens erkännande vore visserligen utrönt, att han vid flera tillfällen under nämnda år berett mäsk, men enär åklagaren icke ens påstått än mindre styrkt att svaranden, som bestritt att mäsken beretts i syfte att därav framställa brännvin, handlat i angivet syfte, och svaranden alltså icke gjort sig skyldig till något förfarande av beskaffenhet att medföra ansvar, ogillades åtalet.
    Sedan — i anledning av en hos J. O. gjord anmälan — åklagaren och domhavanden till J. O. ingivit avfordrade förklaringar samt kontrollstyrelsen yttrat sig i ämnet, framhöll J. O. i den skrivelse till domhavanden, varigenom han meddelat sitt beslut i anledning av de anförda klagomålen, att målet avsett tolkningen av bestämmelserna i 30 § 1 mom. första stycket av brännvinstillverkningsförordningen. Där stadgas, att den, som olovligen tillverkar brännvin eller bereder mäsk i uppenbart syfte att därav framställa brännvin, skall böta från och med 300 till och med 3 000 kr. Den, som innehar mäsk, uppenbarligen avsedd för olovlig brännvinstillverkning, skall vara underkastad ansvar såsom nyss sagt. Berörda lagrum omnämner alltså dels olovlig brännvinstillverkning och dels olovlig beredning av mäsk. Stadgandet lämnar emellertid ej någon närmare anvisning på vad

 

¹ Bestämmelserna i 9 § i förordningen d. 15 juni 1861 om verkställighet i Sverige av domar och utslag, meddelade av domstol i Konungariket Danmark samt i 3 kap. 1 § i lagen den 8 juni 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap hava tillkommit i dylikt sammanhang.

6 — Svensk Juristtidning 1931.

som är att hänföra till brännvinstillverkning eller mäskberedning. För denna frågas besvarande måste man gå till 1 § 1 mom. i förordningen. Detta stadgande innehåller, att såsom tillverkning av brännvin skall i förordningen anses varje till tillverkning av vin eller maltdryck icke hänförligt förfarande, varigenom etylalkohol i en koncentration av mer än 2 1/4 volymprocent framställes eller utvinnes. Utan betydelse är, huruvida vätskan blivit destillerad eller ej. Enligt förordningen skall alltså såsom olovlig brännvinstillverkning anses jämväl beredning av s. k. mäsk, därest denna fortskridit så långt att etylalkohol i nu nämnd koncentration bildats. Har så skett, är förfarandet straffbart enligt 30 §, oavsett huruvida någon utredning förebragts om att syftet varit att destillera mäsken eller att använda densamma för berusningsändamål utan föregående destillation. Allenast därest mäsken icke bevisligen innehållit etylalkohol i en koncentration av mer än 2 1/4 volymprocent, är straffbarheten beroende av huruvida det kan anses uppenbart, att mäsken framställts i syfte att därav utvinna etylalkohol i nu nämnd koncentration.
    J. O. anför vidare, att 1926 års förordning i nu angivna hänseenden innebär en avvikelse från vad tidigare gällde. Att förordningen måste givas en dylik tolkning framgår vid jämförelse av 1 och 30 §§. Det kan uppenbarligen ej hava varit lagstiftarens avsikt att i sistämnda lagrum tillägga begreppet tillverkning av brännvin ett annat innehåll än den allmänna definitionen i 1 § giver vid handen. Ett närmare studium av förarbetena till ifrågavarande förordning giver ytterligare stöd för riktigheten av denna uppfattning.
    Efter att hava närmare redogjort för sagda förarbeten framhåller J. O., att det i mål av förevarande beskaffenhet tydligen vore av största vikt att utredning förebringas, huruvida vätskans alkoholhalt överstigit 2 1/4 volymprocent. Såsom kontrollstyrelsen erinrat, kunde dylik utredning tillförlitligast åvägabringas genom kemisk undersökning av prov på beslagtagen vätska, för vilken undersökning kontrollstyrelsens laboratorium lämpligen kunde anlitas. Därest prov å vätskan ej kunde tagas, vore angeläget, att upplysningar inhämtade som de ungefärliga myckenheter råämnen, varav mäsken beretts, så att det kunde bliva möjligt att bedöma, huruvida alkoholhalten över- eller understigit den i 1 § av förordningen angivna.
    Efter vissa erinringar mot målets handläggning lät J. O. vid dessa uttalanden bero.