RÄTTEGÅNGSREFORMEN OCH HOVRÄTTERNA.1

 

AV

 

STATSRÅDET N. GÄRDE.

 

Genom den proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform, som framlagts för årets riksdag, och det yttrande, riksdagen avgivit i anledning av propositionen, ha konturerna för den blivande rättegångsreformen uppdragits. Vad angår vissa partier av det vidlyftiga ämnet framträda dessa konturer skarpare och man kan i dessa delar bilda sig en ganska klar och bestämd uppfattning om den tillämnade byggnadens konstruktion och anordning. I andra delar äro linjerna mera otydliga och åtskilligt arbete återstår alltjämt för att ge dem nödig fasthet och klarhet. Till dessa senare partier hör otvivelaktigt överrättsförfarandet. Helt visst kan man förebrå redan propositionen, att den i dessa punkter lämnade flera viktiga spörsmål obesvarade, och vad riksdagsbehandlingen angår är man, även med allt erkännande åt riksdagens behandling av reformfrågan i allmänhet, dock berättigad till det påståendet att konturerna icke vunnit i skärpa utan alltjämt äro ganska otydliga. Härtill bidrar i hög grad att kamrarna, såsom vi i det följande skola finna, på en för hela problemställningen avgörande punkt stannade i olika beslut.
    Vid tillsättande av den processberedning, som numera fått sig anförtrodd uppgiften med utarbetande av lagförslag, framhölls av departementschefen, att det låge i sakens natur att de av riksdagen biträdda riktlinjerna för reformen borde följas. Då det gäller att bilda sig en uppfattning om de sålunda givna utgångspunkterna för en reform av överrättsförfarandet, är man alltså i första hand hänvisad till propositionen och riksdags-

 

1 Uppsatsen återger i huvudsak ett hos föreningen Sveriges hovrättsdomareden 30 aug. 1931 hållet föredrag. 

1 — Svensk Juristtidning 1932.

 

2 N. GÄRDE.handlingarna. Visserligen ha riksdagens uttalanden endast karaktären av ett yttrande och innebära alltså icke ett definitivt ståndpunktstagande till d e omhandlade frågorna. Såväl Kungl. Maj:t som riksdagen äro vid den fortsatta behandlingen formellt obundna. Men det ligger i sakens natur, att de i prop. framlagda huvudgrunderna för reformen skola, i den mån de av riksdagen biträtts, utgöra utgångspunkter för det fortsatta arbetet. Ändamålet med riksdagsbehandlingen skulle just vara att utskilja dessa huvudgrunder från vidare diskussion och därmed föra hela reformfrågan ett steg — och som man hoppats — ett betydande steg närmare sin lösning. På detta förhållande syftar också uttrycket i statsrådsprotokollet om de av »riksdagen biträdda riktlinjerna» för reformen. Detta uttryck avser alltså i främsta rummet de delar av propositionen, i vilka samstämmighet föreligger mellan denna och riksdagens yttrande. Vad åter angår de frågor där sådan samstämmighet icke uppnåtts innehåller statsrådsprotokollet icke något direktiv för det fortsatta arbetet. Kungl. Maj:t har vid beredningens tillsättande icke velat intaga någon bestämd ståndpunkt till dessa avvikelser. Vid det fortsatta arbetet är på dessa punkter processberedningens frihet större, även om det ligger i sakens natur att de av riksdagen framförda synpunkterna böra upptagas till allvarligt övervägande. Slutligen förekomma åtskilliga frågor — bland dessa också sådana av stor principiell betydelse — till vilka varken prop. eller riksdagen eller i allt fall ej riksdagen intagit någon ståndpunkt. Dessa frågor ha alltså helt hänskjutits till övervägande vid det fortsatta arbetet. Detta om reformfrågans allmänna läge och utgångspunkterna för det fortsatta arbetet.
    Då jag nu övergår till mitt egentliga ämne, vill jag redan från början anmärka att jag icke har för avsikt att beröra de organisatoriska och ekonomiska spörsmål i fråga om hovrätterna, som sammanhänga med en rättegångsreform, utan att jag ämnar begränsa min framställning till vissa problem av mera processuell karaktär.
    För en rätt uppfattning av överrättsförfarandet och dess uppgifter är det nödvändigt att äga närmare kännedom om det sätt, varpå underrättsförfarandet är anordnat, och de medel, som stå till dess förfogande. Överrättsförfarandet är icke något som kan behandlas för sig eller isoleras från underrättsförfarandet. Båda

 

RÄTTEGÅNGSREFORMEN OCH HOVRÄTTERNA. 3förfarandena måste komplettera och på ett lämpligt sätt gripa in i varandra för att förverkliga rättsskipningens syfte. Emellertid är det tydligt att underrättsförfarandet, betraktat som enhet för sig, bör vara så anordnat, liksom underrätterna äga den kvalitet, att de rättssökande redan i underrätten kunna under normala förhållanden påräkna ett riktigt domslut. Ett underrättsförfarande, som för de rättssökande framstår som en i grunden ganska umbärlig passage på vägen till överinstansen, fyller illa sin uppgift. Det är framförallt i fråga om underrättsförfarandet, som de traditionella kraven på rättegångens säkerhet, snabbhet och billighet ännu utan alltför stor inbördes slitning låta sig förenas. Den ytterligare säkerhet, som överrättsförfarandet må bjuda, kräver däremot i allmänhet i långt högre grad uppoffringar i fråga om snabbheten och billigheten. Tyngdpunkten i rättegången måste därför ur processekonomisk synpunkt med nödvändighet förläggas till underrätten. Förhandlingen i underrätten bör så anordnas och underrätten i övrigt så utrustas att parterna kunna utgå ifrån att det är där, som det slutliga avgörandet faller och de alltså ha att var å sin sida uppbjuda sitt yttersta för att hemföra segern.
    Det riktiga utfallet av en rättegång beror jämte annat i hög grad av de regler, som normera själva förfarandet eller m. a. o. de i rättegången verksamma processubjektens, parternas och domstolens, processhandlingar. Grundtanken i varje processordning måste uppenbarligen vara att denna ordning göres sådan, att den i möjligaste mån garanterar uppnåendet av rättegångens syfte, det i ett givet fall materiellt riktiga. På denna punkt ansluter sig propositionen, liksom ock riksdagens yttrande, vad första instansen angår så gott som utan förbehåll till principerna om rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Materialet skall föreläggas domstolen i muntligt framförande, detta material skall samlas till om möjligt ett enda rättegångstillfälle, och de utsagor, som tjäna som bevismedel, skola såvitt det låter sig göra avgivas omedelbart inför den dömande och ej förmedlas genom en annan iakttagare.
    Det är uppenbart, att en processordning — den må vara hur god och ändamålsenlig som helst — icke ensamt för sig är istånd att säkerställa en god rättsskipning. Processordningen som sådan är ju endast en, om ock nödvändig, form, men rättegångens mer eller mindre riktiga utfall är för visso ock-

 

4 N. GÄRDE.så beroende av de i processen handlande personerna, domstolen och parterna. Såsom jag nyss nämnde är det icke min avsikt att i detta sammanhang gå in på de organisatoriska spörsmålen. På denna punkt fastställer jag endast, att enligt de godkända huvudgrunderna domstolarna i stort sett skola bibehålla sin nuvarande organisation och ställning i instansordningen. Vad angår det andra processubjektet, nämligen parterna, måste jag emellertid, med hänsyn till denna frågas sammanhang med den följande framställningen, yttra mig något utförligare.
    Till skillnad från åtskilliga främmande processordningar hade i prop. icke i någon instans föreslagits advokattvång utan var partens rätt att i alla domstolar, lägre som högre, själv utföra sin talan uttryckligen erkänd. I överensstämmelse med processkommissionens förslag hade däremot förordats advokatmonopol i överrätterna. Denna sistnämnda ståndpunkt avvisades emellertid av riksdagens båda kamrar, som på denna punkt anslöto sig till utskottets utlåtande, enligt vilket några formella kompetensvillkor icke skulle uppställas i fråga om ombud i någon instans. Utskottet framhåller härvid dock uttryckligen, att denna dess ståndpunkt icke innebär någon eftergift från de krav, som måste ställas på ombuds förmåga att utföra huvudmannens talan, var jämte betonas domstolens rätt och plikt att ingripa mot försumliga eller eljest olämpliga ombud.
    Efter denna översikt över de viktigaste förutsättningarna för underrättsprocessen övergår jag till behandlingen av mellaninstansens ställning och dess uppgifter.
    Den första frågan, som här möter, är den angående omfattningen av mellaninstansens prövningsrätt. Någon tvekan har icke rått därom, att det rättsmedel, som här bör komma till användning, tillhör appelltypen. Men inom appelltypen finnas åtskilliga, ganska artskilda variationer. Såsom processkommissionen framhållit erbjuda sig två principiellt skilda vägar: antingen en ny, av processmaterialet i underrätten oberoende förhandling, vid vilken allt material, som må av överrätten beaktas, förebringas omedelbart liksom vid underrätten, alltså enfullständig nyprövning av målet i dess fullföljda skick, ellerock en på grundval av processmaterialet i underrätten fortsattförhandling, som närmast har karaktären av en omprövning av målet. En ur praktisk synpunkt betydelsefull skillnad mellan

 

RÄTTEGÅNGSREFORMEN OCH HOVRÄTTERNA. 5de båda systemen är, att vid det förra ej med hänsyn till förfarandet i överrätt erfordras någon uppteckning av processmaterialet i underrätten, varemot vid det senare alternativet en sådan uppteckning är nödvändig.
    Processkommissionen har uttalat sin principiella anslutning till det första alternativet. Dess resonemang är därvid ungefär följande. Appellen förutsätter, för att motsvara sitt syfte, en ny, självständig bevisprövning. Enligt omedelbarhetsgrundsatsen kan en sådan, särskilt vid fri bevisprövning, icke med tillförlitlighet ske på grundval av en skriftlig uppteckning. Överrätten skulle för sådant fall vid sin prövning komma att bygga på ett sämre material än underrätten, vilket ju strede mot rättsmedelförfarandets uppgift: ökad rättssäkerhet. Slutsatsen härav blir, att jämväl i överrätten processmaterialet bör förebringas omedelbart. Emellertid förefaller det som om, då kommissionen gått att utdraga de praktiska konsekvenserna av denna sin ståndpunkt, modet sviktat. Kommissionen tillåter, särskilt i fråga om tvistemål, i stor utsträckning bevisning, förmedlad genom skriftlig uppteckning.
    Den divergens, som sålunda föreligger mellan kommissionens ideella och dess praktiska ståndpunkt har framhållits av bl. a. Schlyter i hans arbete »Rättsfråga och sakfråga i högsta instans». Han yttrar: »Principiellt skall bevisupptagandet i appellinstansen vara muntligt och omedelbart, praktiskt kommer bevisprövningen att grundas på protokollen.»
    Men hur skall då denna dualism bortelimineras? Man kan fråga sig: Är bevisningens omedelbarhet A och O för rättssäkerheten vid förfarandet i underrätt, är då icke detsamma förhållandet vid förhandlingen i överrätt, och vidare, därest man i överrätten kan avvara omedelbarheten, kan man det icke då också i underrätten? Denna logiska motsättning framhölls under riksdagsdebatten särskilt skarpt av professor Lundstedt. Enligt min mening ligger svaret på dessa frågor däri, att överrättens ställning till bevisprövningen icke är densamma som underrättens. Kommissionens slutledning vore ofrånkomligt bindande, därest översatsen, att appellen förutsätter en ny, självständig bevisprövning godtages som riktig. Vad appellförfarandet inom ett rättegångssystem bör innebära, får emellertid icke avgöras efter någon abstrakt formel. »Rättsmedelsförfarandet är», yttrar Franz Klein, Österrikes berömde processrefor-

 

6 N. GÄRDE.mator, »av annan natur än processen i första instans. Det är icke kreativt utan kontrollerande.» De faktorer, som verka vid processmaterialets tillkomst i underrätten, ha redan där erhållit sin utlösning. Vilken förhandlingsordning man än väljer kan man icke komma ifrån detta till följd av sakens egen natur förändrade utgångsläge för överrättsprocessen. Uti sitt nyssnämnda arbete har ock Schlyter tydligen angivit denna överrättens förändrade ställning, då han för överinstansen anger som en huvuduppgift att kontrollera noggrannheten och objektiviteten i underrättsdomarens ämbetsutövning. »Vid behov skall bevisningen förnyas, men», fortsätter han, »appellinstansen ställes icke inför den protokollerade bevisningen som om den i första instans skulle döma i målet; underrättens dom står i fråga om bevisprövningen fast, om klaganden icke förmår rubba dess trovärdighet.»
    I prop. återges enahanda synpunkter på följande sätt: »Med den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, kommer överrättens uppgift i fråga om bevisningen i första hand att avse en överprövning av underrättens verksamhet härutinnan. Underrättens bevisningsresultat kvarstår, i den mån ej genom den i överrätten förebragta bevisningen tilltron till detsamma rubbats. Därest överrättens uppgift i fråga om bevisningen på detta sätt begränsas, göra sig icke samma betänkligheter gällande att såsom bevis i överrätten åberopa protokollen över bevisupptagningen i underrätten. Den bevisprövning, som sker på grundval av protokollen, träder icke i stället för underrättens bevisprövning och protokollen tillägges icke samma primära betydelse för bevisprövningen som det i underrätten omedelbart förebragta materialet.»
    En konsekvens av denna ståndpunkt är att protokollering vid underrätten måste ske av de utsagor, som där muntligen avges, i den mån de kunna antagas äga bevisvärde. Den frågan ligger nu nära till hands, huruvida en sådan inställning till bevisprövningen som nu antytts i fråga om mellaninstansen kan ur rättssäkerhetens synpunkt anses betryggande och vilka garantierna äro för att underrätten skall på ett tillfredsställande sätt kunna skilja sig från sin uppgift härutinnan.
    Såväl i prop. som i utskottets betänkande har gång efter annan framhållits, hurusom förutsättningarna för bevisupptagningen och bevisprövningen vore väsentligt gynnsammare för den

 

RÄTTEGÅNGSREFORMEN OCH HOVRÄTTERNA. 7första instansen än för överrätterna. En återupprepning av bevisningen kunde medföra en kvalitetsförsämring och ett försvagande av omedelbarheten. Det låge av dessa och andra skäl i sakens natur, att tyngdpunkten i bevisupptagning och bevisvärdering förlades i underrätten.
    Såsom i prop. erinras måste vid ett system med fri bevisprövning å domaren uppställas kravet å stor iakttagelseförmåga, livserfarenhet och mognad i omdömet. Denna synpunkt leder till, att alla mål, där bevisprövningen är av någon betydelse, böra handläggas av den ordinarie domaren. Till denna uppfattning har riksdagen ock anslutit sig. Ett annat förhållande, som i prop. tillägges stor vikt, är att den ofta synnerligen komplicerade och grannlaga bevisvärderingen icke må bero av allenasten mans omdöme. På denna punkt må här allenast erinras om att domstolen har att bedöma sanningshalten av utsagor, som nu icke alls få tjäna som bevis, såsom av parter och jäviga vittnen. Vad häradsrätterna angår fylles detta krav genom nämndens medverkan. Att lekmännens deltagande är av stor betydelse vid bevisvärderingen torde icke av någon kunna bestridas. Det muntligt koncentrerade förfarandet skapar också väsentligt gynnsammare betingelser för nämndens medverkan än med nuvarande förhandlingsmetoder kunna anses vara för handen. Lekmännens betydelse för bevisvärderingen har i fråga om brottmål, där ju denna är mera maktpåliggande och ömtålig än eljest, kommit till ett klart erkännande i så gott som samtliga moderna rättegångsordningar. För att stärka nämndens ställning och öka dess intresse för sin uppgift hade i prop. föreslagits en utvidgning av nämndens inflytande. Riksdagens kamrar stannade här i olika beslut. Andra kammaren anslöt sig till prop:s ståndpunkt, under det att första kammaren om ock med synnerligen knapp majoritet uttalade sig för status quo.
    Vad rådhusrätterna angår skola dessa enligt såväl prop. som riksdagens yttrande åtminstone tills vidare sammansättas med tre lagfarna ledamöter. Jämväl beträffande dessa är alltså det nyssnämnda kravet fyllt. Som bekant föreslog proc.-kom. för städerna en enmansdomstol liksom för landet, dock med den skillnaden att medverkan av nämnd skulle förekomma allenast i brottmål. I prop. framhålles att en sådan organisationsform måste betecknas som allt för svag särskilt med hänsyn till de anspråk, som den fria bevisprövningen ställer å domstolen, samt

 

8 N. GÄRDE.att om en sådan organisationsform framdeles anses böra ifrågakomma den bör förknippas med deltagande av nämnd i alla mål liksom vid häradsrätterna. I förbigående må anmärkas, att enligt propositionen nämnd skulle medverka jämväl i rådhusrätterna, dock allenast i grövre brottmål, men att kamrarna jämväl i denna fråga stannade i olika meningar.
    Jag har nu berört några förhållanden i avseende å underrätterna och deras sammansättning, som äro ägnade att tillgodosekravet på bevisupptagningens och bevisvärderingens tillförlitlighet. En annan sådan garanti hänför sig till åstadkommandet av en pålitlig uppteckning av bevismaterialet vid underrätten. I det föregående har jag redan omnämnt, att en sådan uppteckningär nödvändig vid anordnandet av appellförfarandet efter de förut antydda riktlinjerna. I allmänhet har man ock behandlat frågan om erforderligheten av ett sakprotokoll uteslutande ur denna synpunkt. Denna uppfattning framträder med all tydlighet i processkommissionens betänkande. Enligt detta skulle någon uppteckning av bevisningen i regel icke förekomma. Undantag göres dock för tvistemålen och de mindre brottmålen, så framt det kan antagas, att målet kommer att fullföljas till hovrätten. Propositionens ståndpunkt är härutinnan en annan. En uppteckning av bevisningen är önskvärd redan ur underrättens egen synpunkt såsom ett hjälpmedel vid dess bevisprövning och för säkerställande, att vid denna ej någon upplysning av betydelse förbigås, alltså ur kontrollsynpunkt. Också för parterna är det uppenbarligen av stor betydelse att äga tillgång till en autentisk uppteckning av bevisningen, ej minst vid avgörande av frågan, huruvida fullföljd skall äga rum eller ej, och behovet här avskulle med all sannolikhet göra sig så starkt kännbart att, om en sådan uppteckning ej ägde rum genom domstolens försorg, de själva skulle se sig nödsakade vidtaga anstalter härför. För att protokollet skall fylla denna sin kontrolluppgift måste dess tillförlitlighet säkerställas, något som endast kan ske därigenom, att det uppsättes under själva förhandlingen och då justeras.
    Innan jag lämnar frågan om appellinstansens förhållande till bevisningen, tillåter jag mig att sammanfattningsvis något ytterligare precisera min ståndpunkt till denna fråga. Enligt min mening är det av den allra största betydelse att det noga fasthålles, att en primär och självständig bevisprövning lika litet i överrätten som i underrätten bör annat än i undantagsfall äga

 

RÄTTEGÅNGSREFORMEN OCH HOVRÄTTERNA. 9rum på den skriftliga uppteckningen. Skulle underrätten döma på sin omedelbara iakttagelse men överrätten däremot på en skriftlig uppteckning, komme underlaget för de båda instansernas prövning att bliva olikartat. Med all sannolikhet skulle konsekvensen härav förr eller senare bliva den, att omedelbarheten i underrätten skulle förlora sin betydelse. Protokollet får för överrättsdomaren icke äga annan betydelse än det har för domaren i underrätten d. v. s. som kontroll. Åsidosättes detta, införes i förfarandet ett heterogent element, som måste äventyra dess enhet.
    Det skulle föra för långt att i detta sammanhang närmare gå in på de nu antydda synpunkternas tillämpning i konkreta fall, men jag skall dock lämna några antydningar till belysning av min uppfattning. Det bevisningsresultat, vartill underrätten kommit, kan vara oriktigt av olika anledningar. Domstolen kan vid sin bevisprövning ha förbigått en uppgift, som ett vittne lämnat, eller tillagt vittnet en uppgift, som i själva verket icke meddelats av vittnet utan måhända av någon annan. Det bästa medlet att komma till rätta med dylika felaktigheter är otvivelaktigt en noggrann protokollering. I ett annat fall hänför sig den påstådda oriktigheten icke till uppfattningen av utsagans innehåll utan till bedömandet av dess bevisvärde. Vittne kan stå mot vittne. Att i ett sådant fall allenast på grundval av den skriftliga uppteckningen träffa ett avgörande mot underrättens, där vittnena omedelbart hörts, skulle icke vara riktigt. Förekomma omständigheter, som rubba tilltron till underrättens bevisprövning, bör överrätten på framställning av part eller av eget initiativ förordna om vittnenas hörande omedelbart inför överrätten. Ett motsatt förfarande skulle enligt min mening innebära en kränkning av omedelbarhetsgrundsatsen, som ur rättssäkerhetens synpunkt knappast läte sig försvara.
    En fråga, som står i ett visst samband med den nu berörda, är den, huruvida och i jakande fall i vilken utsträckning parterna skola äga att i appellinstansen införa nytt material i rättegången. I vissa moderna rättegångsordningar är denna möjlighet starkt beskuren, i det att man förmenar att appellens huvudsyfte är att lämna parten tillfälle till rättelse av fel eller förbiseenden i underinstansens verksamhet, ej i parternas egen. Genom beskärning av parternas rätt att i överinstansen införa nytt material vill man vinna, att parterna sporras att redan i under-

 

10 N. GÄRDE.instansen framlägga ett så fullständigt material som möjligt, varigenom underrättens ställning och dess möjlighet att komma till ett riktigt domslut uppenbarligen stärkas. Såsom processkommissionen framhållit synes det betänkligt att utan införande av advokattvång i underrätten uppställa dylika restriktioner. Visserligen är ur processekonomisk synpunkt ett starkt intresse förknippat därmed att materialet redan i underrätten erhåller nödig fullständighet, men detta intresse synes bäst tillgodoses därigenom att den part, som härutinnan försummar sig, drabbas av den kostnadsökning, som följer av en sådan försummelse.
    Efter dessa antydningar om appellens innebörd och omfattning övergår jag till den del av mitt ämne, som avser själva förfarandet i mellaninstansen. Som allmän utgångspunkt måste jämväl här fasthållas, att domstolens och parternas verksamhet också i mellaninstansen måste fullföljas efter i stort sett samma riktlinjer som äro bestämmande för förfarandet i underinstansen. Såsom jag redan framhållit i fråga om mellaninstansens ställning till bevisprövningen måste framför allt tillses att icke i överrättsförfarandet införas några med grunderna för förfarandet i underrätten oförenliga eller icke sammansmältbara element.
    Anordnandet av förfarandet i överinstanserna är ett av de problem, varom vid införande i ett land av en modern rättegångsordning meningarna gått starkast i sär och diskussionen till följd härav varit som livligast. Detsamma har också varit förhållandet hos oss i fråga om de förslag, som under tidernas lopp framlagts. Då för frågans belysning det är av stort intresse att taga del av dessa skiftande ståndpunkter, skall jag här lämna en redogörelse för dem, såvitt vårt eget land angår. Jag begränsar dock härvid min framställning till nya lagberedningens och senare förslag.
    Nya lagberedningen sammanfattar uti sitt principbetänkande programmet för överrättsförfarandets reformering på följande sätt: »Överrättsförfarandet bör koncentreras i en muntlig och offentlig huvudförhandling, därvid parternas medverkan genom auktoriserade överrättssakförare tages i anspråk, i det att på dessa senare överflyttas den föredragningsskyldighet, som för närvarande åligger domstolsledamöterna».
    Såsom en av de mest framträdande bristerna i det nuvarande överrättsförfarandet framhåller lagberedningen frånvaron av

 

RÄTTEGÅNGSREFORMEN OCH HOVRÄTTERNA. 11parternas medverkan. Efter en redogörelse för förloppet vid det nuvarande hovrättsförfarandet fortsätter lagberedningen:
    »I det ögonblick, när domstolen (hovrätten) sålunda lägger hand vid målet och tager kännedom om dess sammanhang, anses målet emellertid i regeln såsom något i och för sig avslutat, vid vilket varken parterna eller domstolen behöva eller ens kunna vidare åtgöra för att utreda och förklara vad som kan vara otydligt eller obestämt. Men en dylik förutsättning om obehövligheten av vidare utredning är ofta och i väsentliga delar alldeles oriktig. En var, som äger någon kännedom om det skick, vari de vädjade målen befinnas, när de föredragas inför överrätten, måste vitsorda att de i regeln icke under mellantiden, sedan underrättens dom fallit, undergått någon verklig förändring till det bättre.» Stundom hade, framhåller lagberedningen, målen blivit än mer invecklade genom varjehanda advokatoriska påfund och finter, som de oåtkomliga författarna av parternas skrifter tillåtit sig. Alltför ofta lämnades därför överrättsdomaren till följd av bristande utredning i ämnen, där en enkel fråga till parterna hade kunnat åstadkomma klarhet, i tvivel huruvida hans uppfattning av akternas innehåll vore riktig. På dessa och andra skäl kommer beredningen till det resultat, att rättegången i mellaninstansen skall vara en under domstolens ledning ställd muntlig och offentlig förhandling, därvid parterna och domstolen ha att samverka för uppnående av rättsskipningens allmänna ändamål.
    Beredningen går härefter in på spörsmålet hur en kraftig medverkan från parternas sida må kunna säkerställas. Beredningen är härvid av den uppfattningen, att en sådan medverkan kräver anlitande av rättskunniga advokater. Men vidare bör förfarandet så anordnas, att ombuden redan härigenom tvingas att åt saken ägna ett grundligt studium. För att vinna detta syfte ålägges klagandens sakförare att såsom förberedelse uppsätta en s. k. sakframställning. Denna framställning skall innehålla föremålet för tvisten, sådan den fullföljes, parternas yrkanden och invändningar vid underrätten, huvudpunkterna av bevisningen, underrättens dom samt slutligen ändringssökandet och grunderna för detsamma. Av sakframställningen avlämna sett exemplar till motparten och ett till den domstolsledamot, som utsetts till referent. Referenten är skyldig att noga granska sak-

 

12 N. GÄRDE.framställningen samt anmärka oriktigheter eller ofullständigheter.
    Beredningen fortsätter vidare angående grunderna för själva huvudförhandlingen:
    »Önskningsmålet, att sakförarne själva skola å ömse sidor fullständigt och grundligt taga kännedom om sakförhållandet, betryggas dock ej tillräckligt allenast genom skyldigheten att uppsätta och granska den skriftliga sakframställningen, ty det är tänkbart att de därtill anlita andras biträde. Detta mål vinnes fullständigt först därigenom att samma sakförare, som författat nyssnämnda sakframställning, jämväl förpliktas att muntligen föredraga målet inför domstolen, därvid vederpartens sakförare äger rätt att göra sina anmärkningar. Genom en dylik kontradiktorisk förhandling, under domstolens ledning förd emellan parternas om saken kunnige ställföreträdare, måste otvivelaktigt största möjliga trygghet vinnas att sakens verkliga sammanhang varder fullständigt och riktigt framlagt för domstolen. På den sålunda lagda grundvalen fortgår sedan den vidare muntliga förhandlingen (pläderingen) emellan sakförarne, utvecklingen av målets faktiska och rättsliga synpunkter, vilken är lika nyttig som nödig till följd därav att, såsom i det föregående är angivet, protokollet och akten icke kunna fullständigt upptaga alla parternas föregående anföranden.»
    I överensstämmelse med de nu antydda riktlinjerna inledes huvudförhandlingen med en av klagandens sakförare verkställd objektiv föredragning av målet. Därvid åligger föredraganden, heter det i det av beredningen utarbetade förslaget, såsom ämbetsplikt att utan hänsyn till den ena eller andra partens intresse noggrant och fullständigt i fullföljda delar redogöra för allt, som å ena eller andra sidan blivit yrkat eller invänt ävensom för innehållet av underrättens akt och dom samt de hos överrätten i stadgad ordning avgivna skrifter. Domstolen och särskilt referenten är skyldig att till rättelse anmärka ofullständighet eller annan oriktighet vid föredragningen och i synnerhet att i fråga om part, som varken själv eller genom ombud inställt sig, tillse och medverka därtill att ej något, varav dennes rätt kan vara beroende, förbigås. På föredragningen följer sedan en mera fri förhandling mellan parterna under domstolens ledning, varvid jämväl upptagning av ny bevisning kan äga rum.
    Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen uppställer

 

RÄTTEGÅNGSREFORMEN OCH HOVRÄTTERNA. 13lagberedningen icke någon ovillkorlig inställelseplikt för klagandens motpart. Beredningen framhåller i denna fråga, att något direkt tvång icke bör utövas mot svarandeparten i detta hänseende, men att all anledning föreligger, att svaranden skall finna det mest förenligt med sitt eget intresse att komma tillstädes. För att främja svarandens inställelse har beredningen föreslagit att denne äger att av klaganden fordra ställande av säkerhet för sina kostnader.
    Detta är lagberedningens ståndpunkt i sina huvuddrag. Anledningen till att jag så pass utförligt som nu skett redogjort för densamma hänför sig dels till den betydelse, som beredningen tillägger partsförhandlingen i mellaninstansen, och dels till beredningens försök att därmed förena ett objektivt framläggande av processmaterialet från underrätten och detta särskilt i fall av klagandemotpartens utevaro från förhandlingen. Det är i själva verket kring dessa båda huvudpunkter, som intresset i den fortsatta diskussionen samlar sig.
    Förstärkta lagberedningen anslöt sig till lagberedningens uttalanden om vikten av parternas medverkan men avvisade däremot dess förslag om skyldighet för klagandens advokat att lämna en objektiv föredragning av processmaterialet, då en sådan föredragning å partens ombud skulle ställa anspråk som med hänsyn till hans ställning i processen icke vore berättigade. Då förstärkta lagberedningens ståndpunkt i allt väsentligt sammanfaller med processkommissionens, skall jag här icke närmare gå in på densamma. Inom förstärkta lagberedningen voro meningarna i hög grad delade; en minoritet gick in för referentföredragning utan någon obligatorisk partsförhandling, en annan anslöt sig till lagberedningens förslag.
    Den principiella utgångspunkten för processkommisionens förslag är att förfarandet i överrätten skall vara en från underrättsförfarandet fristående, förnyad kontradiktorisk partsförhandling efter samma grunder som gälla för underrättsförfarandet. Den allmänna gången för huvudförhandlingen i hovrätten blir alltså den, att vardera parten, först klaganden och sedan dennes motpart, framställer sina yrkanden och invändningar, utvecklar grunderna för desamma ävensom framlägger sin bevisning. I den mån bevisningen ej är omedelbar utan grundas å underrättens protokoll, föredras denna från protokollet, varvid vardera parten har full frihet att begränsa sig till den del av bevisnin-

 

14 N. GÄRDE.gen, som han anser för sig gynnsam och därför vill åberopa. Någon objektiv framläggning av hela det vid underrätten sammanbragta bevismaterialet i ett sammanhang förekommer alltså icke. Överhuvudtaget torde domstolen icke ha någon anledning att efterforska, huruvida hela detta material framlägges eller om däri av förbiseende eller annan orsak uppstår någon lucka. Risken härav ligger helt och hållet å parterna. Det är utan vidare tydligt, att en sådan förhandlingsordning ovillkorligen kräver deltagande i förhandlingen av båda parterna. Klagandens framställning, varigenom saken belyses allenast från hans egen partssynpunkt, måste fullständigas genom en motsvarande framställning från den andra partens sida. Visserligen framhålles det i kommissionens motiv, att domstolsreferenten, som före huvudförhandlingen bör ha genomläst akten, härigenom är i tillfälle att rätta parternas uppgifter om innehållet i underrättens protokoll. Det torde dock knappast varit avsett att denna kontroll skulle innefatta en positiv skyldighet för domstolen att sörja för materialets allsidiga och fullständiga framläggande.
    I sitt betänkande har processkommissionen framhållit, att valet för beredningen stått mellan två alternativ, dels den av mig nu skisserade förhandlingsordningen dels ock en anordning, enligt vilket föredragningen inledes med en av en domstolsledamot, referenten, verkställd objektiv föredragning av vad enligt handlingarna förekommit med därpå följande förhandling mellan parterna. Kommissionen har emellertid ansett att ett bestämt företräde borde tillerkännas det förstnämnda alternativet. Mot alternativet med ämbetsmannaföredragning talade enligt kommissionens åsikt att denna lätt bleve huvudsaken, varemot parternas intresse att medverka vid målets utredning försvagades. Erfarenheten från de länder, där denna förhandlingsform införts, ginge också i denna riktning.
    Såsom jag förut framhållit och jämväl vitsordas av kommissionen utgör parternas deltagande i förhandlingen en nödvändig förutsättning för den av kommissionen förordade förhandlingsformen. Härmed inställer sig också spörsmålet om verkan av parts utevaro. Vad klaganden angår vållar detta spörsmål icke någon egentlig processuell svårighet, då med dennes utevaro alltid kan förknippas den påföljden, att han förlorar sin talan. Väsentligt mera invecklad är frågan om motpartens utevaro. Då 

 

RÄTTEGÅNGSREFORMEN OCH HOVRÄTTERNA. 15klaganden icke har någon skyldighet att framlägga ett allsidigt och fullständigt material, är det uppenbarligen icke möjligt att döma allenast på dennes anförande. För detta fall skall enligt kommissionens förslag målet prövas på vad vid förhandlingen förekommer samt handlingarna innehålla. Hur förhandlingen för detta fall skall ordnas, därom lämnar kommissionens betänkande icke någon närmare upplysning. Emellertid framgår av motiven att omsorgen om materialets kompletterande i detta fall i första hand ankommer på referenten. Kommissionen anvisar jämväl en annan utväg, nämligen möjlighet för klaganden att erhålla tredskodom. Vilkendera utvägen som bör väljas beror enligt kommissionen på omständigheterna och målets beskaffenhet.
    Därest man vill anställa en jämförelse mellan nya lagberedningens och processkommissionens förslag, finner man utan svårighet deras gemensamma utgångspunkt: vikten av parternas medverkan i mellaninstansen, ett syfte som man icke anser sig kunna vinna utan att parterna göras till de i processen huvudsakligen verksamma. Men det råder dock en väsentlig olikhet i ståndpunkter. Denna olikhet hänför sig till sättet för det i underrätten hopsamlade materialets införande i processen. Processkommissionen ger här parterna fria händer; parternas dispositionsrätt över detta material är nära nog fullständig. Lagberedningen åter tillägger stor betydelse att detta material allsidigt och på ett objektivt sätt framlägges för överrätten och gör det till en plikt för domstolen att tillse, att så blir fallet.
    I de yttranden, som avgåvos över kommissionens förslag, gingo som i allmänhet meningarna starkt isär.
    Sålunda har lagrådet utan förbehåll anslutit sig till kommissionens förslag. Därvid har lagrådet mot varandra vägt de båda alternativen partsföredragning och referentföredragning samt funnit det förra alternativet vara att förorda. Lagrådet har däremot icke inlåtit sig på frågan om påföljden av parts utevaro eller de anordningar i fråga om förfarandet, som för sådant fall böra vidtagas.
    Av hovrätterna har allenast Svea hovrätt ansett muntlig partsförhandling böra göras obligatorisk men därvid förordat referentföredragning. Göta hovrätt och skånska hovrätten vilja låta den muntliga partsförhandlingen bero av parternas egen ståndpunkt eller av hovrättens uppfattning om dess erforderlighet i

 

16 N. GÄRDE.varje särskilt fall. Då muntlig partsförhandling skall äga rum, har skånska hovrätten ansett den böra inledas med referentföredragning, varemot Göta hovrätt synes ansluta sig till kommissionens förslag. Svea hovrätt lämnar i sitt yttrande följandekritik av kommissionens ståndpunkt: »En sådan anordning (som den av kommissionen förordade) låter måhända tänka sig under ett system med långt driven muntlighet, däri protokollering av vittnesberättelser och annat vid underrätten förekommande processmaterial spelar en underordnad roll. Enligt reglerna i betänkandet, vilka i själva verket skulle i stor utsträckning medföra protokollering av vittnesmål och annan bevisning, torde däremot den ifrågasatta dubbelsidiga framställningen ej vara ägnad att giva domstolen en tillräckligt överskådlig sammanfattning av det processmaterial från underrätten, som bör komma i betraktande.»
    Vad angår frågan om obligatorisk partsförhandling i hovrätten framhöll Göta hovrätt, att kravet å en sådan i många fall skulle göra fullföljdsrätten värdelös. I sådana fall, där tvisteföremålets värde vore relativt lågt, skulle säkerligen parterna med hänsyn till risken av att drabbas av höga rättegångskostnader mången gång avskräckas från att fullfölja målet och därigenom avskäras från möjligheten att vinna rättelse i en felaktig dom.
    I prop. anslöt sig departementschefen principiellt till processkommissionens ståndpunkt. Skälen härtill voro desamma som på sin tid utvecklats av nya lagberedningen och kommissionen eller att endast därigenom kunde säkerställas en effektiv medverkan från parternas sida. Däremot gick man i prop. icke närmare in på spörsmålet om det sätt, på vilket processmaterialet skulle framläggas inför mellaninstansen särskilt i fall, då klagandens motpart uteblev. Från de nu antydda reglerna om obligatorisk partsförhandling i mellaninstansen gjordes emellertid i prop. ett betydelsefullt undantag. I anslutning till de av Göta hovrätt m. fl. framförda synpunkterna ansåg man sig böra lätta på förhandlingstvånget i sådana mindre mål, där tvisteföremålets värde vore obetydligt eller fråga vore allenast om böter. Var gränsen här närmare skulle dragas, borde göras till föremål för ytterligare överväganden. I de nu åsyftade målen skulle föredragning ske genom referent, dock med rätt för par-

 

RÄTTEGÅNGSREFORMEN OCH HOVRÄTTERNA. 17terna att komma tillstädes och utföra sin talan liksom för domstolen att förordna om parternas personliga inställelse.
    Inom utskottet voro åsikterna delade. Utskottsmajoriteten anslöt sig till departementschefens uppfattning om behovet av partsförhandling i hovrätten. Också beträffande det nyssantydda undantaget var denna majoritet ense med departementschefen. Utskottet kommer därefter in på frågan om sättet för materialets framläggande. Utskottet anser i princip att denna uppgift bör ankomma på parterna eller deras ombud. Sedan utskottet omnämnt det fall, då prop. förordat referentföredragning, fortsätter utskottet: »Det synes även böra övervägas, huruvida icke jämväl i andra fall en föredragning bör äga rum genom hovrättens försorg. Behov av ämbetsmannaföredragning torde särskilt föreligga då klagandens vederpart uteblir och sådana omständigheter icke äro för handen, att han bör hämtas eller annorledes tvingas att komma tillstädes. Med hänsyn härtill bör, då ett mål inkommit till hovrätten, någon befattningshavare vid denna utses att taga sådan kännedom om handlingarna, att han, sedan förberedelsen slutförts, kan, där så erfordras, vid huvudförhandlingen föredraga målet. Efter föredragningen bör tillstädeskommen part ha möjlighet att från sin synpunkt utfylla den lämnade redogörelsen och framföra den ytterligare utredning han vill åberopa. Emellertid torde det stå parterna eller deras ombud öppet att själva framlägga målet.»
    Med detta sitt uttalande torde utskottet ha avsett, att referentföredragning skulle äga rum i alla de fall, då parterna ej enade sig om partsföredragning. Visserligen beröres i motiven allenast det fall, att klagandens motpart uteblir, men konklusionen går såvitt jag förstår avsevärt längre. Utskottet framhåller såsom en fördel med dess förslag att man erhåller tillfälle att mot varandra pröva två olika processtyper. En mera begränsad räckvidd av referentföredragningen har ifrågasatts i en reservation av advokaten Eliel Löfgren, som velat göra partsförhandlingen till det primära. Å andra sidan har av talrika reservanter, med herr Lindhagen i spetsen, hävdats, att förhandlingen i alla målborde inledas med en neutral föredragning av en referent samt att något inställelsetvång i allmänhet icke skulle stadgas för någon av parterna; dock med rätt för hovrätten att inkalla parterna till muntlig förhandling, därest det ansåges erforderligt.
    Inom båda kamrarna gav frågan anledning till ganska vid-

 

2 — Svensk Juristtidning 1932.

 

18 N. GÄRDE.lyftiga debatter. Första kammaren anslöt sig med en majoritet, som var mycket knapp, till herr Lindhagens reservation, varemot andra kammaren med stor röstövervikt uttalade sig förutskottets ståndpunkt.
    Jag har nu lämnat en översikt av huvudpunkterna i den diskussion, som tidigare förts i denna fråga. Efter riksdagens beslut blev jag uppmanad att med ledning av vad tidigare och nu senast i riksdagen förekommit ånyo genomtänka densamma. Dessa förnyade överväganden ha ingalunda rubbat min övertygelse om partsförhandlingens nytta för en god rättsskipning i mellaninstansen.
    Vid prop:s behandling i riksdagen yttrade jag i nu förevarande ämne bl. a. ungefär följande: »Ej minst erfarenheten från vårt eget land visar att, därest skriftligheten vinner insteg i överrätterna, den också tränger ned till underrätterna. Det är ju på den vägen som vårt gamla muntliga förfarande har undanträngts eller åtminstone uppblandats. Skriftligheten kom in i hovrätterna, och den vägen kom det in i underrätterna. Allt detta tyder därför på att, om icke syftet med hela rättegångsreformen skall förfelas, så måste muntligheten föras upp ända till toppen av instansordningen. Ur nu antydda synpunkter kan jag icke undgå att känna en viss betänksamhet mot den beskärning av muntligheten i överrätterna, som av utskottet förordats. Enligt propositionen skola parterna eller deras ombud ha att också i överrätterna själva framlägga sin sak. Utskottet har nu föreslagit, att detta framläggande skall kunna ersättas genom målets föredragning av en referent. Jag förstår de skäl, som föranlett utskottet att intaga denna ståndpunkt, men jag måste framhålla, att den föreslagna anordningen kan innebära en allvarlig fara för att skriftligheten i överrätterna helt vinner överhand. Det är i och för sig en stor frestelse för ett ombud att av bekvämlighet eller andra skäl, såsom stor arbetsbörda, helt lita till referentföredragningen, och hela det muntliga förfarandet kan därigenom komma att nedsjunka till en tom form. Skulle detta komma att inträffa, kommer också parternas skyldighet att inställa sig vid huvudförhandlingen snart att framstå som meningslös. För att förebygga en sådan utveckling, synes det mig nödvändigt att strängt fasthålla vid kravet på parts inställelse också vid huvudförhandling i överrätt. Vidare måste denna referentföredragning, om den nu anses av praktiska skäl

 

RÄTTEGÅNGSREFORMEN OCH HOVRÄTTERNA. 19ofrånkomlig, så anordnas, att den icke skjuter parts eget deltagande i förhandlingen i skuggan, utan tvärtom sporrar till, ja, framtvingar ett sådant deltagande.»
    Till förmån för referentföredragning kunna otvivelaktigt åberopas vissa skäl. Ett offentligt intresse kräver att det resultat, vartill underrätten kommit, ofta med stor omsorg och möda från såväl rättens som parternas sida, icke äventyras genom ett ensidigt eller bristfälligt framläggande av detta material inför överrätten. En förhandlingsordning, som kunde leda till dylika konsekvenser, skulle innebära en stor fara för allmänhetens förtroende till domstolarna, och särskilt till överdomstolarna. Den skulle också komma i strid med syftet för varje rättsmedelsförfarande överhuvudtaget. Såsom särskilt Svea hovrätt framhållit föreligger här en väsentlig skillnad mellan underrättens och hovrättens ställning. Vid underrätten framväxer, under domstolens ledning, processmaterialet allt efter som parter och vittnen avge sina utsagor. Då målet kommer till överrätten, är materialet redan samlat och det torde väl endast i undantagsfall inträffa och är ju ej heller avsett att, vad bevisningen angår, något egentligt nytt material tillkommer. Överrättens uppgift blir därför — det må vara en brist eller icke — såsom tidigare utvecklats i övervägande grad av kontrollerande beskaffenhet. En skriftlig uppteckning är en skriftlig uppteckning. Dess omedelbarhet kan icke återupplivas hur än föredragningen anordnas. Men vad som däremot är avvikt är, att detta material tillföres domstolen så allsidigt, fullständigt och noggrant som möjligt. Man har härvid att välja mellan ett framläggande antingen av parterna men under domstolens kontroll eller ock genom domstolens försorg men under parternas kontroll. Enligt min mening är det en stor förtjänst i nya lagberedningens förslag att där klart påvisats behovet av dylik kontroll, även om den väg beredningen anvisat icke utan vidare kan anses framkomlig. Uppenbarligen är ock riksdagens ståndpunkt till frågan om advokatmonopol i överrätterna i hög grad ägnad att aktualisera detta krav.
    Att parternas medverkan är av den allra största vikt och att ur denna synpunkt den förhandlingsordning är den bästa, som direkt tvingar fram en sådan medverkan, torde icke kunna jävas. Denna synpunkt måste vara i hög grad avgörande jämväl vid anordnande av en referentföredragning. Vid förordande av

 

20 N. GÄRDE.detta system har man utgått ifrån att denna föredragning skulle inleda förhandlingen. Detta förefaller mig emellertid ingalunda självklart. Underrättens protokoll upptar i allmänhet allenast bevisningen, däremot icke den till grund för parternas yrkanden liggande sakframställningen. Vid referentföredragning måste därför referenten från förberedelsen vid underrätten samt skriftväxlingen i hovrätten, alltså handlingar som icke utgöra processmaterial i egentlig mening, hämta fram upplysningar härutinnan. Att häri ligger en inkonsekvens är uppenbart. För den partsförhandling, som ägt rum inför underrätten, utgöra protokollen från förberedelsen en synnerligen bristfällig ersättning. Under riksdagsdebatten framhölls också ej utan fog att en referentföredragning förutsatte en vidlyftigare protokollering av partsförhandlingen i underrätten — något som av anhängarna till referentföredragningen redan i och för sig ansågs vara en fördel. Visserligen skulle härigenom det material, som skall ligga till grund för referentföredragningen, vinna i tillförlitlighet, men de betänkligheter, som ur andra synpunkter göra sig gällande mot en dylik anordning, torde dock vara övervägande. Den omedelbara partsförhandlingen i mellaninstansen skulle i än högre grad skjutas i skuggan. Partsutsagans omedelbarhet är emellertid för mellaninstansen av lika stor vikt som för underinstansen. Härtill kommer, att en vidlyftig och omständlig protokollering är ägnad att väsentligt försvaga förfarandets omedelbarhet i underrätten. Enligt min mening tala alltså starka skäl till förmån för en anordning, varigenom förfarandet också i mellaninstansen inledes med partsförhandling. Denna förhandling skulle ha till syfte att klarlägga föremålet för tvisten i dess fullföljda skick samt de faktiska omständigheter, som härvid äro av betydelse. Referentföredragningen skulle däremot avse det i underrättens protokoll återgivna bevismaterialet. Efter referentföredragningen bör partsförhandlingen återupptagas och parterna lämnas tillfälle att införa ny bevisning.
    Den av mig nu antydda ordningen med inledande partsförhandling skulle ha den betydelsen, att parterna redan från förhandlingens början tvingas ut ur sin passivitet. Referentföredragningen skulle särskilt i mål, där bevisningen är mera invecklad och omfattande, ur domstolens synpunkt bidraga till större överskådlighet, fullständighet och noggrannhet vid bevismaterialets framläggande, liksom en motsvarande lättnad i så-

 

RÄTTEGÅNGSREFORMEN OCH HOVRÄTTERNA. 21dana fall skulle beredas parterna eller deras ombud. Å andra sidan kan den uppgift, som sålunda ålägges parten, icke anses som alltför betungande. Vare sig parten inställer sig genom ombud eller personligen är det minsta man kan begära, att han sätter sig in i vad tvisten rör sig om och de faktiska förhållanden han vill åberopa. Och detta gäller jämväl de icke rättsbildade ombuden.
    Uppenbarligen bör det stå parterna öppet att utan medverkan av referent helt sörja för målets framläggande. Parterna skola med all sannolikhet begagna sig av denna utväg i mål, där bevismaterialet är av mindre vidlyftighet och denna uppgift alltså icke kan anses alltför betungande. Vilkendera förhandlingsformen skall komma till användning, bör avgöras på ett förberedande stadium. Men även i fall, då parterna ha att ensamma sörja för processmaterialets framläggande, torde en viss kontroll böra anordnas från domstolens sida. Att ansvaret för denna kontroll i första hand bör vila å en ledamot i domstolen, en domstolsreferent, torde vara ofrånkomligt. Men denne bör till sin hjälp äga en tjänsteman vid domstolen, en fiskalsreferent. I god tid före huvudförhandlingen bör denne uppsätta och tillhandahålla domstolsreferenten en p. m., närmast motsvarande nya lagberedningens sakframställning, som granskas av domstolsreferenten och förses med dennes anmärkningar, varefter exemplar av densamma utdelas till domstolens ledamöter. P. m. bör vara så fullständig att fiskalsreferenten kan med ledning av densamma och akten i fall av behov föredraga målet. På detta sätt kan partsföredragningen utan omgång övergå i referentföredragning. Anledning härtill kan föreligga antingen däruti, att klagandens motpart uteblir, eller ock i det förhållandet, att parternas framläggande av materialet är så ofullständigt eller missvisande, att partsförhandlingen måste kompletteras med en mera överskådlig och objektiv redogörelse.
    Det är icke min mening att i detta sammanhang ge något förord åt det ena eller andra systemet. Min uppgift har varit begränsad till en undersökning på vad sätt en referentföredragning må med minsta möjliga rubbning av den omedelbarhet, som bör ligga till grund jämväl för förfarandet i mellaninstansen, kunna införlivas med förfarandet i denna instans.
    Det huvudspörsmål, som jag i detta mitt föredrag sökt närmare belysa, är i främsta rummet huruvida ett skriftligt över-

 

22 N. GÄRDE.rättsförfarande låter förena sig med en muntlig och omedelbar underrättsprocess. Enligt min mening kan man icke tveka om svaret. Med ett nekande svar är däremot ingalunda avgjort att överrättsförfarandet skall följa kongruent samma linjer som underrättsförfarandet. Här inställer sig fastmera den frågan: hur skall omedelbarhetsprincipen lämpas med hänsyn till överrättens ställning och särskilda uppgifter? Såsom jag förut framhållit har första instansen sina uppgifter och överrätten sina. Det är den lämpliga fördelningen av dessa uppgifter, som ger instansordningen dess styrka. Lika viktigt som det är att för samtliga instanser fasthålla vid den gemensamma grunden för hela rättegångssystemet, av lika stor betydelse är det att för varje särskild instans nå den anpassning, som överensstämmer med sakens egen natur.