ÖVERSIKT AV HANDLINGSFORMERNA VID BROTT MOT POLITISK VALRÄTT ENLIGT GÄLLANDE LAGAR.

 

AV

 

PROFESSOR EMERITUS J. C. W. THYRÉN.

 

Under det »politiska rättigheter» i övrigt tämligen sällan beröras i strafflagstiftningen (åtminstone bortsett från särskilda ämbetsbrott, som innefatta förgripelser mot föreningsrätt m. m.), är det regel, att lagstiftaren straffskyddar omröstningar av politisk (eller kommunal) natur, särskilt om det gäller val till dylika korporationer. I trots av de ofta använda rubrikerna (politiska, medborgerliga etc. rättigheter) är det emellertid icke egentligen den enskilde medborgaren, som staten vill skydda i hans rättighet. Detta framgår redan därav, att inom institutet en viktig plats bland de brottsliga handlingsformerna intages av bestickningen, vilken nästan alltid medför straff även för den röstberättigade medborgaren, som tager mutor. Grunden till straffsanktionen är fastmera statens intresse att, såvitt det kan ske genom lagbestämmelser, sörja för att medborgarnes övertygelse om vad som är bäst för det allmänna, kommer till såvitt möjligt ogrumlat uttryck i omröstningar av allmän natur, så att icke t. ex. ett penningstarkt parti skall, för befordrande av sina egoistiska intressen, kunna förskaffa sig obehörig politisk makt genom att köpa en mängd fattiga medborgares röster. En annan sak är, att angrepp på detta statsintresse ofta kan vara förbundet med brott mot någon enskild, t. ex. frihetsbrott, då någon genom hot förmås att rösta på visst sätt eller icke rösta; ärekränkning, då valmännen genom osanna beskyllningar mot en viss kandidat avhållas från att rösta på honom o. s. v. Ur det nämnda statsintressets synpunkt låter lätt förklara sig, att en och annan lag med strängare straffskydd omgärdar val till parlamentet än andra allmänna val (på samma sätt som ingrepp i parlamentets frihet plägar bestraffas vida strängare än ingrepp i andra politiska korporationers frihet).
    Gemenligen göra dock lagarna ingen sådan skillnad utan

 

uppdraga ett område, inom vilket ett homogent straffskydd uppställes. Såvitt sanktionerna förekomma i själva strafflagen, inskränkas de vanligen icke till val (undantag göra svenska och holländska strafflagarna); åtminstone medtagas omröstningar överhuvud i allmänna ärenden. Såvitt åter kriminalisationen sker i särskilda författningar, gäller den gemenligen endast val; dock att straffskyddet, om landets statsrätt därtill ger anledning, ofta utsträckes till folkpetitioner och referendum.
    De av lagarne (mer eller mindre allmänt) uppställda handlingsformerna kunna åtskiljas i följande typer: 1) obehörig påverkan på röstberättigad; 2) på valkandidat; 3) fara för framtida påverkan (t. ex. hämnd för visst utövande av rösträtt); 4) obehörigt deltagande (undantagsvis även: underlåtenhet att deltaga); 5) ingrepp i själva proceduren, som åsyfta ett förryckande eller förspillande av resultatet (t. ex. genom partiellt eller totalt förstörande av röstsedlar).

1. Obehörig påverkan på röstberättigad.

    Man kan här åtskilja a) det medel, som använts för påverkan; b) det resultat, som påverkan avsett att framkalla; c) konsummationspunkten.
    Ad a. Såsom medel för obehörig påverkan kunna ifrågakomma: mutor, tvång eller svek.
    Mutor. Den fördel, vars beredande (eller utlovande) medför straff, bestämmes i några lagar, exempelvis den nya danska (116), uttryckligen såsom förmögenhetsfördel. Vanligare är dock, att lagen använder ett mera tänjeligt uttryck (även en sådan vändning som »köpa röst» tolkas stundom mycket vidsträckt) eller bestämt förklarar, att fördelens art är likgiltig. Icke sällan sägs det uttryckligen, att fördelen lika väl kan ha beretts tredje man (såvida den dock har motiverande verkan på den röstande); någongång, t. ex. i franska vallagen, medtages gåva till kommun etc. (des dons soit à une commune soit à une collectivité quelconque de citoyens). Stundom, t. ex. i belgiska vallagen, påpekas den möjlighet, att korruptionen kan uppträda under förklädnad av ett vad om valutgången. Att lån är likvärdigt med gåva, understrykes särskilt starkt i den anglikanska rätten. — I ungerska, belgiska och engelska vallagarna (samt ej sällan även i annan anglikansk rätt) straffas förplägning (treating etc.) av valmän; mera sällan även reseersättning eller (gratis) transport.

 

    Med undantag av ett fåtal äldre kantonallagar straffas alltid icke blott den, som giver, utan även den, som tager mutor (»passiv» korruption). Särskilt inom den anglikanska rätten förekommer icke sällan, att även den, själv röstberättigad eller icke, som mot ersättning förbinder sig att påverka röstberättigad (låt vara att denna påverkan i och för sig sker på tillåtligt sätt) straffas såsom för vanlig passiv korruption. Även förekommer — likaledes isynnerhet inom den anglikanskarätten — att s. k. efterföljande korruption (gåvor etc. såsom belöning för redan skedd röstning) medför straff (både för givare och mottagare). Någongång, t. ex. i österrikiska vallagen, förklaras uttryckligen även det fall för straffbart, att väljaren endast skenbart låter sig påverkas, men emellertid begär belöning eller mottager sådan eller löfte därom.
    Tvång. I fråga om de tvångsmedel, som här förutsättas, äro lagarna framförallt olika däruti, att, medan många lagar använda obestämda uttryck, t. ex. »hot» utan närmare begränsning, ett antal andra lagar söka närmare bestämma detta hot (hot med våld, med straffbar gärning, med »rättsstridig» gärning o. s. v.). Det förekommer härvid även, att s. k. chantage medtages (t. ex. danska lagen 116 jfr 260); ävenså t. ex. att själasörjare straffas, som med religiösa medel söker påverka politisk omröstning. Stundom straffas blotta uppträdandet med vapen i vallokalen. Arbetsgivares påverkan på arbetar enämnes någongång särskilt; likaså den pression, som kan ligga i indrivande av förfallen skuld.
    Påtryckning i olika former från tjänstemäns sida omtalas ofta särskilt; likaså det hindrande, som kan ligga i obehörigt uteslutande ur vallängd, vägran att tillhandahålla nödiga dokumenter etc.
    Svek. Några lagar straffa all sviklig påverkan av en väljares röstning; därvid framhållas stundom osanna uppgifter om en valkandidat (t. ex. ungerska vallagen: att rörande en valkandidats person, privatliv eller familjeförhållanden uppdikta eller utsprida en osanning, ägnad att till hans skada inverka på valresultatet). Utspridande i tryck av anonyma beskyllningar mot valkandidat nämnes stundom i den anglikanska rätten. Någongång omtalas även lögnaktiga förespeglingar för väljarna (t. ex. norska strafflagen 105). Flera lagar begränsa sig emellertid till mera handgripliga former: oriktig uppgift om tid och ort för förrättningen (varigenom väljaren finner

 

sig förhindrad resp. försummar valet); förledande till formellt fel, varigenom röstsedel göres ogiltig eller får annan verkan än den avsedda; oriktigt ifyllande av namn på annans röstsedel o. s. v. Någongång förutsättes, att den svikliga uppgiften lämnas på så sen tidpunkt, att väljaren icke har tillfälle att få den korrigerad.
    Ad b. Beträffande resultatet (resp. det avsedda resultatet) av mutorna, tvånget eller sveket torde lagarna, även om uttrycken variera, genomgående medtaga dels röstande på visst sätt, dels den negativa formen att överhuvud icke rösta eller att icke rösta på visst sätt. Osäkrare är däremot, huruvida påverkan till att överhuvud rösta (likagott hur), då den sker genom tvång eller mutor, medtages (i fråga om svek torde delta fall aldrig ingå i rekvisitet). Fullkomligt otvetydigt nämnes fallet bl. a. i den engelska vallagen. Detsamma gäller två bland de aktuella strafflagsförslagen, det tyska och schweiziska, nämligen försåvitt rör tvång (t. ex. tyska försl. 104: nötigt... überhaupt oder in einem bestimmten Sinne zu wählen oder zu stimmen); däremot icke, såvitt rör påverkan genom mutor. Flera lagar finnas, som tydligt utesluta fallet (och sålunda straffa dylikt tvång endast såsom vanligt frihetsbrott): danska strafflagen, österrikiska vallagen o. s. v. Andra lagar, som uttrycka sig mera svävande i fråga om tvång, utesluta fallet beträffande mutor: holländska strafflagen, franska och belgiska vallagarna etc.
    Förut har anmärkts det särskilt i anglikansk rätt beaktade fall av korruption, att resultatet icke består i den bestucknes deltagande (eller icke-deltagande) i omröstningen, utan i andra (av honom bearbetade) personers. Likaledes har anmärkts den maskerade form av korruption, att ett vad ingås med väljaren angående valets utfall (därvid troligen väljarens insats är ringa).
    Ad c. Både i fråga om mutor, tvång och svek förekommer i avseende på brottets fullbordan den olikhet lagarna emellan, att några lagar låta fullbordan inträda först i och med syftets uppnående (röstens avgivande etc.) eller kanske, såvitt rör aktiv korruption, i och med att det kommit till viljeöverensstämmelse mellan den bestickande och den bestuckne, medan andra icke fordra mera, än att den brottsliga handlingen företagits. I fråga om tvång och svek är den förra ståndpunkten, sen konsummation, i fråga åter om mutor (såvitt rör aktiv korruption) den senare ståndpunkten, tidig kon-

 

summation, övervägande. Men nästan genomgående gäller, att även enligt de lagar, som hava en sen konsummationspunkt, den brottsliga handlingen likväl blir straffbar såsom försök. Undantag härifrån utgör, anmärkningsvärt nog, den gällande tyska strafflagen, som i fråga om tvång (svek beröres icke) låter brottet fullbordas först med syftets uppnående och i fråga om mutor med viljeöverensstämmelse, men i intetdera fallet straffar försöket (t. ex. erbjudande av mutor) såsom sådant.
    Medan sålunda vid den aktiva korruptionen lagarna gemenligen låta brottet fullbordas antingen redan med erbjudandet (norska och danska strafflagarna, österrikiska, franska, belgiska vallagarna, den anglikanska rätten o. s. v.) eller åtminstone med överenskommelsen (holländska och tyska strafflagarna etc.), äro några av dessa lagar mindre stränga vid den passiva korruptionen. En likhet mellan de båda instituten skulle innebära, att, såvitt erbjudande av mutor utgör fullbordad aktiv korruption, fordrande av vedergällning borde utgöra fullbordad passiv korruption. Så är också förhållandet enligt flera lagar. Men det förekommer även (bland annat i det schweiziska förslaget), att, medan aktiv korruption fullbordas genom erbjudandet, passiv korruption icke fullbordas genom fordrandet. I allmänhet betrakta dock dessa lagar den passiva korruptionen såsom fullbordad i och med gåvans mottagande (även om mottagaren icke formligen förbinder sig att rösta på visst sätt).

2. Obehörig påverkan på valkandidat.

    Kriminalisation av handlingar, som ingripa i val genom att rikta sig mot valkandidaten, spela i lagstiftningen en långt mindre roll (ehuru teoretiskt alldeles samma modaliteter låta tänka sig som i fråga om de mot väljaren riktade handlingar: mutor, tvång, svek). Det är huvudsakligen österrikiska och ungerska vallagarna, som erbjuda exempel härpå, ävensom det av nämnda rättsordningar påverkade tjeckoslovakiska strafflagsförslaget. Den österrikiska vallagen straffar endast användande av tvångsmedel för att avhålla någon från att uppställa sig som kandidat eller förmå någon att avsäga sig kandidatur; den ungerska vallagen medtager även mutor (därvid även valkandidaten straffas för passiv korruption); tjeckoslovakiska förslaget nämner svek jämte tvångsmedel och medtager påverkan att kandidera in einem bestimmten Sinne samt

 

kriminaliserar i detta sammanhang även hämnd mot valkandidaten för att han uppställt sig eller för hans program (jfr här nedan).

3. Handlingar, som innebära fara för påverkan vid framtida omröstningar.

    Av sådana handlingar uppställas i lagarna två typer: hämnd på någon, därför att han icke utövat resp. på visst sätt utövat sin rösträtt; samt kränkande av valhemlighet. Faran för framtida påverkan är tydlig i båda fallen: fruktan för hämndhandlingens upprepande kan utöva en mer eller mindre vidsträckt verkan såsom tvångsmedel vid en kommande omröstning; och detsamma kan väljarens fruktan för obehagliga efterverkningar, därest han ej kan trygga sig vid, att hans politiska ståndpunktstagande hålles hemligt.
    Hämnd. Stundom förutsättes, såsom orsak till hämndhandlingen, att väljaren vägrat att låta påverka sig; stundom endast, att han röstat annorlunda, än inkulpaten önskat. Några lagar, t, ex. den engelska vallagen, medtaga jämte den verkliga hämndhandlingen, även hot med en sådan. Tyska strafflagsförslaget 107 straffar den, som av dylik anledning einen anderen in wirtschaftlichen oder gesellschaftlichen Verruf erklärt.
    Kränkande av valhemlighet. Ett straffskydd för valhemligheten kan i många fall anses givet genom bestämmelserna om ämbetshemlighet. Men flera lagar uppställa särskilda straffsanktioner i sammanhang med valskyddet. Dessa sanktioner röra stundom endast förrättningsmännen, medan i andra fall brottssubjektet är helt allmänt; någongång, t. ex. danska strafflagen 129, fordras för straffbarhet, att hemligheten offentliggöres, men vanligen endast, att man rättsstridigt utforskar den eller meddelar den till om ock blott en enda person; någongång, t. ex. tyska strafflagsförslaget 110, uppställes bestämmelsen såsom blankettlag, så att blott den straffas, som överträder bestämda föreskrifter, givna till hemlighetens bevarande; stundom, t. ex. franska vallagen, straffas även den, som försöker att utforska hemligheten. Ungerska vallagen kvalificerar gärningen, om den sker genom hot eller list.

4. Obehörigt deltagande eller underlåtenhet att deltaga i omröstning.

    Obehörigt deltagande. Den, som obehörigen deltager i val, kan göra detta för egen räkning eller för en annans. I förra

 

fallet kan han deltaga under sitt rätta namn (ehuru omständigheter in casu göra honom icke röstberättigad eller ehuru han redan utövat sin rösträtt — om han t. ex. bereder sig tillfälle att rösta i flera valdistrikt) eller under ett falskt namn. Uppträder han åter för annans räkning, kan detta ske med eller utan den andres begivande. Några lagar följa mer eller mindre dessa indelningar: österrikiska vallagen t. ex. har ett mindre straff för den som obehörigen röstar i annans namn men med dennes begivande. Andra lagar begränsa sig till vissa fall eller uttrycka sig, tvärtom, mera allmänt. Franska lagen straffar den, som obehörigen röstar, i det han begagnar sig av en honom förutan tillkommen oriktighet i vallängden, med mindre straff än den, som själv föranleder, att han oriktigt upptages.
    I den nordamerikanska rätten förekommer allmänt den bestämmelse, att valförrättaren vid fall, som synas honom misstänkta eller ovissa, äger avfordra väljaren ed: om denne, efter att hava framställt sig för att välja, vägrar gå eden, straffas han, likasom naturligen för mened, därest han svär falskt.
    Ej sällan förekomma särskilda bestämmelser om tjänsteman, som genom oriktigt uppförande i vallängd etc. förhjälper någon till obehörigt deltagande i val.
    Broltskonsummationen varierar som vanligt. Stundom, t. ex. tyska strafflagen 108, är gärningen fullbordad först därmed, att den tagit sig uttryck i omröstningens resultat. Det vanliga är, att brottet fullbordas i och med röstens avgivande. I några fall likställes dock viss förberedelse med deltagande, liksom det även förekommer, att vissa förberedelsehandlingar straffas med ett mindre, men deltagande med ett större straff.
    Underlåtenhet att deltaga i omröstning. Redan däri, att en röstberättigad utan giltigt skäl försummar att deltaga i omröstning, kunde anses ligga en viss kränkning av statens intresse av att vid omröstning i allmänna ärenden erhålla ett så adekvat uttryck som möjligt för medborgarnes vilja. Dock uppställa lagarna i allmänhet icke, vid primära val, en sådan straffsanktionerad rättsplikt. Undantag gör Belgien (i flere lagar från och med 1894): straffet, i början helt obetydligt, kan genom iteration småningom stiga till långvarig förlust av valrätt m. m.

 

5. Ingrepp i omröstningsproceduren, som åsyfta ett förryckande eller förspillande av resultatet.

    De hittills berörda handlingsformerna av brottet hava en personlig karaktär, i det de omfatta dels att den berättigade hindras eller eljest olovligen påverkas i sin rättsutövning, dels att en oberättigad röstar (eventuellt även försök eller förberedelser till dylika gärningar). De handlingsformer, som nu återstå, äro såtillvida av annan karaktär, att de rikta sig icke mot personerna utan mot proceduren. Syftet med ett dylikt ingrepp kan vara antingen positivt, att få fram ett resultat av omröstningen men ett oriktigt; eller ock rent negativt, att förhindra, att något resultat överhuvud framkommer.
    I förra avseendet uppräkna lagarna ofta särskilda fall: insmugglande, undansmugglande, förändrande, ogiltiggörande (t. ex. genom märkning) av röstsedlar; oriktig summering av rösterna, oriktigt tillkännagivande av valresultatet o. s. v. Stundom nämnas sådana fall som exempel, stundom uppställas de såsom slutna rekvisit. Flertalet (europeiska) lagar hava emellertid allmänna rekvisit, ofta uttryckta så, att omröstningens resultat »förfalskas». De särskilda fallen hava här såtillvida mindre intresse, som det ju är otvivelaktigt, att varje form av dylik uppsåtlig »förfalskning» bör straffas (vadan det är att anse som ett tekniskt fel, att några lagar inskränka sig till bestämda uppräkningar).
    Det motsvarande gäller om gärningar, som åsyfta att omöjliggöra ett resultat av omröstningen. Många lagar omtala särskilt (stundom i annat sammanhang) det fall, att valförrättningen över huvud hindras. Både bland dessa och bland andra lagar förekommer, att ett allmänt rekvisit rörande valresultatets förspillande uppställes. Men det finnes även lagar, som inskränka sig till särskilda fall. Också här är emellertid tydligt, att varje form av uppsåtligt förspillande utav valresultatet bör straffas.

    Tilläggsvis bör kanske nämnas, att i flere fall särskilda (stundom ytterst korta) preskriptionstider uppställts; ävenså, att det någongång såtillvida förekommer ett slags actio popularis, som varje röstberättigad inom valkretsen kan erhålla målsägandeställning i fråga om där begångna brott mot valrätten.