Lagen om köp och byte av lös egendom gemenligen kallad köplagen — trädde i kraft den 1 januari 1906 och kunde sålunda redan under det gångna året fira sitt tjugofemårsjubileum. Man kan säkerligen beteckna lagen såsom ett stort steg framåt. Visserligen ligger det i sakens natur, att ett lagstiftningsarbete av detta slag mera har att kodifiera och befästa vad som redan gäller än att slå nya slag framför sig, men intressanta äro dock dess verkningar, där, genom lagens bestämmelser, nya eller tveksamma frågor blivit lösta; jag nämner t. ex. bestämmelserna om köparens plikt att reklamera mot fel i varan, om köparens rätt att behålla felaktig vara mot avdrag och om skillnaden mellan väsentliga och ringa fel såsom bestämmande för köparens rätt att häva köpet; då däremot hans rätt till skadestånd gjorts beroende av säljarens försummelse eller ock hans garanti, med undantag för leveransavtal och vissa andra bestämda fall. Beträffande dessa principer i lagen har knappast numera här i landet försports någon diskussion; och härvidlag kunna nog inga brev likställas med goda brev.
    Ett eldprov fick köplagen undergå under världskriget, då handelsmålen överflödade och gåvo anledning till rön på alla håll och kanter. Emellertid synes lagen hava bestått det provet väl. En restriktion får man kanske göra; lagens bestämmelser om force majeure vid leveransavtal kunde nog ha varit fylligare avfattade. Lagens författare hade nog icke haft ett världskrig för ögonen och dess inverkan även på neutrala makter, särskilt med avseende på prisbildningen. Nu blev »la force majeure économique» det stora problemet. Praxis i Sverige synes hava erkänt att en prisstegring, orsakad av en händelse av den i 24 § omförmälda beskaffenhet, kan godtagas såsom force majeure, om än prisstegringen måste vara exorbitant och köparen bör äga avvärja säljarens krav på annullering genom att erbjuda sådan förhöjning i köpeskillingen att säljarens förlust reduceras till rimliga proporlioner. Här vore kanske en ny utformning av texten till 24 § på sin plats; stödd på de under världskriget vunna erfarenheterna. Denna revision av bestämmelsen

 

bliver dock av ömtålig beskaffenhet, bland annat därför att man ej torde kunna undgå att till diskussion upptaga frågan om rätt för domstolen att i dylika fall rubba på kontraktsvillkoren. Emellertid är frågan icke nu aktuell, sedan en tid förflutit efter världskrigets slut, liksom frågan ej heller före kriget lät höra av sig.
    I övrigt synes anledning till en revision av lagen ej föreligga, därest icke, efter internationella förhandlingar, ett större system av överensstämmande lagar med giltighet för flera länder skulle kunna komma till stånd. I sådant fall måste ju de olika länderna, var för sin del, låta något jämka med sig för att uppnå den åtrådda överensstämmelsen beträffande den internationella handeln.

Gustaf Carlson.